The Musical Box: augusti 2017

torsdag 31 augusti 2017

Lockande men påfrestande

LOLLIPOP SHOPPE – JUST COLOUR – 1968

You Must Be A Witch är utan tvivel den här skivans fräckaste spår. Amerikansk garagepunk från 1968 flera år före sin tid. Det är inte konstigt att den låten ofta dyker upp på alla möjliga samlingsskivor från den tiden.
Att påstå att resten av låtarna på skivan är lika bra är att ljuga. Däremot går det inte att säga att de är dåliga, Just Colour är en underhållande skiva rakt igenom. Det är bara det att You Must Be A Witch är så kraftfull att den tar udden av precis allt annat.
Lollipop Shoppe visar däremot upp en bredare sida än just garagerock, jag vill nog påstå att det är en psykedelisk rockplatta påverkad av sin tids musik och men ändå med ett alldeles eget uttryck. Det finns något vildsint och oregerligt över Lollipop Shoppes musik som gör den både ohyggligt lockande men samtidigt påfrestande.

Jag kan tänka mig att jämföra skivan med till exempel Ramones ägnade sig åt på sina tidiga plattor, utan att Lollipop Shoppe på något sätt bekänner att de påverkats av 50-talsrock.

Sen hittar jag ett stänk folkrock också och får direkta vibbar av Roger McGuinn och Byrds. Jefferson Airplane finns där också, inte minst i långa skräplåten Underground Railroad. Så nog var Lollipop Shoppe ett udda band även för sin tid.

Vad det kunde blivit av detta band får vi aldrig reda på. Just Colour blev den enda skiva Lollipop Shoppe, eller The Weeds som de först kallade sig, spelade in innan de försvann in ett sånt där typiskt rökmoln som bara fanns 1967 och 1968.

Nr: 410/2222

onsdag 30 augusti 2017

När du nått bergets topp...

ULF LUNDELL – BERGETS TOPP/SISTA PORTEN – 1978

Konstigt nog är Bergets topp en av mina lundellska favoriter. Vet egentligen inte varför. Det är en ganska seg rocker och en uppgörelse med Sextisju Sextisju, Vargmåne och Jack. ”Jag ger fan i Jonny, Linnea och Bart”.
Lundells första skivor hör till mina favoriter så när han här säger att det är dags att gå vidare (när du nått bergets topp fortsätt opp) borde jag ha protesterat. Men denna singel, som inte finns på någon av Lundells ordinarie album, blev någon slags länk mellan Törst och Ripprapp. Jag gillade båda skivorna, men på lite olika sätt. Törst för sin naivitet, Ripprapp för det drivna rocksoundet.
Bergets topp lär vara inspelad under en turné i slutet av 70-talet, förmodligen före den berömda Ripprappturnén eftersom Mats Ronander är med både på gitarr och sång, alltså i samband med Nådens år-LP:n.

På b-sidan hittar vi tämligen anonyma Sista porten, en synnerligen lundellsk låt när han är på sitt mest dylanska humör. Akustisk gitarr och en kryptisk text som man till slut får ganska svårt att följa. Båda låtarna finns med på samlingsskivan Preskiberade romanser 1978-1981.

Nr: 10/singel

tisdag 29 augusti 2017

Från Black Sabbath till Bob Dylan

TOO MUCH – TOO MUCH – 1971

Det har sagts att Juni Rush & Too Much skulle varit Japans svar på Black Sabbath. Och lyssnar man bara på de första riffen i första låten och lite på den andra skulle man nog kunna få ihop det till nåt sånt. Den som har lite mer tålamod får dock ett annat svar.
Visst har de stentuffa riffen i inledande Grease It Out och sen Love That Binds Me mycket som påminner om Toni Iommis effektfulla stil. Det är också skivans två bästa spår. Men det där är bara en dimrådå.

Det visar sig redan i tredje låten att Too Much var ute efter något annat, bluesrock, 70-talsrock, klassisk hårdrock om man så vill. Placera gärna Too Much i samma fack som Cactus, Bad Company och liknande. Det gör att Too Much knappast låter som ett band från Japan, inte ens sångarens uttal påminner särskilt om det.
När man sen vänder på skivan är det dags för den andra överraskningen. Too Much byter här spår fullständigt och ger sig på ett antal ballader i hårdrockstil. Bland annat Bob Dylans I Shall Be Released, vilket inte är till nån fördel för vare sig skivan eller bandet. Det blir nu väldigt förvirrat, det blir Too Much...

