The Musical Box: januari 2020

fredag 31 januari 2020

Gediget arbete av Pet Shop Boys

PET SHOP BOYS – BILINGUAL – 1996

De som följt bloggen länge börjar nog ana att den går mot sitt slut när skivor som Pet Shop Boys Bilingual dyker upp. Det är sant, efter tio år har jag fått ont om material och får numera gräva djupare och djupare i samlingen.
Pet Shop Boys är ingen favorit, 80-talets synthpop blev aldrig min grej. Men den här skivan köpte jag, oklart varför.

Kanske tänkte jag att samlingen nog ändå borde innehålla ett album med Pet Shop Boys. Den här synthduon var ju gigantiskt stor i mitten av 90-talet.

Bilingual tilltalade mig dessutom på ett lite annat sätt än deras tidigare plattor, vilka jag upplevde som ganska typiska 80-talare, det vill säga en eller två bra låtar och resten utfyllnad.

Jag tyckte Bilingual hade mer substans än så, det kändes som ett gediget album med genomgående bra låtar, inte lika spekulativt som sina föregångare.
Sen hade det inte ens undgått mig att Se A Vida É var en superhit. Jag gillade de latinska rytmerna, vilket när jag sen fick höra hela skivan visade sig gälla alla låtarna, och det tyckte jag om. Jag upptäckte då också flera låtar som jag tyckte var bra, Discoteca till exempel.

Men därifrån till att albumet skulle bli någon slags favorit eller att fler av Pet Shop Boys plattor skulle hamna i samlingen är det alldeles för långt. Jag har än så länge nöjt mig med denna. Senare har jag förstått att Bilingual av många Pet Shop Boys-fans anses betydelsefull och viktig. Kanske är det därför plattan på senare år remastrats och släppts på vinyl.

Nr: 272/CD

torsdag 30 januari 2020

Björn J:son Lind och Cous Cous

BJÖRN J:SON LIND – COUS COUS – 1972

Jag gillar tvärflöjt när rockband använder det. Det beror så klart på Jethro Tull. Så på grund av Ian Anderson tycker jag väldigt bra om Björn J:son Linds musik också. Cous Cous är hans mest omtalade album.
Björn J:son Lind var en mångsidig man, han dog dock bara 69 år gammal 2013. Han var både flöjtist och pianist, jobbade som arrangör och kompositör i flera skilda genrer, från rock, till klassiskt och jazz, fusion, proggrock och etno. Han komponerade kammarmusik, symfoniska verk samt musik till film och tv. Han var dessutom bildkonstnär.

Cous Cous är ett av hans tidigare verk, där målet var att nå utanför Sveriges gränser. Det lyckades också, skivan gavs förutom i Sverige ut även i USA samt i delar av Europa.

Det är fortfarande ett av hans mest kända album, trots att han hann ge ut hela 36 album under sitt liv. J:son Lind spelade med flera välkända svenska musiker som Janne Schaffer, Ralph Lundsten och Staffan Scheja. Han samarbetade också med internationalla storheter som Mike Oldfield och Jan Akkerman.
Cous Cous är ett spännande album tycker jag. Det är jazz, det är fusion, delvis influerad av musik från Mellanöstern. Om jag får jämföra med något annat får det i så fall bli Agitation Frees debutplatta Malesch som hade samma inspirationskälla, men en helt annan inriktning. Jag lägger till folkmusik också, för den känslan ger musiken på den här LP:n.
Funderar över varför jag är så förtjust i tvärflöjt egentligen. Det är en psykologisk gåta. Mina egna erfarenheter av flöjtspel består av ett antal påtvingade musikskolelektioner i blockflöjt i femte klass, vilket jag minns med fasa.

Nr: 1610/2222

onsdag 29 januari 2020

Demon kunde blivit banbrytande

DEMON – BRITISH STANDARD APPROVED – 1985

Skramlet med kaffekoppar kan spåras till Jethro Tulls Warchild 1974 och ännu längre tillbaka till Os Mutantes klassiker Panis Et Circenses från det magiska 1968. När Demon öppnar sin British Standard Approved på det sättet blir det dock inte det minsta provocerande, utan bara harmlöst pittoreskt.
De som 1985 förväntade sig fläskiga metalriff och blytunga låtar blev säkert väldigt besvikna. Men då var 80-talets metalvåg över och våra gamla NWOBMH-hjältar kände sig tvunga att leta nya spår. Valet föll på progrock, som helt oförfärat pekade mot både Pink Floyd och Jethro Tull.

