The Musical Box: september 2018

söndag 30 september 2018

Ah oh yeah yeah

KIM LARSEN – MIDT OM NATTEN – 1983

Kim Larsen finns inte längre. Han avled 72 år gammal efter en tids sjukdom. Idag sörjer vi och spelar den här skivan; Midt om natten, en av de mest populära skivor som någonsin släppts i Danmark.

I början av 80-talet var nämligen Kim Danmarks tveklöst klarast lysande rockstjärna. Midt om natten var ett kvitto på det. Varenda låt är briljant.
Det blir inte sämre av att musiken på LP:n dessutom finns med i en film med samma namn, med Kim Larsen i en av huvudrollerna. Filmen blev en av de mest sedda i dansk biografhistoria. Nog med formaliteter.
 
Trots att det såldes ungefär tre miljoner (!) av den här LP:n i Danmark hade jag svårt att få tag på den. Nästan alla andra av Kim Larsens plattor har dykt upp när jag letat i diverse begagnatbackar, men inte den här.

Om det beror på att folk fortfarande tycker det är en eftertraktad LP eller om jag bara haft otur vet jag inte. Det var först för några år sedan jag hittade den.

Jag kan numera hålla med om att det nog är Larsens bästa LP, även om jag länge höll på både Forklaedt som voksen och den där med personnumret.

Det här är så klart en väldigt rolig skiva med många höjdpunkter (mycket synthblippande så klart, men det är ju en 80-talare).

Susan himmelblå och Papirsklip - som inleder - är briljanta små poplåtar, väldigt typiska för Kim Larsen, lättrallade melodier som sätter sig i skallen, musik man blir glad av, rent av lycklig.

Jag vill nog påstå att alla låtarna på LP:n har de egenskaperna. Folk kan säga precis vad de vill, men Kim Larsen gjorde alltid förbannat roliga poplåtar. Ah, oh, yeah, yeah...

Nr: 1526/2222

Dwight Twilleys musikskatt

DWIGHT TWILLEY – TWILLEY – 1979

Twilley är en musikskatt och en singelmaskin – nästan varenda låt på skivan skulle kunnat släppts som 45-varvare. Det är blixtrande popskiva, men som alltid när det gäller Dwight Twilley, bortglömd och sorgligt underskattad.
Men det var väl det som var Dwight Twilley lott, att gå spårlöst förbi, trots att han, ofta ihop med Phil Seymour, gjorde briljanta små popmelodier i mitten och slutet av 70-talet...och senare också för den delen.

Nästan alla låtar handlade om olycklig kärlek. Det var Twilley grej. Hans spröda röst passade bra för det, eller så var han olycklig, vilket inte är helt omöjligt.

Problem med skivbolag, trassel med skivutgivningar, och nästan aldrig några hits...och när nån låt väl slog igenom, I´m On Fire och Girls som exempel, var det inte ens några av hans bästa låtar.

Av nån märklig anledning jag inte förstår nu, tog jag bort skivan ur samlingen för ett par år sedan och sålde. Troligen för att den inte spelats på ganska länge.

Det var nog dumt, jag underskattade Dwight Twilley. Nu har jag kommit på att LP:n Twilley är en skiva som borde finnas i varje skivsamling. Bara inledningen med Out Of My Hands borde räcka för att övertyga alla tvivlare. En läcker, smäcker och lite sorglig ballad i bästa beatlesanda.

För att inte tala om rockiga Betsy Sue, I Wanna Make Love To You och Got You Where I Want You. Och så får vi inte glömma coola Runaway, den är bra den också...

Nr: togs bort ur samlingen och såldes pga platsbrist, vilket jag ångrar nu...

Jag har skrivit om skivan tidigare, men känner att jag behöver göra det igen, så att ingen gör om samma misstag som jag...

torsdag 27 september 2018

Aktivisterna John och Yoko

JOHN LENNON/YOKO ONO – SOME TIME IN NEW YORK CITY – 1972

Some Time In New York City är ett dubbelalbum där jag inte är överens med mig själv. Den första halvan, ett studioalbum, är genialiskt. Den andra skivan, Live Jam, är en ganska påfrestande inspelning.
Vi börjar med det roliga, det vill säga studioinspelningen, där John Lennon och Yoko Ono hyrde in Phil Spector för att hjälpa till med produktionen och bokade dessutom Elephant´s Memory, ett amerikansk psykedeliskt band, troligen mest för att de var omtalade för sitt hårda festande men också för sitt ställningstagande i politiska frågor.