Det som dock räddar skivan är andra spåret på sidan, Gonna Take You.
Förklaringen till denna märkliga 180-graderssväng låg hos skivbolaget som tyckte att Too Much behövde fler låtar som fler kunde uppskatta, inte bara japanska hårdrockare. Jag kan nog utan större risk hävda att det blev en mindre katastrof.

Skivan är givetvis intressant att ha i samlingen ändå, även om det i det här fallet är en reissue, unofficial. Dock mest för den märkliga väg musiken på albumet tar, från Black Sabbath till Bob Dylan på mindre än 15 minuter.

Nr: 523/2222

måndag 28 augusti 2017

Unik och limiterad...eller en pirat?

SLADE – BBC SESSIONS 1969-1971 – 2009

Det finns en hel del undanstoppat i BBC:s arkiv. Men om låtarna från den här skivan verkligen kommer direkt därifrån eller är någon privat inspelning gjord från radio ska man nog låta vara osagt. Det är en så kallad ”unofficial release”.
Franska Verne Records, har släppt en rad liknande inspelningar med diverse stora artister; Budgie, Procol Harum, King Crimson, UFO, Jethro Tull och så vidare. Vad jag kan komma fram till är alla så kallat ”unofficial”. En sån skiva är inte nödvändigtvis av dålig kvalitet. Den kan vara alldeles utmärkt, men det finns exempel på det motsatta.

Diskussionen om det är fel eller helt okej att köpa och sälja såna skivor tar jag inte här och nu. Även etablerade företag på nätet säljer skivor från liknande bolag. Däremot kan ju konstateras att säljare på bland annat Tradera saluför just denna Slade-LP och andra som ”unik” och ”limiterad”.

Om det är seriöst kan givetvis ifrågasättas, men jag kan inte ha synpunkter på vad folk är villiga att betala för en LP. Det ska i sammanhanget dock påpekas att den här skivan, och andra, går att köpa för nånstans mellan 180 och 200 kronor av flera privata Internetsäljare, både i Sverige och utomlands.
Nog om det. Oavsett om det är en ”unofficial” eller ”unik” utgåva är det en hyfsat trevlig platta att lyssna på. Låtarna är hämtade från BBC:s Dave Cash Show men mestadels Mike Harding Show och från perioden innan Slade slog igenom på allvar.

Alltså efter att de bytt namn från Ambrose Slade, men innan den där makalösa raden med brittiska singelettor i början av 70-talet som för alltid gjorde Slade till glamrockens största hjältar.

Det var tuffa år för Slade som av skivbolaget som ville lansera dem som Englands första skinheadsband (därav de renrakade skallarna), men utan någon som helst koppling till National Front och andra högerextremister som man nu för tiden kopplar skinheads till.

Oavsett vilket var den imagen var inte särskilt lyckad för Slade. Det är från den tiden låtarna på den här skivan är hämtade. Flera av dem finns på Slades ”skinheadsplatta” Play It Loud från 1970 och samlingsalbumet Coz I Luv You från 1972, som knåpades ihop i ilfart efter Slades första singeletta med samma namn.

Det finns redan ett antal samlingsalbum med Slade, även från den här tiden. Skillnaden är då kanske att låtarna den här gången är inspelade live i studion av BBC. Ljudet är förresten mycket bra.

Men detta är en skiva för den som redan har allt med Slade men vill ha ännu mer. För den som bara är normalt intresserad räcker det säkert med någon annan sjysst samlingsplatta med Slade från den här lite mörka perioden av deras karriär. Mitt förslag är Coz I Luv You.

Nr: 847/2222

söndag 27 augusti 2017

Mer än en svartvit kopia

QUEEN – A DAY AT THE RACES – 1976

Det var aldrig något snack om vad Queen menade med A Day At The Races. Musiken går på precis samma tema som A Night At The Opera, skivomslagen är nästan identiska och namnen ligger också misstänkt nära varandra. Det blev bra, men bara nästan. Det här med uppföljare till framgångsrika koncept går sällan hem.
Observera nu att jag inte påstår att A Day At The Races är en dålig skiva. Men i den ofrånkomliga jämförelsen med A Night At The Opera hamnar den efter. Den stora skillnaden är att A Night At The Opera var banbrytande. Det som gjordes då hade aldrig gjorts innan.