Därför är British Standard Approived inte någon särskilt högt skattad LP bland de långhåriga och läderdraperade metalfansen. Självklart står inte Demon heller särskilt högt i kurs hos det skäggiga progrockfolket.
Men jag kan inte låta bli att tycka om skivan ändå. Den känns så harmlös att det blir en kul grej av det, fullständigt oprovocerande, men ett ganska bra tecken på den vilsenhet som fanns i mitten av 80-talets rockvärld.

När jag hör skivan tänker jag Eloy och Frank Bornemann, som ungefär samtidigt försökte sig på samma grej i Tyskland. Eloy lyckades bättre. Men då ska man komma ihåg att Bornemann och hans polare hade ett ganska långt förflutet i den tyska progrockvärlden.

Demon kom från en helt annan värld och nådde därför aldrig samma nivå. Jag kan dock inte låta bli att fundera på om Demon, i stället för att helt lämna metalspåret, tagit med sig en del av sitt förflutna och mixat 80-talets symfoniska progrock med metal. Då kunde de blivit banbrytande.

Nr: 1263/2222

tisdag 28 januari 2020

...inte det minsta kommersiellt

GODLEY & CREME – FREEZE FRAME – 1979

Att beskylla Godley & Creme för någon slags kommersialism går naturligtvis inte. Ändå kan man inte låta bli att spekulera när det gäller Freeze Frame. Känslan är att våra båda 10cc-hjältar kanske hade något sådant i bakhuvudet.
Tänker då först på föregångaren L, ett alldeles briljant progrockalbum, men alldeles för knepigt för att nå en större publik, de som konsumerar popmusik på samma sätt som lakritsremmar. Freeze Frame är, åtminstone i inledningen, lite enklare att ta till sig.

Tänker också på första låten, An Englishman In New York, som nog skulle betraktas som en hitlåt, förutsatt att ljussättningen är skum och inte helt fokuserad. Och nej, Godley & Cremes lilla läckerbit har inget som helst att göra med stinglåten med samma namn som dök upp åtta år senare...som blev en hit.

Men i övrigt är det skrattretande att Freeze Frame som album skulle skulle vara det minsta kommersiellt. Det inser man redan i låt nummer tre och fyra, I Pity Inanimate Objects och Freeze Frame, där Godley & Creme lämnar allt vad som kan kallas för ramar bakom sig och skapar något synnerligen originellt, minst sagt.

Möjligtvis kan man hävda att titelspåret har vissa 10cc-drag, men det är uppskattat och en hint om storheten med album som Sheet Music, The Original Soundtrack och How Dare You? För att fortsätta på det stickspåret.

Jag tror att de 10cc-fans som gillade bandets tidiga plattor uppskattar Godley & Cremes egna album betydligt mer än dem som upptäckte 10cc först under senare delen av deras karriär med låtar som Dreadlock Holiday och Good Morning Judge, då de båda lämnat bandet.
Freeze Frame är dock knepigare än 10cc:s tidiga karriär. Det verkar som att både Godley & Creme släppte alla hämningar, som eventuellt hölls tillbaka av Stewart och Gouldman på 10cc-tiden. Det här är ett svårbeskrivbart album som både är plågsamt och stor underhållning att lyssna på. Jag både älskar ock avskyr alla tvära vändningar och ibland för mig oförståeliga tvärkast.

Det är jobbigt men samtidigt väldigt uppfriskande och minst sagt överraskande. Freeze Frame är av den anledningen inte att av de album man plockar fram när man har besök hemma och vill ha något trevligt i bakgrunden. Möjligtvis är det en skiva att plocka fram när man tröttnat på besöket och vill få folk att gå hem.

