The Musical Box: maj 2012

torsdag 31 maj 2012

Rare Earth med stort ego

RARE EARTH – GET READY - 1969

Man kan inte tro något annat än att Rare Earth var sprickfärdiga av självförtroende när de 1969 knallade in på stora Motown för att spela in sin första platta på bolaget.

Ändå hade bandet bara gjort en skiva innan, kul funkrock visserligen, men de var knappast välkända, inte ens i Detroit.
Och så gick de in och gjorde de en hel LP med bara covers. De hade inte ens material så det räckte. Det sägs att det var därför de drog ut på Smokey Robinsons Get Ready i 22 minuter, hela b-sidan på albumet...
Det är kaxigt!

Men så lirade Rare Earth i slutet av 60-talet och början av 70-talet också rätt kaxig och tuff musik. Smattrande soulfunk med knäckande tung basgång och en elakt scratchig gitarr.

Debutplattan på Motown, som förresten fick namnet Get Ready innehåller bara sex låtar. Men nästan varenda låt är bra.

Favoriten är så klart Get Ready, 22 minuter helflummig soulfunk från ett av den tidens bästa funkband kan inte vara dåligt.

Bästa versionen av den låten finns dock på bandets liveplatta – In Concert – som spelades in något år senare.

Sen är inte Feeling Alright och svettiga In Bed heller att leka med. Och Train To Nowhere, där gitarristen Rod Richards visar vad han går för.

Förresten är alla i bandet slipade musiker, det hörs direkt. Det var kanske därför de hade sånt självförtroende...

Nr: 1553/2222

onsdag 30 maj 2012

Hetsig, farlig och halvseg

PAUL KELLY & THE DOTS – MANILA - 1982

Vid en första lyssning på Paul Kellys album Manila skulle man kunna tro att han gör ett seriöst försök att tråka ihjäl sina lyssnare. Sju minuter långa Forbidden Street är naturligtvis inte kass, vi snackar ju om en av Australiens allra fräckaste rockers på sin tid.

Okej, suggestivt kanske, men låten bara mal på i samma halvsega tempo och vill liksom inte ta slut.
Men när Clean This House och Alive And Well drar igång inser man att den där inledningen bara var till för att få folk i rätt stämning. Lite avslappnad och skön innan skivan börjar på riktigt.

Clean This House är när jag tänker efter en förbannat bra rocker. Den ska du leta reda på. Men se till att vara i rätt stämning, annars funkar den inte...

Manila från 1982 sägs inte vara nån av Paul Kellys bästa plattor. Det är hans andra, och en uppföljare till hans debut- och succéalbum från året innan, Talk. Som var skitfräck australisk pubrock, minsann. Talk och Manila gjorde han tillsammans med bandet The Dots.
Manila är förresten inspelad i Manila i Filippinerna. Kelly tog med sig hela bandet dit, satte sig i en rökig och svettig inspelningsstudio, fick käken sönderslagen vid ett krogbesök och lyckades till slut få ihop den här skivan.

Bästa, sämsta, eller nåt mitt emellan har just nu ingen betydelse för min del. Skivan har någon slags oförklarlig och märklig dragningskraft på mig just nu. Så nu hamnar den på skivtallriken igen och igen. Jag gillar tydligen det där lite släpiga tempot.

Och ta mej faen om Paul Kelly inte lyckats få in lite Sydostasientempo i musiken också. Det är både hetsigt, farligt och lite halvsegt av den tryckande fuktiga värmen.

Nr: 739/2222

tisdag 29 maj 2012

”Inte som något annat”

KILBURN & THE HIGH ROADS – HANDSOME - 1975

Kilburn & The High Roads lär förmodligen aldrig bli något annat än en parentes i rockhistorien. Men det var här den excentriske Ian Dury började sin karriär, innan han blev new wave- och punkhjälte med The Blockheads och Sex and Drugs and Rock and Roll...
Men om du av en händelse råkar få syn på Kilburn & The High Roads album Handsome tycker jag du ska slå till. Skivan är från 1975, och har du tur kanske du får tag i en pressning på legendariska Dawn Records.

Inte för att det har nån betydelse, skivan låter precis lika konstig oavsett tidig eller sen pressning, men ska det vara nördigt så ska det...

Det är bandets första LP...och näst sista. Kilburn & The High Roads blev inte särskilt långlivat.

Konstig är förresten helt rätt ord. 1975 var före punk och new wave. Det är alltså inte punk...eller new wave. Det är nånting som kanske skulle kunna vara på väg åt det hållet.

