Ferry fixar det, som alltid

BRYAN FERRY – TAXI – 1993

I Put A Spell On You är den här skivans stora nummer. Femton år tidigare hade det förmodligen blivit en superhit, men 1993 var det färre som föll för den. Själv blev jag mest överraskad av Ferrys val att ta med All Tomorrow´s Parties, en Lou Reedlåt från mitten av 60-talet och Velvet Underground.

Men det var mest överraskningseffekten som gjorde den intressant. Tycker fortfarande att Nicos och Lou Reeds egen version är väldigt mycket mer nervig och spännande. Taxi är dock ett tämligen trevligt album att lyssna på.

Bryan Ferry gör som alltid, letar upp en rad andra artisters låtar och gör egna tolkningar av dem. Som alltid gör han det mycket skickligt och sätter, som alltid, en synnerligen egen prägel på låtarna.

Om han i stället valt att gå i samma spår som originalartisterna gissar jag att han aldrig blivit särskilt framgångsrik med detta. Men Ferry fixar det, som alltid. Intressant att nämna är att han här samarbetar med gamle Procol Harumgitarristen Robin Trower, som även hjälper till med produktionen.

Det gick sex år mellan föregångaren Bête Noir och Taxi. För lång tid tyckas, även om Bryan Ferry hunnit med en återförening med Roxy Music under den tiden. Men å andra sidan hade han inte särskilt mycket kvar att bevisa 1993.

Den låt jag tycker bäst om på skivan är trots allt I Put A Spell On You. Dels för att Ferry gör den på ett så speciellt sätt. Dels för att han gör det.

Det ju en låt som genom åren tolkats av mängder av artister och som rimligen borde vara ganska söndertjatad, inte minst Creedence version. Men i Ferrys händer känns låten oväntat fräsch.

Sen gillar jag av någon anledning även The Girl Of My Best Friend. En låt Ferry hämtat från det sena 50-talet och Elvis Presely.

Nr: 315/2222

Där psykedelia och easylistening mötte tysk porrindustri

VAMPYROS LESBOS/SEXADELIC DANCE PARTY – SOUNDTRACK - 1995

Det här är vägkorsningen där psykedelia, easylistening och den tyska porrindustrin möts. Det blir dock ingen våldsam kollison utan visar sig vara en ”perfect match”.

Men då hade psykedelia och easylistening, särskilt i Tyskland, redan positiva erfarenheter av varandra. Det visade sig sen att det där var något den tyska porrfilmsindustrin kunde dra nytta av.

Det blev till och med så lyckat att det blev musiken som gjordes till filmerna som överlevde till eftervärlden och, av vissa, fortfarande anses vara intressant att lyssna på. De tyska porrfilmerna har dock inte riktigt samma dragningskraft på dem som är intresserade av ”genren”. Det visas inte mer tuttar i de filmerna än i en normal reklamfilm nu för tiden.

Vampyros Lesbos är en erotisk spansk/tysk skräckfilm från 1971 med Soledad Miranda i huvudrollen tillsammans med svenska Ewa Strömberg. Musiken är gjord av tyskarna Manfred Hübler och Siegfried Schwab och har tidigare släppts både på vinyl och CD. De skivorna är sedan länge utgångna och svåra att få tag på trots att återutgivningar gjorts så sent som bara för några år sedan.

Den här CD:n är tekniskt sett ett samlingsalbum då låtar till skivan hämtats från två olika album; dels Psychedlic Dance Party samt Sexadelic Dance Party från 1969. Musiken från båda skivorna användes dock i filmen Vampyros Lesbos.

Nu kan det kanske tyckas suspekt att lyssna på musik som mestadels innehåller blåsorkester, hammondorgel och ett och annat vällustigt stönande. Men som sagt ligger den här musiken och psykedelia nära varandra i det här fallet. Ja, här finns den raka linje som förenar James Lasts easylistening med krautrock, spacerock och psykedeliska långa sekvenser.

Jag kan ju som exempel dra upp ett album som Fantastic Dance Party av Steff Carpenborgs Electric Corona, inspelad i början av 70-talet men upptäckt av psykedeliafolket så sent som 90-talet, och som har exakt samma ingredienser i musiken som Vampyros Lesbos.

