The Musical Box: januari 2019

torsdag 31 januari 2019

Namnet var så fräckt

JO JO ZEP AND THE FALCONS – SCREAMING TARGETS – 1980

Hit And Run var egentligen en ganska fånig poplåt. En lallig reggaepopdänga. Men det var den låten gjorde att skivbolag i Europa och USA fick upp ögonen för Screaming Targets.
Jo Jo Zep & the Falcons var egentligen ett hederligt rhythm´n´blues-band och hade lirat i flera år på pubar och klubbar i och i närheten av Melbourne. Screaming Targets blev gruppens chans att visa upp sig utomlands. De fick nu turnera i både USA och Europa.
Något större sensation blev de däremot inte när skivan kom till Jönköping. Jag har för mig att jag köpte Screaming Targets för en femma eller tia på Tempos årliga rea. Jag gjorde det mest för att jag tyckte namnet var så fräckt. Om jag någon gång skulle startat ett rockband hade det fått heta något i den stilen.

Screaming Targets är betydligt bättre än Hit and Run. Det är ganska typisk australisk 80-talsrock, tufft rockkomp, spretiga gitarrer och kul texter.

Jag skulle nog vilja kalla det pubrock och jämför gärna med lirare som Mickey Jupp och Dave Edmunds. Men inte lika bra. Den stora skillnaden är kanske att Joe Camillieri, som bandledaren hette, gärna blandar in en hel del jazzigt blåskomp.

Min favorit på den här skivan är låten Shape I´m In, reggae det också, men inte lika fånig.

Nr: 1387/2222

Jag har lagt ut den här texten tidigare, men för så länge sen att jag tycker den borde få en chans igen.

tisdag 29 januari 2019

Telefonen ringde sent en kväll

SIR DOUGLAS QUINTET – THE BEST OF – 1980

Telefonen ringde en sen kväll, det var en gammal kompis i Malmö.
- Hej, du jag är ute och går en kvällspromenad här vid Öresund och så kom jag och tänka på den där låten Meet Me In Stockholm. Men jag kommer inte ihåg vem det var som gjorde den. Och så kom jag att tänka på dej....
- He, he, det var ju Sir Douglas Quintet.
- Fan, tack! Ja, det var det ju. Ursäkta jag störde så sent. Vi hörs (klick)...
Meet Me In Stockholm är ju en låt åtminstone inte jag glömmer i första taget. Men någon större hit utanför Sverige blev det inte. Det är nog bara här i Sverige folk ens känner till låten. Sir Douglas Quintet är utanför Sverige känt för helt andra låtar, som Mendocino och She´s About A Mover som blev hitlåtar redan på 60-talet.

Sir Douglas Quintet har nämligen varit med länge och ska med all rätt betraktas som amerikanska rocklegender. Under ledning av Doug Sahm spelade bandet in sina första låtar redan i mitten av 60-talet och släppte släppte skivor fram till slutet av 1990-talet då Doug Sahm avled i sömnen av en hjärtattack på ett hotellrum i Texas.
Att det skulle ske i Texas var nog mer än en tillfällighet. Bandet kom från San Antonio i Texas och hörde till banden karaktäriseras som tex-mex, alltså rock influerad av rock´n´roll, country och blues men framför allt latinamerikansk musik. Under sin karriär spelade Sir Douglas Quintet in närmare 15 album.

Mitt intresse för tex-mex, men framför allt country, har aldrig varit särskilt stort. Därför har deras skivor aldrig hört till dem jag samlat eller köpt. Men när jag hittade den här samlingsplattan, där de största hitlåtarna finns med kändes det som en bra medelväg.

För en skivsamling utan Sir Douglas Quintet, legenderna från Texas, skulle nog kännas lite fattigare. Men Meet Me In Stockholm, den finns inte med på den här skivan.

