Lee Hazlewoods cowboypsykedelia

Jag fick nyligen tag i en hel bunt psykedeliska plattor.
Och här sitter jag med en gammal Lee Hazlewood...
Vad faen har hänt?
Outgrundlig äro skivnålens väg över den svarta vinylen...

Men nu får Baron von Tallbooth & The Chrome Nun vänta. This Is Lee Hazlewood är en rätt trevlig sak. Slimmad och läckert förpackad countrypop med massor av psykedeliska inslag.

Skivan är från 1967, så det är kanske inte så konstigt. Om jag inte har alldeles fel är det en egen musikstil...cowboy psykedelia...

Lees knarriga röst passar alldeles utmärkt i mina högtalare just nu. Uppbackad av en vältrimmad skönsjungande cowboykör river han, snackar han, sig igenom en rad bedagade skönheter som Jose, The Girl In Paris och en alldeles egen version av These Boots Are Made For Walkin´.

En låt som han året innan, 1966, skrivit för Nancy Sinatra och som blev en jättehit. Lees egen version är rolig, men bara ungefär hälften så mycket som Nancys...

Nåja, jag gillar den här plattan ändå. Lee Hazlewood, som faktiskt bodde i Sverige en tid, är en cool snubbe.

Skivan är förresten i ypperligt skick. Och jag betalade tre spänn för den på en loppis. Ibland har man tur. Ibland inte.

Nr: 1729/2000

Gryningsljus och blues

Va faen! Nu har de suttit på nåt hotellrum och rökt på och jammat hela natten, blues, akustisk gitarr och inrökt så dimmorna blir ogenomträngliga. Det börjar med jammiga, flummiga, helskumma John´s Other...och så där fortsätter det.

Det är kanske tur att de får hjälp av gamle polaren från Jefferson Airplane, Papa John Creach på violin, för annars vete faen hur Casady och Kaukonen skulle fått ihop det.

Men någon gång, kanske strax innan daggen lägger sig, pluggar Jorma Kaukonen in.
Äntligen! Då blir det nåt helt helt annat. Det är nu folk börjar vakna i kvarteret och undra vad som är på gång samtidigt som det första gryningsljuset nästan omärkligt ger skuggorna i rummet liv.

Det är Hot Tuna. Det är First Pull Up Then Pull Down. Det gungar. Det är blues, det är country, det är rock. Det är rökigt.

Öh..jo...Det är väldigt mycket Jefferson Airplane över den här skivan. Eller möjligtvis kan det vara så att det var väldigt mycket Hot Tuna över Jefferson Airplane.

Jack Casady och Jorma Kaukonen gillar att jamma. Och det finns det en del av åtminstone på de liveinspelningar jag hört med Airplane...

De gillar att jamma på den här skivan också. Ska man hårddra det handlar First Pull Up Then Pull Down om tre långa jam...och fyra kortare låtar.

Men det där spelar mindre roll. När Airplane...förlåt Hot Tuna...lirar handlar det om atmosfär. Om stämningar. Då handlar det om gryningsljus och blues.

Skivan är Hot Tunas andra och gavs ut 1970.

Nr: 1586/2000

De finns överallt...

Det finns minst en miljon band som Spider. Man kan träffa på en basist i kön på Konsum, en trummis i vårdcentralens väntrum, och garanterat på varenda mc-fest.
Kännetecknet är klockrent. De sprider mängder av demoskivor omkring sig...

Deras idoler heter Iron Maiden och AC/DC.
Men de låter som Slade, Kenneth & the Knutters och Smaklösa från Gotland. De skulle kunna vara ett coverband, men är det inte. De skulle kunna lira i folkparken på Visingsö.

Hur många såna här bandet det går att leta upp på Internet är förmodligen oändligt. Det finns fler än det finns myggor i norra Värmland.
Det är vanlig enkel rock´n´roll, tre ackord, lite oumpa-oumpa med allsångstendenser. Det är gubbrock.

Den här plattan med Spider från 1982, Rock´n´Roll Gypsies, har många gånger varit nära att åka ur samlingen.

Det här liverpool-gänget (!) med hårdrockstendenser tillför egentligen ingen något särskilt.

Men den får stå kvar. För Spider har en helvetes energi och verkar ha rätt kul när de lirar. Ibland räcker det för mig.

Nr: 1248/2000

”Den glodde elakt på mig”

Är en skivsamling mer komplett om den också innehåller riktigt usla skivor?
Såna skivor som blivit totalsågade och klassade som något av det allra sämsta som gjorts?
Har det kanske ett samlarvärde i sig?
Finns det samlare av riktigt kassa plattor?