James Lasts märkliga album Voodoo Party från 1972 passar delvis också ganska bra in på beskrivningen. Finns det någon som vill fördjupa sig i ämnat ytterligare finns alltid samlingsalbumet Schulmädschen Report, med de bästa låtarna från porrfilmslåtskrivaren Gert Wildens långa karriär.

Nr: 311/CD

Easylistening med själ och hjärta

BRYAN FERRY – BOYS AND GIRLS – 1985

Det skulle kunna vara här Bryan Ferry tog över efter James Last som kung över easylistening. Boys And Girls är ett synnerligen välproducerat och välgjort popalbum för de svala rummen. Detta inte sagt med någon som helst taskig baktanke. Det är en förbannat bra platta, som är svår att värja sig mot.

Jag hade en period där jag tröttnade på Bryan Ferry, en tid som råkade sammanfalla med Roxy Musics Avalon. Jag gillade skivan, men tyckte egentligen det för mycket av det söta och tillrättalagda. Boys And Girls fick mig att börja lyssna igen.

Det är utan tvekan fortsättningen på Avalon, men nu Ferry ensam utan Roxy Music. Skillnaden är naturligtvis hårfin, för att inte säga omärklig. Slave To Love, albumets stora hitlåt, är nyckeln, en fristående fortsättning på More Than This.

En teori är att det var med Boys And Girls Ferry lämnade popmusikens värld och sen återuppstod som James Lasts överman i easylisteningvärlden. Eller så skapade han med Boys And Girls en helt ny genre, easylistening med själ, värme och hjärta.

För hur man än väljer att lyssna känns Ferrys musik alltid innerlig, äkta men framför allt ärlig. Jag kan inte påstå att jag får samma känsla av Lasts storproduktioner och kyliga val av covers förmodligen anpassade för rätt publik vid rätt tillfälle.

Boys And Girls är en riktigt bra platta, musiken är underhållande, Slave To Love är en supehit, samtidigt är musiken avslappnande och behaglig...easylistening, en skiva som man kan ha på bara i bakgrunden och ändå få en skön upplevelse av.

Samtidigt är det ett album där den största behållningen skapas när man verkligen lyssnar. Man får en chans att leva sig in i Bryan Ferrys musikvärld, ett tillfälle man inte vill missa.

Det finns kännare som menar att Boys And Girls är Ferrys främsta album. Jag kan inte göra den avgränsningen, men säger inte mot. Bryan Ferry har ju gjort så många album som håller så hög kvalitet, så jag kan helt enkelt inte välja. Ett är dock klart. Boys And Girls måste finnas i samlingen.

Nr: 1686/2222

Bryan Ferry och Babylon Berlin

BRYAN FERRY – BÊTE NOIR - 1989

Missade första avsnitten av tyska kriminalserien Babylon Berlin. Men när jag väl började titta gick det inte att sluta. När gamle bekantingen Bryan Ferry dessutom dök upp på en dekadent nattklubbsscen var jag fast.

Babylon Berlin är ett gigantiskt och svindyrt tyskt tv-projekt där SVT under sommaren 2019 visade de 16 första avsnitten. Handlingen utspelar sig i Berlin mellan Första och Andra världskriget.

En kaotisk värld lik de politiska tider vi upplever nu 2019 också, skillnaden är att vi vet vad som hände 1939. Undergångsstämningen i serien byggs upp av surrealistiska och psykedeliska scener som gör att man stundtals tror eller anar att det hela är en ond dröm.

Mitt i detta står alltså Bryan Ferry med sitt bakåtkammade hår och sofistikerade röst...vilket nu gör att jag omärkligt kan smyga över den här textens handling till Bête Noir, ett mäktigt ferryalbum från det sena 80-talet som jag först nu lyssnat mer noga på.

Det var Babylon Berlin som fick mig att lyssna på ett annat sätt, där jag inte letade sensationer utan den magiska och lätt surrealistiska känsla tv-serien gett mig. Att lyssna på Bête Noir gick från bakgrundsmusik till något synnerligen närvarande.

