STAFF CARPENBORG´S ELECTRIC CORONA – FANTASTIC PARTY – 1970
Scenen är tidigt 70-tal på tyska skivbolaget Maritim, som spelade in och gav ut partyskivor med diverse studiomusiker. En luckrativ bransch på den tiden, men de där skivorna hittar man numera i sceondhandbutikernas tvåkronorsbackar. En förvirrad natt gick dock något väldigt snett...
Jag har två teorier om vad som hände. Antingen var de musiker som spelade in Fantastic Party så påtända att de inte hade en aning om vad de gjorde. Det är en teori som inte alls är otänkbar, tidigt 70-tal som sagt...
Eller så spelades skivan in med den underförstådda meningen att de som eventuellt ville lyssna på den skulle vara så påtända att det inte spelade någon roll hur det lät. Också en fullt tänkbar teori med tanke på epoken.
Oavsett avsikten var Fantastic Party länge en väl dold hemlighet i den tyska tanzplatteproduktionen, tills någon på sitt sätt begåvad person i mitten av 2000-talet satte sig ner och verkligen lyssnade på skivan och insåg vad det var hen hade i sin hand.
Ett makalöst inferno av ljudeffekter, extremt skumma och otillgängliga rytmer, oändligt jobbiga gitarrslingor, och någon i bakgrunden som precis upptäckt tjusningen med hur en blockföljt kan låta (eventuellt en lergök). Med andra ord – krautrock. LP:n gav då ut på CD och senare också vinyl, dock med annat omslag.
Skivbolagsfolket på 2000-talet insåg nämligen att en LP med en omslagsbild som en typisk tysk tanzplatte från tidigt 70-tal knappast skulle locka köpare.
Jag tror faktiskt jag lämnar mitt beskrivande av musiken på Fantastic Party där. Vad som händer på skivan går nämligen knappast att uttrycka i de termer som normalt används för att beskriva musik.
Att det i högsta grad är rörigt, ett fullständigt kaos närmare bestämt, är också en viktig del. Att det inte finns någon som helst röd tråd, att han som nånstans under någon ”låt” läser någon form av dikt, inte heller gör något för att underlätta.
Jag är helt säker på att den som normalt brukar hänge sig åt tyska tanzplatten kommer att bli djupt besviken och i högsta grad förvirrad om de lyssnar på denna LP. Jag är övertygad om att folk som normalt tuggar i sig ”svårare” progressiv rock kommer att fnysa förktfullt åt detta alster.
Jag är inte ens säker på att härdade krautrockkännare, såna där som får något okontrollerbart i blicken när de får höra introvert spacerock typ Agitation Free eller Dzyan, kommer att gilla Fantastic Party. Troligtvis är det så att de enda som skulle kunna uppskatta musiken på denna LP är folk som inte är vid sina sinnens fulla bruk.
Nr: 2111/2222
Scenen är tidigt 70-tal på tyska skivbolaget Maritim, som spelade in och gav ut partyskivor med diverse studiomusiker. En luckrativ bransch på den tiden, men de där skivorna hittar man numera i sceondhandbutikernas tvåkronorsbackar. En förvirrad natt gick dock något väldigt snett...
Eller så spelades skivan in med den underförstådda meningen att de som eventuellt ville lyssna på den skulle vara så påtända att det inte spelade någon roll hur det lät. Också en fullt tänkbar teori med tanke på epoken.
Ett makalöst inferno av ljudeffekter, extremt skumma och otillgängliga rytmer, oändligt jobbiga gitarrslingor, och någon i bakgrunden som precis upptäckt tjusningen med hur en blockföljt kan låta (eventuellt en lergök). Med andra ord – krautrock. LP:n gav då ut på CD och senare också vinyl, dock med annat omslag.
Skivbolagsfolket på 2000-talet insåg nämligen att en LP med en omslagsbild som en typisk tysk tanzplatte från tidigt 70-tal knappast skulle locka köpare.
Att det i högsta grad är rörigt, ett fullständigt kaos närmare bestämt, är också en viktig del. Att det inte finns någon som helst röd tråd, att han som nånstans under någon ”låt” läser någon form av dikt, inte heller gör något för att underlätta.
Jag är helt säker på att den som normalt brukar hänge sig åt tyska tanzplatten kommer att bli djupt besviken och i högsta grad förvirrad om de lyssnar på denna LP. Jag är övertygad om att folk som normalt tuggar i sig ”svårare” progressiv rock kommer att fnysa förktfullt åt detta alster.
Jag är inte ens säker på att härdade krautrockkännare, såna där som får något okontrollerbart i blicken när de får höra introvert spacerock typ Agitation Free eller Dzyan, kommer att gilla Fantastic Party. Troligtvis är det så att de enda som skulle kunna uppskatta musiken på denna LP är folk som inte är vid sina sinnens fulla bruk.
Nr: 2111/2222
Jag ser paralellen med "Philemon Arthur and the Dung". Erkända musiker som ABSOLUT inte vill förknippas med det alster de spelat in. Skivan "återupptäcktes" då en låt hamnade på ett samlingsalbum för 20 år sedan. Då började det spekuleras bland samlare om vilka "Staff Carpenborg And The Electric Corona"var. Paul Bucher vilken anges som låtskrivare är bara ett alias. Att man spelade in under påverkan av mycket starka droger, råder det knapast någon tvekan om, ej heller om att det är inga amatörer som spelar in ett jam. Cosmic Jokers bl.a. spelade ju också in sina LSD-seanser med den skillnaden att man inte skämdes över dom. Måste ge dig helt rätt i det att konvolutet är helt förvirrande. Die Tanzplatte fur heisse Stunden betyder närmast Dansskivan för intima(kåta, förlåt.)stunder. Du har också rätt i att detta är KRAUTROCK/SPACEROCK vilken är inspelad något år innan utgivningen, tror jag. Maritim ägnade sig åt lite skumma saker som att ge ut samma skiva flera gånger med omkastad låtföljd och olika namn på artisten, ett ex: Roy Kirk and the Riders är samma som Gene Williams "Bubble Gum Music. Så att man ville skoja med den genomsnittlige James Last köparen och ge denne lite psykedelia på skivtallriken, det är nog tysk humor. Tycker skivan är ganska bra för att musikerna spelar så påtänt lååångsamt. Du är Sveriges bäste krautrockskribent!
SvaraRaderaStort tack för ditt inlägg! Mycket intressant och roligt!
Radera