Men mest har nog Ian Durys musik sina rötter i den brittiska pubrocken, Mickey Jupp och de där...
Men egot Dury nöjde sig naturligtvis inte med det det. Skivan är dessutom kryddad med väldigt mycket ironisk humor, vaudevillemusik, 50-talsrock och jazz.

Att lyssna på den här LP:n är lite som en teaterföreställning där man inte har en aning om hur det ska sluta.

Kilburn & The High Roads är en rolig skiva att plocka fram emellanåt. Det låter inte som något annat...

Nr: 2032/2222

måndag 28 maj 2012

Tysk krautrock och lite Pink Floyd

JANE – BETWEEN HEAVEN AND HELL - 1977

Between Heaven And Hell är en sån där skiva man får en våldsam lust att spela tokhögt. De fläskiga gitarriffen och det tunga kompet inbjuder till det.

Det här är en skiva med tyska proghjältarna Jane från 1977. Det sägs vara en av deras bästa. Jag vet inte om det är så, men jag kan skriva under på att det är bra grejer.

Först skulle jag vilja jämföra dem lite med Pink Floyd. Jane har en hel del av Darksideofthemoon-soundet. Det går inte att komma ifrån.

Men om man skulle säga detta högt till Floyds egna fans skulle de nog bli irriterade och förnärmade. De har nämligen en liten, liten tendens att såga precis allt som inte låter exakt...

Jane låter definitivt inte exakt som Pink Floyd. De har betydligt mer tysk krautrock över sig än atmosfäriska epos, även om förstasidan består av en enda lång, lång låt på 20 minuter – Between Heaven And Hell.

Men att det är ett mastodontstycke märks knappast, Jane kan konsten att variera sig och tar med sina lyssnare hela vägen från himlen till helvetet.
Kanske skulle man också kunna ställa dem vid sidan av Frank Bornemann och Eloy. Men lite längre till vänster och något snett framför...

Jane är nämligen vassare...även om sångaren Martin Hesse har nästan samma sköna brytning som Bornemann.
Och ganska mycket mer hårdrock. Det är kanske därför skivan ska spelas tokhögt...

Nr: 2026/2222

söndag 27 maj 2012

The Churchs gnistrande gitarrpop

THE CHURCH – THE CHURCH - 1981

The Unguarded Moment var en alldeles lysande liten poplåt. Det vete tusan om den inte kan ha varit en av de allra bästa poplåtarna på hela 80-talet.

Snygg, gnistrande energisk gitarrpop från Australien. Det var väldigt mycket gitarr, förresten. Bandet hette The Church och året var 1981.
Det var musik i precis samma anda som The Records, Romantics, Blondie och andra tuffa new wave-grupper. Det var bara det att The Church kom ett par år för sent...

Men det hindrade ju inte att det var en riktigt kul liten poplåt. The Churchs platta hamnade i min skivsamling bara några dagar efter jag hört låten för första gången.
På LP:n finns ett par små örhängen till, For A Moment We´re Strangers inte minst.
Men The Church höll inte hela vägen.

Visserligen var det läckert med deras smarta och intensiva gitarrer. Men på en del låtar rörde de till det och det blev liksom ingenting av det. Bara ett enda stökande. Så någon mer platta med The Church skaffade jag aldrig.

Men The Unguarded Moment hängde med länge, inte minst på alla de blandband man satte ihop på den tiden och lirade i bilen.

Nr: 280/2222

Både charmigt och lite kitsch

JAMES LAST BAND – BEAT IN SWEET - 1965

Den här James Last-skivan kan bli svår att förklara bort. Tysk easy-listening borde egentligen inte höra hemma i min skivsamling. Men av någon anledning har jag den.
Man kan säkert hävda att det beror på omslagsbilden...
Så kan det nog vara. Men jag vill lägga till ett par saker.
För det första är detta en ganska tidig James Last-platta. Från den tiden han kallade sig James Last Band.

Skivan är från 1965 eller 1966...hur det är med det tvistar fortfarande experter på området om. Det här är i alla en tysk press, och då lär den ha getts ut 1965. Den brittiska gavs tydligen ut året efter...(vilket känns som väldigt värdelöst, meningslöst och synnerligen nördigt att berätta om).


Dessutom - på den här skivan gav sig James Last modigt på några av den tidens största pophits, Dylans Mr Tambourine Man och Like a Rolling Stone, och dessutom fantastiska Eve of Destruction.

Det finns nog de som på fullt allvar kan påstå att Last slaktar de här låtarna. Jag nöjer mig med att konstatera att det blir väldigt annorlunda...
Så annorlunda att jag tänker behålla skivan.