Bryan Ferrys sammetslena men påträngande röst hade som alltid en stor del i det. Tänker då på fascinerande roxyplattor som For Your Pleasure, Stranded och Country Life. Sofistikerade Bête Noir ger mig samma känsla som när jag lyssnar på de plattorna.

Att i det läget leta fram några särskilda låtar att rekommendera fixar jag inte idag. Den här gången måste det verkligen vara helheten som gäller, den som ger mig samma känsla som av att titta på Babylon Berlin.

Till sist. Bête Noir anses av kännare vara ett av Bryan Ferrys starkare soloalbum. Jag kan hålla med, men påstår att alla plattor Bryan Ferry spelade in under 70- och 80-talen är riktigt starka.

Nr: 1672/2222

Franska rivierankänsla och nostalgi

JAMES LAST BAND – THAT´S LIFE – 1967

James Last varumärke ”happy music” gjorde stor succé i början och mitten av 60-talet. Hans blåsorkester gjorde skivor med främst inlånade hitlåtar, men också en del egna. James Last står dock inte särskilt högt i kurs hos skivsamlare. Den här LP:n går till exempel att köpa loss för ungefär en tia. Det finns ganska många av den.

Men That´s Life är en av de last-skivor jag valt att ha i samlingen. Mest för det fräcka och minst sagt tidstypiska omslaget. Det är mycket nostalgi, franska rivierankänsla, Carnaby Street, Mannen från U.N.C.L.E, Snobbar som jobbar, Helgonet och Whiskey-A-Go-Go i valfri ordning.

Musiken är som vanligt på James Lasts plattor inte särskilt upphetsande, utan är skapad för att ligga nånstans i bakgrunden och vara trevlig och skapa lite myspartystämning. Det finns ingen som kan ta illa upp av Guanatanamera och Winchester Cathedral, instrumentala med massor av blås. Utöver det är nog låtarna lite väl anonyma för min smak, men...som sagt...trevliga. Vilket ironiskt nog passar bra i tider som dessa...då ingen verkar lyssna på någon.

That´s Life är kanske inte plattan att plocka fram i alla lägen, men är – lite otippat – mer uppiggande än väntat, inte alls så saggig som jag trodde.

Nr: 1361/2222

James Last sjätte strandpartaj

JAMES LAST – BEACHPARTY 6 – 1975

Hur många beachpartyn James Last avverkade är ovisst. I början av 70-talet fick några dem nämligen andra namn. Det var innan han kom på idén att numrera dem. En pryl som sedan bland annat svenska dansband gjorde till sin egen, men naturligtvis överdimensionerade så det blev snuskigt. Ett band som ger ut skiva med nummer 22 har gått för långt. James nöjde sig med sex.

Att hans sjätte partaj blev det sista kan man nämligen med ganska stor säkerhet hävda. Efter 1975 började han med blodsprängda ögon och bultande tinningar (det tar på krafterna att festa på stränderna) med större kraft ägna sig åt sina berömda Non-stop partyn i stället, inomhus, trött på sanden mellan tårna och att blåsten aldrig lät frisyren vara i fred.

Hans Beachpartyskivor är en något underskattad kulturform även om de givetvis tveklöst ska placeras i facket easylistening, eller Incredible Strange Music som de säger i Amerika (vilket skulle kunna vara ett uttryck som myntades efter att alla möjliga underliga europeiska easylisteningskivor började ges ut i staterna).

För att återgå till beachpartyt tycker jag att James Last gör det riktigt bra. Framför allt hittar han låtar som funkar på ett hippt strandpartaj under det tidiga 70-talet.

Den här skivan toppar han med reggaefavoriten I Can See Clearly Now, en gammal bobbanhit (men det var Johnny Nash som gjorde den först, glöm aldrig det), Simon & Garfunkels The Boxer och fortsätter sen med The Night They Drove Old Dixie Down.

Ännu mer reggae och gamla listettor gör att det blir en riktigt sjysst blandning av covers väl framförda av en på sin tid väl ansedd orkester och bra sångare och sångerskor.

Om detta är ett av James Last mer inspirerade beachpartyn, eller om det är precis tvärtom, vågar jag dock inte säga något om. Men det finns säkert nån som har koll på det också.

Nr: ingår inte i samlingen, råkade bara passera förbi.

