Avantgardistiska progressivt surrealistiska grejer

Om det bara vore för låten Castles skulle man kunna använda Colosseum II:s album Wardance att kasta frisbee med.

Det är den enda låten med sång på hela LP:n. Och säga vad man vill om Gary Moore, men han lirade gitarr fan så mycket bättre än han var sångare.

Pust! Så fick jag det sagt. Den där låten har retat upp mig ordentligt. Skivan kom 1977, och Castles borde stannat i det årtiondet. I alla fall låter det så...

Med en sån inledning är det lätt att få helt fel uppfattning om Wardance. Men Castles har inget i övrigt med skivans låtar att göra. Då handlar det i stället om långa jazziga hårdrocksimprovisationer, gärna lite avantgardistiskt progressivt surrealistiska grejer.

Colosseum II är nämligen en fristående fortsättning på gamla jazzrockarna Colosseum, och är ett projekt trummisen Jon Hiseman fick för sig att dra igång i mitten av 70-talet. Han värvade hårdrockgitarristen Gary Moore och synth-, keyboardsgurun Don Airey för jobbet.

Det slog kanske inte så där väldigt väl ut. Det visade sig att folk i mitten av 70-talet inte ville höra såna här skumma utflippade grejer. Wardance blev bandets tredje och sista platta.

Men jag gillar den, även om Colosseum II oftast blir väldigt tekniska och introverta.

Ibland kan det tyckas att de är mer intresserade av hur de ska göra musiken än vad som kommer ut ur högtalarna.

Nr: 1795/2000