The Musical Box: juli 2017

söndag 23 juli 2017

Chucken, Ludwig och Jeff Lynne

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – ELO II – 1973

Jeff Lynne och ELO fick en hel generation att koppla ihop Chuck Berrys gamla rockklassiker Roll Over Beethoven med...Beethoven. Hans nionde symfoni närmare bestämt.
Det här med att tussa ihop populärkultur och klassiskt var en av de stora innegrejerna i början av 70-talet. Och alla rockers som gjorde det kallade sig progressiva, Moody Blues, Ekseption, till och med Deep Purple var inne på det spåret.
1973 var Roll Over Beethoven låten ganska kul, för att inte säga sensationell. ”Men för tusan. De använder ju violiner, vad häftigt!” Men nu för tiden känns det bara som ett enkelspårigt försök att gå utanför ramen. Att vara smart och rolig. Eller helt enkelt för att det funkade kommersiellt.
ELO:s version av Roll Over Beethoven blev egentligen inte särskilt lyckad. Eller nja. Den första delen av den här coverlåten är rätt hyfsad. Men när Jeff Lynne drar ut på den till ett åtta minuter långt stånkande. Då kan det kvitta.

Låten finns på ELO:s andra album, ELO II. Gruppens minst intressanta skiva på hela 70-talet. Visst hade Jeff Lynne pustat bort det mest skrovliga jämfört med debutskivan No Answer.

Och visst är det storslaget och grandiost. Men Jeff gick nog lite för hårt fram. Troligen var det också så att han saknade Roy Wood och hans galna infall som gjort debutskivan så spännande.

Här får Jeff Lynne för första gången stå på egna ben. Det blir inte riktigt bra. Arrangemangen är för fega och dessutom alldeles för långa. Vilket är synd, för det är egentligen ganska bra låtar. Eller borde kunnat vara det.

Den enda låt som är okej är Mama, andraspåret på förstasidan, samt de tre första minuterna av Roll Over Beethoven.

Nr: 903/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag tänkt efter en gång till.

lördag 22 juli 2017

Peter Gabriels egen stil

PETER GABRIEL – 1 – 1977

Jag hade stora problem med att få till en inledning på den här texten. Men när jag hörde skivans sista spår, visste jag precis hur jobbet skulle göras.
Så här; Avslutningen med Here Comes The Flood är majestätisk och en synnerligen välkomponerad final på detta briljanta men säregna album.
Det här är Peter Gabriels första soloplatta. Ingen kan beskylla honom för att ha tagit efter någon annan, fortsatt i Genesis spår eller följt några trender. Gabriel hade en egen stil redan från början. Jag vet att alla inte gillade den här skivan, vilket är fullt förståeligt efter stora genesisverk som Selling England By The Pound eller The Lamb Lies Down On Broadway. Folk ville ha mer av samma. Men det ville inte Peter Gabriel.
Han letade i stället upp en alldeles egen väg genom det redan på 70-talet snåriga poplandskapet och såg inte åt något håll utom sitt eget. Plattan kom mitt i punkvågen, men det berörde inte Gabriel det minsta. Här finns inte ett enda spår av den tidens fräckaste kickar, den lösningen var för enkel.

Förvånande är det nog inte progrock, det är förmoidligen en popskiva, eller rock...kanske jazz. Musiken är så egensinnig, introvert och gjord med sådan glödande passion i ögonen att vad etiketten säger inte spelar nån roll.

Att Peter Gabriels egen musik inte skulle ha några likheter med Genesis är så klart inte helt sant. Inledningen med Moribund the Burgermeister, där den pratade textraden ”I Will Find Out” är lite extra kittlande, har väldigt mycket Genesis över sig. Den skulle kunnat vara hämtad direkt från The Lamb Lies Down On Broadway.

Det gör också skivans andra spår, Solsbury Hill, ett litet mästerverk som nog kunnat bli en hitsingel om Gabriel bara försökt. Men där slutar de stora likheterna med Genesis.

Sen blir det annat och ganska spretigt, från jazz till funkigt hårt och rock. Inte på ett negativt sätt dock, utan mer som ett bevis på Gabriels talang. En av mina favoriter är udda Excuse Me, en närmast ragtime- eller vaudevillelåt, som nästan blir förförisk. Humdrum är en sovande skönhet, den gillar jag också lite extra.