Sen är det inget minus att han också lägger till stråkarrangemang och trumpetblås på I Got You Babe och Yesterday.

Det ger de låtarna en helt annan dimension...om man säger så...
Att få Sonny Bono att låta som whiskey-a-go-go är både charmigt och lite kitsch.

Nr: 2035/2222

lördag 26 maj 2012

Friskt vatten i källan

JOHN FOGERTY – BLUE MOON SWAMP - 1997

 Det var väl tur att John Fogerty gjorde Blue Moon Swamp 1997. Tänk om man fått leva med att 1986 års Eye Of The Zombie skulle blivit hans sista...Det var nämligen en riktigt otäck sak, och det inte bara för att det var en zombie på omslaget.
Blue Moon Swamp är bättre. Den är precis som namnet antyder...

En retroskiva - Fogerty siktade in sig på Blue Ridge Rangers-plattan och country...
Och mycket CCR – Självklart snackar vi Bad Moon Rising och mycket nostalgi...

Tanken var inte dum alls. För vem ville egentligen höra John Fogerty komma med nya grejer 1997. Nä, tillbaka till rötterna, Creedence och lite halvsvettig pilsnerrock skulle det vara.

Något att spela i solgasset på altanen med grillen osande av fett fläskkött och bränd lök. En lättviktig sommarskiva med andra ord.

Sommaren 1997 - som var riktigt varm - satt den här skivan perfekt, A Hundred And Ten In The Shade...

Sen går det ju alltid att klaga på att Fogerty åtminstone kunde hittat på något nytt. Men va faen. Det är bara att inse att hela skivindustrin är korrumperad.

Det är kanske sånt man behöver snubbar som John Fogerty till. Att påminna oss om att det fanns en tid då det fanns friskt vatten i källan...

Nr: 35/cd

Inga nyheter från Golden Earring

GOLDEN EARRING – N.E.W.S - 1984

Lite elakt skulle man kunna påstå att Golden Earrings album från 1984, N.E.W.S är ren lögn. För inte handlar det om några nyheter här inte. De tuggar på i samma spår som förr.

Om det nu inte vore för att N.E.W.S i stället är en förkortning för North-East-West-South...De var minsann lite fyndiga också de där holländarna.

Men nog kan man ana en viss desperation i sångaren George Kooymans röst. Inte undra på, 1984 var det länge sedan Golden Earring hade haft nån större hit. 1973 närmare bestämt, med låten Radar Love.

Men jisses vad många försök de gjorde efter det...utan större framgång utanför Holland, där de så klart var – och fortfarande är – superhjältar.
Men jag vill inte vara allt för elak. Jag har alltid gillat Golden Earring. De har nåt som inte många andra har. Det går liksom inte att missta sig på deras låtar, man hör direkt vilka det är.

Och särskilt många band med sån tydlig profil finns det inte för många av.

Och det finns faktiskt belöning att hämta för den som ger sig på att lyssna på N.E.W.S. Låten I´ll Make It All Up To You är en oförskämt bra rocker, som borde fått mer uppmärksamhet.

Sen gillar jag Enough Is Enough också, även om den är nästan lite för mycket 80-tal. Det lite fåniga titelspåret är också en sån där låt jag kan få för mig att spela flera gånger.

Nr: 496/2222

fredag 25 maj 2012

Mjukgörande salva för skavda trumhinnor

McGUINN CLARK & HILLMAN – McGUINN CLARK & HILLMAN - 1979

Det sägs att de gamla byrdslegenderna Roger McGuinn, Gene Clark och Chris Hillman har Eagles att tacka för sina framgångar 1979.

Då var det nämligen tre år sedan Eagles släppt nån LP och folk var sugna på att få höra nåt nytt från Henley och grabbarna, som aldrig kom.
Så den här LP:n dök upp i rätt läge, McGuinn Clark & Hillman. De lät nästan exakt som Eagles, lite lättviktig folkpopsrock med snälla melodier, radiovänligt och trevligt. Så de fick till och med en mindre hit, Don´t You Write Her Off. Allt tack vare Eagles...

(Visst låter det konstigt?)
Det var nog inte deras tanke – hoppas jag - men så blev det.
När Roger McGuinn bestämde sig för att samla ihop några av ursprungsmedlemmarna från The Byrds bestämde han sig också för att det INTE PÅ NÅGRA VILLKOR skulle låta som Byrds. Den här gruppens sound skulle vara något helt nytt.

Och så gjorde de den här plattan...som innehöll allt annat än nya spännande saker. Snacka om att missa målet...
Men de låter inte det minsta som Byrds, om det kan vara till nån tröst...