I så fall har min samling med detta senaste skivinköp tagit sig till en helt ny nivå. Mott the Hooples album Wildlife anses nämligen vara en riktigt dålig skiva. En sjuhelvetesjävla skitskiva.

Det tror jag Mott-gänget också kände på sig. Om jag inte tar helt fel var bandet efter den här plattan på väg att lösas upp i små blå långhåriga atomer...men så kom David Bowie och räddade dem. Fan vet vad som hänt om han inte gjort det. Då hade kanske ingen hört talas om Mott the Hoople idag...

Jag vill naturligtvis inte gå så långt att jag kallar Wildlife en av de allra värsta skivor som spelats in. Det finns värre (tror jag)?

Men jag sträcker mig så långt att jag utan att darra på rösten kan utnämna den till Mott the Hooples värsta. Det kanske inte gör saken särskilt mycket bättre, å andra sidan.

Nu till Wildlife, som jag en lördagsförmiddag hittade i en hylla på Skivklubben.
Jag tittade på den.
Den glodde elakt tillbaka på mig.
Jag åkte hem.
Jag åkte tillbaka.
Betalade en jävla massa pengar för den.
Åkte hem.
Spelade fanskapet – en gång.
Jag visste det!
Wildlife är hemsk.

För vad gör man om man heter Ian Hunter och Mick Ralphs, en gillar Dylan, den andra betongrock? Och när man försöker få ihop det låter det skit...
Jo, det vet ju alla.
DÅ SATSAR MAN PÅ COUNTRY!
Och för säkerhets skull soul också....

Det är därför Wildlife är hemsk. Ralphs var en jävel på hårdrocksriff. Hunter hade en lysande röst.
Men country och soul var inte deras grej. Det vet man med säkerhet efter en (EN) lyssning av Wildlife.
En (EN) bra låt finns det. Keep a´ Knockin´. Den är å andra sidan jävligt bra!

Nr: 1074/2000

Avantgardistiska progressivt surrealistiska grejer

Om det bara vore för låten Castles skulle man kunna använda Colosseum II:s album Wardance att kasta frisbee med.

Det är den enda låten med sång på hela LP:n. Och säga vad man vill om Gary Moore, men han lirade gitarr fan så mycket bättre än han var sångare.

Pust! Så fick jag det sagt. Den där låten har retat upp mig ordentligt. Skivan kom 1977, och Castles borde stannat i det årtiondet. I alla fall låter det så...

Med en sån inledning är det lätt att få helt fel uppfattning om Wardance. Men Castles har inget i övrigt med skivans låtar att göra. Då handlar det i stället om långa jazziga hårdrocksimprovisationer, gärna lite avantgardistiskt progressivt surrealistiska grejer.

Colosseum II är nämligen en fristående fortsättning på gamla jazzrockarna Colosseum, och är ett projekt trummisen Jon Hiseman fick för sig att dra igång i mitten av 70-talet. Han värvade hårdrockgitarristen Gary Moore och synth-, keyboardsgurun Don Airey för jobbet.

Det slog kanske inte så där väldigt väl ut. Det visade sig att folk i mitten av 70-talet inte ville höra såna här skumma utflippade grejer. Wardance blev bandets tredje och sista platta.

Men jag gillar den, även om Colosseum II oftast blir väldigt tekniska och introverta.

Ibland kan det tyckas att de är mer intresserade av hur de ska göra musiken än vad som kommer ut ur högtalarna.

Nr: 1795/2000

Wet Willies sydstatssoul

Wet Willies första album, från 1971, sägs inte vara ett av deras bästa.

Men det duger gott åt mig. Det är en riktigt skön platta.

Wet Willie mixar sin fräcka southern rock med både rhythm´n´ Blues och tuff James Brown-soul. Det gör skivan till en liten läckerbit.

Och den funkar alldeles utmärkt när man tröttnat på de lite tyngre sydstatsgrejerna som Allman Brothers och Lynyrd Skynyrd, jazziga Sea Level eller countrygänget i Marshall Tucker Band.

Då kan Wet Willies skivor vara något att plocka fram.

Denna tidiga Capricorn-platta är inte helt lätt att hitta. Jag fick leta rätt länge innan den dök upp.

Och även om jag fick hålla till godo med en reissue från mitten av 70-talet är jag väldigt nöjd. Favoriten är Low Rider, en riktigt tung soulrocker av bästa märke.