Nr: 1668/2222

måndag 27 januari 2020

Ole Kristiansen på europaturné 1992

OLE KRISTIANSEN BAND – ROCK´ N EUROPE LIVE – 1992

Grönländska popartister har haft svårt att nå utanför sitt hemland. Vägen går via Danmark där bland annat indiepopbandet Nanook lyckats ganska bra. Sen är det dock tunnsått.
Men på 90-talet tog Grönlands största rockhjälte, Ole Kristiansen, chansen att visa upp sig för Europa då han var en av artisterna på festivalen Rock´n Europe Live. Festivalen anordnades av EBU, Europeiska radio- och tv-unionen. 1992 var det tionde året i rad festivalen arrangerades.

Ole Kristiansen hade i början av 90-talet haft stora framgångar i sitt hemland med en rad starka popalbum. Från hans konsert i Kranhallen i Ålborg spelades sex låtar in där fem av låtarna kom från hans då senaste album, Pop Uummataaruffimmi.
Så få låtar gör att man nog ska kalla den här plattan för ett minialbum. Jag tycker det är alldeles för lite, Ole Kristiansen har ju trots allt gjort så många bra låtar och skivor. Men det är möjligt att festivalens format satte stopp för det.

Förmodligen är detta ett album mest för dem som var där och för samlare. Jag känner inte till någon ytterligare liveinspelning med Ole Kristiansen.

Men det är en bra inspelning. Bra ljud och en publik som hänger på trots att de förmodligen inte förstår ett enda ord av sångtexterna eftersom Ole Kristiansen alltid sjunger på grönländska.

Nu bara spekulerar jag, men möjligtvis är det grönländska språket den stora svårighet som gör att grönländska rock- och popartister har så svårt att nå utanför sitt hemland, förutom att det är så oerhört svårt att resa till och från Grönland.

Nr: 271/CD

söndag 26 januari 2020

Ozzy som ylande varulv

OZZY OSBOURNE – BARK AT THE MOON – 1983

Asså, nånstans långt bak i huvudet får jag bilder från förr av Ozzy som varulv ylande mot månen. Inte från skivomslaget. Var det videon kanske? Nåja, Bark At The Moon är en Ozzy-klassiker, den också. Men om du frågar mig är det inte något av hans storverk.
Nä, där gillar jag hans tidiga soloplattor lite bättre, Blizzard Of Ozz och Diary Of A Madman, mest för att de fortfarande känns ganska fräcka. Bark At The Moon är ett stabilt hantverk det också, men inte lika mycket Sabbath om ni förstår vad jag menar. Och för min del går Sabbath före Ozzy alla dagar i veckan. Så är det bara.
Att det är Ozzy sista riktigt vassa album på några år kan man inte heller undvika. Han hade några riktigt svaga år där i mitten av 80-talet, men kom tillbaka med No Rest For The Wicked 1988...och har sen dess blandat ganska tradiga saker med högklassig metal ända fram till nu. Bark At The Moon hamnar dock på pluskontot.

Inte för att det är ett briljant album, utan mest för att det är välgjort rakt igenom utan värre dippar, men utan några större toppar heller. Okej, titelspåret Bark At The Moon är en sån där låt som fastnar, men efter det är det lite trögt.

Läste nånstans att skivan fanns med på någon lista över de tio värsta metalskivorna någonsin. Det håller jag inte med om. Men det är knappast en LP jag spelar särskilt ofta nu för tiden. Inte ens när det är fullmåne och varulvarna ylar.

Nr: 1643/2222

lördag 25 januari 2020

Maccas lillebror var lite knepig

MIKE MCGEAR – MCGEAR – 1974

Som om Godley & Creme fått med Paul McCartney i bandet med villkoret att han inte skulle få ha något att säga till om. Ungefär så låter den här skivan. Det är en knepig rackare, men riktigt kul. Att Mike McGear låter väldigt lik Paul McCartney är naturligtvis inget konstigt, de är ju bröder.
Jodå, även beatlespojkarna hade syskon, som man naturligtvis aldrig hörde talas om. Mike är två år yngre än sin väldigt mycket mer berömda bror och heter egentligen Peter Michael McCartney. Han gjorde aldrig någon större affär av släktskapet eller försökte ta hjälp av storebrorsan när han själv gav sig ut i den stora popvärlden.

När Beatles var som störst bildade Mike ett eget band, The Scaffold, som i slutet av 60-talet på egen hand fick ett par mindre hits och spelade in en rad album. Att Mikes röst är väldigt lik Pauls går inte att ta miste på, men om det var orsaken till Scaffolds framgångar vågar jag inte svara på.