Hela skivan är förresten en favorit. En sån där LP jag kommer tillbaka till igen och igen. Och varje gång blir jag lika imponerad av Peter Gabriel. Och varje gång tappar jag andan när jag känner storheten i Here Comes The Flood.

Nr: 489/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om detta album tidigare, men när jag nu skaffade mig ett nytt skinande och snyggt ex i stället för min gamla repiga och ganska knastriga kunde jag inte låta bli att skriva om den igen.

fredag 21 juli 2017

Ett happyning med James Last

JAMES LAST – HAPPYNING – 1971

Jag funderar på varför den här LP:n kom till. Troligen finns inget svar. Men det är bara hos James Last man kan hitta ett album med låtar från Abbey Road och schlagerpop ihop med en gospelversion av Cottonfields, som vare sig det var tänkt så eller inte blir skivans huvudnummer.
Det konstiga är att jag på något sätt lite gillar den här skivan. Den är oförutsägbar. James Last verkar ju inte ha några hämningar alls. Är det här easylistening möter psykedelia?

Något som med facit i hand faktiskt inte alls är så långsökt som man tror. Låt mig bara nämna den där otroliga Fantastic Party, Group 1850:s Polyandri och spanska Proyecto A. Lyssna på dem så tror jag vi kan bli överens om att det finns en röd tråd till James Last.

Happyning är dock förmodligen bara easylistening, men psykedeliskt konstig. Sunshinepop i Montego Bay följs av George Harrisons största klassiker My Sweet Lord där en helt fantastisk men okänd sångerska ger låten en helt annan dimension än originalet.

Att sen ladda på med I Hear You Knocking och därefter totalt byta inriktning och kastar sig över Neanderthal Man, en låt med Hotlegs, den mindre kända föregångaren till 10cc, gör att James Last stiger i aktning hos mig.

Den sista avdelningen med Kinks Apeman, en Beatlescover och till slut den där mastodontiska versionen av Cotton Fields, gospel och allsång i sanden på stranden. Han som kom på den idén kan inte ha rökt bara vanliga cigg.
Vissa av James Last plattor kan vara skitjobbiga, dem där han använder storband och spelar hissmusik, men här har han ett gäng skickliga studiomusiker med sig som faktiskt lyckas göra låtarna rättvisa.

Okej att han går över gränsen emellanåt då hela fläskberg av violiner oförklarligt dyker upp och sen blåses bort av en överdådig mässingsorkester går inte att förklara bort. Inte går det heller att förklara bort där gula simfötterna och den omåttligt vanskapta sommarhatten. Han som kom på den idén kan inte ha rökt bara vanliga cigg.

Nr: ingår inte i samlingen, sommarläsning.

torsdag 20 juli 2017

Hendrix galna trestegsraket

JIMI HENDRIX EXPERIENCE – ELECTRIC LADYLAND – 1968

Nu är jag framme vid en av de där LP-skivorna som format hela mitt musikintresse. Det var fascinerande när jag hörde det första gången, och är lika spännande idag. Det märkliga är att albumet är nästan helt befriat från Hendrix superhits. Men det är kanske just därför?
Electric Ladyland är det tredje och sista steget i Hendrix galna trestegsraket. Han hann bara med tre studioalbum innan han efter en minst sagt hektiskt karriär på bara några år alldeles för tidigt hittades död på ett hotellrum i London. Men det han lämnade efter sig gjorde avtryck, minst sagt.
Debutskivan Are You Experienced är fortfarande ren magi i storleksordning Sgt Pepper och har genom åren influerat mängder av rockartister inte minst genom Hendrix sensationella gitarrspel. Axis: Bold As Love är en pskedeliaklassiker helt olik sin föregångare, men som gav Hendrix kunglig status även bland hippies, hans Magical Mystery Tour. Electric Ladyland var albumet som skulle sammanfatta och ta Hendrix vidare till nästa nivå, hans Abbey Road för att fortsätta liknelsen med Beatles.
Det lyckades. Electric Ladyland är ett fascinerande dubbelalbum från det skruvade radiointrot och And The Gods Made Love till de sista tonerna i Voodoo Chlie (slightly return). På vägen passerar man fräckheter som Crosstown Traffic, Come On, All Along The Watchtower och en rad andra numera klassiska hendrixlåtar utan att för den skull höra till de stora hitlåtarna.

