VAN MORRISON – COMMON ONE – 1980
Common One är ett mäktigt och kraftfullt epos av Van Morrison. Det är en missförstådd skiva. Rockkritiker och fans förstod den inte, vilket kanske inte var så konstigt. Common One går långt utanför popmusikens ramar, och utanför Van Morrisons egna också.
Att Van Morrison kan skapa magiska melodier var ingen nyhet 1980. Ta ett album som Veedon Fleece eller senare års Hymns To The Silence, vacker, innerlig och varmt berörande musik.
Men Common One går längre än så, mycket längre. Det är jazz, så långt är jag med. Men jag känner att Van Morrison vill ta ett steg till och utforska okänd mark, smyga in i new age-musikens värld med 15 minuter långa eposet Summertime In England och lika långa drömska, mystiska When Heart Is Open.
Common One är ett engagerande album att lyssna på. Trots att melodislingorna ibland är svåra att följa och att uppfatta är detta ett album där man sitter på helspänn, med full koncentration, för att inte missa något. Samtidigt är musiken både avslappnande och en njutning.
Common One är i min värld en av Van Morrisons stora, även om LP:n aldrig, och särskilt inte då skivan var ny, fick erkännande som något av hans större verk. Jag är inte säker på att det nånsin kommer att sägas så om detta album. Kanske är detta bara min högst personliga upplevelse.
Nr: 1642/2222
Common One är ett mäktigt och kraftfullt epos av Van Morrison. Det är en missförstådd skiva. Rockkritiker och fans förstod den inte, vilket kanske inte var så konstigt. Common One går långt utanför popmusikens ramar, och utanför Van Morrisons egna också.
Common One är ett engagerande album att lyssna på. Trots att melodislingorna ibland är svåra att följa och att uppfatta är detta ett album där man sitter på helspänn, med full koncentration, för att inte missa något. Samtidigt är musiken både avslappnande och en njutning.
Nr: 1642/2222
"Summertime in England" är enligt min åsikt - och jag har lyssnat på det mesta i Van The Mans digra katalog - ett slags sammanfattning av hela hans musikaliska och textmässiga värld. Musikaliskt hör man spår av gospel, jazz, soul, blues och något slags brittisk/irländsk folkvisetradition. Textmässigt handlar det om religiositet/mysticism, sökande efter livets mening, kärlek, ett slags romantisk bild av det traditionellt brittiska och keltiska, hyllningar till brittiska 1800-talspoeter... Låten innehåller på något vis hela Van Morrisons värld. Själv gillar jag det helhjärtat. Men jag kan samtidigt förstå om det finns folk som avskyr det, i synnerhet texterna som kan uppfattas som väldigt flummiga. Jag antar att Van själv, oavsett vad kritiker och publik tyckt, sett "Summertime in England" som en av sina "stora" låtar, för under lång tid ingick den nästan alltid bland de låtar han sjöng live (vid sidan av klassiker som "Moondance", "Gloria" osv.).
SvaraRaderaTack för ditt inlägg, mycket intressant.
Radera