När The Scaffold började tappa fart gav sig Mike på en solokarriär, som kanske inte blev helt lyckad...om man jämför...men ändå gav eftervärlden två märkliga popalbum i gränslandet mellan merseybeatpop och progrock.

Jag hade ingen som helst koll när jag fick tag i den här skivan, som är Mikes andra och sista som soloartist. Så jag blev riktigt överraskad när jag första gången lyssnade på skivan. Rösten var ju så välbekant, men ljudlandskapet runt om var något helt annat än jag möjligtvis skulle kunna placera den i.

Men när jag sen googlat mig fram till svaret blev det hela så självklart. Nu är inte McGear en särskilt lättlyssnad platta. Det påminner ganska mycket, som jag skrev i inledningen, om den knepiga popmusik 10cc-duon Godley & Creme letade sig fram till efter att de lämnat Stewart och Gouldman för sig själva.

Kanske var det därför som Mike McGear aldrig heller fick något större genombrott som soloartist, utan numera betraktas som en tämligen obskyr rockhjälte i Liverpools rockhistoria.
Naturligtvis är det ju så att Paul ändå inte kunde låta bli att hjälpa sin lillebror. Läszer man det finstilta var Macca det som producerade den här skivan...under namnet Paul McGear. Dessutom fick Mike hjälp musikaliskt av både Linda McCartney, som spelade moogsynth och sjöng i bakgrunden, samt av wingsgitarristen Denny Laine.

Jag, som har både Godley & Creme och 10cc som favoritband, kan dock inte låta bli att gilla den här LP:n. Den är lite rörig och det kan vara svårt att hänga med i alla infall. Men för min del är det sånt som bara gör mig mer intresserad. En bra platta alltså, tycker jag. Men kan inte garantera att det på något sätt skulle kunna vara någon slags allmän uppfattning.

Nr: 1400/2222

fredag 24 januari 2020

Cilla Black utanför The Cavern

CILLA BLACK – YOU´RE MY WORLD – 1964

You´re My World blev Cilla Blacks stora genombrott efter att hon upptäckts i garderoben på The Cavern i Liverpool. Det var egentligen en italiensk ballad, Il Mio Mondo, som spelats in av Umberto Bindi 1963.
Umbertos italienska version blev ingen hit, men när Cilla Black fick ta hand om låten (med hjälp av George Martin som producerade) slog den direkt. You´re My World gick nästan omgående upp som etta på brittiska singellistan och sen också på topplistor över hela världen. I Sverige låg den som bäst sjua.
Cilla Black har spelat in flera versioner efter singelinspelningen 1964. En nyinspelning gjordes 1985 till henns album Surprislingly Cilla och ytterligare en 1993 till albumet Through The Years.

Cilla Black gick bort 2015. Två år senare restes en staty över henne utanför The Cavern, där hon står på en överdimensionerad 45-varvsingel av You´re My World.

Nr: 9/singel

torsdag 23 januari 2020

Bara min egen känsla

BARCLAY JAMES HARVEST – XII – 1978

BJH:s tolfte album uppskattas av många. Det finns dem som menar att det är deras bästa platta. Inledningen med Fantasy: Loving Is Easy är lysande och det finns flera riktigt, riktigt bra låtar på skivan. Så jag håller med till en viss del.
Jag kan lägga till att Science Fiction: Nova Lepidoptera också är briljant; majestätisk, progrockig, spacerock, som förmodligen är mitt förstaval om jag nu måste välja en låt på skivan. Om jag säger Klaatu, är det nån som håller med mig då?

Men de allra flesta låtarna på detta album håller bra kvalitet. Så låt mig också nämna Classics: A Tale Of Two Cities, In Search Of England och Fiction: The Streets Of San Francisco. Väl avvägd symfonisk progrock som aldrig för mycket av det goda utan tämligen smakfullt håller en njutbar och hög nivå.
Vad jag möjligtvis har att invända, och som gör att jag hellre lyssnar på album som Time Honoured Ghosts, Octoberon och till och med Everyone Is Everybody Else¨, är det något mörkare sound BJH lagt sig till med här. För mina öron blir det lite, lite för mycket, i jämförelse med de tidigare skivorna. Men det där kanske bara handlar om min egen känsla, jag kan inte på något sätt verifiera detta.