Nr: 1388/2222

måndag 28 januari 2019

Wilmer X tillbaka till ursprunget

WILMER X – PRIMITIV – 1998

Jag vet inte om det fanns nån tanke med att vinylupplagan av Primitiv trycktes på ljusröd vinyl. Har vänt och vridit på det det, men inte kommit fram till något annat än att det förmodligen var en rolig idé.
Men inte lika kul som att släppa Silver på silverfärgad vinyl, som kom samtidigt. Det naturliga hade väl i så fall varit att ge ut Primitiv på den mest primitiva av alla vinylfärger, svart. Men det hade ju inte varit ett dugg kul.

Att ge ut skivan på vinyl uppskattas så klart. Min gamla CD-skiva är utkastad. Men skillnaden mellan det som finns på vinylen och CD:n är naturligtvis försumbar. Jag tycker samma om skivan på vinyl som på CD.

Men för att fira Wilmers nedkomst av denna vinyl publicerar jag ännu en gång den text jag skrev om CD-skivan. Så här lät det då: I mitten av 90-talet snurrade hjulen allt fortare för Wilmer X. Allt Nisse Hellberg tog i verkade bli till guld.

Han toppade försäljningslistorna med skivan Röster från södern som han spelat in ihop med Peps, han fick en grammis för texterna på albumet Hallå världen och Wilmer X turnerade med Gyllene Tider på tidernas största turné.
Nånstans där började det gnissla i kugghjulen. Wilmer X gjorde inte en enda spelning hösten 1997. I stället ryktades det att Nisse Hellberg börjat skriva nya låtar. Att han ville tillbaka till ursprunget, till Djungelliv och En röd elektrisk gitarr.

Nu pratar vi förväntningar och väntans tider. När Primitiv kom visade det sig att den fått rätt namn. Wilmer X hade verkligen gått tillbaka till sin enkla raka bonnarock. Sån där musik som man knappt behöver tänka för att förstå, den bara är där och lever ett eget liv som man kan hänga med på om man vill och kan.
Jag påstår inte att Primitiv var någon slags frälsare eller något storverk av Nisse Hellberg. Men det var en frisk fläkt efter album som Pontiac till himmelen och en del andra 90-talare som jag knappast ens lagt på minnet.

För dum för pop som är precis så primitiv som man vill ha den och den blev också en ganska stor hit trots sin enkelhet. Dags för ett underbart liv var en annan låt jag gillade, Hippiekick satt rätt bra den med och ironiska countrystänkaren Nån har öppnat konto i Jesu namn gick också hem i det här hemmet.

Nr: 333/2222

Har skrivit om albumet tidigare, men då om cd-skivan.

lördag 26 januari 2019

En sensation 1979

RY COODER – BOP TIL YOU DROP – 1979

Det här var en sensationell LP på sin tid. Alla jag kände då skaffade den. Orsaken? Det var det första kommersiella rockalbum som spelades in digitalt. Nån skillnad? Nä, inte direkt.
Dock är det en mycket underhållande LP. Det var den första skiva jag hörde med Ry Cooder och jag fascinerades direkt av hans sensationella gitarrspel. Då hade jag nog aldrig hört något liknande.

Låtarna på skivan är väl utvalda. Ry Cooder valde här att i stort sett bara göra covers på gamla blues- country- och rocklåtar. De han valde hörde inte de på den tiden vanliga coverakterna.

Så när skivan var ny blev detta väldigt spännande. Låtar som Little Sister, Go Home Girl hade jag aldrig ens hört talas om innan.

Den enda jag då kände igen var Look At Granny Run Run, ursprungligen inspelad av singer/songwritern Jerry Rogovoy, som i min värld var en låt med Grand Funk Railroad. Bara en av låtarna är hans egen, Down In Hollywood.
Bop Til You Drop är överraskande nog fortfarande en ganska trevlig platta att lyssna på. Soundet är tajt, låtarna varierade och känns även nu intressanta att lyssna på. En bra rockplatta helt enkelt.

