The Musical Box: Nazareths bästa

söndag 8 maj 2011

Nazareths bästa

Nazareths debutalbum från 1971 är jävulskt bra hårdrock. Alltså RIKTIG 70-tals HÅRD ROCK.
Och jag kan inte bli annat än imponerad, trots att skivan är 40 år gammal.

Att Manny Charlton och Dan McCafferty, precis nedstigna från Dunfermline i de skotska högländerna, kunde riva av något sådant här. Jag tvekar inte att påstå att det här är Nazareths allra bästa album. Och den gavs inte ens ut i USA...
Skivans absoluta höjdare kommer direkt, förstaspåret, tungt bluesiga Witchdoctor Woman, är en låt som fortfarande är hur jävla bra som helst. Och så långt från senare tiders tillrättalagda och mainstreamanpassade så kallade hårdrock det bara är möjligt.


Resten av skivan är precis lika sjukt bra. För Nazareth vågar sig lite naivt ut på djupare vatten än de någonsin gjorde senare. Sju minuter långa Morning Dew är en favorit, en nästan psykedelisk rocklåt där tankarna på Jefferson Airplane är inte långt borta.

Dear John är klassisk boogie, enkel javisst, men väldigt charmig. I Had a Dream är knappast en vanlig hårdrockballad, det är mer folkrock. Country Girl, också en något lugnare låt, är lysande.

Dessutom finns det massor av humor här. Lyssna bara på Fat Man (som jag till inte för så länge sen trodde hette Batman...). Har bara ett ord – briljant.

Och jag är helt säker på att Nazareth läst sin hårdrockläxa väl. De hade garanterat kollat in både Sabbath, Purple och Led Zep innan de spelade in det här.

Har nån svaret på varför det gjordes så jävla mycket bra hårdrock i början av 70-talet?
Och varför ALLA de stora var bäst i början? Led Zeppelin I, In Rock (Mark II)...

Mer om Nazareth:
Nazareth överraskar (No Mean City)
Rampant är lite ojämn (Rampant)

5 kommentarer:

  1. Du frågar varför det gjordes så mycket bra hårdrock i början av 70-talet och varför alla de stora hårdrockbanden var bäst i början.

    Jag är egentligen fel person att besvara dina frågor, eftersom jag inte ens gillar hårdrock. Men jag kan ändå uppskatta enstaka tidiga grejor med klassiska band som t.ex. Deep Purple och Led Zeppelin, och här kommer mitt svar på dina frågor:

    Dessa tidiga hårdrockmusiker hade ofta sina rötter i blues och jazz. Samtidigt låg 60-talet inte långt borta i tiden, och alla unga musiker hade naturligtvis lyssnat på Beatles, Kinks, Small Faces och massor av andra 60-talsband som idag anses klassiska. Troligen hade de också (åtminstone vad gäller Led Zeppelin) intresserat sig för den stora folkmusik-scen som fanns under 60-talet.

    Band som Purple. Zeppelin och Nazareth spelade visserligen tung, hård rock. Men med sig i bagaget hade de en massa andra influenser. De hade en känsla för sväng, groove och innovativa improvisationer som kom från jazz- och bluestraditionen. De hade en känsla för melodier och nyskapande stilblandningar som de hämtat från Beatles och andra band som under 60-talet förnyade och utvecklade rockmusiken. Och så vidare.

    Kort sagt: Dessa tidiga hårdrockband kunde hämta idéer och inspiration från en mängd olika källor, och därför blev deras musik spännande och innovativ.

    Senare generationer av hårdrockband verkar ofta vara mycket mer begränsade vad gäller musikaliska influenser. Numera finns det hårdrockband vars förebilder och inspirationskällor uteslutande är andra hårdrockband, vars förebilder och inspirationskällor i sin tur är andra hårdrockband...osv. På så sätt blir det ett slags "kreativ inavel" där genren aldrig utvecklas genom möten och stilblandningar.

    I detta avseende liknar en del hårdrock vissa typer av jazz. Inom jazzen finns bitvis samma tendens att skapa ett slags egen musikalisk värld där Charlie Parker och Miles Davis alltid är de stora förebilderna, oavsett hur populärmusiken för övrigt utvecklas.