Jag påstår att Hendrix med Electric Ladyland hittade rätt väg efter sina två första skivor. Att han med Electric Ladyland både var inne på progressiv rock och delvis också spacerock, det finns nämligen en del långa och grumliga gitarrstycken på skivan som inte är något annat än briljanta.

Det slår aldrig fel när jag lyssnar på detta album. Det gjorde det inte då och gör det inte nu heller. Min alldeles egen känsla är: Wow! Bättre än så här blir det inte!

Skivomslaget blev naturligtvis omtalat 1968. Albumet fick (givetvis) en annan omslagsbild i USA och bannlystes i England. Nu är det så klart andra tider. Det är en med våra dagars mått mätt ganska modest omslagsbild.

Nr: 362/2222

onsdag 19 juli 2017

Sommarkonsert med Kristian Anttila

Jag hamnade helt oplanerat på en sommarkonsert med Kristian Anttila. Platsen var kvarteret Ödlan vid södra Munksjön i Jönköping.
Den göteborgske indiepopartisten bjöd på en rolig, oförutsägbar akustiskt konsert. Och av de mångordiga mellansnacken också en psykedelisk upplevelse...
Jag har aldrig hört något av Kristian Anttila tidigare, men gillade hans låtar. Lite Anders F över texterna, underfundiga, ironiska och personliga. Lite Di Leva också för den delen...
Förstod att många av låtarna kom från hans senaste album Rum 4, avd 81, som hyllats ganska ordentligt av den svenska musikpressen.
Självklart kollade jag med Anttila efter konserten om skivan fanns på vinyl, vilket den inte gjorde. "Jag är ingen prylkille, liksom", skrattade han men berättade sen att skivan eventuellt kan komma att släppas på vinyl nångång under 2018, men bara kanske...
En kul konsert var det i alla fall. Och en rolig överraskning för mig. Som blev en sjysst kväll vid soliga södra Munksjön. Och mycket publik var det också.
Jag var där för att lyssna på sonen Jonathan, Wild Strawberry Hills, för dagen ensam på akustisk gitarr. Gustav och Tom hittade jag i publiken, men Gustav gjorde ett inhopp med sin bas på två av låtarna.
Så här skriver lokalpressen

Zappa och Londons symfoniorkester

FRANK ZAPPA – AHEAD OF THEIR TIME – 1993

Jag ska inte sitta är och ljuga och påstå att jag gillar det här. Den första delen av Ahead Of Their Time är något av det knöligaste Zappa spelade in tillsammans med Mothers Of Invention alla kategorier. Musiken framkallar sensationer som gör att man helst vill flyga på huvudet rakt ner till helvetet och fan själv...med eller utan hjälp av Zappa.
Ahead Of Their Time är ett av Zappas många livealbum. Inspelningen är gjord 1968 vid en konsert i London. Skivan släpptes dock så sent som 1993, planen var att den skulle kommit ett par decennier tidigare, men så blev det inte.

Den första delen består av elva stycken som Zappa skrev under en då pågående turné. Inför en konsert i London fick han idén att hyra in delar av Londons symfoniorkester att framföra och spela in dessa nyskrivna delar tillsammans med The Mothers, som en inledning till den riktiga konserten. Så gjordes också, nästan helt utan repetitioner.

Jag har svårt att bedöma resultatet. Jag konstaterar bara att jag av den anledningen har svårt för Ahead Of Their Time. Närmast skulle jag kunna tänka mig att jämföra den med Zappas sista verk, The Yellow Shark, där han lämnade populärmusiken för att söka sig nya vägar inom den seriösa musiken.

Den andra delen, den riktiga konserten, trivs jag betydligt bättre ihop med. Den är för mig mycket intressantare och jag skulle direkt kunnat dra paralleller till experimentjazz-LP:n Hot Rats om inte ljudet på sina ställen varit ganska dassigt. Men samma stämning och känsla av att inte ha någon som helst kontroll finns där.

Några riktigt välstekta små chorizokorvar simmar omkring i denna tjocka tomatsås, inledningen med King Kong och Transylvania Boogie är de musikstycken jag minns bäst.

Nr: 203/CD

tisdag 18 juli 2017

”Rätt som det är har man spelat hela skivan”

SANTANA – ALL THAT I AM – 2005

Skulle lyssna på den här CD:n... Men bara en stund efter att jag tryckt på on-knappen verkade det som att halva skivan redan spelats.
Nej, det var inget tekniskt fel. Musiken hade rullat igång, men jag hade förmodligen bara noterat det i bakhuvudet och fortsatt med det jag höll på med just då. Jag hade inte fått nån anledning att verkligen lyssna.