Det där med tidiga återutgivningar har sin förklaring. Wet Willies tidiga album gick aldrig så där jättebra. Men när bandet i mitten av 70-talet fick en rad mindre radiohits, gavs de äldre skivorna ut igen.
Jag antar att en förstapressning kan vara väldigt svår att få tag på.

Nr: 831/2000

The Bewlay Brothers

DAVID BOWIE - HUNKY DORY - 1971

Hunky Dory från 1971 är inte David Bowies bästa eller mest kända platta. Den kom året innan Ziggy Stardust, som var Bowies egen Sgt Pepper och ett av rockhistoriens största album någonsin. Glamrockens bibel.

Hunky Dory är något annat. Det här är inte - som man skulle kunnat tro - glamrock. Snarare är det David Bowie som singer/songwriter, med en bakgrund av Mick Ronson på akustisk gitarr och Rick Wakemans piano. Läckert!

Ziggy Stardust har jag tröttnat på för länge sen. Men Hunky Dory går av någon anledning fortfarande att plocka fram. Jag gillar det där lite avskalade och nakna, som ändå har en liten doft av Bowies glittriga glamrock.

Jo jag vet. Bowies låtar är uttjatade, det håller jag med om. Låtar från den här plattan, som Changes, Oh You Pretty Things och Life On Mars finns på hur många samlingsalbum som helst. Därför tänker jag inte bry mig om dem här.

Jag nöjer mig med skivans allra sista spår, The Bewlay Brothers. Bara för att det är en sån där låt som inte sitter första, andra eller ens tredje gången. Men när man till slut fattat vad Bowie gör sugs man in i låten och den släpper inte taget.

Jag gillar särskilt det lilla försiktiga introt, som jag förresten tror Genesis snodde till Your Own Special Way. Hunky Dory är David Bowie när han är som bäst.

Nr: 341/2222

Telephone Bill & The Smooth Operators

På 70-talet ansågs Telephone Bill & The Smooth Operators vara 30 år före sin tid*. Det betyder att nu, 2012, är detta humoristiska brittiska folkrockband bara några år för sent ute...**

På 70-talet blev de rätt omtalade för sin bluegrass/country/pop/folk-stil och gjorde ett par, nu för tiden, halvt om halvt bortglömda album. Bland annat skivan ...Pretty Slick, Huh?, från 1979, som nyligen råkat leta sig in i min samling.

Det är en sån där skiva som nästan är omöjlig att få tag på idag, även om det säkert finns en hel del som undrar varför man skulle det...

Men Telephone Bill & The Smooth Operators VAR före sin tid. Man ska komma ihåg att 1979 var det inte särskilt inne med folkrock.

Den brittiska folkrocktraditionen är stark. Men Steeleye Span och Fairport Convention hade folk hunnit tröttna på i slutet av 70-talet.

För att inte tala om mer obskyra grejer som Dando Shaft och Magna Carta. Och så kom det här gänget med fioler och banjo...Nää...

Nu för tiden skulle det säkert funka bättre. Jag jämför dem gärna med band som Mumford & Sons, amerikanska Dixie Chicks eller varför inte svenska systraduon First Aid Kit. Timotej kanske, men skäggigare...

Telephone Bill & The Smooth Operators splittrades 1981, på grund av ”musical differenses, girls and a lost bicycle”.***.

Men Telephone Bill & The Smooth Operators återförenades naturligtvis och har sedan 2001 gjort ett och annat gig tillsammans.



Och nu för tiden går det tydligen bättre...
Även om det inte går bra...
Men en sak är jag säker på...
...Pretty Slick, Huh?, funkar definitivt bättre nu än 1979, så mycket har jag räknat ut.

Nr: 1399/2000

* Enligt bandets egen hemsida.
** Också enligt bandets hemsida...
*** Jäpp, enligt bandets egen hemsida...

Ett av nya vågens största ögonblick

Tänk om Blondie dykt upp redan på 60-talet. Då hade de förmodligen varit ett av tidernas allra största band. Men det var 1978 som var året för Debbie Harry och henns gossar.

Skivan Parallel Lines måste vara en av det sena 70-talets bästa popalbum och definitivt ett av nya vågens största ögonblick.

Men egentligen finns det en hel del graverande saker som talar mot den här skivan.
För det första är det inte, som jag ser det, Blondies bästa album. De två första var bättre. Den här skivan var gruppens sell-out!

Dessutom var Blondie redan 1978 inne på det här med disco. Kom ihåg att 1978 var också året för Stayin´ Alive och Bee Gees.

Och det går inte att komma ifrån att Blondie snappat upp den biten. Blondies låtar spelades på varenda disco. Inte bra alltså!