På badstränderna i Benidorm

ZYGMUNT JANKOWSKI – HAMMOND POP PARTY – 1972

Zygmunt fick en hammondorgel av någon som ville honom väl, han insåg genast möjligheterna. Han tyckte sig dessutom ha bra koll på rockmusik och såg därmed sin chans. 1970 spelade han in en LP med sin orgel och gav den namnet Help Yourself To Hammond, för det här var ju så lätt att alla skulle kunna göra det.

Det blev dock ingen succé, inte ens på de solkrämsindränkta badstränderna i Benidorm spelades hans musik, även om just det stället nog var den perfekta platsen för denna något avslagna och ljumma form av bakgrundsljud. Men Zygmunt gav sig inte, två år senare gav han ut skivan igen, nu under namnet Hammond Pop Party. Men folket i Benidorm bara fortsatte att lojt plaska med fötterna i strandkanten.

Hammond Pop Party är ett lysande exempel på en märklig musikgenre som uppstod under det tidiga 70-talet. Orkestrar och skivbolag såg sin chans att på ett enkelt sätt tjäna några spänn på den nya tidens popmusik.

Det spelades under en period in mängder av sådana skivor, studiomusiker som ”lånade” de populäraste låtarna och gjorde om till lättsmält bakgrundsmusik.

De såg sig också rätt snabbt om efter andra genrer och började spela in gamla evergreens, schlagers och folkmusik, till och med operett och klassisk musik.

På grund av sin lättsmälta natur fick genren namnet ”easylistening”. I Sverige finns sedan några år tillbaka begreppet ”sunkadelica”, som jag tror skulle kunna innefatta även easylistening eftersom svensk dansmusik sägs ingå i begreppet.

James Last blev genrens superstjärna, men här hittar man också storheter som Kai Warner (James bror), Max Greger och hans saxofon, Ray Coniff och många fler. Men många skivor spelades in av anonyma studiomusiker.

För att återgå till Zygmunt blev det vad jag vet bara en skivinspelning för hans del. Han lämnade desillusionerad branschen och började jobba som busschaffis i stället (Nej, bara skojar, har inte en aning).

För även om han letade upp för genren tämligen udda saker som Proud Mary, The Ballad Of John And Yoko och som krona på verket Shocking Blues gamla superhit Venus (som dock verkar ha varit svår att få till bra på orgel), blev det inga framgångar.

Hammond Pop Party sällade sig snabbt till en av alla de LP-skivor som nu för tiden trängs i begagnatbackarna på alla större secondhandbutiker, det vill säga de skivorna som ingen köper utan som står kvar år efter år.

Nr: ingår ej i samlingen.

Hissmusik, inget annat

JAMES LAST – NON STOP DANCING 1972 – 1972

Efter den här skivan vet jag vad amerikanerna menar med Incredible Strange Music, som den här formen av musik kallas där. Easylistening är benämningen i Europa, sunkadelica är ett svenskt begrepp som dykt upp.

Så här kan upplägget vara: En orkester framför sin tids hitlåtar uppbackad av en kör som när de inte sjunger refräng lallar med i bakgrunden. För att höja stämningen ytterligare anses det inte helt fel att lägga på publikljud, visslingar och applåder. Hammondorgel är alltid bra.

För att sen få upp partytemperaturen ännu mer river bandet av gamla hits i en aldrig sinande ström helst utan mellanrum, det gör inget att evergreens och schlager blandas med rock.

På den här skivan hittar man till exempel allt från Get It On och Sweet Hitcher-Hiker via soulpop till schlager.

Det är bra om blandningen är omfattande så att så många som möjligt åtminstone känner igen någon låt. På den här plattan hittar man närmare 30 låtar uppdelade i mindre medleyavsnitt.

Jag tänkte först att det skulle bli en kul grej att skriva om en sån skiva. Men så blev det inte riktigt. James Last har gjort en del skivor jag faktiskt kan tänka mig att lyssna på, men hans Non Stop Dancing-skivor hör inte till dem.

Han har gjort ohyggligt många, jag har bara hört en, men känner på mig att det räcker. Det blir alldeles för utslätat och faktiskt ganska tråkigt i längden. Inte ens en gammal Creedencelåt kan lätta upp tillställningen. Därför bryter jag här och nu. Det är hissmusik, inget annat.