Nu är väl den här skivan inte särskilt dålig eller tråkig för det. Det är snygg västkustpop, ganska trallvänligt och lite lagom.

Skivan passar alldeles utmärkt att spela efter att man under några grymma dagar grävt ner sig i till exempel Yes tidiga album, och sen behöver något avkopplande för öronen. Som en mjukgörande salva för nariga och skavda trumhinnor.

Nr: 141/2222

torsdag 24 maj 2012

Ett garv och ”fuck off”

MICHAEL OLDFIELD – HEAVEN´S OPEN - 1991

Heaven´s Open är Mike Oldfields sista album på Virgin. I den avslutande låten säger han hejdå med ett garv och ett ”fuck off”.

Heaven´s Open är ett snabbjobb för att vara Oldfield, den tog bara sex månader att göra. Kanske är det hans egen Sandinista, det där trippelalbumet Clash gjorde för att slippa ifrån ett skivkontrakt.
Det är den enda skivan han skriver ut hela sitt namn – Michael – på alla sina andra album kallar han sig bara Mike. Kanske gjorde han det för att reta nån på skivbolaget? Vad vet jag.

Skivan är från 1991, Oldfield hade släppt sitt första album 20 år tidigare. Men det här var den första platta där man hörde honom sjunga.

Det är albumet efter superplattan, de magiska djungeltrummornas Amarok.
Heaven´s Open är enligt många Oldfield-kännare och massor av skribenter ett av hans allra sämsta album.
Men nu är det min tur att komma med ett litet ”fuck off”. Så usel är den inte. Heaven´s Open går naturligtvis inte att jämföra med Amarok, men lite av den där magin har trots allt dröjt sig kvar.

Och för den som vill höra Mike Oldfield experimentera måste 20 minuter långa Music From The Balcony tillfredsställa alla de behoven.

Och sen – men inte minst – det är kul att man äntligen får höra Mike Oldfield sjunga. Han är bättre än vad jag trodde. Och förmodligen bättre än vad han själv räknat med.

Och på tal om usla Oldfield-skivor...Earth Moving och Islands står inte särskilt högt på min lista. Heaven´s Open klarar sig betydligt bättre.

Nr: 2012/2222

onsdag 23 maj 2012

Bolans misslyckade USA-satsning

T REX – LIGHT OF LOVE – 1974

Light of Love var skivan som skulle bli Marc Bolans och T. Rex stora genombrott i USA 1974. Så blev det inte. Amerikanerna gillade aldrig Marc Bolan. Han gav upp och åkte hem.
USA-plattan brukar inte räknas in i T. Rex ordinarie diskografi eftersom tre låtar är hämtade från albumet Zinc Alloy 1974 och resten låg till grund för Bolan´s Zip-Gun året efter.

Men i min samling står den för sig själv. Light of Love var avsedd endast för amerikanerna, alla låtarna är inspelade i USA med delvis andra musiker. Zip Gun-låtarna gjordes senare och spelades in i London.
Bland annat är gitarristen Jack Green med och backar upp, denna bloggs särskilda lilla husgud, vilket helt och hållet var anledningen till att jag hostade upp en jämrans massa pengar för plattan nere i Klasses källare.

Nu kan jag väl inte påstå att Light of Love är mycket bättre för att Jack Green är med här och inte på Bolan´s Zip-Gun. Men jämför man de båda plattorna är den vassare.

Framför allt tycker jag ljudet är snyggare och lite renare, till skillnad från Zip-Gun som i likhet med de flesta andra T. Rex-skivor är ganska mörk i tonen.
Light of Love blev inte alls blev väl mottagen i USA, men hamnade så klart i England något år senare också. Lite ironiskt att den då sålde bättre än Zip-Gun...

Light of Love kan väl knappast räknas in bland Marc Bolans storverk. Det finns tre låtar på LP:n som dock känns lite extra.

Titelspåret Light of Love, Precious Star och Token of My Love, alla på förstasidan och alla med även på Bolan´s Zip-Gun. Men här är de mycket roligare att lyssna på. Av någon anledning...

Nr: 761/2222

tisdag 22 maj 2012

Popljud Toppljud

OVE AND THE HITMAKERS – POPLJUD TOPPLJUD - 1988

Jag kan väl erkänna att Ove and the Hitmakers platta Popljud toppljud inköptes i ren desperation över att Torsson inte kunde få ur sig nån ny LP i slutet av 80-talet.