Att skivan inte fick särskilt mycket positiv kritik när den släpptes var givet. Some Time In New York City var i början av 70-talet ett brännhett politiskt album inte minst i England. John Lennon hade tagit sig en position som gjorde det möjligt för honom att föra fram sina åsikter.
Han tog ställning mot situationen i Nordirland och lade all skulden på engelsmännen. The Luck Of The Irish hade han skrivit efter en protestmarsch han deltagit i, den kom väl till pass här.. Sarkastiska Sunday Bloody Sunday skrevs direkt för albumet. Woman Is The Nigger Of The World passerade inte heller helt smärtfritt i det tidiga 70-talet.

Bara på grund av sin titel blev den explosiv åt flera håll. När låten skulle spelas i Dick Cavett Show begärde amerikanska tv-bolaget ABC att Dick Cavett i förväg skulle be publiken om ursäkt för innehållet. Det gjorde han och möttes av en protsetstorm.
Inte helt oväntat fick albumet kritik för sina ”dåliga” texter, men hyllades för de fina melodierna. Det i sig blev underligt, då albumets protestsånger i grunden var enkla folkmelodier, vilket John Lennon och Yoko Ono fullt medvetet valt för att fokus skulle hamna på texterna och inte något annat.

1972 var jag alldeles för ung för att förstå vad som skedde och varför. Some Time In New York City kom in i mitt liv betydligt senare, så sent som i slutet av 70-talet. Jag var alltså inte med. Därför blev Some Time In New York City jag uppskattade främst för dess musikaliska innehåll, förutom liveskivan Live Jam då, som borde vara värt ett kapitel för sig, men är lite för påfrestande för att jag ska göra det.
Liveinspelningarna, som är hämtade dels från en välgörenhets gala i London och en konsert på Fillmore East i USA (där de uppträder tillsammans med Frank Zappa & The Mothers), innehåller fyra låtar.

Stundtals ges där Yoko Ono lite för stort utrymme för att jag ska uppskatta det på allvar. Hennes röst kan i längden bli lite jobbig att lyssna på. Vad som kan vara kul att ha koll på är att under konserten i London medverkade en lång rad rockhjältar under pseudonymer; Eric Clapton, George Harrison, Nicky Hopkins, Billy Preston, Keith Moon med flera.

Nr: 253/2222

onsdag 26 september 2018

Två sweetsinglar mot en Bowie

DAVID BOWIE – LET´S SPEND THE NIGHT TOGETHER – 1973

Let´s Spend The Night Together fick nummer ett i min lilla singelsamling. Det är dock inte den första singel jag fick, det var John Lennons What You Got. Men det gick ju inte att ha den som första skiva, Bowie var så mycket fräckare...
Jag bytte till mig skivan av en klasskompis i åttan mot två sweetsinglar, den ena var Ballroom Blitz den andra kan ha varit Blockbuster. Det var ett okej byte, två mot ett var ungefär skillnaden mellan Bowie och Sweet på den tiden. Jag bytte till mig en mottsingel också, mot en ELO, så det var en bra affär.
Let´s Spend The Night Together hade dragningskraft, den hade blivit förbjuden att spela och Stones tvingats byta ut textrader för att få spela den live; Let´s Spend The Night Together mot Let´s Spend Some Time Together.

Stones egen version från 1967 (finns på amerikanska pressen av Between The Buttons) hade jag dock aldrig hört, bara hört talas om när jag fick tag i Bowies singel. När jag sen fick höra den tyckte jag så klart att Bowies var fräckare och så mycket elakare.

Känner så lite nu för tiden också, det var nog kärlek vid första ögonkastet. David Bowie spelade aldrig in särskilt många coverlåtar, albumet PinUps från 1973 är ett undantag. Men Let´s Spend The Night Together hittar man inte där utan på Aladdin Sane som gavs ut samma år. Där finns även b-sidans Lady Grinning Soul.

Nr: 1/singel

Jag har skrivit om denna singel tidigare, men gör det nu igen.

söndag 23 september 2018

Alla plankar J J Cale

J J Cale – 5 – 1979

De flesta brukar ju göra små trevliga och roliga låtar om hur de ser fram mot helgen; Friday on my Mind, Saturday Nights Alright For Fighting och såna där. Men inte J J Cale. Hans låt Friday är minsann ingen förhoppning om en kul helg.
Den handlar i stället om det lilla helvete en grabb har under hela jobbveckan i fabriken, depression och elände. Han bara önskar att veckan ska ta slut. Låten finns på J J Cales album med det anspråkslösa namnet 5 från 1979.

