The Musical Box: En blodig japansk historia

söndag 3 december 2017

En blodig japansk historia

COSMOS FACTORY – AN OLD CASTLE IN TRANSYLVANIA – 1973

Jag har bloggat om min skivsamling sedan 2009 och börjar nu närma mig det som finns längst nere på botten i den grumliga damm som är min skivsamling. Somliga jag känner (ganska väl) påstår dock att det är en dypöl och ingen damm. Där lever nämligen ett antal tvivelaktiga existenser.
Ja, man kan nog påstå att jag nu börjar närma mig sanningen och själva essensen av det som är min skivsamling, det som genom åren formats och gjort den till vad den är. Det är skivor som inte har mycket gemensamt med de popalbum som simmar omkring på ytan i min trädgårdsdamm och lekfullt sprutar små vattenkaskader.

Nej, det är de svåra och tunga sakerna, som första skivan med japanska Cosmos Factory, ett psykedeliskt proggressivt album med ett namn som anspelar på greve Dracula och blodiga historier om vampyrer; An Old Castle In Transylvania.
Om det verkligen är så vet jag inte. Cosmos Factory sjunger på japanska och jag förstår inte ett enda ord. Japanskan är för mig ett överraskande vackert språk när man hör det sjungas. Men musiken Cosmos Factory förmedlar är allt annat än det.

Så fort denna LP hamnar på skivtallriken blir stämningen i rummet dyster och svår. Cosmos Factory arbetar hårt med keyboards och trots att musiken snabbt växer till ett inferno går känslan inte att skaka av sig.
När våldsamt distade gitarrer också blandar sig i historien blir det gastkramande. Gitarriffen är inte särskilt originella eller uttrycksfulla, men det är mycket och håller på länge. När sången kommer in uppstår en kort stund av förvåning.

Sångaren har ett helt annat uttryck, behaglig och välljudande, men det låter mer som eurovisionschlager än något annat. Märkligt nog fungerar denna minst sagt underliga blandning just på den här platsen. Cosmos Factory lyckas skapa den stämning och de känslor de är ute efter.

Jag påstår inte att detta album är särskilt viktigt eller intressant ens för att komma från Japan. Det gjordes bättre progressiv rock där av andra både tidigare och senare.

Men jag kan inte låta bli att tycka om detta album för dess mörka och dystra uppsåt och att musiken med sådan lätthet smyger sig på och lyckas skapa en så märklig stämning.

Japanska Cosmos Factory var ett märkligt band, som under början och mitten spelade in fyra album, alla helt olika. Första skivan är denna udda skapelse. De hoppade sedan mellan diverse musikstilar för att på sin sista inspelning landa i något som inte kan vara något annat än metal.

Nr: 211/2222

1 kommentar:

  1. Jag sökte på några gamla album av Cosmos Factory och hamnade här av en slump. Jag ser att du har en "inoficiell" version (= piratskiva...) från 2017 från Absinth av detta album, som eg. är en återutgivning av deras självbetitlade debut-LP från 1973. Den är lätt att ladda ner på nätet (vilket jag gjort...).

    Däremot gjorde Cosmos Factory (som givetvis döpte sig efter CCR:s LP 'Cosmo's Factory' från 1970) fyra "riktiga" LP 1973-77 som går att köpa på både LP och CD idag, gärna via Discogs.com. Men se isf upp för svensk moms + tullavgifter om du handlar från ett icke €U-land, som UK och USA! Det kan bli 40% dyrare...

    F.ö. varJapan fullt av progressiva rockband på 70-talet, och många har (åter-)upptäckts i "Väst" de sista 20-30 åren tack vare CD-återutgivningar (men nu är det ju dyr PVC som gäller igen..). Öht finns det massor av prog rock, hårdrock, elektronisk rock m.m. från 70-talets Japan som är intressant. Kolla under Japan på populära sajten ProgArchives.com! Du kan söka på länder som Venezuela, Brasilien, Spanien, Danmark, Norge, Sverige, Frankirke osv, samt på olika stilar och tidsepoker. Om man registrerar sig kan man skriva recensioner på engelska), samt betygsätta album m.m. Och där finns ALLT!

    Själv har jag lyssnat på t.ex. "new age"-elektronmusikern Kitaro i 40 år, och såg honom i Köpenhamn för ~30 år sen. Innan han gick solo i slutet av 70-talet var han med i ett elektroniskt rockband som hette Far East Family Band och leddes av Fumio Miyashita. Deras skivor är lätta att få tag på till "normala" priser, samt går de oftast att ladda ner gratis.*

    Jag såg dessutom en rad "galna", japanska band (rock, punk...) på flera av de 22 Roskildefestivaler jag orkade med 1983-2005. Undantaget var 1994 då jag var på 6 v. rundresa - 8.000 km genom 25 delstater - i USA pga fotbolls-VM, samt besökte jag Jimi Hendrix grav i Renton, en villaförort (där han även föddes) 30 min. söder om Seattle (som INTE uttalas som i TV; "See-addl", utan som ett kort "Sih-addle"...). Yada, yada, yada...

    /J.

    *) Jag sålde mina 6.000 LP 2007, och gav bort en 500 CD. Sen började jag sälja av mina återstående 1.500 CD för 10 år sen på sajten Discogs. Det går sådär...jag är lite för slö, och "timpengen" är låg. Så numera laddar jag hem 99% av den musik jag vill ha, och har minst 12.000 album på mina externa HDD (hårddiskar).

    Jag tycker jag har mer än gjort rätt för mig genom 30 år av skivköpande...efter 2007 köpte jag ofta om mina gamla LP på CD med extra låtar på (allt från 70-tals-AC/DC till progrockarna Yes), men numera snor jag alltså dem (utan att skämmas). Det jag gör är inte "värre" än att lyssna på Spotify gratis, tycker jag.

    https://www.discogs.com/master/223419-Cosmos-Factory-Cosmos-Factory

    SvaraRadera