En orsak skulle kunna vara att XII kom in ganska sent i mitt samlande, långt efter de andra skivor jag nämnde och att jag aldrig gett den samma intresse och tid som övriga. Innerst inne tror jag det handlar bara om min egen känsla.

Nr: 1493/2222

onsdag 22 januari 2020

Makabert och mäktigt av Alice Cooper

ALICE COOPER – BILLION DOLLAR BABIES – 1973

Ett briljant rockalbum från det tidiga 70-talet. Kanske ett av de allra viktigaste, påstår många, åtminstone för Alice Cooper. Billion Dollar Babies är ett av mina favoritalbum också. Ett av de första jag hörde med Alice Cooper. Och jag blev alldeles tagen.
Det var på den tiden man kunde gå till Stadsbiblioteket och lyssna på de senaste skivorna. Bibliotekarierna som jobbade bakom skivdisken var kunniga och tog hem det senaste och bästa och vi knttar hängde över disken och kollade storögt. Sånt existerar inte ju nu för tiden.

Billion Dollar Babies är ett sånt där album som aldrig slutar att fascinera. Till och med nu, över 45 år senare, är det en skiva som verkligen får mig att fastna. Det är kanske inte så konstigt, det finns ju inte en enda dålig låt. Inledningen med Hello Hooray är sanslös, nästan så jag saknar ord.

Sen dyker de upp på rad; Elected, Billion Dollar Babies, No More Mister Nice Guy, Generation Landslide och som makaber och mäktig final; I Love The Dead.
Jodå, Alice Cooper, som 1973 fortfarande var ett band och inte soloartisten Vincent Furnier, var redan här inne på det makabra skräckspåret, även om det egentligen inte var bandets stora grej då. Skräcktemat blommade ut på allvar först några år senare när Vincent 1975 blev Alice med Welcome To My Nightmare, vilket var ungefär samtidigt som jag slutade lyssna på Alice Cooper.

Billion Dollar Babies är ett lysande rockalbum, men i min värld är nog ändå Killer från några år tidigare liite vassare. Killer är ett extremt edgy album där Alice Cooper (bandet alltså) ger sig ut på vägar ingen tidigare egentligen vågat testa.

Med framgångarna från det kom sedan, med kort mellanrum, först School´s Out och därefter Billion Dollar Babies och till sist som Grande finale; Muscle Of Love.

Alla de där tidiga 70-talarna framstår nu för tiden som några av sin tids allra mest intressanta rockplattor. För säkerhets skull lägger jag på den listan till Love It To Death, föregångaren till Killer, som jag har ett alldeles speciellt förhållande till.

Vad jag ville komma till med denna utläggning var att Billion Dollar Babies, i jämförelse med min favorit Killer, möjligtvis skulle kunna vara lite tillrättalagd. Att Bob Ezrin som producerade, gjorde det lite för snyggt. Men det är bara en tanke jag kanske är ensam om.

Nr: 1305/2222

tisdag 21 januari 2020

En nästan exakt kopia av sin föregångare

PHIL COLLINS – HELLO I MUST BE GOING – 1982

Vare sig man vill det eller inte är hitlåten här You Can´t Hurry Love. Om Phil Collins slaktar Supremes klassiker eller gör något nytt spännande av den ligger helt i lyssnarens avgörande. Själv gillar jag låten.
Men jag kan inte påstå att Phil Collins gör den särskilt intressant egentligen. Jag gissar att vilket annat hyfsat popband från ungefär samma tid kunde gjort den lika bra. Vad Collins gjorde var att damma av den och presentera den för en ny publik, för oss som inte lyssnat på Supremes utan ägnat livet åt Genesis. Och då är det väl någon slags gärning i alla fall.

Jag gillade faktiskt låten så mycket att jag köpte den på singel. Man gjorde ju så på den tiden. När man hörde en bra låt, på radion, pep man iväg ner till skivaffären på hörnet och köpte 45-varvaren.

Att You Can´t Hurry Love fanns med på LP:n Hello I Must Be Going kom jag inte på förrän flera år senare då ”någon” råkade trampa på min singel under någon slags fest.