Nr: 1403/2222

fredag 25 januari 2019

Tom Pettys protest

TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS – THE LAST DJ – 2002

Förbannad och bitter på skivindustrin spottade Tom Petty ur sig det här albumet något år efter millennieskiftet. Med låtar som The Last DJ och Money Becomes King öste han ur sig sin besvikelse.
Skivan blev naturligtvis våldsamt sågad av de med skivindustrin allierade kritikerna. Däremot gillade många fans skivan. Här i Sverige tror jag inte nån ens höjde på ögonbrynen över budskapet.

Vi är ju vana vid sånt sen 70-talet och den svenska proggen. Vi tycker det är helt okej, och lite till. Men i kapitalismens moderland får man inte göra så, Tom Petty fick på pälsen.

För att vara en Tom Petty-skiva är The Last DJ naturligtvis väldigt annorlunda. Här finns inte mycket av den melodiösa pop han presenterat på album som Full Moon Fever eller på senare års Highway Companion.

Musikaliskt ligger detta album närmare hans debutplatta från 1976 och uppföljaren You´re Gonna Get It. Det är intressant. För att understryka det han säger är musiken kraftfull och ibland våldsam. Ilskan lyser igenom och Tom Petty spottar ur sig orden.

Det är möjligt att musiken och arrangemangen och kanske också texternas kvalitet fått stå tillbaka för det han vill berätta.
Men i min värld är detta inget som stör, det är faktiskt precis tvärtom. Jag uppskattar Tom Pettys ärlighet, hans ilska och hans vilja att tala om hur det faktiskt är.
Jag jämför inte den här plattan med andra Petty-album, hellre gör jag det i så fall med Anders F Rönnbloms Rapport från ett kallt fosterland, med Motvinds Känn dej blåst och Blå Tågets Staten & kapitalet. Det är där man ska placera The Last DJ.

Nr: 1238/2222

Den här texten har publicerats tidigare. Men då jag numera har albumet som vinylskiva tar jag mig rätten att publicera texten igen.

onsdag 23 januari 2019

Blind Faith – en av de första supergrupperna

BLIND FAITH – BLIND FAITH – 1969

Blind Faith var en av de första supergrupperna. Steve Winwood från Spencer David Group och Traffic, Ginger Baker och Eric Clapton från Cream och Ric Grech med förflutet i folkrockgruppen Family slog sig samman för att spela in denna enda LP. För som alla supergrupper blev Blind Faith kortvarigt, alla var ju på väg någon annanstans...egentligen.
Men resultatet blev så klart bländande och skivan är än idag en av de mest intressanta bluesrockplattor som spelades in i England. Det var också väldigt många som köpte skivan, vilket dock möjligtvis berodde på vilka som var med i bandet och inte något annat. Men låtar som Steve Winwoods Can´t Find My Way Home och Claptons Presence Of The Lord står sig rätt bra idag också, eller hur?
Skivan är ett måste i varje skivsamling. Blind Faith är trots sin korta tid på jorden inte något man kan hoppa över. Det är en given platta hos alla Claptonsamlare, hans låtar från den här tiden dyker ju upp på alla samlingsplattor som ges ut.

En och annan kommer säkert ihåg skivan för det synnerligen kontroversiella skivomslaget, som än i dag kan ses som stötande, eller till och med än mer då allt fler märkliga och otäcka pedofilhistorier kommer till kännedom. Flickan på bilden ska enligt uppgift vara elva år gammal.

Då gick det flera rykten, bland annat att hon skulle vara Ginger Bakers dotter eller att flickan på bilden hölls som slav av bandet. Inget av det stämde så klart. Innebörden av flygplansmodellen hon håller i händerna har naturligtvis också tolkats på värsta tänkbara sätt.

Amerikanerna bytte (självklart) redan 1969 ut omslaget mot en gruppbild på bandet. I Europa fick dock skivan behålla sitt ursprungliga omslag.