Det kunde A Day At The Races aldrig upprepa. Den blev, trots sina kvaliteter, aldrig något mer än en svartvit kopia. Och så hade den ingen Bohemian Rhapsody. Det räckte inte Somebody to Love till för.
Men på sina ställen är den faktiskt bättre. Åtminstone i ”opera”-delarna. Det som inte satt till hundra procent på A Night At The Opera tycker jag att Queen snyggat till här.
Problemet med det, som på den tiden var anledning till massiv kritik, är att A Day At The Races därför låter ännu mer bombastisk än sin föregångare. Saken blir inte bättre av att den tunga gitarrrocken har dragits ner rätt ordentligt. Det räckte inte med den kraftfulla inledningen Tie Your Mother Down.

Men om man låter bli att jämföra är A Day At The Races en ruggigt bra platta. Queen är som alltid grymt bra i sina ballader och här finns flera mindre storverk.

Somebody To Love givetvis, men Good-Old Fashioned Boy och You Take My Breath Away är odödliga Queenklassiker. (Och så är skivomslaget lite, lite snyggare).

Nr: 934/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 26 augusti 2017

Graham Parkers urkraft

GRAHAM PARKER – STICK TO ME – 1977

Stick To Me var min första LP med Graham Parker. Blixtrande elak och arrogant. Stick To Me blev en känslomässigt omskakande och lätt förvirrande upplevelse. Det är inte länge sen den var uppe här på bloggen, men ”upptäckte” den nu igen i samlingen. Den är fortfarande bra.
Inledningen med fräcka Stick To Me, ironiska I´m Gonna Tear Your Playhouse Down och Problem Child var magnifik, nästan överväldigande, tyckte jag då.

Inte ens 1977 var man inte beredd på sånt, då var punken ”ny” och new wave precis ”uppfunnen”. Graham Parkers Stick To Me var min första riktiga new wave-LP och det var med den jag började förstå vad det handlade om. Vilken urkraft det var.

Med rutinerade The Rumour bakom blev det dessutom en musikaliskt kraftfull upplevelse. Det är möjligt att Stick To Me tappat lite av sin glöd och glans nu för tiden.

Den där ilskan och våldsamma uttrycket Graham parker hade i sluitet av 70-talet hörs så klart nu också, men är av naturliga skäl inte lika uppseendeväckande.
Men att det fortfarande är en inte så lite självupptaget fräck och hänsynslös skiva går inte att komma från. Tillsammans med Graham Parkers Squeezing Out Sparks, Joe Jacksons I´m The Man och Look Sharp...och Elvis Costellos This Years Model och My Aim Is True så klart, är några av de bästa new waveskivorna som gjordes på den tiden.

Nr: 225/2222

fredag 25 augusti 2017

Ett oantastligt Lynyrd Skynyrdalbum

LYNYRD SKYNYRD – EDGE OF FOREVER – 1999

Att Robert Medlocke frontade Blackfoot på 70-talet och att Hughie Thomasson kom från aktade countryrockbandet Outlaws hade ingen som helst betydelse här. Man tar sig inte in i Lynyrd Skynryd så lätt, inte i Johnny van Zant och Gary Rossingtons band.
Följaktligen får de båda, trots meriter som skulle kunnat ge de en plats i rockvärldens Hall Of Fame, nöja sig med att stå bakom i kören och kompa på gitarrerna. Men de fick å andra sidan vara med och skriva en del av låtarna, under överinseende så klart.

Min tanke är att det kunde varit intressant att få höra vad de två kunde gjort med ett så inmutat sound som Lynyrd Skynyrds. Men med facit i hand visade det sig inte alls bli så.

Edge Of Forever låter som Lynyrd Skynyrd alltid gjort, på gott och ont. Lyssnar man noga går det dock att ana vissa nya influenser, countryrock, vilket skulle tyda på att de båda nykomlingarna trots allt lyckats nästla sig in i Lynyrd Skynyrd-dynastin och att de var uppskattade. Men skillnaden är marginell.

Under det sena 90-talet skulle man kanske kunnat hoppas på att bandet hade kunnat hitta på lite nya infallsvinklar och förnyat sitt sound på något sätt. Men varför ändra på ett vinnande koncept, funkade det med Sweet Home Alabama, så varför skulle det inte göra det 1999 också?
Edge Of Forever är trots mina invändningar ett oantastligt Lynyrd Skynyrdalbum. De som köper den här skivan vet precis vad de får och får exakt det dem förväntar sig. Och dessutom lite, lite nytt. Men något banbrytande album är det defintivt inte. Det är ett album för de gamla fansen.