Att jag missade LP:n fullständigt är inte konstigt. Jag släppte mitt intresse för Phil Collins soloplattor strax efter jag hört Face Value och då gjorde misstaget att jämföra den med A Trick Of The Tail och andra ”senare” genesisskivor där Collins varit både sångare och trummis.
Numera finns dock LP:n i samlingen, däremot inte singeln som inte höll för den där vassa skoklacken. Så här långt senare får jag väl tillstå att Hello I Must Be Going ändå är ett rätt trevligt popalbum av Phil Collins. Hans näst bästa för att vara exakt. Face Value är något bättre. Hello I Must Be Going är en i det närmaste exakt kopia, men inte lika pigg.

Det hjälper inte att I Don´t Care Anymore, som är svaret på In The Air Tonight (från Face Value), skulle kunna vara en 80-talspopklassiker där Phil Collins vildsinta trumspel skulle kunna gått till historien. Men så blev det väl aldrig vad jag kan minnas.
Jag skulle ändå vilja slå en liten trumvirvel för den här skivan, som är bättre än man tror. Phil Collins blir ju ganska ofta hårt kritiserad för sina soloproduktioner. Men den här plattan står sig ganska bra i popvärlden, och då inte bara You Can´t Hurry Love. Men de skivor som Collins gav ut senare står inte lika högt i kurs hos mig.

Nr: 1371/2222

måndag 20 januari 2020

Falsk marknadsföring, men kul ändå

GOLDEN EARRING – THE BEST OF – 1972

Nej, det här är falsk marknadsföring. Någon Best Of för Golden Earring är knappast det här. Det är låtar bara från 1969 till 1972. Holländarnas musikkarriär är betydligt längre än så, första skivan spelades in redan 1966. Den här skivan är inte ens i närheten av Best Of...
Tyska skivbolaget Karussell chansade gissar jag och smällde ihop ett samlingsalbum från bara fyra år och från i princip bara tre album; det som numera går under namnet Wall Of Dolls, Seven Tears och Together. För säkerhets skull kastade man in ett par singlar också, som inte kommit med på några LP-album. Så om du hittar den här skivan och tror att det skulle kunna räcka med den i samlingen för att täcka in Golden Earrings tidiga år är det fel.
Men å andra sidan är detta ett album man kan ha väldigt roligt ihop med. De tre nämnda plattorna hör inte till Golden Earrings mest välkända, men är från en spännande tid i bandets karriär, då bandet gick från 60-talspop och psykedelia till hård rock. Men här är alltså skivan som täpper till delar av den luckan. Och det är ju bra.

De där tre nämnda plattorna är nämligen svåra att få tag på. Wall Of Dolls och Seven Tears har det gjorts återutgivningar av på vinyl, i små upplagor, men Together väntar vi fortfarande på. Den går att hitta på CD och är ganska svår och givetvis dyr att köpa i original.

Så personligen har jag haft en hel del roligt ihop med detta undermåliga samlingsalbum...just för att det är så undermåligt. Det är den perioden de här låtarna kommer från jag saknat i samlingen...fram till nu.

Jag håller nämligen på att rätta till det där. Seven Tears har redan fått flytta in på hyllan. Wall Of Dolls har nyligen också kommit hem. Nu väntar jag bara på Together, i nypress eller original, kvittar vilket, bara jag får höra den.

För en sak ska man veta om Golden Earrings mellanperiod. Det var en spännande tid, det testades mycket nytt och det finns låtar här som tveklöst visar vägen mot det som senare skulle brisera med Radar Love, samtidigt som det finns spår av bandets 60-talsera också. Sånt tycker jag är vansinnigt spännande.

Nr: 804/2222

söndag 19 januari 2020

Bombastiskt storslagen men fascinerande

ALAN PARSONS PROJECT – TALES OF MYSTERY AND IMAGINATION – 1976

Detta storartade progrockalbum är svårt att att inte tycka om. Musiken är bländande, bombastiskt storslagen men fascinerande. Ljudet är dessutom är kristallklart. Men det var så klart inget annat att vänta från Alan Parsons.
Hans meritlista som ljudtekniker sträcker sig över storheter som Beatles Abbey Road och Pink Floyds mästerverk The Dark Side Of The Moon. Tales Of Mystery And Imagination är dessutom inspelad i samma studio, Abbey Road, men några år senare.