När jag ”hörde” musiken för första gången var det Aerosmiths Steven Tyler som sjöng. Hans röst, oavsett vad man tycker, går inte att missa. Tyvärr var dock låten, Just Feel Better, alldeles för klen.

All That I Am, om man ska tro fansen och en nästan enhällig kritikerkår, är inte heller något av Santanas storverk. Det är Carlos tredje album på temat ”hyr-in-en-sjysst-sångare-lägg-på-gitarr”.

Det hade funkat ypperligt 1999 på Supernatural, hjälpligt på uppföljaren Shaman 2002 och 2005 var det dags för en tredje skiva, Den här gången blev det dock inte särskilt kul.

Det hjälpte inte att Santana mönstrade det starkaste startfältet någonsin. Förutom Tyler finns även storheter som Michelle Branch, Mary J Blige, Sean Paul och Joss Stone med på skivan.
Men det blir inte bra. Det blir bara bakgrundsmusik. Inte för att Carlos inte spelar gitarr, för det gör han, som alltid med magiska fingrar. Felet är dock låtarna, som den här gången överlag känns veka och inte alls så slagkraftiga som Santanas verk annars gör.

All That I Am blir av den anledningen ett album som bara passerar förbi. Rätt som det är har man spelat igenom hela skivan, utan att ha hört en enda ton...

Nr: 25/CD

måndag 17 juli 2017

Skuggfigurer med synthar

TANGERINE DREAM – FORCE MAJEUR - 1979

När jag nu ska skriva om Tangerine Dreams album Force Majeur från 1979 skulle jag kunna ösa hur mycket skit som helst över den som ägde plattan innan mig. Jag köpte den visserligen bara för tre spänn, och redan då såg jag att det fanns två stora flottiga fingeravtryck på ena sidan. Extremt flottiga, som om nån tidigare innehavare först greppat ett grillat revben, en rejält kladdig flottyrmunk eller nåt liknande.
Optimistiskt köpte jag skivan ändå, försökte tvätta bort fläckarna med hjälp av diskmedel och vatten. Allt gick åt helvete! Den kladdiga smeten geggade i stället ut sig över hela sidan med resultat att skivan går att spela....men...det knastrar.

Alla som äger en Tangerine Dream-skiva inser nu genast att det är en total katastrof. Edgar Froese går inte att lyssna på med full behållning till ett bakgrundsljud som aldrig ger med sig. Skivan kommer att bli utbytt mot en friskare så fort jag hittar nån.
Katastrofen är dock inte fullständig. B-sidan med Cloudburt Flight och Thru Metamorphic Rocks är som sammet mot öronen. Det är inte bara för att ljudet är bra som jag kan spela den sidan hur många gånger som helst.

Det är pinkfloydiskt, det är jeanmicheljarreiskt (men mycket brutalare), det är två skuggfigurer med synthar som lockar fram en helt ny fantasivärld. Här finns dessutom partier som är något av det råaste jag hört Tangerine Dream göra.

Force Majeur skulle möjligtvis kunna anklagas (av de mest hårdhudade fansen) för att vara en liten sell-out. För på sina ställen vill jag jämföra den här plattan med det Genesis gjorde precis efter att Peter Gabriel hoppat av. Men det är min högst personliga tanke...som jag inte vet var jag fått ifrån.

A-sidan, som jag bara blir förbannad när jag lyssnar på, är nog egentligen precis lika stark. Men just nu avstår jag från att skriva om den. Det får vänta tills en ny skiva hittat hit.

Nr: 1578/2222

söndag 16 juli 2017

Roy Woods ELO

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – NO ANSWER – 1971

De finns dem som säger att No Answer, ELO:s första album, är den enda riktiga ELO-plattan. Det är nämligen den enda där Roy Wood är med. Lynnes och Woods tanke med ELO var att det skulle vara något slags sidoprojekt till The Move. Men när det inte blev lika bra, utan bara en kopia, tappade Wood intresset och hoppade av.
Men ELO i dess barndom var något annat än det skulle bli senare. No Answer är en väldigt udda fågel i bandets katalog, ett ELO som aldrig senare kom tillbaka. Givetvis berodde det på den vildögde Roy Wood.
No Answer är spännande, ett experimentellt album och absolut progressiv rock. Problemet med det var bara att 1971 var de grejerna redan gjorda, av band som var lika bra eller bättre, Moody Blues, Procol Harum, Ekseption. Men det hindrar inte att det finns flera intressanta låtar.