Nr: 268/2222

tisdag 22 januari 2019

Ganska säkert Pink Floyds mästerverk

PINK FLOYD – THE WALL - 1979

The Wall är förmodligen det allra sista progrockalbumet som blev en sån jättesuccé att nästan alla som äger en skivspelare har den. Pink Floyds mästerverk?
Troligen...ganska säkert till och med. Jag spelar fortfarande The Wall. Den har varit bra sedan 1979. Så är det. The Wall är mer eller mindre ett soloalbum av Roger Waters, han gjorde all text och musik (nästan) och ljudeffekter. Helikopterljudet på Another Brick in the Wall och den där sekvensen när en massa gitarrer slås sönder. Det är grejer det!
Första LP:n på denna dubbel är det bästa Pink Floyd någonsin spelat in. Alla låtarna är briljanta, ta bara Another Brick in the Wall, Mother och Goodbye Blue Sky som exempel. Andra LP:n drar ner helhetsintrycket något.

Den är rörig och i slutet faktiskt av jobbig för dem som inte är så inbitna fans att de inte hör nyanserna. Nobody Home och Comfortably Numb är mina höjdpunkter. Nånstans mitt i det kreativa kaoset fick Rick Wright sparken. För att han var lat, menade Waters, som styrde Pink Floyd med järnhand.

Jag köpte mitt ex på Domus utmärkta skivavdelning i Jönköping samma dag den släpptes. Retligt nog var jag inte först. Det hade varit något det.

Numera är jag dock inte ägare till just det exemplaret, som genom alla årens spelande blev ganska slitet och lite repigt.

Jag vet att det är att häda. Men jag köpte faktiskt ett nytt fint exemplar. Där jag kan höra Goodbye Blue Sky utan att reta mig på att nålen hoppar och att det inte knastrar under ”Are all these your guitars-sekvensen”...

Ännu en del av nya skivans glans försvinner väl när jag nu berättar var jag köpte den...på Gekås i Ullared...
Men vänta nu. Filmen då? Undrar säkert vän av ordning. Det gjordes ju en sån, tecknad. Nja, den är i jämförelse inte särskilt intressant. Bara skräp, påstår en och annan, även om floydfansen så klart tycker något helt annat.

Nr: 258/2222

Texten har varit med förr (omskriven dock).

söndag 20 januari 2019

Abiogenesi – Livets uppkomst

ABIOGENESI – LE NOTTI DI SALEM – 2000

Abiogenesi, livets uppkomst, står för sitt namn. Detta italienska progrockband, som föddes 1995, går tillbaka till 70-talet, progrockens rötter, Yes, Genesis och King Crimson.
Italiensk progrock ibland kännas otillgänglig och knepig. Så det gäller att vara på rätta humöret. När den här skivan hamnar på tallriken.

Med andra ord är det inte alltid jag uppskattar Le Notti Di Salem. Det krävs rätt mentala balans, en total frihet från stress och krav. Och framför allt gott om tid. Det är då den här skivan funkar bäst.

Ljudbilden är kraftfull, med mustig orgel, en elak gitarr, flöjt, och en sångare som nog kan kallas karismatisk, eller åtminstone uttrycksfull.

Le Notti Di Salem är tredje albumet från Abiogenesi och håller liksom bandets både tidigare och senare plattior en jämn och hög standard. De nio låtarna håller sig dock på nånstans mellan fem och åtta minuter.

Det görs inga direkt långa utflykter i progrocklandskapet, utan bandet håller sig ganska strikt i mitten, även om det nog kan anas en viss förkärlek för psykedelia.
Abiogenesi kan konsten att variera sin musik så att den hela tiden känns fräsch och spännande. Så det blir aldrig tråkigt. Detta är ett album man gärna lyssnar till slutet på.