Nr: ingår inte i samlingen.

Sunkadelica eller bara sunkigt?

JAAP ZEELAND – MEMORIES ARE MADE OF THIS – 1972

En orgelspelande holländare som insåg att kryddan i hans musik inte var tillräcklig utan kände sig tvungen att hetta till ansättningen med inte så lite naket. Bilden är en av de mer vågade i genren och gav effekt.

Just den här LP:n finns det vissa samlare som har högt på sin lista...tillsammans med Jaaps andra skiva och sista LP, How Lucky You Are, vars omslagsbild gick på samma tema.

1972 var detta med avklädda kvinnor inget ovanligt på skivomslagen. Det var ett vedertaget grepp för att sälja musik, främst då för skivor med de senaste poplåtarna inspelade av studiomusiker.

Top Of The Pops var en sådan serie, vars skivor även nu för tiden ganska ofta dyker upp i begagnatbackarna. Det lär finnas folk som samlar på dem.

Easylisteningstjärnor som Ray Coniff, Kai Warner och hans brorsa (på riktigt) James Last insåg genast möjligheterna och gav sig med liv och lust in i den allt mer avklädda skivomslagsvärlden.

Det dök till och med upp nya skivbolag som sysslade enbart med den typen av musik och vars samtliga skivor hade lätt- eller avklädda kvinnor på omslagen, tyska Maritim är ett av de mer berömda.

Jaap Zeeland, som det finns oroväckande lite information om på nätet, spelade dock bara in två skivor med orgelmusik. Sen sa förmodligen skivbolaget stopp, tilltron till orgel som instrument var stor på 70-talet, men det här var inte särskilt innovativt.

Men tro det eller ej, en del av de där studiomusikerinspelningarna har gått till historien och räknas numera som högintressant progressiv rock, eller i Tyskland som kraut.

Jaap behövde dock all avklädd draghjälp han kunde få. Han ägnade sig mest åt att planka gamla amerikanska och europeiska evergreens som utan större intresse mediokert spelades igenom. Skivan skulle kunna vara ett exempel på det som i Sverige fått namnet ”sunkadelica”. Och sunkigt är precis vad det här är, Jaap Zeeland är en värdig representant för den genren.

Nr: råkade bara passera förbi, ingår inte i samlingen.

Ett happyning med James Last

JAMES LAST – HAPPYNING – 1971

Jag funderar på varför den här LP:n kom till. Troligen finns inget svar. Men det är bara hos James Last man kan hitta ett album med låtar från Abbey Road och schlagerpop ihop med en gospelversion av Cottonfields, som vare sig det var tänkt så eller inte blir skivans huvudnummer.

Det konstiga är att jag på något sätt lite gillar den här skivan. Den är oförutsägbar. James Last verkar ju inte ha några hämningar alls. Är det här easylistening möter psykedelia?

Något som med facit i hand faktiskt inte alls är så långsökt som man tror. Låt mig bara nämna den där otroliga Fantastic Party, Group 1850:s Polyandri och spanska Proyecto A. Lyssna på dem så tror jag vi kan bli överens om att det finns en röd tråd till James Last.

Happyning är dock förmodligen bara easylistening, men psykedeliskt konstig. Sunshinepop i Montego Bay följs av George Harrisons största klassiker My Sweet Lord där en helt fantastisk men okänd sångerska ger låten en helt annan dimension än originalet.

Att sen ladda på med I Hear You Knocking och därefter totalt byta inriktning och kastar sig över Neanderthal Man, en låt med Hotlegs, den mindre kända föregångaren till 10cc, gör att James Last stiger i aktning hos mig.

Den sista avdelningen med Kinks Apeman, en Beatlescover och till slut den där mastodontiska versionen av Cotton Fields, gospel och allsång i sanden på stranden. Han som kom på den idén kan inte ha rökt bara vanliga cigg.
Vissa av James Last plattor kan vara skitjobbiga, dem där han använder storband och spelar hissmusik, men här har han ett gäng skickliga studiomusiker med sig som faktiskt lyckas göra låtarna rättvisa.