Om jag inte tar alldeles fel var det 1988 eller nåt sånt Peter Bruhn på Megahertz i Jönköping sålde skivan till mej.
Ove & the Hitmakers var visserligen från Varberg, men skivan var delvis inspelad i Popfabriken i Klippan. Sånt kan räcka ibland.

Inte för att rock på halländska låter helt och hållet som på skånska. Men nog var det lite klippanromantik över Oves hitmakare.

Och visst hade de en hel bunt kul låtar; Kurt är så kort, Kondomlåten och skräniga Party hos Ove bland annat.
Låtar med texter som ”Ja, här sitter jag Olsson, Mats/med mikrofonen i hand/och bandet står på run/inte trodde jag/när mina vänner sa/här ska spelas rock av sällan skådat slag/Ja, inte är det som Wilmer X å dom/men jag försöker ju så gott jag någonsin kan”, det är nästan klippan-poesi det!

Vanlig enkel bonnarock med uppkavlade skjortärmar, en massa energi och väldigt mycket garv i bakgrunden.

Om Ove & the Hitmakers skulle gjort nån mer platta hade jag säkert köpt den också. Men av någon anledning dök det aldrig upp nån mer. Varför då?

Nr: 646/2222

måndag 21 maj 2012

Yes som pudelrockare

YES – 90125 – 1983

Mitt intresse för Yes var tidigare ganska begränsat. Men 1983 gjorde jag som de flesta andra, köpte albumet 90125....Owner Of A Lonely Heart, ni vet...
Jag blev inte särskilt mer intresserad efter det...
Det var den skivan som fick mig att låta bli Yes i många, många år.
Jävla 90125!

Då var det ju inne med ylande gitarrer, opersonliga trummaskiner och grandiosa syntharrangemang som plattade till precis varenda ambitiöst försök att göra bra musik.

Nu är väl inte 90125 en särskilt dålig platta. Sedd i 80-talets neongula ljus är den trots allt rätt okej.

Yes visste ju vad de höll på med. Det finns ett par rätt bra låtar, Changes till exempel.

Jag har kommit fram till följande:
90125 har inte mycket med progressiv rock att göra. Det här är pudelrock.
Sen får man väl erkänna att då nye gitarristen Trevor Rabin är skicklig och hans riff kan riva till rätt ordentligt.

Sydafrikanens grejer sätter sin prägel på det mesta på skivan. Men samtidigt är han en väldigt typisk 80-talsgitarrist...
Nej, 90125 kan jag inte rekommendera till nån som är intresserad av progressiv rock.

Däremot kan nog en och annan som fastnat med hela huvudet i 80-talets pudelrock ha lite glädje av den.

Nr: 439/2222

söndag 20 maj 2012

Skräckfilmsondska på svart vinyl

BLACK SABBATH – BLACK SABBATH -1970

Det här är något för rockhistorikerna att sätta tänderna i. Black Sabbaths debutalbum - tidernas första riktigt ondskefulla rockalbum. Det här är en av de största rockplattorna någonsin, tillsammans med Led Zeppelin I och Deep Purple In Rock. Det tror jag de flesta är överens om.
Naturligtvis är det inte ondskefullt, Black Sabbath var inga satanister, det är skräckfilmsondska vi snackar om.

Omslagsbilden gjorde sitt till för att förstärka det. Det är fortfarande ett av de allra bästa skivomslag som tagits fram, tycker åtminstone jag.

Men 1970 var den här skivan en chock, fruktansvärt smaklös och ohyggligt vulgär. Black Sabbath gick långt över alla då existerande gränser.

Skivan gavs dessutom listigt nog ut fredagen den trettonde (februari 1970) och mörkrets makter såg till att den ondskefullt nog gick upp på trettonde plats på engelska försäljningslistan...
Det var med den här skivan Sabbath sparkade in alla dörrar som fanns. Det var med den här skivan de gjorde sig till en hel föräldragenerations högst påtagliga mardröm.

Det var inte alla mina kompisar som fick spela den här LP:n hemma, eller ens ha den i sin samling. Den här skivan diskuterades livligt på föräldramöten i skolan. Det fanns de som ville förbjuda den...hur det nu skulle ha gått till.
Därmed inte sagt att det är en särskilt bra Black Sabbath-LP. De gjorde mycket bättre grejer senare. Paranoid, Master Of Reality och Vol 4 håller jag som musikaliskt sett bättre album.

Och idag är musiken på skivan naturligtvis något helt annat.

Jämfört med genrer som thrashmetal, deathmetal och vad det nu kan vara är detta närmast en popskiva.