Det var den första J J Cale-platta jag köpte. Det var inte Friday som var orsaken, den upptäckte jag senare. Jag hade hört Don´t Cry Sister på radio, en rätt poppig halvblues med lite läckert gung. Jag tröttnade rätt fort på den låten.

Men jag tröttnade inte på LP:n. J J Cales femte album är en lysande bra skiva, insåg jag efter ett tag. Det berodde inte minst på Sensitive Kind, vilket kanske är en av de låtar J J Cale är allra mest känd för. Alla har ju plankat den.

En som gillade J J Cales låtar var Eric Clapton. Han plockade upp flera av hans låtar och gjorde stora hits av dem. Cocaine...After Midnight.

Clapton är bra. I´ll Make Love To You, som finns på femman, spelade Clapton till och med in och gav ut innan J J Cale själv hann göra det. Den finns på Backless från 1978. Det är nästan så jag tycker Clapton gör den bättre...

Lynyrd Skynyrd tog förresten Call Me the Breeze* och gjorde den odödlig. Och om plågor som Backstreet Boys, Westlife och såna där också skulle plankat hans låtar kunde världen varit en mycket bättre plats att leva i.

5 var min första J J Cale-platta, men inte den sista. Det finns en anledning till att många har J J Cale som sin personlige Jesus.

Nr: borttagen ur samlingen eftersom skivan hade en repa. Letar desperat efter en ny!

Jag har skrivit om skivan tidigare.

lördag 22 september 2018

Marc Bolans demotejper

MARC BOLAN – YOU SCARE ME TO DEATH – 1981

You Scare Me To Death är en av de konstigaste skivorna jag haft i min samling. Det är en platta med tidiga Marc Bolan-låtar, demos från tiden innan han bildade Tyrannosaurus Rex, från 1966 och 1967. Men det låter som den glamrock han lirade på 70-talet med T Rex.
Nu är det inte så krångligt som det verkar. Och Marc Bolan var inte före sin tid. Förklaringen är enkel. Skivan gjordes 1981, fyra år efter Marc Bolans död 1977. Då användes gamla demotejper med bara Bolans röst och akustiska gitarr.

Till detta spelades därefter kompet från de övriga instrumenten in. Låtarna spelades av någon anledning in i Bolans klassiska glamrockstil. Förmodligen för att skivbolaget trodde det skulle ge mest pengar.

Därför satt jag länge med en LP där Marc Bolan sjunger som Bob Dylan och klart och tydligt hämtat sin inspiration från amerikansk blues, rock och psykedelia. Och ändå är det 70-talets glamsound.

Tröttnade dock och sålde den sen till en holländare som uppriktigt ville ha plattan i sin samling. Han blev jätteglad. Helst skulle jag naturligtvis hellre lyssnat på originalinspelningarna. För det är ganska spännande grejer Mark Feld, som han egentligen hette, gjorde redan på 60-talet.

Titelspåret är en riktigt tuff rocker, om än en ganska typisk 60-talare. Mustang Ford är också intressant, liksom Jasmine ´49, Cat Black och flera till. En del av de här demolåtarna använde senare Tyrannosaurus Rex på sina skivor under 60-talet. Men inte alla.

Vill man höra låtarna betydligt närmare originalet än här blir det till att skaffa skivan The Beginning Of Doves. Den gavs ut 1974 och innehåller de flesta av låtarna från You Scare Me To Death, men i betydligt ”renare” form.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

Jag har skrivit om skivan tidigare. 