Som inledning känner jag mig därför tvingad att jämföra med The Dark Side Of The Moon. Och ja. Alan Parsons debut som skivartist håller nästan lika hög klass. Inte minst på den tekniska sidan och atomsfären, det drömska utomjordiska soundet som gjorde DSOTM till en av tidernas mest framgångsrika album.

Vad som däremot saknas – det medger jag villigt – är de extrema musikaliska kvaliteterna, där når Alan Parsons inte samma nivåer, vilket i och för sig också var väntat.
Tales Of Mystery And Imagination är dock ett synnerligen underhållande album att lyssna på för oss som inte kan låta bli att älska långa ljudsekvenser och melodier som aldrig tycks ta slut. Jag lägger också till en ganska kraftig anstrykning av klassisk musik. Bland annat sägs den andra delen av detta verk, The Raven, egentligen ska tillskrivas Claude Debussy, även om det inte anges på skivan.

Alan Parsons bygger hela sitt verk, både texter och musik, på Edgar Alan Poes verk med samma namn, som i sin tur är en samling med skräckhistorier i novellform, publicerad för första gången så tidigt som 1908.

Listan över medverkande musiker är galet lång. Den innehåller dessutom en hel del i sammanhanget oväntade namn som Arthur Brown (The Crazy World Of Arthur Brown), John Miles, Hollies Terry Sylvester, line-upen från Ambrosia och Pilot, keyboardisten Frank Monkman från Curved Air. Dessutom lär Orson Welles finnas med som berättare.
Tales Of Mystery And Imagination är första albumet från Alan Parsons Project och skiljer sig ganska kraftigt från de skivor som kom senare. Redan några album efter hade Alan Parsons hittat ett sound ett mer allmängiltigt rocksound, som visserligen var väldigt framgångsrikt under både 70- och 80-talen men samtidigt känns lite mer anonymt när man nu lyssnar på skivorna.

Nr: 1534/2222

lördag 18 januari 2020

Ett fynd från de lite djupare arkeologiska rocklagren

BEGGARS OPERA – ACT ONE – 1971

Det här med klassisk musik och progressiv rock har väl sedan tidernas begynnelse, typ 1968 alltså, varit något som intresserat progrockfolket. Skotska Beggars Opera var tämligen tidigt ute, gruppens debutplatta är samtida med storheter som The Nice, Deep Purples Mark 1-upplaga, Focus och Ekseption.
Det är ett spännande album för oss som var med på den tiden och sög i oss allt som dök upp. Beggars Opera hör dock till de mindre kända i genren, för min del dröjde det pinsamt nog ända till början av 2000-talet innan jag upptäckte gruppen på allvar. Men det var ungefär då jag började gräva mig ner i de undre arkeologiska lagren av rockmusikens historia.

Fördelen med det, tycker jag nu, är att Beggars Operas första album för mig, trots sin ålder, har lite av nyhetens behag kvar i sig. Jag tycker det är en rolig skiva att lyssna på, nästan 50 år senare. Och det är ju inte illa av en gammal rockplatta som av nutiden säkert klassas som både mossig och daterad.
Act One innehåller väl egentligen inga större sensationer. Beggars Opera använder sig av samma idé som många andra samtida hjältar, det vill säga gör sina egna tolkningar av diverse klassiska verk, företrädesvis med mellotron. Det innebär en rad ganska långa musikstycken som skulle kunna beskrivas som fantasifulla och spännande, men av andra, oinvigda, nog ter sig tämligen tjatiga.
Skillnaden med den här plattan tycker jag dock är att Beggars Opera verkar göra det med glimten i ögat. Jag vågar nog påstå att man kan hitta en ganska stor portion humor i musiken, vilket ger den här plattan än andra betydligt mer seriösa verk (om man kan kalla det så) av tidigare nämnda artister.

Beggars Opera har dessutom en sångare som jag tycker håller hög kvalitet och definitivt bidrar till att slutresultatet blir så pass positivt som jag känner att det är.

Slutsatsen blir att detta är ett riktigt bra progrockalbum, inte något bortglömt mästerverk eller så, men definitivt en platta som jag tycker ska finnas i samlingen.