Okej att han går över gränsen emellanåt då hela fläskberg av violiner oförklarligt dyker upp och sen blåses bort av en överdådig mässingsorkester går inte att förklara bort. Inte går det heller att förklara bort där gula simfötterna och den omåttligt vanskapta sommarhatten. Han som kom på den idén kan inte ha rökt bara vanliga cigg.

Nr: ingår inte i samlingen, sommarläsning.

På popparty i Petersburg

ORCHESTER KAY WEBB – POP PARTY IN PETERSBURG - TIDIGT 70-TAL

Kan detta varit höjdpunkten på tyska skivbolaget Maritims digra diskografi? Pop-partyt i Petersburg har underrubriken 24 Wodka Hits och Kay Webbs blåsorkester drar igång direkt. Utan uppehåll eller mellanrum mellan låtarna blandas den ena vodkadrinken starkare än den andra.

La-la-la-kören i bakgrunden och upphetsade tjut från danspubliken gör att stämningen blir både het och vild. För att tillställningen ska bli fulländad bifogas matrecept på sakuski och borstj. Det framgår inte men rätterna ska förmodligen serveras med vodka för det ska bli party på allvar.

Nja, man får nog vara ganska speciell som skivlyssnare för att på allvar uppskatta den här sortens musik. Vad Kay Webbs orkester ägnar sig är ingenting annat än easylistening (och här öser orkestern på med Kalinka!). Det är med andra ord bakgrundsmusik som inte är till för något annat än att vara i bakgrunden.

Det är dock en framgångsrik genre, det finns många som vill ha sin musik serverad så där lite ljummen. Sunkadelica är ett svenskt begrepp på liknande företeelser och borde enligt min mening passa alldeles utmärkt här.

Tyska skivbolaget Maritim är ett av alla dem som gjorde sunkadelican till sin egen och spelade under det tidiga 70-talet in mängder av dansmusik och bakgrundsmusik med hjälp av inhyrda studiomusiker.

Låtarna var allt från de senaste poplåtarna via evergreens och schlager till operett och faktiskt också klassisk musik. Den här gången tog man sikte på Ryssland och men översatte låtarnas namn till tyska; Swei Gitarren, Wolgaschlepper, Schwarze Augen och Moskau Bei Nacht är några av alla de melodier som susar förbi i det allt mer dimmiga töcknet.

Ibland gick det där inspelningarna överstyr något våldsamt. En av de mest berömda är när Steff Carpenborgs orkester fick för sig att spela in en skiva med psykedelisk pop.

För att det hela skulle bli autentiskt testade de också de droger som hörde till genren (detta är dock bara en kvalificerad gissning, men jag har hört skivan så jag tror inte sanningen ligger långt borta).

Resultat blev skivan Fantastic Party som än idag är något av det mest skruvade som getts ut i Tyskland på skiva (och då gjordes det ändå våldsamt många konstiga grejer där på 70-talet).

Den LP:n räknas idag till ett krautrockmästerverk och är en dyrgrip för samlare. En annan liten pärla är James Last faktiskt någorlunda välkända Voodoo Party där han bland annat ger sig på att tolka Santana.

Något psykedeliskt mästerverk är dock inte Pop partyt i Petersburg. Inte ens ett bra exempel på rysk populärmusik. Det blir inte ens bra med vodka. På pluskontot räknar vi dock in baksidans recept på borstj.

Nr: ingår inte i samlingen, kunde bara inte låta bli.

Både easylistening och krautrock

NIAGARA – S.U.B. - 1972

Jag kan inte påminna mig att världsmusik existerade som eget fenomen i början av 70-talet. Det Niagara och Klaus Weiss höll på med var dock utan tvivel det. Utan egen etikett hamnade hans skivor någonstans i ingenmansland mellan jazzfusion och något som skulle kunna påminna om easylistening.

Låt mig utveckla det. Första skivan från Klauss Weiss var mer än bokstavligt talat naken, den bestod uteslutande av trumbeats i 40 minuter, vilket var fascinerande i sig. S.U.B är andra skivan från denna österrikiske trummatador och här tar han sin idé ett steg längre ut och närmar sig faktiskt krautrocken.