torsdag 20 september 2018

Så stora var Mott The Hoople

MOTT THE HOOPLE – LIVE: 30th ANNIVERSARY EDITION – 2004

Så kom detta album till slut. Mott The Hooples fantastiska konserter 1974 i New York och London. Den har saknats. Alla gamla fans har känt till att inspelningarna fanns, men slutat hoppats. Men när skivan fyllde 30 år kom äntligen konserterna äntligen ut.
1974 släppte Mott The Hoople sitt första, och visade sig sen, enda livealbum. Det var en efterlängtad skiva då. Mott The Hoople hade fått rykte om sig att vara ett fantastiskt band på scenen. Skivan blev dock en liten besvikelse, det var bara en enkel-LP med sammanlagt åtta låtar från två konserter, en från Broadway i New York och en från Hammersmith i London. Det var lite snålt tyckte vi. Och när skivan visade sig vara precis så bra som ryktet sagt ville man givetvis ha allt.
2004, 30 år efter, finns dock inspelningarna utgivna på en dubbel-CD, konserten i New York på ena skivan och Hammersmithkonserten på den andra. Om den här skivan, eller skivorna kommit redan 1974 hade jag förmodligen fortfarande haft hela musikrummet tapetserat med Mott The Hoople-affischer. Jag överväger dock att göra det nu, så bra tycker jag det här ”nya” albumet är.

1974 stod Mott the Hoople på sin musikaliska topp. Bandet hade släppt plattorna Mott och The Hoople, 1973 och 1974, och hade efter flera års flitigt turnerande blivit en mycket rutinerat liveband.

De hade låtarna, de hade rutin, de hade publiken i sin hand. Trots de vaid tiden för inspelningarna egentligen borde börjat tröttna verkar det inte alls så. Bandets, och Ian Hunters energi och humor visar inte ett enda spår av trötthet eller divalater. Det märks på publiken som var där, och det smittar av sig till och med nu.

Jag har upptäckt att jag utan att vara direkt medvetande om det varje gång skivan spelats har dragit upp volymen till vrålhögt....skrålhögt, det känns som på fest. Det är fortfarande, efter 44 år, en upplevelse att lyssna på inspelningarna, vilket är det högsta betyg jag kan dela ut till en liveplatta.

Det blir inte på något sätt tjatigt att ha båda konserterna i samma album även om vissa låtar är med på båda inspelningarna. Konserten i New York är något mer publikfriande då Mott The Hoople kör alla sina senaste hits och låtar från de då senaste plattorna, som Roll Away The Stone, All The Way From Memphis. Hammersmithkonserten är något mer retrospektiv där bandet på hemmaplan vågar sig på en del av sin äldre låtar.

Mott The Hoople var ett av sin tids största glamrockband. De som tror att glamrocken bestod av T. Rex, David Bowie och möjligtvis Slade borde lyssna på det här albumet, där Queen förresten var förband till båda konserterna...vilket ingen kommer ihåg nu för tiden. Är alla med nu? Så stora var Mott The Hoople och så bra är detta album.

Nr: 196/CD

tisdag 18 september 2018

Ett coverband av sig själva

SLADE – CUM ON LET´S PARTY – 2002

Cum On Let´s Party är enda skivan Slade II än så länge spelat in. Det är alltså inget riktigt Sladealbum, det är bara halva bandet kvar, gitarristen Dave Hill och trummisen Don Powell, som till sin hjälp har två inhyrda musiker.
Cum On Let´s Party stavas visserligen som ett äkta sladealbum, men skivan har ett tveksamt förflutet. Den gavs ut redan 1994 då med namnet Keep On Rockin´, och har efter det kommit ut i ytterligare ett par upplagor med andra namn och delvis andra låtar. Det är naturligtvis ytterst tveksamt om samlare verkligen behöver ha denna skiva i alla dess upplagor.

Det som är nytt för Cum On Let´s Party, som än så länge är den senaste upplagan, är jullåten Run Run Rudolph, som därmed kompletteras av sedan tidigare Merry Xmas Now.

Slade och jullåtar har nämligen en gemensam historia tack vare sladedängan Merry Xmas Everybody, som på sina håll blivit en klassiker redan under det tidiga 80-talet. Den har dock inget direkt med de här två låtarna att göra förutom temat.

Cum On Let´s Party är inte heller någon julskiva i övrigt, låtarna finns förmodligen med som en slags helgardering; Cum On Let´s Party skulle kunna vara en ett album som går hem på ett vildsint julparty, men också när som helst annars.

Det är nämligen en partyskiva för de mindre nogräknade tempot är högt, soundet känns igen även om låtarna är nya. Det skulle kunna vara ett coverband som lirar sladelåtar...vilket det delvis är.
Nja, jag är extremt tveksam till denna skiva, dels för dess historik, dels för innehållet, som känns lite väl spekulativt. Jag tror att den som som funderar på att börja lyssna in sig på Slade kan starta med vilken skiva som helst...utom den här.