Nr: 1243/2222

lördag 19 januari 2019

En trevlig Costello-LP

ELVIS COSTELLO – PUNCH THE CLOCK – 1983

Punch The Clock känns lite anonym i spåren efter My Aim Is True och This Years Model. Men man måste ge det en ärlig chans. Det är egentligen ett riktigt bra Costello-album. Här finns en massa bra och kul melodier. Everyday I Write The Book och Let Them All Talk till exempel.
Så ska bra pop låta. Det är liksom så självklart. Det är snyggt, mycket blås, eleganta synthpålägg, genomarbetade låtar och trevligt. Väldigt trevligt. Det där trevliga är kanske det som ställer till det. Den är lite för trevlig, i alla fall för att vara ett pop-album från en sån kille som Elvis Costello. Den känns bara så vanlig...vågar jag säga välanpassad...även om jag inte riktigt tror på det...

Nåja. Efter ett par nya genomlyssningar kom jag på att de låtar jag gillar bäst är där Costello låter som förr, på 70-talet alltså.

Låtar som TKO (Boxing Day) eller The Greatest Thing. De skulle kunnat platsa på till exempel This Years Model. Men man kan inte få allt.

Punch The Clock är ändå ett bra Costello-album. Han lirar åtminstone inte soul eller country. Då är allt nämligen okej. Därmed utpekat att det finns av hans skivor jag inte är så bedövande förtjust i.
Trots alla tveksamheter tycker jag att man ändå kan utnämna den till en av de bästa plattor som kom ut 1983. Det kanske inte säger så mycket. Men ur mitt perspektiv finns det dock inte så mycket att välja på. Det var ju det året David Bowie avslöjades i dancegarderoben hånglande med sitt monster Let´s Dance.

Nr: 1401/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare. Med det var så länge sen, så jag tycker att den borde få en chans till.

fredag 18 januari 2019

The Godfathers of stoner rock

SIR LORD BALTIMORE – SIR LORD BALTIMORE – 1971

Utan att ha en aning om det var Sir Lord Baltimore 1970 det första heavy metalbandet. Första skivan, Kingdom Come, har precis allt en metalplatta ska ha av råa gitarriff, blytunga rytmer och sång med domedagsstämma.
Jag kan inte påminna mig om vi på den tiden använde benämningen heavy psych. Det är möjligt att det är en senare uppfinning. Jag gissar att Sir Lord Baltimore såg sig själva som ett psykedeliskt rockband i samma anda som Blue Cheer (måste här bara nämna deras kross av Summertime Blues som fortfarande är en låt jag får rysningar av), men har också – med all rätt – kallats för The Godfathers of stoner rock.

Den som letar kommer säkert att hitta likheter mellan Sir Lord Baltimores två plattor och storheter som Kyuss, Fu Manchu och även senare tiders Nebula.

Kingdom Come blev en legend redan på 70-talet och de få som hade skivan sågs med avundsjuka på. Att få tag i den plattan då blev nästan direkt omöjligt, Ebay var ju inte uppfunnet.

Men jag fick tag i den, vilket gjorde att mitt källarrum under en period befolkades av hårdrockare i avklippta jeansjackor som diggade de fläskiga riffen. Men det där var en snabbt övergående period. Sir Lord Baltimores andra platta har jag inget minne av alls från den tiden. Den kom bort.

Men då ska man komma ihåg att konkurrensen var extrem, det var ju samma period som Black Sabbath, Deep Purple och inte minst Led Zeppelin gav ut sina riktigt stora album. Vad var då ett skräningt amerikanskt hårdrockband i jämförelse?
Det är faktiskt bara några år sedan jag köpte skivan, en nypressad reissue fick det bli, även om skivan inte alls är omöjlig att hitta i original. Sir Lord Baltimores tvåa är inte heller lika intressant som bandets debutplatta. Det beror framför allt på att låtmaterialet känns svagare. Dessutom är skivan på gränsen till pinsamt kort, de båda sidorna är bara 18 respektive 15 minuter.
Ett riktigt intressant spår hittar jag dock, The Man From Manhattan, ett elva minuter långt epos där Sir Lord Baltimore visar att de inte bara var först och bäst på att mangla utan också hade progrockambitioner.