Men det där vägs upp av Heart Of Glass – vilken poplåt!
Och Hanging On The Telephone, Picture This, One Way Or Another...

Det går inte heller att komma ifrån att Mike Chapman, som producerade skivan, gjorde ett jävligt bra jobb.
Och att Blondie träffat precis rätt med sin lättviktiga men smarta pop.

För min del spelade jag väl sönder den här plattan redan på 70-talet, tyvärr. Nu för tiden orkar jag knappt lyssna på den. Inte för att jag tycker den blivit dålig eller passerat bäst-före-datum. Bara att jag hört den för mycket.

För när den var ny spelades de här låtarna precis överallt, i radion, i stereon, på fest, i bilen...
Då var Debbie Harry och Blondie de största hjältar man kunde tänka sig.

Nr: 99/2000

Ett besök av flourtanten

Okej, det här är en straffspark i öppet mål. Chicago X från 1976. Den enda skiva med Chicagos svar på mellanmjölken - alltså gruppen Chicago - som jag har i min samling.

Nu vet jag vad ni tänker. ”Nu ska han vara elak som faen och såga den här skivan som är så bra. Och If You Leave Me Now...som är sååå bra”.

Men jag låter faktiskt bli. Skivans historia får tala för sig själv. Chicago X fick faktiskt två grammisar för If You Leave Me Now, som numera, fortfarande 35 år efter - det är när man tänker efter helt jävla otroligt... - förmodligen är vanligare i svensk radio än vad flourtanten var i skolorna på 70-talet.

Jag minns fortfarande flourtantens hemska ödesmättande knackade på dörren till skolsalen. Varannan fredag dök hon upp som en tidsinställd zombie med sin bricka med plastmuggar och tvingade hela klassen att skölja och spotta. Sånt får inte dagens skolbarn uppleva.

Men vad har då denna svenska egnahemsikon att göra med Chicago X?

Jo, Chicago fick nämligen också en tredje grammis för sin skiva. Det smakfulla (ha, ha, ha) skivomslaget som föreställer en öppnad chokladkaka kunde ju inte grammisjuryn gå förbi...

Och det vet ju alla - i alla fall visste vi det på 70-talet - är det bra att ha sköljt med flour om man ska äta sötsaker.

För säkerhets skull lägger jag till det här. Jag har hört Chicagos tidigare plattor, då Terry Kath höll i sångmicken. De är riktigt, riktigt bra, men ingen av dem finns i min samling. Så av den anledningen är jag (än så länge) förhindrad att skriva om dem.

Nr: 35/2000

Det finns inga hjältar

Lev Tolstoj, den gamle revolutionären som på 1920-talet låg bakom GULAG och Röda armén*, provokative standupkomikern Lennie Bruce och den fete lille Sancho Panza, Don Quijotes sidekick. Det var Stranglers gamla hjältar.

Det finns inga hjältar kvar nu för tiden, konstaterade stryparna från Guildford, i sin första och kanske största hit någonsin No More Heroes, 1977.

Brittiska Stranglers var spännande. Var de kanske punkens svar på Billy Bragg? Och väldigt annorlunda för att vara ett punkband. I stället för spretiga gitarrer dominerade en tung rå orgel en mäktig bas deras sound.

Skivan No More Heroes var otäck. Inte bara för att bilden på omslaget bestod av en begravningskrans och råttsvansar. Låtarna var mäktiga och deprimerande.

Innan Stranglers blev stora på allvar spelade svensken Hans Wärmling med bandet. Kanske var det därför gruppen blev så populära i Norden.

Om jag inte tar helt fel gjorde Stranglers flera turnéer i Sverige och Norge i slutet av 70-talet. De kom så klart aldrig till Jönköping...


Nr: 1648/2000

* Nja, kanske inte...det enda han tillförde lär ha varit den stenhårda disciplin röda armén blev beryktad för.

”Det är ungefär som att feströka”

Det ska faen vara Roddy Frame att göra nåt sånt som skivan Love. Aztec Cameras oberäknerlige gitarrist, sångare, låtskrivare...(Äh, Roddy Frame var Aztec Camera. Inget snack om det...).

Love är en platta från 1987. Men vi börjar med skivans stora hit, Somewhere In My Heart. En lite gullig poplåt, en 80-talare i bästa synthpopstil, snygg, elegant och faktiskt helt okej pop.

En kompis beskrev den som ”den låten är ungefär som att feströka, man gör det bara ibland, och inte ger det något, utom för stunden...” ungefär så.
I vilket fall som helst placerade Roddy den låten som sista spår på a-sidan. Man gör inte så!
Och för den som har koll är det ju naturligtvis väldigt märkligt. Hitlåtar ligger ALLTID bland de första låtarna, långt ut på skivan.

