Vet du vem Ronnie Lane var?
Låt mig då friska upp minnet. Det var han som startade Small Faces på 60-talet (Itchycoo Park, Lazy Sunday, All Or Nothing). När Steve Marriott hoppade av raggade basisten Lane upp Ron Wood och Rod Stewart och drog igång Faces. Där han sedan blev utmanövrerad som bandledare av Stewart och gruppen bytte namn till Rod Stewart & The Faces...
Ronnie Lane gick då sin egen väg och spelade i mitten och slutet av 70-talet in ett fåtal soloplattor med brittisk rock, folkmusik och lite country. Riktigt bra grejer. Ronnie Lane dog i slutet av 90-talet i MS, multipel skleros. Hans skivor är nu för tiden är nästan omöjliga att hitta.
Och så kom jag på att jag för länge sedan rensat ut den ur samlingen och flera gånger försökt att bli av med den utan att lyckas.
Jag har haft den ute på traderaauktioner. Ingen köpare.
Jag har försökt sälja den på bakluckeloppisar och andra ställen. Ingen köpare.
Okej, omslaget är lite slitet, det har ju varit ute på turné. Men vinylen är ta mej faen i mint condition. Jag hade nämligen aldrig någonsin spelat skivan, vilket är orsaken till att den rensades ut. Jag min dumme fan visste helt enkelt inte vad det var...
Han var underskattad i Small Faces, och det här är på sina ställen både känslosamt och vackert.
Och som lite extra grädde på moset. Skivan är nu för tiden skitsvår att få tag på och sånt är ju alltid lite extra kittlande för en samlare. Senast den fanns ute på Musicstack.com gick den för nästan 400 spänn.
Och en säljare på Discogs vill ha 18 euro för sitt slitna exemplar. Men när mitt ex låg ute på Tradera var det däremot ingen som ville ha den, inte ens då den reades ut för en krona...
Nu är den inte till salu.
Nr: 1079/2000
Den där skivan är ju fortfarande rätt vanlig och därmed svårsåld i Sverige. Däremot har jag för mig att den aldrig släpptes i England och förmodligen inte heller i USA, så det kan vara därför som samlare därifrån är villiga att slanta upp. Jag tycker att den är rätt småtrevlig även om den inte på långa vägar når upp till det han gjorde med sin grupp Slim Chance några år tidigare.
SvaraRaderaOkej, då är jag med. Har för mig att jag köpte den på nån rea en gång i tiden. Så det fanns väl flera i Sverige då.
SvaraRaderaTackar för tipset om Slim Chance.
Jag mer eller mindre skänkte bort en Steve Marriott-platta för c:a 10 år sedan. Den var i och för sig inte mycket att hänga i granen, ganska seg bluesrock. Men idag hade jag nog ändå valt att behålla den eftersom jag insett Small Faces storhet.
SvaraRadera