Det finns också en och annan som påpekar att det är ganska seg sak. Låtarna går i rätt långsamt tempo. Det är naturligtvis helt sant. Men hur skulle de annars ha gjort?

Det handlade ju trots allt om att bygga upp ett skräckscenario. Då skulle det låta så här.

Nr: 1213/2222

lördag 19 maj 2012

Schoolboys In Disgrace

KINKS – SCHOOLBOYS IN DISGRACE - 1975

Efter Schoolboys In Disgrace fick RCA nog av Ray Davies och Kinks. De åkte ut. Den här skivan lär inte sålts i många exemplar.
Men det finns anledning att köpa skivan idag.
För det första ser Kinks så fina och trevliga ut på bilden på baksidan. De passar i skoluniformer.
Sen är det faktiskt en riktigt bra rockplatta.

Dessutom är det Ray Davies comeback till rock på allvar efter en lång rad utsvävningar i diverse musikstilar på alla hans rockoperor och konceptalbum.

Öhh...Schoolboys In Disgrace är självklart ett konceptalbum det också. Storyn handlar i grund och botten om Rays och brorsan Daves egen skolgång nån gång för länge sen.

Men det där märker man knappt av, bara på ett par låtar i mitten och nån till. Jag kallar det hellre ett temaalbum på ämnet nostalgi.
För Ray Davies har rotat djupt och plockat fram toner från 50-talet och början av the 60´s. Han måste ha lånat av Jerry Lee Lewis i låten Jack The Idiot Dunce. Det är en av skivans bästa spår.

Beach Boys också förresten, i låten The First Time We Fall In Love och varför inte The Who i The Hard Way.

Skivan sätter väl inga djupare spår. Och det går givetvis att påstå att det inte finns en enda riktigt bra låt här.

Jag gör precis tvärtom och menar att det inte finns en enda dålig. Möjligtvis kan man anklaga sju minuter långa Education för att vara lite för lång.
Nej, Schoolboys In Disgrace får ett A i betyg.

Nr: 1387/2222

fredag 18 maj 2012

Kort men intensivt

CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL – BAYOU COUNTRY - 1969

1969 släppte Creedence Clearwater Revival hela tre album. Alla ganska korta och alla med en hel del utfyllnad.

I anständighetens namn kunde det nog räckt med två plattor det året...men samma antal låtar. Men man kan väl gissa att skivbolaget, Fantasy Records, ville annat.
Bayou Country har bara sju låtar och varje LP-sida är ungefär 15 minuter. Lite väl kort för en hel LP kanske.

Här finns också en av de värsta, längsta och träigaste låtar CCR någonsin gjorde; åtta minuter långa Graveyard Train. Mer uppenbar utfyllnad får man leta efter.

Men å andra sidan finns låtar som Born On The Bayou, klassikerna Proud Mary och Keep On Chooglin´ med på skivan. Det räddar hela situationen.

När CCR dessutom gör en vildsint – och jävligt bra – version av Little Richards Good Golly Miss Molly, går det inte att inte tycka om den här skivan. Kort men intensivt, kan man väl säga.
Låter man dessutom bli Graveyard Train blir det ännu kortare...och ännu intensivare. Så det är bara att välja.

Är det förresten nån mer än jag som tycker att Keep On Chooglin´ och låten Bootleg på förstasidan är mer än lovligt lika?
Kan det ha varit så att John Fogerty hade lite ont om bra låtmaterial?

Nr: 162/2222

torsdag 17 maj 2012

Halvskumt var ordet

ALIOTTA HAYNES – ALIOTTA HAYNES MUSIC - 1970

Ampex Records startades 1970 av elektronikföretaget med samma namn, och höll sig vid liv i bara ett par år. Sammanlagt gav bolaget ut kanske ett 50-tal album fram till 1973.
Så här långt senare kan man förundras över hur ett och samma skivbolag kunde göra så många felsatsningar på så kort tid.

Knappt en enda av deras skivor blev några storsäljare, bland obskyra band som Melting Pot, Guillotine, Mailer Mackenzie Band och Bethlehem Asylum döljer sig en enda (vad jag vet) värd att nämna vid namn; Todd Rundgrens Runt och låten We Gotta Get You A Woman.

För min del är dock det där skivbolaget nu för tiden en liten kvalitetsstämpel. Ampex satsade mycket på då nya och okända band.

Och även om ingen kommer ihåg de där grupperna nu för tiden, var det egentligen rätt bra grejer.