Det är inte bara för att de ”ska vara lätta att hitta”, det finns en praktiskt betydelse också. Ljudet på de yttre spåren brukar nämligen också vara något bättre än längre in. Fråga mej inte varför, men det har tydligen något med spårens längd att göra...

Men Roddy Frame nöjer sig så klart inte bara med det. Love är en väldigt annorlunda platta jämfört med den som kom innan, Knife från 1984. Efter två relativt framgångsrika plattor med folkrock och pop gjorde han som Elvis Costello med Get Happy, det vill säga en soulskiva.

Skotske Roddy kickade helt enkelt hela bandet, stack över till USA, hyrde in ett gäng rutinerade studiomusiker och kom ut med Love. Soulpop, som jag närmast skulle vilja jämföra med snubbar som R. Kelly och liknande, men långt senare.

Och vad jag tycker om det...tänker jag inte gå in på.
Men om man säger så här: Jag gillade Aztec Cameras första skivor.

Nr: 1879/2000

”En kriminellt underskattad platta”

LP:n Doll Hut med amerikanska Pontiac Brothers hittade jag för många år sedan på en desperat lagerutförsäljning, där alla skivor såldes för en tia eller mindre. Jag tror jag spelade den en gång eller kanske två innan den hamnade på undantag, bland bra-att-ha-skivorna...

...tills jag fick lite dåligt samvete, efter att ha läst en kommentar om skivan på amazon.com, ”en kriminellt underskattad platta”, utropade en indignerad recensent och krävde upprättelse för Pontiac Brothers.

Så jag kände mig tvingad att spela skivan.
Och fan vet om den ilskna recensenten inte har rätt.
Doll Hut från 1985 skulle jag lyssnat på när jag köpte den.

Det här är rätt skramlig amerikansk rock, lite Stones faktiskt och högt tempo i varenda låt.

På sina ställen låter Pontiac Brothers till och med som Midnight Oil i början av sin karriär.

Alltså jävligt bra...tung och svettig garagerock.

Där ser man! Alltid lär man sig något av att rota fram gamla bortglömda skivor ur samlingen. Och jag som först tänkte göra mig av med Doll Hut!
Men inte! Pontiac Brothers behåller jag. Doll Hut ska dammas av flera gånger.

Nr: 1117/2000

Favoriter i dur och moll

I rättssalen...

Åklagaren (sval): Ni har anklagats för att ha en LP-skiva med Lars Demian i er samling. Favoriter i dur och moll, stämmer det?
Den tilltalade (svävande): Öhh, jo...
Åklagaren (ironisk): Och hur har ni fått tag i detta alster, om jag får fråga?
Den tilltalade (tveksam): Jag har fått den...

Åklagaren (kall): Jag vill påminna er om att ni är här under ed...
Den tilltalade (uppgiven): Eller ja, jag fick pengar...och för dem så köpte jag skivan...
Åklagaren (irriterad): Då har ni alltså köpt den själv?
Den tilltalade (suckar): Jo...

Åklagaren (överlägsen): Demian nådde en viss berömmelse för denna skapelse, inte sant? Kan ni förklara för mig av vilken anledning?
Den tilltalade (lycklig): Ja men det är ju en alldeles lysande skiva. Lars Demian är en svensk finsnickrare av både popmelodier och små ironiska texter. Men den här skivan är annorlunda, här gör han bara andra artisters låtar. Det blir skitbra. Lyssna till exempel på Man borde inte sova, den är ju fantastisk...Men för egen del var det faktiskt Eiffeltornet som avgjorde.

Åklagaren (förvånad): Eiffeltornet???
Den tilltalade (euforisk): Ja men va faen, det är ju Ted Gärdestads gamla låt! Demian gör den såå jävla bra...

Åklagaren (fräck): Och ni menar att detta skulle vara en förmildrande omständighet?
Den tilltalade (säker): Absolut, låt mig också lägga till Dina blåa ögon, För hennes skull...

Domaren (mullrande): Jag tror jag hört tillräckligt. Målet läggs ner...
Den tilltalade (onåbar): ...och så den där Lundell-låten, Kärlekens hundar...den gör han bättre än Uffe själv...
Domaren (trött): Ja, ja, tack det räcker så...

Lars Demians album Favoriter i dur och moll gavs ut 1992.