S.U.B är mer av samma, trummornas eviga dunkande har något hypnotiskt över sig, men här har Weiss i vissa sektioner lagt till både en psykedelisk fuzzgitarr, flöjt och till och med blås.

Det gör denna skiva lite mer behaglig men framför allt mer omväxlande och enklare att lyssna på. Det är kanske orsaken till att detta i original svårhittade album är både eftersökt av samlare och givetvis också dyrt. Min reissue från 2016 höll dock en normal prisbild.

Den koppling jag nu kommer att göra kan säkert verka lite långsökt. Jag påstår att Niagara genom sin utvecklade instrumentering också tog ett ofrivilligt steg mot easylistening och de där massproducerade tyska tanzplattorna som var så populära i början av 70-talet, bakgrundsmusik att spela på diverse fester och sammankomster.

Något som slog mig tämligen omgående var nämligen att musiken på S.U.B i rakt nedstigande led går att jämföra med det beryktade albumet Fantastic Party från lika omtalade skivbolaget Maritim, dock utan att vara fullt så ”psykedeliskt”. Det i sin tur gör att jag är benägen att placera S.U.B om inte i så åtminstone i närheten av krautrockfacket.

Nr: 356/2222

En kväll gick något väldigt snett...

STAFF CARPENBORG´S ELECTRIC CORONA – FANTASTIC PARTY – 1970

Scenen är tidigt 70-tal på tyska skivbolaget Maritim, som spelade in och gav ut partyskivor med diverse studiomusiker. En luckrativ bransch på den tiden, men de där skivorna hittar man numera i sceondhandbutikernas tvåkronorsbackar. En förvirrad natt gick dock något väldigt snett...

Jag har två teorier om vad som hände. Antingen var de musiker som spelade in Fantastic Party så påtända att de inte hade en aning om vad de gjorde. Det är en teori som inte alls är otänkbar, tidigt 70-tal som sagt...

Eller så spelades skivan in med den underförstådda meningen att de som eventuellt ville lyssna på den skulle vara så påtända att det inte spelade någon roll hur det lät. Också en fullt tänkbar teori med tanke på epoken.

Oavsett avsikten var Fantastic Party länge en väl dold hemlighet i den tyska tanzplatteproduktionen, tills någon på sitt sätt begåvad person i mitten av 2000-talet satte sig ner och verkligen lyssnade på skivan och insåg vad det var hen hade i sin hand.

Ett makalöst inferno av ljudeffekter, extremt skumma och otillgängliga rytmer, oändligt jobbiga gitarrslingor, och någon i bakgrunden som precis upptäckt tjusningen med hur en blockföljt kan låta (eventuellt en lergök). Med andra ord – krautrock. LP:n gav då ut på CD och senare också vinyl, dock med annat omslag.

Skivbolagsfolket på 2000-talet insåg nämligen att en LP med en omslagsbild som en typisk tysk tanzplatte från tidigt 70-tal knappast skulle locka köpare.

Jag tror faktiskt jag lämnar mitt beskrivande av musiken på Fantastic Party där. Vad som händer på skivan går nämligen knappast att uttrycka i de termer som normalt används för att beskriva musik.

Att det i högsta grad är rörigt, ett fullständigt kaos närmare bestämt, är också en viktig del. Att det inte finns någon som helst röd tråd, att han som nånstans under någon ”låt” läser någon form av dikt, inte heller gör något för att underlätta.

Jag är helt säker på att den som normalt brukar hänge sig åt tyska tanzplatten kommer att bli djupt besviken och i högsta grad förvirrad om de lyssnar på denna LP. Jag är övertygad om att folk som normalt tuggar i sig ”svårare” progressiv rock kommer att fnysa förktfullt åt detta alster.

Jag är inte ens säker på att härdade krautrockkännare, såna där som får något okontrollerbart i blicken när de får höra introvert spacerock typ Agitation Free eller Dzyan, kommer att gilla Fantastic Party. Troligtvis är det så att de enda som skulle kunna uppskatta musiken på denna LP är folk som inte är vid sina sinnens fulla bruk.

Nr: 2111/2222

Wishbone Ashs easylistening

WISHBONE ASH – FRONT PAGE NEWS – 1977

Jag var tveksam till New England-plattan, tyckte att gamla hederliga Wishbone Ash förlorat för mycket av sin personliga stil. Bandet fortsatte att utplåna sig själva även på albumet efter, Front Page News, som är ett atmosfäriskt men anonymt album.