Nr: 1242/2222

fredag 17 januari 2020

ELO gör covers på sina egna låtar

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA PART TWO – ONE NIGHT-LIVE IN AUSTRALIA - 1998

Går det att göra covers på sina egna låtar? Jo, ELO kunde det. Eller ELO Part Two, det vill säga det ELO Bev Bevan drog igång efter att han och Jeff Lynne delat på sig på 90-talet. Han fick med sig nästan hela orkestern, men vad hjälpte det när ELO:s hjärta inte fanns där. ELO utan Jeff Lynne kunde inte vara ELO, det blev ett helt annat band.
Men Bev Bevan spelade så klart ändå ELO:s gamla hitlåtar när bandet var ute på trurné. Som när den här skivan spelades in, under en turné i Australien. Jodå, publiken hänger på...till en del...men förmodligen lika fundersamma över vad de får höra som jag...

Jag hör till dem som växte upp med ELO:s magiska sound som slog igenom på allvar med A New World Record. En av de allra första rockskivor jag någonsin hörde var Face The Music, skivan innan.

Jag ”vet” alltså hur ELO ska låta, jag kan låtarna. Och då låter det inte som ELO Part Two, eller vänta. Jo, det gör det. Musiken är där, bandet också. Men ändå inte...det som saknas är naturligtvis Jeff Lynne.

ELO Part Two kunde inte ta över efter ELO, det gick bara inte. Det är därför den här skivan är så underlig att lyssna på. Man får det förväntade, men får egentligen ingenting. Vad man får är den där känslan är av att gå på en konsert med ett coverband, ett sånt där gäng som gjort det till sin grej att låta exakt som ett mer berömt.

De flesta giganter har numera såna följare, Genesis, Pink Floyd, Queen, AC/DC. Det är ganska kul, det låter oftast rätt bra. Men sen är det inget mer. Jag vill nog påstå att minst halva grejen med att gå på konsert är för att få se den man är där för att se, artisten själv, inte bara höra låtarna.
Jag kan ju inte på något sätt rekommendera den här skivan till någon. Utom till samlare av ELO som känner att de måste ha precis allt. Bandet spelar ju trots allt storheter som Evil Woman, Livin´ Thing, Strange Magic och Hold On Tight. Men kom ihåg att det inte är Jeff Lynnes ELO, utan ett band som lirar covers på sina egna låtar.

Nr: 284/CD

torsdag 16 januari 2020

Hacketts Please Don´t Touch

STEVE HACKETT – PLEASE DON´T TOUCH – 1978

Please Don´t Touch blev en överraskning. Det har nästan inga som helst likheter med Voyage of Acolyte, skivan innan som var Hacketts solodebut efter genesisåren. Nej, uppföljaren är en märklig skiva. Please Don´t Touch är inte särskilt progressivt. Men det är inte pop, även om musiken är betydligt enklare än väntat. Och kommersiellt är det inte...
Men den är spännande. Steve Hackett tar en väg åtminstone inte jag kunde anat efter Nursery Cryme, och andra storheter. Hackett går här en helt annan väg, blandar in amerikansk soul, och släpper in både Woodstock-hjälten Richie Havens och sen Randy Crawford på sång. Samtidigt håller han kvar vid det som var så typiskt för Genesis, långa svepande melodislingor, överraskande vändningar och mastodontiska synthpassager.
Blir det bra då? Jo, jättebra! Please Don´t Touch är en kanonskiva, nästan ett sånt där missförstått underverk, som i och för sig alla bortslarvade skivsläpp från tid till annan påstås vara.

Please Don´t Touch är dock inte lättsmält. Den tar tid på sig. Men den blir bättre för varje spelning. Narnia till exempel, är en helt oväntad sak.

Den börjar som en poplåt, men så plötsligt vänder Hackett på allt och tar plötsligt ett steg rakt tillbaka till Wind & Wuthering. Hoping Love Will Last, med Randy Crawford har ungefär samma effekt.

Men mina favoriter är instrumentala Land of Thousand Autumns och titelspåret Please Don´t Touch. Där är Hackett tillbaka till Foxtrot och Supper´s Ready. Då kan det inte bli annat än bäst.

Nr: 1561/2222

Det här är en omskrivning av en några år gammal text då jag nu tyckte skivan kändes aktuell igen.