Nr: 1308/2000

Doors Other Voices

DOORS - OTHER VOICES - 1971

Other Voices är den första Doors-platta jag skriver om här. För när det gäller Doors tänker jag börja i fel ände. Det var nämligen så jag fick mina första intryck av The Doors och Jim Morrison.

Other Voices från 1971 är alltså en skiva där Jim Morrison inte är med. Han avled i Paris tidigare samma år. Den här skivan är inspelad av de tre som var kvar, Robbie Krieger, Ray Manzarek och John Densmore.

Det är Doors näst sista skiva. Men den första Doors-platta som hamnade i min samling.

Och jag fattade först ingenting. För på den tiden hade jag inga som helst begrepp om vad Jim Morrison stod för eller visste något av hans storhet.

Doors som Doors, tänkte väl jag och reflekterade väl inte så där väldigt mycket på att Morrison inte var med på Other Voices.

Och efter att jag lyssnat på den fattade jag ännu mindre av Doors storhet...
Okej, visserligen rätt sjysst bluesrock, nästan lite jazzigt på sina ställen och med en fläskig orgel som faktiskt var ganska läcker. Men inte mycket mer. Låtarna var ganska ordinära...

Skivan låter exakt likadant så här 40 år senare. Men jag har ändrat mig en hel del om den.
Då var jag bara besviken.
Men nu för tiden uppskattar jag den mer.

Det är inte som de flesta säger; att musikerna bakom Jim Morrison bara var bakgrundsmusiker. De hade stor del i Doors ödesmättade och mörka sound.

Ray Manzareks orgel är fan så fräck, för att inte tala om Robbie Kriegers ylande sylvassa gitarr.

De flesta låtarna på skivan är som sagt ungefär lika bra nu som då, men I´m Horny I´m Stoned är undantaget. Den är läcker. Men det har jag inte fattat förrän nu.

Nr: 94/2000

Ett bedrägligt opålitligt fall

Three Dog Nights album Cyan från 1973 är något för en kunnig vinyldoktor. Patienten är sjuk och återhämtar sig inte trots upprepade genomspelningar.Cyan är ett bedrägligt, opålitligt, kroniskt fall.

Opålitligt eftersom Three Dog Night i början av 70-talet kanske gjorde sig mest känt för att göra rätt hyfsade covers på andras låtar. Och så tog de hjälp av skivbolaget Dunhills båda häxmästare P.F Sloan och Steve Barri och lyckades faktiskt få ihop en och annan bra grej.

Three Dog Night höll dock till i genren soul-pop-för-amerikanska-radiolyssnare-som-inte-brydde-sig-ett-skit, så något större eko i den stora världen gjorde väl gruppen aldrig.

Cyan är en av Three Dog Nights senare album. En bedräglig skiva eftersom det finns ett par bra låtar här. Skivan går alltså att spela. Gospelinfluerade Shambala är dock den enda som tål att nämnas på denna blogg.

Men Three Dog Night var vid den här tiden kroniskt insnöade på sin hopplösa middle-of-the-road-pop, så behållningen är liten. Förmodligen är det här en skiva som enbart fansen lär ha nån större intresse av.
Min orsak att äga den här plattan hänger enbart på att den har en dunhill-etikett...*

Nr: 1799/2000

Den nedre bilden är hämtad från skivomslaget.

* Av någon anledning samlar jag på album från Dunhill Records.

Mackays kinainspirerade jazzfunk

Läckra jazziga rytmer, tillbakalutad funk inspirerad av kinesisk musik, eller långa svepande melodislingor med en ylande, påträngande, energisk saxofon.

Andy Mackays album Resolving Contradictions från 1978 är en avkopplande och behaglig resa genom ett märkligt musiklandskap, inspirerat både av Kina, Roxy Musics avantgardistiska artrock och storbandsjazz.

Skivan kom till efter en resa Andy Mackay gjorde till Kina i slutet av 70-talet. Kanske kan man kalla det ett konceptalbum, där han försökt samla sina intryck från den då helt stängda kommunistdiktaturen.

Lite fint skulle man nog kunna kalla det en musikalisk resa genom den kinesiska kulturen sedd med en västerlännings ögon.

Skit samma. Resolving Contradictions är en skiva att plocka fram sent på kvällen, när det behövs avkoppling och lugn och ro.

Då är det här musik att njuta av. Att sedan Andy Mackay hanterar sin saxofon briljant gör inte saken sämre.

Andy Mackay var en av ursprungsmedlemmarna i Roxy Music. Det var därför jag fick upp ögonen för hans soloalbum.

Det var inte bara Brian Eno och Bryan Ferry som låg bakom Roxy Musics säregna sound i början av 70-talet. Mackay hade också en stor del i det.