Slade är så klart inte Slade utan Noddy Holder och Jimmy Lea, som båda hoppade av i början av 90-talet efter katastrofsingeln Universe då det stod klart att det inte skulle spelas in något nytt album med Slade i första taget.

Det var dem som stod för kreativiteten i bandet som gjorde dem till 70-talets kanske största glamrockstjärnor och det var dessutom de båda som skrev nästa alla låtarna, som nästan undantagsklöst blev hits på sin tid.

Det jag mest saknar på Cum On Let´s Party är i så fall någon rockballad, som var Holders och Leas kanske bästa ”gren”, kom ihåg låtar som Everyday, Far Far Away och My Oh My.

Nr: 180/CD

söndag 16 september 2018

Buggkurs med Jeff Lynne

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – SECRET MESSAGES – 1983

Den som nån gång gått en buggkurs vet säkert att Rock and Roll Is King är en synnerligen gångbar låt i på ett sånt ställe. Det är uppenbarligen en bra låt att bugga till.
Ska låta det vara osagt om det är därför jag aldrig gått nån sån kurs. Men den låten är hemsk. En så väl inplastad och tjatig rocklåt har jag sällan hört, fotfarande, efter så här många år...

Låten finns på ELO:s album Secret Messages. Den skivan är precis lika jobbig som låten, men inte lika ”pophookig”. Och nu borde jag väl på något sätt förklara varför jag tycker så. Men det går inte.

Melodierna är så hopplöst tråkiga att jag inte hittar någon som helst substans i Secret Messages. Det finns inte en enda bra låt. Så illa är det. Jeff Lynne har gjort fantastiskt mycket bra grejer, men Secret Messages har jag väldigt svårt för.

Kan bara konstatera att Jeff Lynne, liksom de flesta andra på den tiden, till slut trillade rakt ner i 80-talets synthfälla av tråkig mainstream pop. Efter att ha lyssnat på den här verkar till och med Phil Collins rätt kul.

Nr: borttagen ur samlingen

Jag har skrivit om skivan tidigare.

lördag 15 september 2018

2XS bättre än väntat

NAZARETH – 2XS – 1982

Trots att Nazareth på 80-talet halkade in på det där med schlager- och arenarock, är 2XS inte alls illa. Inte för att vara ett skotskt hårdrockband som varit på väg nedåt i närmare fem år innan dess.
Visst är det stundtals bombastiskt och mer pompöst än vad jag klarar av. Men Nazareth gör det ändå ganska snyggt, det medges. Det blir aldrig så där outhärdligt som man skulle kunnat tro. Dan McCafferty har fortfarande kvar sin whiskeyskrovliga röst, nu ännu raspigare. Det är bra!

Och Manny Charlton river fortfarande av samma tuffa riff som han gjorde på 70-talet, även om det mesta nu är inbakat i storslagna och svulstiga arrangemang med synthar å sånt.

Visst är det väldigt mycket mer elektroniska effekter än vad man är van vid. Men det funkar. Love Leads to Madness är en sån där låt som skulle kunnat vara hopplöst jobbig. Men Nazareth håller det på rätt nivå, så den gillar jag faktiskt.

Boys In The Band för nästan tankarna till Expect No Mercy. Här är McCafferty riktigt bra. Sen planar det tyvärr ut lite grand och låten Gatecrash blir nästan lite för mycket. Nazareth och countrystånk funkar inte ihop.

Nr: borttagen ur samlingen

Jag har skrivit om skivan tidigare. 

torsdag 13 september 2018

Upptäckt alldeles för sent

JOHN LENNON - #9 DREAM/WHAT YOU GOT – 1974

Min allra första singel...som jag inte uppskattade alls då. Jag fick den av en kusin som hört att jag också gillade skivor. Men en John Lennon-singel uppskattades inte av en 13-åring som lyssnade på Slade och försökte lära sig texten till Get down and get with it.

Det är därför den har nummer två i min samling. Jag kunde ju inte ge första numret till en Beatlesskiva.

Nej, nummer ett i samlingen fick i stället Bowies Let´s Spend The Night Together, det var tuffare.

Det tog flera år innan jag insåg den här skivans storhet, sent 70-tal. Om det är #9 Dream eller What You Got som är a-sidan på singeln har jag dock inte tänkt på förrän nu.

För min del spelar det dock ingen roll. Båda låtarna är hämtade från fantastiska Walls & Bridges som jag också upptäckte alldeles för sent, sent 70-tal.