Nr: 1314/2222

onsdag 16 januari 2019

En happening med Tesla

TESLA – FIVE MAN ACOUSTICAL JAM – 1990

Trodde aldrig någonsin att jag vid ett enda tillfälle skulle ställa mig upp och applådera ett amerikanskt metalband från 80-talet, ett pudelrockband som Tesla! Men nu gör jag det. Five Man Acoustical Jam är ett lysande livealbum.
Kommer ni ihåg den perioden i början av 90-talet när det var inne att göra unpluggedalbum? Liveinspelningar med nästan bara akustisk gitarr på en ganska liten intim scen. Alla gjorde det, MTV körde en tv-serie med sådana konserter som sedan släpptes på CD*; Neil Young, Springsteen, Clapton. Hårdrockband gjorde det också; Alice In Chains, Kiss, Europe...till och med Nirvana.

Och nu till Tesla. Fansen påstår nämligen att Tesla var först, att unpluggedgrejen var deras idé. Att Five Man Acoustical Jam var den första plattan i ”unplugged-genren”.

Det är fullt möjligt, den är från 1990 och jag har inte hittat någon äldre (mina ”efterforskningar” på området har dock inte varit särskilt grundliga), så Tesla-fansen kan ha rätt.

Albumet handlar nämligen precis om det skivtiteln säger, fem gossar, akustiska gitarrer och ett musikaliskt jam, en happening. Om Tesla verkligen var först spelar mindre roll när man lyssnar på konserten, som är väldigt underhållande.

Jag har inte något av Teslas hårdrock/metalalbum (jag vet inte ens vilken genre man borde placera dem i...), men på den här plattan överraskar de åtminstone mig. Inspelningen lär dessutom vara gjord under en och samma konsert, den 2 juli 1990 på Trocadero i Philadelphia. Det är stort.

Så gjorde man oftast inte på 90-talet med livealbum. Det vanligaste var att plocka en låt här och en där från en hel konsertturné för att få ihop det bästa till en skiva. Den idén var kanske smart, men det blev inte alltid så roligt. Känslan och närvaron försvann ofta nånstans på vägen. Men Five Man Acoustical Jam har närvaro och mycket känsla. Det är nästan som man vore där.
Jag kan inte uttala mig om bandets egna låtar som de här gör akustiska versioner av eftersom jag inte hört ”originalen”. Jag kan bara säga att jag gillar formen de gör låtarna i. Sen gillar jag också att Tesla förmodligen går utanför sina egna ramar när de ger sig på både Beatles (We Can Work It Out), Rolling Stones (Mothers Little Helper) och Creedence (Lodi).

Det är också stort, och väldigt roligt att lyssna på. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den här dubbel-LP:n.

Nr: 1398/2222

* Det kan vara så att det var MTV:s serie som startade trenden...

Jag har publicerat den här texten tidigare, men tycker skivan är så bra att jag nu ger den en ny chans...med samma text...ungefär...

tisdag 15 januari 2019

Piskar upp en elektrisk storm

T.P. SMOKE – T.P SMOKE – 1971

Kunde inte stå emot den här plattan. Dansk heavyprog från det tidiga 70-talet, på lilamelerad vinyl dessutom. Det är en reissue, troligen en pirat dessutom.
En miss, men jag kan leva med det, från den här skivan är det inte alls långt till Atomic Rooster, Emerson Lake & Palmer eller till och med Procol Harum.
Det är nämligen ohyggligt mycket orgel. T.P Smoke drar sig inte för att piska upp en elektriskt storm, det blir stundtals riktigt ”heavy”. Musiken är kraftfull och helt kompromisslös.

Och det är bluesigt...med en absolut ton av psykedelia dessutom jazz. Ett riktigt spännande album, tycker jag, även om de flesta kritiker både från då och nu inte håller med om det.