En sån skiva dök nyligen upp i samlingen, Aliotta Haynes Music, ett album från 1970...Två bröder Aliotta och en Haynes som lirar halvskum folkrock - kan man väl kalla det - med en hel del inslag av country och psykedelia...
Halvskumt var ordet...
Men fan vad det är roligt att lyssna på nu.

Även om Aliotta Haynes, som gruppen kallade sig, förmodligen inte sålde skivor till fler än de närmast sörjande är attityden så avslappnad och skön att det inte går att låta bli att gilla det här.

Man skulle faktiskt kunna jämföra dem med det Dr Hook höll på med i början av sin karriär, om nån till äventyrs minns skivor som Belly Up och Sloppy Seconds.

Nr: 417/2222

onsdag 16 maj 2012

Namnet borde avskräcka...

MANFRED MANN´S EARTH BAND – GLORIFIED MAGNIFIED - 1972

Man kan fundera över varför man ska slösa bort sin tid med att lyssna på Glorified Magnified med Manfred Mann´s Earth Band.
Bara namnet på skivan borde avskräcka, något mer pompöst och uppblåst får man väl leta efter.
Och låtarna då?
Genomgående ganska tråkiga saker, utan särskilt intressanta riff, spännande rytmer eller nåt annat man kan hänga upp sig på. En sån skiva borde man väl egentligen kasta rätt ut genom fönstret...eller spola ner i toaletten, som nån initierad kritiker föreslog 1972 när skivan var ny.

Men hur skulle det gå till?
Och om det var möjlig, är jag inte typen som gör sånt med skivor. Det vet de som känner mig...
Sen är det så att jag faktiskt kan få för mig att lägga den här skivan på tallriken nån gång emellanåt ändå. Jag råkar nämligen tycka väldigt bra om Manfred Manns tidiga grejer.

Så jag är kanske inte helt objektiv när jag med bestämdhet hävdar att Down Home är en rätt kul låt, lite sydstatsrock över den...faktiskt...Eller att i låten Meat så tassar Manfred in nästan på jazzrockarnas heliga marker, som Colosseum och sånt. Eller att…

Jo för faen, det går att hitta en hel del kul saker på den här skivan ändå. Det är inte Earth Bands bästa, men den är ganska experimentell. Så jag rekommenderar den trots allt.

Nr: 1741/2222

tisdag 15 maj 2012

Slades roligaste platta

AMBROSE SLADE - BEGINNINGS – 1969

Det här är den enda skiva där Slade låter som ett någorlunda intelligent rockband. Men ironiskt nog är det nog så att om Slade - eller Ambrose Slade som de kallade sig 1969 - fortsatt på samma väg skulle inte en enda människa kommit ihåg dem idag.

Nä, det var bättre för Slade att ge sig på låtar som Get Down And Get With It och Mama Weer All Crazee Now som stinker av billig öl och inpyrd cigarettrök.
Men det hindrar ju inte att jag tycker Beginnings från 1969 är Slades roligaste album.

Innan du nu börjar illvråla, tugga fradga eller slå sönder möbler, läs vidare i texten, så du förstår vad jag menar.

Först vill jag påpeka att den här plattan inte har mycket med Slade att göra egentligen. Det är bandets första skiva och det låter inte alls som på skivor som Slayed, Old New Borrowed And Blue eller för all del The Kamikaze Syndrome eller Whatever Happened To Slade.

Det här är 60-talspop, möjligtvis inspirerad av psykedelia, annan flower power och den tidiga progrocken.

Den här skivan kan man mer jämföra med album som Genesis debutplatta From Genesis To Revelation och Yes debutalbum från 1969.

Och kanske det Jeff Lynne höll på med innan han bildade Electric Light Orchestra. Alltså lite försiktigt och osäkert.

För det andra kan jag konstatera att Jimmy Lea och Noddy Holder gjorde ganska bra låtar innan karriären hade börjat på riktigt.

Det är bara synd att de inte vågar ta hela steget ut, utan väljer att låna mer än hälften från andra. Det låtvalet är däremot ganska intressant. Steppenwolfs Born To Be Wild känns nästan som den vore skriven direkt för Slade.

Sen var nog Ambrose Slade först med att uppmärksamma Ted Nugent och Amboy Dukes. Dessutom är det modigt av dem att ge sig på Frank Zappa. Sånt uppskattas!


En sak de däremot inte var bra på var ballader. Det blev Slade mycket bättre på längre fram. If This World Were Mine kan jag inte rekommendera nån att lyssna på.

Där borde Noddy Holder och hela Slade ge Marvin Gaye en postum ursäkt.