Men det var What You Got jag fastnade för då. Det var en fräck funkig låt där John Lennon släpper ut sin sorg och ilska. Varför fick jag reda på långt senare. What You Got är en av tre från Walls & Bridges som handlar om Johns separation från Yoko Ono. Bless You och Going Down On Love är de andra två.
What You Got finns i flera olika demoversioner, vilka senare givits ut på skiva. Låten började sitt liv som rockabillylåt inspirerad av Carl Perkins och Little Richard. Men när Lennon senare blev fascinerad av det tidiga 70-talets disco och funk fick låten en helt ny kostym, inspirerad av The O´Jays.

#9 Dream är också en ypperlig poplåt, drömsk, nästan suggestiv. Även den upptäckte jag betydligt senare än när jag fick skivan. Det borde kanske varit den som den här texten skulle handlat om, upptäckte jag nu, alldeles för sent.

Nr: 2/singel

onsdag 12 september 2018

Olofs systrar och Walls & Bridges

JOHN LENNON – WALLS & BRIDGES – 1974

Gårdagens text om What You Got fick mig att komma ihåg Olof två äldre systrar. Det var hos dem man kunde hitta, som vi tyckte, ovanliga skivor i deras gillestuga där stereon fanns. Det var där jag upptäckte John Lennons Walls & Bridges.
Det var en fantastisk LP. Och det var en aha-upplevelse. Under den perioden av 70-talet var det ingen i min ålder som ville kännas vid att man lyssnade på Beatles, det var lite larvigt och så garvade man rått, slängde ner pickupen på nån av Deep Purples senaste, typ Burn, eller Sabbath, helst den första.

Olofs systrar gillade dock inte sån musik, i hyllan stod i stället Seals & Crofts, England Dan & John Ford Coley, Roxy Music och John Lennon.

Walls & Bridges satte sig djupt. Det drömska men outhärdliga, souliga i Going Down On Love, det ilskna och besvikelsen i Whatever Gets You Through The Night (där John sjöng duett med Elton John), suggestiva #9 Dream, vackra och sorgliga Steel & Glass.

Självsäkra, förvirrade, fantasifulla och knivskarpa Walls & Bridges. Det är ett album jag till och med nu för tiden knappt vågar skriva om, rädd att inte göra det rättvisa, att säga för mycket eller för lite.
Rätt eller fel – på den tiden jämförde jag med David Bowies soulplatta Young Americans, både för den souliga känslan och för Across The Universe, som Bowie lånade. Det finns mycket soul i Walls & Bridges, vilket berodde på att John Lennon under den här tiden blivit fascinerad av soul-funk och lyssnade på band som The O´Jays.

Rätt eller fel – nu för tiden jämför den gärna med Lennons egen hyllade Double Fantasy och tycker Walls & Bridges är den starkare av dem. Double Fantasy spelade han in tillsammans med Yoko Ono.

När Walls & Bridges spelades in hade de precis gjort slut, eller tagit ett uppehåll, som sen skulle visa sig bli 18 månader långt. Det märks i musiken på skivan. Känslosamma låtar, som #9 Dream, Steel & Glass och Going Down On Love är ohyggligt starka nummer. What You Got och Whatever Gets You Through The Night bär på påtagligt mycket ångest och ilska.

Walls & Bridges är ett högst personligt album. Kritiken då var att skivan, på grund av John separation från Yoko, var förvirrad och rörig. Nu 40 år senare påstår jag i stället att albumet i högsta grad var inspirerat och varierat, beroende på samma sak

Nr: 1029/2222

lördag 8 september 2018

Are you ready Steve..?

SWEET – BALLROOM BLITZ – 1973

Efter Smoke On The Water ett av de mest välkända intron som finns i rockvärlden. ”Are you ready Steve...aha..., Andy...yeah... Ballroom Blitz är på grund av det Sweets mest välkända singel.
Det var också den allra första låt jag hörde med Sweet och – som alla andra – blev jag förälskad upp över öronen. Nu tycker jag det är lite märkligt, egentligen är det ju en ganska tjatig låt. Visst är glamrock och bra tryck, men...

Nja, det som var då får vara så. Det blir bäst så. Något halvår efter jag fått tag i singheln bytte jag bort den mot Bowies Let´s Spend The Night Together, som var en dyrgrip redan på den tiden. Den kostade mig två sweetsinglar (Blockbusters tror jag), Steve, Andy och de andra stod inte så högt i kurs jämfört med Bowie.