Nr: 15/CD

torsdag 24 augusti 2017

Steven Tyler med darr på rösten

AEROSMITH – GET YOUR WINGS – 1974

Ett lysande exempel på hårdrock från mitten av 70-talet. Det är skränigt, skitigt ljud, funkigt hårt och sexistiskt. Aerosmith var mästare på detta. Get Your Wings är en av deras tidiga plattor och en av höjdpunkter från den här tiden.
Steven Tyler sjöng med darr på rösten och fick en hel generation hårdrockskids att vråla i kör. Nu för tiden går det att ha synpunkter på låtkvaliteten, som vid den här tiden inte var Aerosmiths bästa gren.

Men jag kan inte låta bli att älska låtar som Same Old Song And Dance, Lord Of The Thighs, bluesrockscovern Train Kept-A-Rollin och till och Spaced, som nog egentligen är lite väl tjatig.

Men för min del har de där låtarna trots sina brister en särskilt plats i mitt rockhjärta. Get Your Wings var en av de första aerosmithskivor jag hörde och därför en av de plattor jag verkligen lyssnade på och spelade väldigt ofta.

När jag nu hör låtarna igen kommer de där minnena tillbaka som om det bara gått en liten stund. Att det dyker upp ett skrålande publikhav mitt i Train Kept-A-Rollin´ var något som jag bara visste. Varenda riff i Spaced har jag redan på känn innan de spelats.

Get Your Wings har nog satt djupare spår än jag trodde. Det är nästan så jag tycker mig kunna den här plattan lite för väl. Och nästan tycker det är pinsamt, för idag är Get Your Wings inte lika spännande som 1974 eller 1975 då jag upptäckte Aerosmith.
Men jag kan inte dölja att jag långt där inne gillar den här skivan. Aerosmiths funkigt hårda rock, deras fräcka uppsyn och oförskämda attityd. Get Your Wings visade sig dock bara vara uppvärmningen inför det som skulle komma.

Året efter, 1975, kom Toys In The Attic, detta superfräcka hårdrockalbum. Året efter det dök Aerosmiths skränigaste och våldsammaste platta upp, Rocks, som jag för alltid kommer att påstå är deras främsta.

Nr: 133/2222

onsdag 23 augusti 2017

Ett säkert Black Oak-kort

BLACK OAK ARKANSAS – HIGH ON THE HOG – 1973

Black Oak Arkansas tog sitt namn efter sin hemstad, men blev i mitten av 60-talet mer eller mindre utkörda ur staden efter att ha gjort inbrott på en skola. De var arbetslösa, långhåriga och hade ingenstans att bo. Pengar behövde de till musikutrustning, att bilda ett band var deras sista chans.
Det är en sån där bakgrund alla ruffiga rockband vill ha, men inte har eftersom de är alldeles för trevliga för det. Men inte Black Oak Arkansas, de fick med det på köpet.

På den tiden hette de förresten ingenting, det där med namnet kom in senare. Första namnet de tog blev Knowbody Else. Det var 1971 bandet trots den omilda men väl förtjänat behandlingen blev synonymt med staden.
Black Oak Arkansas blev snabbt ett mycket aktat southern rockband, omtalat för sina energiladdade scenshower mycket beroende på sångaren och bandledaren Jim ”Dandy” Mangrum.

Men hitlåtar blev det inte förrän de kom på att göra en cover LaVern Bakers r&b-hit Jim Dandy, som givetvis också blev Mangrums egen signaturlåt. Det är därför den här LP:n, High On The Hog, blev deras bäst säljande platta. Det är därför jag har skivan.
Orsaken till att det blev denna skiva berodde mest på att jag inte visste något om bandet och därför satsade på ett säkert kort. Det var den här skivan jag blev rekommenderad. Innan hade jag missat bandet helt och hållet.

Hade väl hört nån enstaka låt, men inte riktigt gillat det jag hörde. Men nu skulle det bli ändring tänkte jag, det var ju så många som gillade bandet och southern rock var ju ett av mina områden.

Men Black Oak Arkansas träffade aldig mig på samma sätt som Allman Brothers, Dickey Betts soloplattor, Molly Hatchets hårdrockgung eller givetvis Lynyrd Skynyrd.

Det var helt enkelt för mycket countryrock för att jag skulle tycka om deras låtar på allvar. Visst är det mycket elgitarr och mycket extra av allt och till och med lite funkigt på sina ställen på High On The Hog. Jim Dandy är så klart en hit, men lite fånig...och countryrock.