Jag har läst recensenter som jämfört Fron Page News med James Last. Det är naturligtvis bara elakt, men en rolig tanke, för helt fel är det inte.

Wishbone Ash är i så fall inne på en alldeles egen form av hårdrockeasylistening, vilket när jag tänker efter är en genre som de i så fall var föregångare till. Jag kan tänka mig ett antal här ej omnämnda pudelrockband man borde dra upp i sammanhanget, men låter bli.

I stället koncentrerar jag mig på den atmosfäriska sidan av Front Page News som inte alls är obehaglig, snarare tvärtom. Det är nästan så att jag kan tänka mig med att jämföra den här skivan med Camels sena 70-talare.

Front Page News är en LP som skapar mer stämning och atmosfär än innehåller starka melodier. Inget fel i det, det finns band som skapat sig hela karriärer på sånt.

Nr: 2073/2222

McCafferty slaktar Neil Young

DAN MCCAFFERTY – DAN MCCAFFERTY – 1975

Att köpa Dan McCaffertys enda soloalbum skulle kunna vara ett stort misstag. Men va tusan. Gillar man de tidiga naz-plattorna är det naturligtvis inte så.

Men Dan McCafferty ensam var inte Nazareth. Långt ifrån. Inte ens när Manny Charlton är med och lirar gitarr och när Roger Glover hoppar in och spelar bas. Det räcker inte med att ha en av rockvärldens coolaste sångröster. Det är bra att ha lite omdöme också.

Jag tror McCafferty ville uppfylla nån slags pojkdröm om att få spela in The Great Pretender. För det är precis vad han gör här. Dessutom blir det covers på gamla motown-låtar, och på Bob Dylan, Rolling Stones och Little Feat.

Höjdpunkten är när han ger sig på Neil Youngs Cinnamon Girl...eller slaktar är nog ett rättare uttryck. För den är ett enda utdraget lidande...

Nej förresten. Det finns en värre. Han gör en reggaelåt också...Whatcha Gonna Do About It...

Där nånstans går min gräns. Dan McCafferty och Nazareth är några av mina allra största hjältar, men bäst tror jag den här LP:n skulle kunna funka som bakgrundsmusik på nån bedövande retrofest.

Nr: 1458/2222

Bill Wymans egen supergrupp

BILL WYMAN´S RHYTHM KINGS – STRUTTIN´ OUR STUFF – 1998

Bill Wyman bildade sina Rhythm Kings efter att han lämnat Rolling Stones 1993. Struttin´ Our Stuff är första plattan från denna löst sammansatta och kortklivade supergrupp. I sällskapet fanns George Fame, Gary Brooker, Albert Lee...

...och så får vi inte glömma Eric Clapton, Mick Taylor, Peter Frampton...och några till... Alla var dock inte med på alla låtar, utan hoppar in och ut från den ena till den andra låten, vilket gör Struttin´ Our Stuff till en något ofokuserad skiva, man vet inte riktigt vad man har att förvänta sig.

Bill Wymnas röda tråd är visserligen rhythm´n´ blues men avstickare görs till allt från nattklubbsjazz (med Georgie Fame), till blues och soul.

Nu är detta inte något dåligt, Struttin´ Our Stuff är en underhållande skiva som kan vara ganska avkopplande att lyssna på. Det stora felet är kanske att musiken är lite för välpolerad och snyggt förpackad.

Här ges inte utrymme för några överraskningar, inga skitiga r´n´b-riff eller kittlande fräckheter. Det är sånt åtminstone jag saknar med tanke på Wymans bakgrund i Rolling Stones.

När Bill Wyman lämnade Rolling Stones 1993 ansågs det inte som ett särskilt smart drag. Det gör det fortfarande inte.

Rolling Stones lever och mår gott, klättar i kokospalmer, åker jorden runt och drar in nya miljarder till företaget med röda tungan.

Bill Wyman´s Rhythm Kings spelade i slutet av 90-talet och början av 00-talet in en rad mindre välkända album.

Nr: 122/CD