Den här skivan kom in sent i samlingen, trots att jag nog letat efter den sen jag upptäckte Slade i mitten av 70-talet (!). Det är så klart inte en förstapress. När de vid något enstaka tillfälle dyker upp nu för tiden är de svindyra.

Nej, det här är en reissue från senare år. Den var inte särskilt billig den heller...
Men den gick inte att låta bli när jag hittade den på Skivklubben i Jönköping.

Nr: 2016/2222

måndag 14 maj 2012

En unik Pink Floyd-platta

PINK FLOYD – MORE – 1969

Jag har aldrig sett filmen More. Den där franska hippiefilmen Pink Floyd gjorde musiken till. Jag känner förresten ingen som sett den. Borde man det?
Men tydligen går det att få tag på den utan något större krångel. Den går att beställa på Internet. Om nu någon till äventyrs skulle vara intresserad.

More är inget av det man förväntar sig.
Det är INTE Spacerock - Den följer inte alls i samma spår som gruppens tidigare album, The Pipers at the Gates of Dawn och A Saucerful of Secrets.

Men det är inte heller något av det som skulle komma senare.
More är väldigt annorlunda, för att inte säga unik för att vara en Pink Floyd-skiva.
Jag vill påstå att här ligger Pink Floyd närmare den amerikanska psykedeliska rocken än på något annat album de gjorde. Dessutom anar jag att de någonstans inspirerats lite av brittisk folkrock, för så låter det på vissa ställen, Green is the Colour till exempel.

Det finns två riktigt skitdåliga metalprylar på albumet, The Nile Song och Ibiza Bar. Där vete fan vad Waters tänkte på. Det är möjligt att det passade in i filmen, men de funkar inte på skivan. En spacerocklåt finns det också, Quicksilver, lika usel den. Men resten av de tretton spåren är bra.

Jag gillar Cirrus Minor och Cymbaline, det är väldigt mycket amerikansk västkust 1967 över dem.
Lite spännande också att Pink Floyd fick göra filmmusik så tidigt som 1969. Det visar väl på hur etablerat bandet redan hunnit bli i slutet av 60-talet.

Nr: 1485/2222

Den nedre bilden är hämtad från baksidan av skivkonvolutet.

söndag 13 maj 2012

En rolig parentes i pophistorien

THE DUKES OF STRATOSPHEAR – PSONIC PSUNSPOT - 1987

1987 simmade jag i en annan del av havet än XTC. Därför har jag inte hört Dukes Of Stratosphear förrän nu, när LP:n Psonic Psunspot sakta flöt upp till ytan. Den dök upp i en mindre skivsamling jag råkade komma över nyligen.
Det är 25 år sedan den skivan kom, men i mitten av 80-talet hade den grå flodvågen av allt för mycket pop, pådriven av det som i allmänhet kallas ”marknaden”, växt sig så hög att den inte gick att överblicka.

Man fick krampaktigt greppa relingen och hålla sig till det man redan hade koll på, eller bara dyka i utvalda delar av popens förvirrande skärgård.
Om jag inte tar alldeles fel letade jag på den tiden obskyr australisk pop, ivrigt påhejad av Midnight Oil och Paul Kelly.

Då hade jag för länge sedan slutat bry mig om XTC och hade definitivt ingen koll på vad Andy Partridge höll på med.

Dukes Of Stratosphear är alltså ett hobbyprojekt av individualisterna och artrockarna XTC. En parodi på den psykedeliska 60-talspopen.

Eller kanske var det en hyllning till band som Beatles, Hollies och Beach Boys. Det där började tydligen med mini-LP:n 25 O´Clock som blev så lyckad att bandet ville göra en platta till.
De som har erfarenhet av djupdykningar i Black Sea (ett XTC-album) och kan sin pophistoria hävdar att 25 O´Clock är väldigt mycket bättre än sin uppföljare.

Jag kan inte ha några åsikter om det, då jag aldrig hört mini-LP:n. Men jag kan utan att darra på rösten hävda att Psonic Psunspot är uppfriskande lyssning.

Det må vara pastisch (eller inte), men här finns massor av referenser till de gamla hjältarna. Andy Partridge kunde också sin pophistoria och jag hittar allt från Hollies psykedelia till Sgt Pepper, Syd Barretts Pink Floyd och Beach Boys.
Även om The Dukes Of Stratosphear nog får anses vara en parentes i pophistorien, är det i så fall en rolig sådan. En lätt krusning på 80-talets grå flodvåg av allt för mycket pop.

Sen gör det ju inte saken sämre att skivan är pressad in nån slags lilaaktig vinyl. Sånt höjer också stämningen...

Nr: 2008/2222