Så trots att skivan stått i min samling i ganska många år nu är jag inte helt säker på dess storhet. Jag tror man måste gilla både southern rock och country för att tycka om skivan.

Nr: 214/2222

tisdag 22 augusti 2017

(Ännu) En comeback av Bob Dylan

BOB DYLAN – OH MERCY - 1989

Det brukar nästan aldrig bli bra när det handlar om en comeback-skiva för gamla hjältar. För det mesta brukar de lämna en unken doft av besvikelse och ett stort ”jaså” hängande i luften, ”blev det inte bättre än så här...”
Jag vet inte om man kan räkna in Bob Dylans Oh Mercy från 1989 i den tråkiga kategorin. Men i vilket fall som helst var den en comeback för honom till den ”gamle” Bob Dylan.

Den lät definitivt annorlunda jämfört med tidigare album som Empire Burlesque och erkänt sega alster som Down In The Groove och Knocked Out Loaded. Borta var det maffiga 80-talssoundet med synthar, trummaskiner och andra effekter.

Oh Mercy är i stället en riktigt bra rockplatta. I jämförelse med de tidigare nästan naken, med på sina ställen en alldeles briljant Daniel Lanois på gitarr, som också producerat skivan. Dessutom låter Dylans sångröst väldigt mycket bättre än på många år.

För min del räknar jag in Oh Mercy som en av de stora i min dylan-samling. Den är lekfull men ändå energiladdad. Man kan absolut påstå att upptempolåtarna är skivans bästa spår, Political World inte minst.

Men här finns också en rad riktigt läckra lugnare saker, Man In The Long Black Coat, Where Teardrops Fall och avslutningen med Shooting Star. Oh Mercy är inget patetiskt försök att göra comeback av en gammal avdankad superstjärna. Det är en skiva som står helt för sig själv.

Nr: 1785/2222

måndag 21 augusti 2017

Stones viktigaste skiva

ROLLING STONES – ROLLING STONES (EP) – 1964

Denna EP är troligen Rolling Stones allra viktigaste skiva. Det är bandets tredje inspelning, deras första EP* och den skiva som skulle avgöra om de skulle få spela in en LP eller inte. Efter denna platta var det inte längre någon tveksamhet, Decca bestämde sig för att satsa på Rolling Stones.
Två singlar hade Rolling Stones bakom sig; obskyra Chuck Berry-covern Come On och I Wanna Be Your Man, en låt som de fått av John Lennon och Paul McCartney. Beatleslåten tog Rolling Stones upp till tolfte plats på brittiska singellistan och lite ironiskt var det den som fick skivbolaget att spärra upp öronen för bandet.

Det var så Beatles onda tvilling skapades. I alla fall ville skivbolagen att det skulle vara så. Beatles fick något senare också en singelhit med samma låt, men en betydligt poppigare och snällare version. Redan i slutet av 1963 hade Stones rykte som ruffigt rhythm´n´Bluesband börjat etableras.
Jag kan inte påstå att Rolling Stones första EP är en skiva jag spelar särskilt ofta. Mest för att tre av fyra låtar (Bye Bye Johnny, You Better Move On, Poison Ivy**) på skivan senare också hamnade på samlings-LP:n Around And Around ihop med låtarna från gruppens efterföljande EP Five By Five.

Jag spelar hellre LP:n, en EP är lite för kort för mig. 1963 var alldeles för tidigt för att Mick Jagger och Keith Richards skulle ha kommit igång med att skriva låtar själva. Som de allra flesta popband i mitten av 60-talet litade de på att andra kunde den saken bättre och lånade friskt. Skillnaden är kanske att Rolling Stones hittade låtar som passade dem och spelade dem på ett sätt som inga andra kunde.

Nr: 85/EP

* En EP är alltså en vinylskiva i samma storlek som en singel, 7 tum, men spelas på 33 varv och kan därmed innehålla flera låtar, vanligen två-tre på varje sida. EP:n blev aldrig någon större succé, men hade en kort storhetstid bland skivköparna i mitten av 60-talet.
** Den fjärde låten, Money, en motownlåt, kom dock först 1972 med på LP-skiva, på samlingsalbumet Hot Rocks.

söndag 20 augusti 2017

Svavelosande rock från Birmingham

STEVE GIBBONS BAND – DOWN IN THE BUNKER – 1978

Kir smakade fan. Men på den tiden Kir var en storsäljare på Systemet och 6:ans buss gick mellan Ekhagen och Bymarken dök Steve Gibbons Band upp från ingenstans. Jag var övertygad om att Gibbons kom från samma ställe som Kir, direkt från helvetet.
Steve Gibbons var en svavelosande djävul med magiska och farliga texter, framspottade med en cigg nonchalant hängande i mungipan. Musiken kom direkt från 50- och 60-talen men hade förädlats och formats av Steve Gibbons själv på små ruffiga pubar på Birminghamns bakgator. Det märks inte minst på de tidiga plattorna.