Något som duon Lynne och Wood gjorde väldigt bra var nämligen att blanda den klassisk musik med pop. De drog det dessutom till den yttersta gränsen.

Violinisten Steve Woolam fick stort utrymme, ibland nästan till överdrift. Det finns ett par lysande exempel. 10538 Overture är ett mästerverk i genren, liksom briljanta beatlespoplåten Look At Me Now. Mr Radio är inte heller att leka med.

Ingen av dem har särskilt mycket med senare tiders ELO, men för fansen är det här en nödvändig skiva i samlingen ändå. Skivan är så annorlunda och inte på långa vägar så pretentiös som senare album.

Nr: 902/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag tänkt efter en gång till.

lördag 15 juli 2017

Stora förväntningar på The Hoople

MOTT THE HOPLE – THE HOOPLE – 1974

Utan att ens vara Mott The Hoople största verk är The Hoople ett av glamrockens största ögonblick. Och med detta menar jag inte 80-talets spandexglam utan det tidiga 70-talets glamrock där David Bowie var häxmästaren. Mott The Hoople var hans skyddslingar.
Det har alltid hävdats att LP:n Mott från 1973 var Mott The Hooples största stund på jorden. Det håller jag med om. Det är en läcker glamrockplatta, på gränsen till hårdrock, obscen och fräck.

Förväntningarna på uppföljaren The Hoople var därför enorma, vilket också är förklaringen till varför den inte nådde lika högt på glamrockhimlen. Det är också en förklaring till varför en och annan gammal glamrockare menar att The Hoople är ganska blek och alldeles för välanpassad.

Och visst är det en välkomponerad, säkerligen signerad David Bowies smakfulla känsla för bra popmusik. När jag nu för tiden lyssnar på skivan får jag för mig det.

Han hade något med den att göra. Det är nog inte bara en tillfällighet att Allmusic.com jämför The Golden Age Of Rock And Roll med Drive-In Saturday.

Det finns något där, men jag kan inte sätta fingret på det. Det påstås att The Hoople är ojämn. Att de briljanta poplåtarna blandas med ganska tradiga saker.

Och det är så klart svårt att hela tiden nå upp till giganter som Roll Away The Stone, The Golden Age Of Rock And Roll, Marionette och Alice.
Men lyssna på texten till Born Late 58, Ian Hunter är som alltid suverän på att beskriva känslor, helst sina egna, och här når han fram igen. Crash Street Kidds är en bakåtblick till Mott-albumet och Pearl´n´Roy växer för varje gång.

Nr: 24/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna LP tidigare, men ger den nu en ny chans eftersom jag bättrat mig och tänkt efter. Jag var ganska taskig när jag skrev om skivan 2012. Men nu har jag ändrat mig. Den är bättre än den blivit 2012, bättre än den var 1974, men inte lika bra som alla trodde den skulle bli 1973.

fredag 14 juli 2017

Shirley Kent en naturkraft

THE GHOST – WHEN YOU´RE DEAD-ONE SECOND – 1970

Den här skivan har inga ockulta undertoner om nån trodde det. Däremot är den betydligt blekare än sitt rykte. When You´re Dead-One Second har längre betraktats som en sån där bortglömd och missförstådd LP som borde fått mer uppmärksamhet än den fick.
Så är det inte, tycker jag efter att mycket letande och jagande äntligen fått tag i plattan. Ja, jag är ganska mycket besviken. Visserligen fick jag nöja mig med en nypress, svår att hitta den också, men kom betydligt billigare undan än om det varit en originalplatta från 1970.

Att skivan inte fick nån uppmärksamhet 1970 förvånar mig inte. The Ghost är ett inte särskilt intressant band, Visserligen är det delvis tämligen sjysst psykedelia och organistan Terry Guy gör en del rätt fräcka grejer, men skivan är alldeles för ojämn för att mitt intresse ska hålla i sig.

