Ett embryo till stonerrocken

BLUE CHEER – VINCEBUS ERUPTUM – 1968

Om Blue Cheer idag kommit med demotejperna till Vincebus Eruptum hade de säkert bara fått en klapp på huvudet, ett överseende leende och skickats vidare till Studiefrämjandet eller ABF för att öva lite mer.

Jag ser det inte nu. Jag vet inte riktigt vad det var jag såg hos den här skivan förr. Vincebus Eruptum är verkligen inget musikaliskt storverk. Det jag ser är att alla tre i bandet hade behövt lära sig lite mer innan den spelades in. Idag är skivan, för mig, svårlyssnad, jättejobbig att höra på grund av det. Pubertala skrik, hes och otajmad sång, en gitarrarist som visserligen låter högre än Hendrix men är alldeles för primitiv, imponerar inte trots svettstänk och adenalinstinna riff.

Men Vincebus Eruptum ska inte ses i det ljuset alls. Skivan är rolig och Blue Cheer gjorde något helt nytt. Jag kan tänka mig att skivan fick ganska stor uppmärksamhet 1968. På den tiden fanns vad jag vet inte något liknande. Blue Cheer dök upp mitt i den psykedeliska vågen, men håller inte för det, men jag gissar att ambitionen främst var att chocka, med Jimi Hendrix som förebild.

Jag vet inte om det är så, men kan tänka mig att ett album som Vincebus Eruptum skulle kunnat vara en förebild för många punkband i mitten och slutet av 70-talet. Det gick ju att göra album även om man bara kunde lira ”hellre än bra”.

Är det möjligtvis också så att stonerrocken hittade ett embryo i Blue Cheers musik? Min första tanke när jag lyssnar på skivan idag är nämligen Fu Manchu och Kyuss.

Summertime Blues är skivans överlägset mest kända spår, en oförskämd cover på Eddie Cochrans rock´n´roll-klassiker, som jag gillar bara för Blue Cheers fräckhet att sno den och göra som de gör. Men den lär aldrig bli någon rock-klassiker i den vanliga bemärkelsen. De gör ett försök även med Parchment Farm, men lyckas inte lika bra.

Nr: 1437/2222