Soundet på LP:n Down in the Bunker var svettigt och påträngande. 1978 var det ohyggligt modernt och det allra senaste. Steve Gibbons var en tuff och trendig bandledare som vägrade kompromissa. Plattan slog ner som en rökgranat den sommaren. Knivskarpa låtar som Any Road Up, Down in the Bunker och No Spitting on the Bus fyllde hela tillvaron.

Jag träffade Steve Gibbons på Lilla krogen 33 år senare. Då var han inte särskilt intresserad av att prata om Down In The Bunker utan ville hellre se framåt.

Men att det blev hans stora genombrott kunde han inte undvika. Bara i Sverige såldes den i över 100.00 exemplar. Skivorna innan hade som mest kommit upp i 10.000 sålda.

Lite pinsamt tyckte jag det blev när jag försiktigt frågade om han ville signera skivan jag hade med mig. Men det gjorde han och garvade.

Steve Gibbons var ingen nykomling ens i slutet av 70-talet. Han var redan då en rutinerad rockveteran i Birmingham. Så tidigt som 1960 sjöng han i gruppen Dominettes, som 1963 bytte namn till the Uglys.

När detta mytomspunna band försvann tillbringade Gibbons första halvan av 70-talet med att lira rock på sjabbiga pubar i Birmingham tillsammans med spillrorna av Idle Race, som är mest berömt för att Jeff Lynne en gång var med där. Han hade kanske gjort det fortfarande om inte Who-managern Peter Meaden råkat halka in på ett av de där rökiga haken för en pint när Gibbons stod på scenen.
Med hans hjälp gav gruppen ut sin första platta, Any Road Up 1976 och befann sig snart på samma scener som ELO och andra storheter. Det brittiska svaret på Bob Seger lanserades han som i USA och blev omåttligt populär med sitt andra album, Rollin´ On 1977.

Men Steve Gibbons lirade inte gubbrock som Seger, tack och lov. Det visade han med Down in the Bunker 1978. Här stod birminghamrockaren på topp med sin cyniska och iskallt hänsynslösa rock. Den blev hans krona på verket. Bättre än både kir och 6:an busslinje.

Steve Gibbons gjorde efter det ett flertal album, men inget i samma klass. Nu över 70-år gamle Steve Gibbons är fortfarande i branschen. På 90-talet i the Dylan Project och på senare år i musikprojektet Brum Rocks tillsammans med gamla The Move-medlemmarna Bev Bevan och Trevor Burton.

Steve Gibbons Band lär också göra en och annan spelning. Det var en av dem jag såg i Jönköping våren 2011. Och dagen efter dök han utan förvarning upp som extranummer på Öxnehagadagen i Huskvarna. Jag var där också.

Nr: 97/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

lördag 19 augusti 2017

Jag gillar Dave Edmunds, men...

DAVE EDMUNDS – REPEAT WHEN NECESSARY – 1979

Repeat When Necessary är en Dave Edmundsplatta från tiden han lirade med Rockpile. Världens bästa pubrock, som vi tyckte då. Men efter över 30 år i hyllan har både omslaget och musiken hunnit bli ganska dammiga. Den stod förresten inte ens i hyllan upptäckte jag...
Jag trodde jag hade skivan kvar i samlingen, men efter en snabbkoll visade det sig att den blivit utrensad. Något som i sig är lite ironiskt. För bara några år sedan desperatköpte jag skivan hos Klasse i källaren (läs här) för att sen hitta ett annat och bättre ex i samlingen.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att Repeat When Necessary är lite färglös och är en platta som trots flera försök inte satt några djupare spår i min rocksjäl.

Jag har förresten kvar båda exemplaren i huset även om de inte ingår i samlingen, har under en längre tid försökt sälja dem på Tradera utan framgång.

Tro nu inte att jag inte gillar Dave Edmunds och den här skivan, det gör jag. Girls Talk, Crawling From The Wreckage och några till gamla rockers går att blåsa ut fönster med nu för tiden också kan jag tänka.