    SvaraRadera
  2. jag tror du har helt rätt. De kanske inte var bättre musiker förr, tror snarare dagens musiker är tekniskt sett väldigt mycket bättre och utbildade på ett annat sätt.
    Men "de gamla" hade helt andra referensramar, blues, jazz, folkmusik, och var tack vare det inte så begränsade. Det har blivit inavel, precis som du säger.
    Tack för ditt inlägg. Mycket intressant

    SvaraRadera
  3. I ditt svar kommer du med en annan intressant fråga: Är dagens musiker (jag antar att du då menar inom pop/rock) bättre än t.ex. 60- eller 70-talets musiker?

    Av mina inlägg har du kanske gissat dig till att jag själv är utövande musiker (tidigare på halvprofessionell nivå, numera bara som hobby). Detta är mitt svar på frågan om musikers skicklighet:

    För det första är det förstås i högsta grad individuellt. Det fanns både bra och dåliga musiker på 60- eller 70-talet, precis som det finns både bra och dåliga musiker idag.

    För något år sedan hörde jag t.ex. ett ganska etablerat svenskt rockband med rötter i indie-/alternativscenen spela live och förbluffades över vilka usla musiker de i själva verket var. Å andra sidan var jag för en tid sen på en konsert med ett helt okänt lokalt gäng bestående av 18-19-åringar, och häpnade över deras skicklighet och hantverkskunnande.

    Jag antar att det var precis likadant på 60-talet. Det fanns säkert även då inkompetenta musiker som slog igenom p.g.a. en säljande image, samtidigt som det fanns virtuosa musikanter som aldrig nådde längre än till lokala småspelningar.

    Men om man ska diskutera skicklighetsnivå mera generellt finns det två motstridiga tendenser.

    Å ena sidan har det under de senaste 20 - 25 åren satsats väldigt mycket på musikverksamhet för ungdomar i Sverige. I skolor och på fritidsgårdar finns det ofta möjlighet att låna instrument och förstärkare, ibland har man t.o.m. någon enklare inspelningsstudio. I nästan varje ort finns någon form av "musikhus" med replokaler för unga rockband. Ungar kan gå på "rockskola", åka på "rock-kollo" etc, etc...

    Allt detta leder förstås till att många ungdomar lär sig spela och att den generella kompetensnivån bland unga, aspirerande musiker höjs.

    Å andra sidan har antalet speltillfällen minskat radikalt. Allt färre mindre krogar har live-musik, antalet mogendansställen där folk dansar till levande musik har minskat kraftigt osv. Detta leder till två tendenser:

    Dels har unga, oetablerade musiker svårt att få spelningar, och det är ofta närmast omöjligt att få betalda spelningar. Det finns många ambitiösa, unga rockband som satsar hårt på sin musik och kanske t.o.m. ger ut plattor på egen bekostnad, men som i stort sett aldrig har några riktiga, betalda gig. De enda tillfällena då de får möjlighet att spela inför publik är på ABF:s årliga musikfest för lokala amatörband eller något liknande arrangemang. Följaktligen kan dessa musiker vara ambitiösa och duktiga i replokalen och studion, men de får aldrig någon ordentlig live-rutin.

    Dels minskar möjligheterna för unga, satsande musiker att göra olika typer av speljobb och på så sätt både få rutin och tjäna lite pengar. Tänk dig t.ex. en ung, ambitiös rockmusiker på 60- eller 70-talet, som drömde om att slå igenom med sitt band. Innan bandet slått igenom kunde denne unge musiker skaffa sig rutin och erfarenhet genom att göra andra typer av speljobb, t.ex. hoppa in med något dansband, göra trubadur-spelningar på pubar el. likn. På så sätt kunde han utvecklas som musiker, få live-rutin och dessutom få in lite pengar på sitt spelande. Idag finns ytterst få sådana speltillfällen.

    Detta leder både till att unga, satsande musiker saknar live-rutin och att de i många fall blir begränsade som musiker, eftersom de aldrig spelar något annat än "sin egen" genre.

    Detta blev visst en lång utläggning, hoppas jag inte tråkat ut dig...

    SvaraRadera
  4. Nej för tusan. det här är jätteintressant. Och jag är övertygad om att du har helt rätt. Jag känner igen de saker du nämner. Speltillfällen tex, nu för tiden finns knappast den möjligheten för banden.

    Jag tror bland annat det är diskotekens "fel". Innan de fanns spelades det ju live på varenda krog.
    Nu för tiden vill folk inte ens gå på livekonserter (om det inte är nån av de riktigt stora) för de är inte vana vid det. De små lokala banden har inte en chans att få nån scenrutin.