Okej, T.P. Smoke kan väl egentligen inte mäta sig med de riktigt stora. Bandet har en tendens att ge sig ut i lite väl flummiga orgelavsnitt, som säkert uppskattas av en del, men inte gillas lika mycket av andra.

Trion T.P. Smoke gjorde bara detta enda album. Möjligtvis berodde det på att skivan, troligen, nästan bara släpptes i Danmark och aldrig nådde någon större internationell publik, utom mindre upplagor i Israel och Mexiko.

Nr: 1312/2222

söndag 13 januari 2019

En opålitlig sagofé

LENE LOVICH – STATELESS – 1979

En eftermiddag var den där, halvpunktjejen Lene Lovichs debutalbum Stateless. Med fuktiga gröna ögon stirrade hon på mig. Utan att tänka mig för bjöd jag hem henne. Sen var det för sent.
Som ett stripigt litet norskt skogstroll, en vacker men opålitlig sagofé, fanns LP:n liksom bara där i min gröna sammetssoffa och ritade krumelurer i mina böcker. Ångande av kåthet stampade den i golvet, ryckte mig i håret och kunde till och med bita mig i handen om jag inte såg upp.

Jag försökte ignorera den och väntade på att den skulle sticka iväg med Wreckless Eric, Devo och andra konstiga postpunkplattor. Men Stateless var envis. My lucky numbers one, sjöng den med mörk och lockande röst.

Jag gav upp och gjorde som den ville. Det har jag alltid ångrat. Jag blev beroende, eller kanske förtrollad. Men helt plötsligt var den borta. Ett glittrigt skratt hördes mellan träden.

Brittiska rocktjejen Lene Lovich, som egentligen heter Lili-Marlene Premilovich och var uppväxt i USA, gav ut sitt första album 1979, Stateless. givetvis på Stiff Records.

Singeln Lucky Number blev det året en stor hit på postpunkscenen, men plattan kryllade av lysande irriterande punklåtar. Inledningsspåret, Home (is where the heart is), sätter Lovich direkt. Resten är precis lika bra.
Lene Lovich studerade på flera konst- och teaterskolor och var en säregen rocksångerska. Från hög falsett kunde hon falla till den djupaste tenor. Fascinerande och annorlunda musik som då fick utrymme på den brittiska rockscenen, där allt var tillåtet. Hon gav några år senare ut plattorna Flex och No Man´s Land i samma udda stil.

Nr: 183/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare.

lördag 12 januari 2019

Sweets hårdrockiga baksida

SWEET – LITTLE WILLY – 1972

Little Willy blev Sweets första hitsingel i USA. Hemma i England fick den dock ingen större uppmärksamhet. Bubblegumpop blev aldrig samma grej i England som i USA. Dessutom ville Sweet egentligen lira hårdrock.
Men så var det ursprungligen en brittisk idé. Amerikanerna hade helt enkelt tagit den brittiska beatpopen och skruvat till den åt det mer fåniga hållet via band som Ohio Express, 1910 Fruitgum Company och Lemon Pipers. Den formen av humor uppskattades dock inte av engelsmännen och inte särskilt mycket på andra ställen utanför USA heller, så genren självdog efter några år.
Sweet var dock ett försök att etablera bubblegumpop i England, där bandet försågs med hitlåtar skrivna av hitmakarduon Nicky Chinn och Mike Chapman. Sweet hade därför i början av sin karriär en rad hitlåtar som numera nog skulle anses vara schlagerpop.

Låtar som Poppa Joe, Co-Co, Funny Funny, Wig-Wam Bam och inte minst Ballroom Blitz fick Sweet att gå från okända till välkända och skaffade dem en rad tonårsfans. Idag skulle man kunna jämföra Sweets tidiga år med storheter som Justin Bieber, Eric Saade och The Foo Conspiracy.