Hans saxofon och oboe gav skivor som For Your Pleasure och Stranded ett skimmer som de annars inte skulle fått. Men till skillnad från Eno, som lämnade gruppen efter de första skivorna, hängde Mackay med ända fram till 1983.

Två soloplattor har han gett ut, In search Of Eddie Riff, 1974, samt den här.

Nr: 254/2000

Taskig tajming av Toto

Det jag mest kommer ihåg Toto och deras debutalbum för är hur taskig tajming de hade. Det var alltså 1978 och Elvis Costello hade precis släppt This Year´s Model.

Om jag inte minns helt fel var Clash på gång med Give ´Em Enogh Rope och Blondies Parallel Lines fanns nog också ute i affärerna.

Den dagen skivan kom till Jönköping kom jag till skolgården efter lunch med Dire Straits första platta i en kasse. Där mötte jag en klasskompis som precis köpt den där Toto-skivan...den där lila saken med Hold The Line.

Samma skiva som jag strax innan nobbat efter en snabblyssning i hörlurarna hos Ole på Skivor & Band.

Toto blev naturligtvis oerhört populära och deras låtar spelades på varenda skoldans och disco i Jönköping på den tiden. Och de spelades till och med i svensk radio.

För det var så klart snygga grejer Toto gjorde och de kunde variera sig. Alla musikerna i bandet var rutinerade studiomusiker och hade (enligt Allmusic.com) under flera år varit med i bakgrunden på nästan varenda LP som spelades in i Kalifornien oavsett vilken artist det gällde.

På Toto I finns alltså allt från välpolerad hårdrock till soulpop, discofunk och snygga popballader.
Så de var lätta att tycka om.

Hold The Line blev en stor hit. Girl Goodbye en annan. I´ll Supply The Love och Georgy Porgy släpptes tydligen också på singel och sålde massor...

Valde jag fel?
Nä, skulle inte tro det. Dire Straits-skivan kan jag faktiskt fortfarande spela med ganska stor behållning. Totos debutplatta har jag även nu för tiden svårt för.

Det är faktiskt inte särskilt många år sedan jag köpte skivan. Pliktskyldigast betalade jag tre kronor för den på en loppis på Råslätt.

Nr: 1181/2000

Psykedelia möter Grekland

Nu är det dags för psykedelisk 60-talspop med grekiska grabbar, Demis Roussos och Vangelis. Jag sålde nämligen två Demis Roussos-plattor nyligen, som jag försökt bli av med hur länge som helst. Och så kom jag ihåg Aphrodite´s Child.

Jäpp, just den Demis som på 70-talet öste ut skivor med smäktande smörpop som bara funkade i Tyskland, och som bakgrundsmusik på porrklubbar.
Vangelis gick senare en helt annan väg och blev superstor inom eletronica.

Vem som köpte mina Demis-skivor?
Sorry, det har jag lovat att aldrig någonsin berätta. Det ingick så att säga i själva dealen. Han fick dem billigt.

Varför jag hade dem?
Det tar vi en annan gång...

Skit i det nu. Nu ska vi snacka Aphrodite´s Child, alltså Demis Roussos OCH Vangelis tillsammans. På 60-talet gjorde de ett par plattor. Jag har gruppens andra, It´s Five O´Clock från 1969.

Men visst låter det spännande?
Ungefär som:
Procol Harum möter schlager...
eller...
psykedelia mixad med grekisk folkmusik...

Och lite så är den här plattan.
Aphrodite´s Child lirade psykedelisk pop. De psykedeliska gitarrerna ylar...

Men det kuliga är att de blandar det både med grekisk folkmusik. Och, på den här skivan i alla fall (av nån för mej ännu okänd anledning) – country...

Och sen har ju Vangelis Papathanassious orgel, vibrafon och allt vad han nu använder, en viss inverkan på resultatet.
Och nog faen bräkte Demis redan på 60-talet.

Men det är roligt...Procol Harum möter psykedelia...och Grekland...

Nr: 1164/2000

En rolig (faktiskt) Camel-platta

Camel gjorde i mitten av 70-talet ett högst seriöst försök att tråka ihjäl sina beundrare.

Naturligtvis älskade fansen det. Det finns de som gillar att plåga sig själva och utsätta sig för saker de inte borde.

Så när Camel för en gångs skull poppade till sig och gjorde lite mer uppåt grejer fick de så klart faen för det. Skivan Breathless från 1978 betraktades av många Camelfans, och även kritiker på den tiden, som en pinsam sell-out full av ”vanlig” pop och till med discolåtar...Det är en av de Camel-skivor som rankas lägst, vad jag förstått.