Nu har jag dock köpt Ballroom Blitz igen. Kunde inte motstå den när jag hittade den längst fram i en låda på skivmässan i Huskvarna. Introt är precis lika bra idag, men resten har som sagt blivit lite tjatigt...
Ballroom Blitz var en av alla de singlar hitmakarduon Nicky Chinn och Mike Chapman skrev till Sweet. De hade en lång rad litsinglar tillsammans; Fox On The Run, Hell Raiser, Blockbuster, Little Willy, Big Wam Bam, The Six-Teens. Mer bubblegumpop än glamrock, men det var så Sweet lanserades av sitt skivbolag.

B-sidan på singlarna lämnades dock oftast åt Sweet själva. Där kom det fram att bandet egentligen hade helt andra planer än att lira trevlig och lättsam radiopop. De ville lira hård rock (vilket de fick göra senare). Det är därför en del sweetsamlare tycker deras singelbaksidor är roligare än a-sidan.

Rock & Roll Disgrace på Ballroom Blitz flipsida är inget undantag. Det är en sjysst hårdrocklåt. Nästan ingen av Sweets b-sidor togs därför med på någon av gruppens samtida LP-album. Undantaget när det gäller den här singeln är att Ballroom Blitz inte heller fanns med på någon LP från den tiden, förutom på ett antal samlingsalbum.

Nr: 140/singel

fredag 7 september 2018

Historien ligger framför oss

ANDERS F RÖNNBLOM – HISTORIEN LIGGER FRAMFÖR OSS – 2016

Historien bakom historien framför oss är att Anders F i födelsedagspresent av sina närmaste fans fick en dag i Atlantis studio i Stockholm. Det var klassisk svenk popmark under 60- och 70-talen.
Då var det skivbolaget Metronomes studio och många stora artister i det svenska popetablissemanget spelade in sina skivor där. Anders F valde att göra en liveinspelning i studion med fansen som publik. De fem låtarna hämtades från det kommande projektet Freakshow.

Resultatet blev vinylskivan Historien ligger framför oss, hans första skiva på vinyl på 26 år, men bara ett i raden i en ständigt ökande utgivningstakt av album. Som Bob Dylan.
När Bob Dylan 2009 släppte albumet Together Through Life stod kritiker och andra skribenter i rad för att hylla skivan. Den bästa någonsin sas det. Det tog ganska lång tid innan någon dristade sig till att påpeka att den kanske var lite tråkig. Sen kom det en till...och flera efter det. Några år efter utgivningen var det allmänna omdömet att Together Through Life nog var ganska tråkig...

Historien ligger framför oss har fått genomgående positiv kritik. Jag tycker dock att den är aningen tråkig. Det för mycket Dylan, för mycket avsides betraktande för att jag på allvar ska kunna relatera till texterna.

Visst är projektet ambitiöst och väl komponerat, men samtidigt blir det tack vare det ganska pretentiöst och inte alls så folkligt och nära som andra och tidigare alster av Anders F, trots att musiken, bandet bakom, är strålande.

Det som skulle kunna vara undantaget är eposet Lovene om paret Frank och Bernard i en liten lantbruksort i norra Västergötland. Men just nu känns den mest politiskt korrekt och egentligen inte särskilt angelägen.
Det är som Klasse i källaren säger; ”Man måste ju inte gilla alla skivor ens med sina idoler”. Musiksmak är något högst personligt och just den här skivan är inte på min våglängd. Så är det bara. Och därför kan jag inte heller kritisera dem som gillar skivan.

Jag fick tag i min LP ganska tidigt efter den släppts i en limiterad utgåva på 1000 ex. Det är så Anders F numera gör med alla sina skivsläpp. Skivan är signerad och har nummer 277.

Nr: 302/2222

onsdag 5 september 2018

Slades bidrag till Live Aid

SLADE – DO YOU BELIEVE IN MIRACLES – 1985

Do You Believe In Miracles är Slades bidrag till Bob Geldofs Live Aid. Låten handlar om Bob Geldofs ansträningar och förhoppningar. Men den kunde lika gärna handlat om Slade, som bara några år tidigare tvingats spela på små lokala pubar för att överleva.
Under en av de pubspelningarna träffade de Bob Geldof, som berättade om sina planer, vilket gav Jimmy Lea och Noddy Holder idén till låten. Slade blev aldrig inbjudna till Live Aid, men skivan gavs ut och överskottet gick till samma ändamål som galan.