Problemet för Sweet var dock att de egentligen hade helt andra drömmar än att lira bubblegumpop. De ville spela hårdrock, vilket dock väl bakom den glittriga fasaden. Men bandets hårdrocksdrömmar märks däremot på vissa b-sidor av alla de hitsinglar som gavs ut.

Det är därför jag tycker flipsidan av Little Willy är intressantare sidan av singel idag. Där hittar man nämligen Man from Mecca, en ganska tung rocklåt som på den tiden borde kunnat jämföras med Slades tidiga låtar. Det var en låt skriven av bandet.

Andra exempel på roliga hårdrocks b-sidor är singeln Co-Co som på flipsidan döljer hårdrockiga Done me Wrong Alright, också den skriven av bandet självt. Det finns säkert fler exempel.

Nr: 46/singel

torsdag 10 januari 2019

Deep Purple och soul

DEEP PURPLE – STORMBRINGER – 1974

Stormbringer är en lysande bra rocklåt. Den borde räknas in bland Deep Purples klassiker...eller gör den det kanske? Jag vet inte.
Stormbringer är Deep Purple nästan i nivå med vad de gjorde på In Rock och Machine Head, tung, rå och skitig rock. Det nya är funk, som om de lyssnat in sig på Aerosmith, men givetvis utan att sen kopiera en enda ton.

Det är lite trist att resten av albumet Stormbringer inte hänger med på den nyheten. Utan låten Stormbringer är det är faktiskt en sån där LP man frestas att kalla usel.

Jag har mina aningar, för efter den här skivan lämnade Ritchie Blackmore bandet. Visserligen kör han sina riff som vanligt, men det verkar oinspirerat och uttråkat. Han hade nya planer på gång så klart, och trivdes väl inte helt i sällskapet.

Som jag och David Coverdale. Jag har svårt för hans röst. På något sätt passar han inte in i Deep Purple-soundet och jag kan naturligtvis inte låta bli att jämföra med Gillan...

Coverdale är en utmärkt sångare, men inte i Deep Purple, som inte var något soul-funkband...och aldrig ville eller skulle bli det.
Några fler låtar än Stormbringer?
Nää...tror inte det. Men Soldier of Fortune är en otäck ballad.

Omslaget är dock snyggt, ett av Deep Purples bästa. Men nästan alla deras skivomslag från 70-talet var njutningar i sig; Machine Head, Who Do We Think We Are, Burn, Fireball och In Rock.

Nr: 1012/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men tycker den är värd att upp märksammas igen.

onsdag 9 januari 2019

Alternativ pop utanför listorna

WORLD PARTY – GOODBYE JUMBO – 1990

En rolig platta det här. Hade glömt hur bra den var. Men nu när jag ”upptäckt” World Party kan jag inte låta bli den. Karl Wallinger, som en gång var med i Waterboys, skapade här ett ganska udda och eget sound, som jag uppskattar.
Möjligtvis är det indiepop, vilket 1990 var helt rätt i tiden. Indieband började ju dyka upp i det allmänna medvetandet någon gång under mitten och slutet av 80-talet, även om genren nog kan spåras ända tillbaka till England och mitten av 70-talet. Goodbye Jumbo hör vilket fall som helst till den alternativ pop som aldrig riktigt fick plats på topplistorna. Och förmodligen inte ens hade ambitionen att göra det.
Goodbye Jumbo kan vid en första lyssning låta lite småknepig och rörig. Men att hitta referenser är inte svårt. World Party har jämförts med allt från John Lennon och Bob Dylan till Rolling Stones. Ett kul inslag är låten Way Down Now som är en blinkning till Mick Jagger och Sympathy For The Devil.

Goodbye Jumbo är andra skivan i Karl Wallingers sporadiska diskografi med bandet. Första World Party-skivan släppte han 1986, Private Revolution, sen tog det fyra år till Goodbye Jumbo, och efter det skivutgivningar 1993, 1997 och 2000.

Nr: 1391/2222