Men jag upptäckte att jag tröttnat på hans musik. Kom till slut fram till att han är lite tjatig. Trevlig visserligen, men lite ”samma spår hela tiden”. I samma skolklass hittar vi sen herrar som Mickey Jupp, Ian Gomm, hela Ducks Deluxe och Nick Lowe och säkert en hel rad till. Musiker jag också gillar, men inte gärna lyssnar på nu för tiden.
Det finns en tvillingskiva till Repeat When Necessary också, Nick Lows Labour of Lust. 1979 kamperade de båda herrarna tillsammans i Rockpile och spelade samtidigt in egna soloplattor.
Jag tror planen var att ge ut de skivorna i Rockpiles namn, men att ett ofördelaktigt skivbolagskontrakt satte stopp för det. Det fick bli två soloalbum i stället.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

OBS! Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 18 augusti 2017

Sextiotalets svenska popvåg

SWEDISH GRAFFITI – SEXTIOTALETS SVENSKA POPVÅG – 1975

Jag har bläddrat förbi det här albumet många gånger när jag letat skivor i begagnatbackarna. Men den här gången stannade jag av någon anledning upp och kollade vad det egentligen var för något. De var där och då jag insåg att jag hittat en liten musikskatt, ett helt dubbelalbum med svensk pop från 60-talet.
Fascinerad såg jag vilka band som fanns med i listan; Tages, Hep Stars, Violents, Hounds, Ola & The Janglers. Såna där skivor man nu för tiden bara ytterst sällan får se och ännu mer sällan höra.

Men det slutade inte där. Vem kommer ihåg Gunnar Kinch nu för tiden, och hans låt Bop A-Lena. Eller hollandssvemnska poptjejen Suzan, eller Mascots (som senare blev en del av den svenska proggen som NJA-gruppen och Fria Proteatern).

Eller Lee Kings, Shanes, Fabulous Four, Gonks märkliga Loppan, New Generation och Tom & Mick, Tommy Körbergs första steg som artist och givetvis Björn Skifs och Slamcreepers.

Den här gången lät jag inte albumet stå kvar i backen. Köpte denna musikskatt för bara några kronor. Namnet på albumet är högst troligt inspirerat av skivan och kultfilmen American Graffiti, som i Sverige sen blev flera dubbelalbum med de bästa amerikanska 50- och 60-talslåtarna.

De skivorna köpte jag på den tiden, men har dem inte längre kvar. Jag tror dock att då tyckte att den svenska motsvarigheten Swedish Graffiti var lite för töntig, utan att ha en enda aning om vad som fanns där.
Men nu vet jag. Swedish Graffiti blev ett av mina roligaste skivköp på länge, men har inte med någon film att göra. Albumet är sammanställt av göteborgsförfattaren och popjournalisten Hans Sidén, som var med så tidigt som i slutet av 50-talet och på nära håll följde den svenska popvägen, främst från ett göteborgsperspektiv.
Han berättar i texten på skivans baksida lite om den svenska pophistorien, att Little Gerhard och Rock-Ragge i slutet av 50-talet var bland de första att ta upp denna amerikanska fluga. När sen Beatles slog igenom hade det stor inverkan på den svenska popmusiken, nya band dök upp från ingenstans, repade i källare och plankade de stora. Det var ur den svallvågen banden på den här skivan kom fram, en skiva som för mig blev ett lysande roligt fynd i en reaback.

Nr: 762/2222

torsdag 17 augusti 2017

Riskabel skiva för Uriah Heep

URIAH HEEP – SALISBURY – 1971

De få Uriah Heepskivor jag har i samlingen har jag ställt i hårdrockfacket. Den här LP:n borde dock kanske hamna bland mina progrockskivor. Men det är i så fall ett av få Uriah Heepalbum som borde göra det.
Salisbury är Uriah Heeps andra album. En skiva som inte har särskilt många likheter med debuten Very ´Eavy Very ´Umble. Det är som jag sa, det är progrock med 16 minuter långa eposet Salisbury som höjdpunkt.

Det är en bra progrockplatta, även om Uriah Heep i min mening i genren aldrig nådde samma höjder som till exempel Deep Purple, Jethro Tull eller de andra. De var lite efter hela tiden. När Uriah Heep gjorde den här plattan hade Deep Purple redan gjort den grejen...och så vidare.
Men det är inte för inte Uriah Heeps fans, och de fortfarande ganska många, menar att Salisbury är ett briljant album. Skivan är visserligen inte något av bandets mest omtalade, det finns det ett antal hårdrockalbum som är, men Salisbury anses vara ett bortglömt och på sin tid missförstått storverk.