Jag tycker naturligtvis inte så. Jag gillar Breathless. Eller snarare, jag gillar den betydligt bättre än Rain Dances och Moonmadness.

Självklart är den inte i klass med Mirage eller debutplattan, vilka jag betraktar som delvis ganska starka progrocknummer.

Den främsta orsaken är att jag fick munnen full av kamelhår när jag spelade Rain Dances senast. Så när jag slängde på den här skivan, som kom ut året efter, hade jag inga som helst förhoppningar...men blev i stället ganska positivt överraskad.

Vad Breathless framför allt har jämfört med de två tidigare skivorna är sång. Melodierna har ungefär samma konstruktion, men de vokala inslagen gör låtarna betydligt intressantare att lyssna på.

Wing And A Prayer till exempel, en snygg jazzpoplåt som inte alls är dum. Eller Down On The Farm som faktiskt är lite, lite rolig. Fan, det är nästan lite Kinks över den.

Är det här progrock då?
Kanske...
Och om sanningen ska fram, experimenterade inte Camel med disco på Rain Dances också?

Nr: 1510/2000

Den som vill kan sluta läsa här...

De som känner mig väl har fasat för det här inlägget. Många har hotat med att sluta läsa bloggen om jag gör det. Jag har å andra sidan hotat med att skriva om ALLA skivor med Shu Bi Dua om nån protesterar.

Shu Bi Dua är en av mina hemliga små böjelser. Dessa danska ”rockhjältar” ses inte med lika blida ögon av alla. Men jag har NÄSTAN ALLA deras skivor.

Och Shu Bi Dua har gjort många. För enkelhetens skull har nästan inga av dem namn, de är bara numrerade. Själv tappade jag räkningen ungefär vid 17...

Men den här var den första jag fick tag på - Shu Bi Dua 6 - en ganska vanlig platta i diverse svenska reabackar...och en hel del säljare försöker också bli av med på Tradera...

Men i Danmark är de tydligen rätt populära. Fortfarande.
Nr 6 är nämligen en ganska gammal LP, den kom 1979.

För att gilla Shu Bia Duas låtar måste man nog ha en stor portion galghumor och kunna garva åt de där svensktoppsackorden (danska?) .

En jag känner vill karaktärisera dem som en blandning mellan Elvis Costellos bitska humor och Vikingarna...
Det kan jag väl inte hålla med om hela vägen, men lite rätt är det allt.

Låtarna på Shu Bi Dua 6 är väl egentligen bara ganska trevlig dansbandspop. Men texterna är roliga, fulla av humor och ironi. Bäst är så klart Shu Bi Duas egen Bee Gees-parodi, Bröderne Gebis, där de både sjunger i falsett och retar upp en hel discogeneration.

Karl-Oscar, som handlar om Vilhelm Mobergs berömda utvandrarpar, är också sanslöst rolig.
Sen kan Shu Bi Dua göra rätt bra pop också, Rom & Cola är inte alls dum.

Nr: 553/2000

Gräsplan stänkskärm stratocaster

Så här översätter sajten World Lingo en text om Jorge Santana, brorsa till Carlos, men inte lika välkänd.

"Jorge Santana (fött Juni 13, 1954) är en mexicansk gitarrist, broder av musiker Carlos Santana.
Han var en tidigare medlem av Malo vem hade slågna bästa tjugo Suavecito i 1972. Han var också en medlem av Fania alla stjärnor från 1971 till 1974 och att utföra i Mexico som förenas påstår och Afrika.
Honom utsläppt två solo album på tomatrekord, Jorge Santana & Det är All omkring förälskelseoch att presentera tidigare Malo medlemmar. Hans särskiljande gitarr är en gräsplan Stänkskärm Stratocaster, ägt i 70-tal."
Hittade det när jag gjorde en sökning...

Ville bara berätta...

Kan väl samtidigt också säga att jag har en av Jorges två soloplattor, som han gav ut i slutet av 70-talet. Den här skivan, som inte heter något alls, kom 1978. Den får stå kvar enbart för att han är Carlos bror...

Jorge har tagit med sig några av polarna från Malo och spelade in det här. Ganska intetsägande discopop. Visserligen med en och annan latinoinfluerad låt, men inte särskilt rolig lyssning...

Skivan sålde tydligen inte så bra, vilket man kanske kan räkna ut. Trots troschocken.
Däremot är skivan han spelade in ihop med Carlos 1994, Santana Brothers en rätt skön sak.

Nr: 1868/2000