Det finns partier på skivan som jag tycker är minst sagt tveksamma. Jag kan konstatera att The Ghost levde synnerligen mycket på sin vokalist Shirley Kent, multiinstrumentalist och senare aktad jazzsångerska.

Jag har hört en del av hennes senare och nutida inspelningar. Hon är en naturkraft. Det är när Shirley Kent får ta över som The Ghost blir ett intressant band och det är då man eventuellt skulle kunna få för sig att kalla When You´re Dead-One Second för ett bortglömt mästerverk.
Men riktigt så kul är det inte. Det räcker inte med en fantastisk sångerska och en handfull bra låtar. The Ghost famlar sig fram i ett vaacum nånstans mellan folkrockband som Fairport Convention och Steeleye Span och på andra mörka, psykedeliska sidan, Blonde On Blonde eller varför inte Catapilla? De bra låtarna är för få. Det blir egentligen aldrig särskilt intressant.

Nr: 512/2222

torsdag 13 juli 2017

En fortsättning på Muswell Hillbillies

KINKS – EVERYBODY´S IN SHOW-BIZ – 1972

Mitt förhållande med Everybody´s In Show-Biz började dåligt. Och på den linjen har det gått sedan dess, jag har aldrig riktigt gillat den här dubbel-LP:n, trots att det är en kinksskiva, vilka enligt mitt undermedvetna är skivor som rimligtvis bör uppskattas.
Redan samma dag jag kom hem med skivan började jag ogilla den. Jag upptäckte nämligen en liten, liten repa som visserligen inte hördes men syntes alldeles för väl för att motivera det pris jag betalat för den.

Detta för mig osökt in på ämnet om den allt sämre kvaliteten på de begagnade skivor som främst säljs på mässor och på de handlare som utan att blinka kränger iväg sekunda prylar för dyra pengar. Den diskussionen tar jag inte nu, men det har gjort att jag idag ytterst sällan köper begagnade skivor eftersom man numera kan skaffa även de flesta plattor jag letar efter i nypressar.
För att återgå till Everybody´s In Show-Biz gillar jag inte heller det dova ljudet. Om det beror på skivan, inspelningen eller på att Ray Davies vid tiden då albumet spelades in var fascinerad av gigantiska blåsorkestrar har jag inte utrett vidare. Jag tycker ljudet är lite för dystert helt enkelt.

Sen kan jag inte påstå att jag är särskilt förtjust i att Everybody´s In Show-Biz mer eller mindre är en jazz- och ragtimeskiva. Den som letar efter rock får leta nån annanstans, det finns det inget av här.

Man kan nog påstå att Everybody´s In Show-Biz är en fortsättning på jazz/ragtimeskivan Muswell Hillbillies. Det är visserligen en skiva jag tycker relativt bra om, men insåg när jag lyssnade på ”fortsättningen” att det nog räckte med en sån LP ändå.

Nåja, Kinks är ändå alltid Ray Davies, så en del riktigt bra låtar finns så klart. Here Comes Yet Another Day, Sitting In My Motel, Supersonic Rocket Ship och Celluliod Heroes tycker jag är så pass bra att de bör omnämnas.

Jag måste också berätta att Everybody´s In Show-Biz är ett konceptalbum, men det hade väl alla redan räknat ut. Ray Davies var konsekvent, på 70-talet var det koncept som gällde, inget annat. Den här gången berättas en tämligen introvert historia om det deprimerande med att ligga ute och turnera vecka efter vecka, vilket man borde kunna räkna ut bara genom att kolla på omslaget.
Sist bör man också kanske berätta att albumet är en dubbel, där den viktiga skivan är studioinspelningen av konceptalbumet. Andra skivan är en liveupptagning som åtminstone låter som den var ganska stökig och därmed ganska trevlig.

Höjdpunkten/bottennappet (välj själv) är när Ray Davies ger sig på Banana Boat Song. Utöver det har låtarna på denna skiva till stora delar hämtats från Muswell Hillbillies, så något stilbrott blir det inte, jazz och ragtime hela vägen alltså. Säga vad man vill om Ray Davies, han var envis. Och konsekvent.