Det finns alldeles för många sådana verk som av fans till massor av olika grupper påstår just det; att den och den skivan är ett storverk som borde fått mer uppmärksamhet än det fick.
Jag tycker så här. Vad det gäller Salisbury har Uriah Heepfansen rätt. Sailsbury är en riktigt bra progrockskiva. Uriah Heep riskerade en hel del med skivan, främst genom att ge sig på långa Salisbury, där de dessutom tar hjälp av ett helt storband, men det funkar.

Det går dessutom att hitta en hel del influenser från andra musikstilar på skivan, jazz till exempel. Pink Floyd finns med där också, och självklart blir det ohyggligt mycket keyboard. Uriah Heep gjorde det här väldigt bra, Salisbury är mer innovativ och spännande än någon annan av deras plattor jag hört. Det var synd att de inte fullföljde det spåret.

Nr: 755/2222

onsdag 16 augusti 2017

En anledningen att ha en skivspelare

BRIAN ENO – HERE COME THE WARM JETS – 1973

Here Come The Warm Jets är Brian Enos första riktiga soloplatta och skulle kunna vara den enda anledningen att över huvud taget äga en skivspelare. Det här spännande och innovativt, smart och nytänkande samtidigt som Eno hittar inspiration i allt från 60-talspop till psykedelia.
Det är inte alls konstigt att Here Come The Warm jets blev en av Enos mest kommersiellt framgånsgrika album. Här finns inte oväntat en stor dos Roxy Music. Alla gruppens medlemmar – utom Bryan Ferry – finns med någonstans på skivan.

Dessutom går det att spåra en hel del Bowies Aladdin Sane och Ziggy Stardust. Och sånt gillade folk även i mitten på 70-talet, Bowie hade redan då blivit mer än bara superhjälte.
Därför är det inte heller överraskande att Here Come The Warm Jets kallats för banbrytande och den bästa glamrockskiva som någonsin gjorts (det är dock flera om det budet, kan man väl konstatera).

Men Here Come the Warm Jets är knappast glamrock och det är definitivt inte den experimentella ambienta musik Brian Eno skulle ägna sig åt senare.

Däremot är det är futuristiskt och en skiva man vid varje genomlyssning hittar nya prylar. Den är stökig och rörig, men samtidigt mild och mjuk, skonsam mot öronen.

Lyssnar man på den flera gånger blir den ironisk och elak – Baby´s on fire, better throw her in the water. (vilken förresten är en ohyggligt bra låt). En sak är säker. Brian Eno hade en osviklig känsla för bra pop.

Nr: 385/2222

tisdag 15 augusti 2017

En japanpress från den mörka sidan

PINK FLOYD – THE DARK SIDE OF THE MOON – 1973

Det var inte länge sen jag skrev om Dark Side. Hade då precis bytt ut mitt gamla slitna ex från 70-talet mot en helt ny platta med bra ljud, utan knäpp och knaster, spår efter intensiv användning och stundtals omild behandling. Nya skivan lät bättre. Men nu har jag bytt den igen, mot en japanpress från EMI.
Att byta igen ingick aldrig i planen, trodde och tyckte jag fått tag i en ypperlig skiva med rent snyggt ljud som kunde förmedla hela bilden. Men när jag hörde denna japanska superpressning gick det inte att låta bli.
Jag har ingen som helst förklaring till varför, och jag vet inte hur japanerna gjorde. Men ljudet är fantastiskt, rent av magiskt läckert och överraskande nog mycket bättre än på min andra nya skiva.
Ljudeffekterna slår igenom bashögtalarnas membran så det skakar i kroppen. De där tickande klockorna i inledningen till Time blir nästan otäckt närvarande och Clare Torres röst i The Great Gig In The Sky skär som en skarpslipad kniv genom ljudlagren.

Utan att kunna förklara varför blev det en helt ny upplevelse att lyssna på denna pressning än på någon av de exemplar jag hört av Dark Side Of The Moon tidigare.

Och jag som trodde jag var färdig med denna skiva...men det var jag inte. Jag hade tröttnat ganska rejält på den, men med denna japanpressning fick den en renässans i mitt skivlyssnande.

Nr: 235/2222

OBS! Jag har skrivit om den här LP:n tidigare.