Intresset för singeln blev dock ganska stort då Slade efter att de träffat Geldof på puben gjorten storstilad comeback med låtar som My Oh My och Run Run Runaway och på kort tid blev lika lika intressanta för publiken och pressen som under storhetstiden på 70-talet. Det där intresset svalnade dock tämligen fort efter att Slade allt för snabbt släppt ut misslyckade uppföljaren Rogues Gallery.
Do You Believe In Miracles är en ganska typiska popdänga från mitten av 80-talet med stråkar, kör och en allsångstext som folk gärna sjäö med i. Att jämföra den med We Are The World går alldeles utmärkt, det är samma stil.

Hur mycket pengar singeln spelade in till välgörande ändamål är oklart, men det var i det fallet går det inte att jämföra med We Are The World. Låten finns inte med på något av de två album Slade spelade in vid den här tiden, The Kamikaze Syndrome eller Rogues Gallery, utan finns i stället med på den julskiva Slade spelade in strax efter, Crackers. B-sidan innehåller en ganska kul swingversion av My Oh My som gör den låten till något helt annat än den egentligen var.

Nr: 139/singel

tisdag 4 september 2018

Wake Up Call är blues

JOHN MAYALL & THE BLUESBREAKERS – WAKE UP CALL – 1993

Wake Up Call är ett mustigt bluesalbum, en ordentlig förändring från 1990 års A Sense Of Place, som var ett ovanligt kommersiellt album för att vara Mayall. Wake Up Call flirtar inte med manistreampubliken. Det är blues.
Som nästan alltid har John Mayall sina Bluesbreakers med sig. Den här gången av gamle bekantingarna Coco Montoya och Joe Yule, ny i bandet är Rick Cortez på bas. Men det räcker inte med det.
Buddy Guy och Albert Collins gästspelar och dessutom är Mick Taylor tillfälligt tillbaka, men bara på två låtar, Wake Up Call och Not At Home. Att det är han som lirar i bakgrunden går dock inte att missa.

Wake Up Call är alltså en skiva gamla stonesfans också bör ha i sin samling. Sen får vi inte glömma inhoppet av gospelsångerskan Mavis Staples, hennes röst är ren magi.

Wake Up Call är med andra ord en ganska intressant 90-talare där John Mayall den här gången uteslutande håller sig till blues. Det blir inga direkta jazzutflykter eller andra överraskningar.

Det är oavsett vilket ett album jag tycker mycket bra om, soundet är kraftfullt och fylligt, låtvalet är som alltid väl gjort.

Nr: 166/CD

söndag 2 september 2018

En missförstådd new wave-singel

JACK GREEN – MURDER – 1980

Murder är första singeln från Jack Greens debutalbum Humanesque. En fräck rockrökare i bästa new waveanda som tål att jämföras med både Elvis Costellos och Joe Jacksons låtar från samma tid.
Men skotten Jack Green hörde inte till det gänget, han kom från rockmusiken och hade innan han gav sig ut på egen hand spelat med egna bandet Sunshine, blev handplockad till Marc Bolans T.Rex inför deras USA-äventyr och inspelningar av skivorna Bolan´s Zip Gun, Zinc Alloy och Light Of Love.

När de skivorna inte funkade fick han kicken, hamnade hos Pretty Things där han var med och spelade på gruppens glamrockalbum Silk Torpedo och Savage Eye. Efter det fick han jobbet som gitarrist i Rainbow, men blev av med det efter bara två veckor.
Ingen vidare rockkarriär alltså, men Jack Green gav inte upp utan satsade i stället på en solokarriär...vilken inte heller gick särskilt bra. Singeln Murder tog sig trots sina kvaliteter aldrig in på några listor.

Den efterföljande LP:n Humanesque är det inte många som kommer ihåg idag och de två övriga singlarna från albumet; This Is Japan och Babe kom också bort på vägen. Nu för tiden kan man köpa Jack Greens album för några tior på Tradera, singeln Murder säljs för ungefär samma peng.

Så att Jack Green är en underskattad och missförstådd artist är sant. Murder är en lysande rocklåt som med rätt lansering på sin tid kunde blivit en av den tidens stora hits. Se det som ett bra tips. LP:n Humanesque är en missförstådd new wavepärla.

Nr: 26/singel

Har skrivit om denna singel tidigare, men blir nu lite tjatig och gör det nu igen med ny text.