Nr: 34/2222

onsdag 12 juli 2017

En speciell kväll med Wilmer X

WILMER X – EN SPECIELL KVÄLL MED WILMER X – 1991

Wilmer X bidrag till unpluggedgenren kom till av en tillfällighet. STV ville göra en film om bandet efter att de blivit folkkära med albumet Mambo feber och speciellt superhiten Vem får nu se alla tårar?
SVT:s idé var att spela in en vanlig konsert som skulle varvas med intervjuver och diverse historik. Men Nisse Hellberg och bandet ville göra något annat, en speciell kväll i en liten lokal för särskilt inbjudna gäster. Inspelningen gjordes (på Stadt Hamburg i Malmö) och man tyckte resultatet blev så bra att den även hamnade på skiva.
I början av 90-talet gick även jag igång på Vem får nu se alla tårar och Möt mej i din djungel. Men Mambo feber är numera inte mitt direkta favoritalbum med Wilmer X. Med massor av distans och tid emellan påstår jag nu för tiden att Wilmers första röjiga år också var deras bästa. Men det hindrar inte att jag gillar En speciell kväll ändå trots att de flesta låtarna är hämtade från Mambo feber.

En speciell kväll med Wilmer X är faktiskt en briljant liveplatta med maximal närvaro och en intimtet som man annars sällan bjuds på.

Skivans stora höjdpunkt är så klart när Peps Persson, som var Nisse Hellbergs stora idol och förebild, i andra avdelningen (b-sidan på vinylskivan) gör entré och bjuder på två låtar, elviscovern One Night (Of Sin) och Stop Breakin´ Down.

Att hitta det här albumet på vinyl är nu för tiden ganska svårt. Det kom ju till precis i brytpunkten mellan vinyl och CD och jag antar att plattan bara pressades ett mindre antal vinylskivor.
I en ännu mindre upplaga släpptes också ett begränsat antal skivor med kartongomslag. Det är just den utgåvan jag lyckats få tag på, och det är ju extra roligt.

Nr: 1992/2222

tisdag 11 juli 2017

Dansk hippie, gitarrist och cellist

TØMRERCLAUS - TØMRERCLAUS – 1978

Med Hendrix Axis: Bold As Love i färskt minne simmade den här LP:n upp ur mitt undermedvetna. Jag hade inte skivan, köpte den dumt nog aldrig när chansen fanns. Men jag lyckades hitta en nypress.
En dansk hippie, gitarrist och cellist med förkärlek för långa outgrundliga musikäventyr, synnerligen hendrixinspirerat är självklart väldigt svårt att stå emot i dessa tider av popmusik i treminutersintervaller och tonartshöjningar. Tømrerclaus har naturligtvis ingenting av det utan går lika självklart som att katten vill ut på morgonen sin alldeles egen väg. Denna LP är hans första, året var 1978.
Jag minns mycket väl när skivan kom. Läste först om den i tidningen, vars recensent inte alls var övertygad om Tømrerclaus storhet. När jag sen hittade skivan i en skivaffär i Helsingborg (minns tyvärr inte namnet, men den låg möjligtvis vid Kullatorget) fingrade jag på den länge, men ställde tillbaka den i hyllan och valde en Gasolinskiva i stället, Gas 5 tror jag att det var. Just då kändes det som ett bra val.

Tømrerclaus LP föll i glömska och dök inte upp förrän nu. Efter att jag lyssnat på Axis: Bold As Love och via Google halkat in på märkliga kopplingar till denna skiva.

Jag insåg genast mitt misstag från nästan 40 år tidigare, letade upp Tømrerclaus skiva på Internet, hittade den hos en tysk återförsäljare av krautrock och slog till.

Tømrerclaus, som egentligen heter Claus Clement Pedersen, är en välkänd och respekterad multimusiker i Köpenhamns musikliv. Han har spelat in en rad egna skivor, främst på 2000-talet, driver eget skivbolag som genom åren gett ut över 50 album. Sedan många år driver han också den i hippiekretsar välkända Internetsajten och butiken Karma Music.
Hans första LP känns nu helt nödvändig i min samling. Det är psykedelisk rock, möjligtvis spacerock, med en synnerligen avslappnad inställning. En skiva som var helt omöjlig under sin egen tid, 1978 hade hippies hunnit bli underliga reliker som folk tittade undrande på.

Nu för tiden när man kan placera skivan i dessa rätta tidszon, det tidiga 70-talet, är den faktiskt väldigt spännande. Delvis för Tømrerclaus innovativa gitarrspel, men främst för att han använder sin cello på ett sätt som förmodligen får andra klassiskt skolade musiker att gråta.

Nr: 84/2222