    Vad gäller musikernas "skicklighet" är det som du säger också. Möjligheterna idag att få lära sig spela, tex i kommunala musikskolan och via studieförbund, är större idag. Speciellt ett instrument som elgitarr, som man på 70-talet inte ens fick nämna namnet på innanför väggarna på musikskolan...
    Sen är naturligtvis den individuella skickligheten en helt annan sak. Där är de nog inte bättre idag.
    Tack för ditt inlägg. Det här är en mycket intressant diskussion.

    SvaraRadera
  5. Du skriver att det är diskotekens "fel". Jag tror att din analys är helt riktig. Visserligen är jag för ung för att ha varit med i slutet av 60-talet, och jag har aldrig pluggat musiksociologi eller något liknande ämne. Men jag tror att den utveckling som skett till stor del handlar om teknik.

    Som jag förstått saken var det fram till sent 1960-tal kutym att dansställen hade levande musik. Konceptet "dansställe där folk dansar till inspelad musik" (dvs. diskotek) existerade knappt. Likaså hade man ofta levande musik på skoldanser, större privata fester och andra evenemang med dans. På lite finare krogar hade man restaurangmusiker som underhöll gästerna. I teater- och revy-sammanhang var det självklart att levande musiker stod för eventuella musikinslag. Och så vidare.

    I slutet av 60-talet utvecklades själva tekniken vad gäller ljudåtergivning. Stereoanläggningen blev var mans egendom. De PA-anläggningar som användes på konserter blev allt större, bättre och kraftfullare. Naturligtvis fanns rent praktiska/ekonomiska möjligheter att spara pengar i och med detta. "Varför ska vi betala dyra pengar för musiker när vi kan klara oss med en hyfsad musikanläggning och en kille som spelar skivor?", tänkte förmodligen många krögare och ägare till dansställen. Denna utveckling fick sedan en extra skjuts under 70-talet, då det uppstod en hel ungdomskultur (med tillhörande populärmusik) som var fokuserad kring just discodans.

    Denna utveckling har fortsatt, och idag befinner vi oss (i och med hela it-revolutionen och digitaliseringen) på en nivå där t.o.m. discjockeyn snart spelat ut sin roll. Den som t.ex. ska anordna en större fest med dans behöver ingen dj som vänder plattor. Man skapar snabbt och enkelt en spellista med lämpliga låtar i Spotify, kopplar datorn till en ljudanläggning - och vips så har man musik för en hel danskväll! Denna utveckling som (tror jag åtminstone) pågått sedan sent 60-tal har lett till att allt fler människor upplever levande musik som något främmande och ovant.

    Paradoxalt nog har det under de senaste 15 - 20 åren samtidigt skett en motsatt utveckling, nämligen att antalet stora musikfestivaler ökat explosionsartat. När jag själv var tonåring (i början/mitten av 1980-talet) fanns i stort sett bara en stor rockfestival i Skandinavien, och det var Roskildefestivalen. Det var emellertid inte många "vanliga" ungdomar som åkte dit. Vi som åkte till Roskilde var i allmänhet starkt musikintresserade, och många av oss tillhörde någon form av alternativ ungdomskultur (punkare, "svartrockare" el. likn.). Idag finns det massor av stora musikfestivaler runt om i Sverige, och jag har fått intrycket att det inte alls bara är ungdomar med någon form av "alternativ" stil som åker iväg på festivaler på sommaren.

    Följaktligen tror jag att många unga människor får ett, enligt min åsikt, märkligt förhållande till levande musik. I vardagslivet, t.ex. när man ska gå ut med kompisarna en vanlig lördagkväll eller när det är "gymnasiefest" i Folkparken, förekommer aldrig levande musik. På sommaren ska man dock gärna åka på en eller ett par större musikfestivaler, eftersom festivalbesök numera ingår i ett slags "mainstream-ungdomskultur".

    Alltså förmodar jag att många ungdomar varit på åtskilliga större konserter med stora, internationellt kända artister och tusentals människor i publiken. Men många av dessa ungdomar har troligen aldrig upplevt levande musik i en mera naturlig och ursprunglig form, t.ex. att ett band lirar på den lokala puben eller att en trubadur underhåller på mammas 50-årskalas. Levande musik blir alltså något som enbart förknippas med en viss typ av enorma arrangemang som infaller vid en viss tid på året. Men levande musik blir aldrig en integrerad del i vardagslivet.

    Detta blev ännu en lång utläggning, men jag tycker att dessa samhälleliga perspektiv på musik och musiklyssnande är väldigt intressanta. Hoppas du orkat med att läsa...

    SvaraRadera