The Musical Box: augusti 2015

måndag 31 augusti 2015

En Santanaskiva för de redan frälsta

SANTANA – BORBOLETTA – 1974

Borboletta är inget för en nybörjare på Santana. Den kan säkert uppfattas som bara en i mängden av Devadips 70-talare som låter ungefär likadant; Festival, Welcome...
En skiva med en del visserligen halvfräcka latinodanslåtar men med en oändlig rad långa improviserade solon (som kan få folk att somna, eller glömma bort att det ligger en skiva på spelaren).

Så är det naturligtvis inte. Det här är en skiva för den som vill följa med Carlos Santana på ännu en av hans obegränsade spirituella resor och upptäcktsfärder. Det är en spännande platta fylld av fräcka gitarrsolon, som liksom bara finns där, eller försiktigt smyger sig på.
Det är dock ingen instrumental skiva. Det är sång på alla låtarna. Det är så klart inte Carlos själv som sjunger (tack), men jag har faktiskt ingen koll på vem det är. Det är inte viktigt i sammanhanget.

Nej, Borboletta är en platta för de som redan är frälsta. Min absoluta favorit är åtta minuter långa Promise Of A Fisherman, även om jag vet att det finns folk som avskyr den.

Borboletta är inte Santanas bästa 70-talare. Men den är rätt läcker ändå och det finns mycket att hitta. Sånt som inte är lika uppenbart som det glittriga omslaget.

Nr: 1244/2222

söndag 30 augusti 2015

Tre dagars skäggstubb

STEPHEN STILLS MANASSAS – DOWN THE ROAD – 1973

Det är när man hör grejer som Stephen Stills Manassas man låter skägget växa. Down The Road från 1973 är kanske inte en sån där platta som sätter sig direkt. Och i för stora doser blir den till och med jobbig. Country, countryrock, blues, folk-, latinorock och jävlar om de inte lirar bluegrass också.
Jag vet inte vad Stills hade för tanke med det här bandet, jag tror att de bara gjorde en platta till ihop. Men Down The Road är kul lyssning, om man har rätta inställningen och dessutom tar det lite försiktigt.

Isn´t It About Time är en halvstökig rocker, där jag undrar om inte Joe Walsh är med på ett hörn och lirar gitarr. Det räcker nämligen inte med ”bara” sju man i bandet, det är med en rad gästartister på skivan också.

Latinolåten Pensamiento är en udda överraskning, liksom bluegrassbanjon i Do You Remember The Americans.
Och så kom jag på en sak. De här låtarna skulle kunna vara inspelade från mitten av 60-talet fram till nu. Och ingen skulle kunna sätta fingret på exakt när. Tidlöst?

Stephen Stills skivor med Manassas hör kanske inte till hans allra bästa. Men har man gjort plattor med Crosby, Nash & Young i en lång rad olika konstellationer, är konkurrensen så klart hård.

Men sånt får man inte bry sig om när Down The Road ligger på tallriken. Det här är låtar som kräver rutig skjorta, lagom skitiga jeans, cowboyboots och tre dagars skäggstubb.

Nr: 212/2222

lördag 29 augusti 2015

Bowies sista Berlinare

DAVID BOWIE – LODGER - 1979

Två av David Bowies tyska album, experimentella och fräcka Low samt svarta, maniska, romantiska Heroes har klarat sig bra. Efter över 35 år är de fortfarande såna där skivor som bör spelas med viss andakt.
Men Bowies tredje och sista i Berlin-trilogin, Lodger från 1979, känns både solkig och lite småtråkig. Varför det kan man fråga sig?

Jag menar, Lodger är ju trots allt ordentligt experimentell om man jämför med andra samtida. Inte minst ger sig Bowie, som en av de första västerländska popartisterna, på världsmusikens mysterier i låtar som de afrikanska rytmerna i African Night Flight och orientalisk-turkiska Yassassin. Så Lodger är knappast nån ”sell-out”, den kom senare med Let´s Dance.
En skiva måste inte vara experimentell för att vara bra...eller? Tänkte närmast på Ziggy Stardust... Men en orsak kan vara att Brian Eno inte var med och fingrade på mixerbordets knappar. Det hade han gjort på både Low och Heroes.

Lodger är producerad av Tony Visconti. Inget ont om honom. Men det som kan kallas ”experimentellt” på Lodger, anses nu för tiden inte särskilt udda eller konstigt. Skivan känns helt enkelt ”daterad”, vilket är en benämning jag i vanliga fall inte gillar alls, men i det här fallet stämmer det nog.
Sen är det nog så att låtarna på Lodger inte är lika vassa och som på de tidigare ”tyskarna”. Försök komma på nån enda utan att fusktitta på omslaget. Men Lodger är så klart en skiva som måste finnas i samlingen. Berlin-perioden är ju trots allt en av Bowies höjdpunkter jämte Ziggy-åren på 70-talet.

Nr: 1402/2000

fredag 28 augusti 2015

Amnesti åt bisarra gitarrer

ANDERS F RÖNNBLOM – AMNESTI ÅT BISARRA GITARRER – 1983

Att ge sig på och försöka skriva om Anders F Rönnbloms album är inget som ger sig själv. Det finns inte mycket som är självklart när det gäller denne svenska rockhjälte.
Det är nog så att det finns ett stort antal musiklyssnare som inte förstår sig på Anders F alls...och sen finns det en ganska liten skara som har stenkoll, Rönnbloms F-heads.

Jag räknar mig inte till någon av grupperna, men har genom åren haft mina ”Anders F-perioder” när jag inte gjort något annat än spelat hans skivor – och de är ganska många.

Amnesti åt bisarra gitarrer är en mycket märklig LP-skiva. Musiken, som ännu en gång är Rönnbloms klassiska mix mellan vispop och rock, är mer än vanligt twistad.

Här finns både märkliga rytmer, influenser från 80-talets synthpop (!) och en basist som på sina ställen lirar bländande slapbas.

Det gör Amnesti åt bisarra gitarrer till en ganska udda, och relativt svåraccepterad Rönnblom-LP, till en början. Men den vinner i längden...

För egen del kommer jag dock ihåg att när skivan var ny hamnade den rätt snabbt i hyllan, då jag inte tyckte den hade samma lyster som sin föregångare, Krig & Fred & Country Music.

Idag ser jag den på ett annat sätt. Numera är Amnesti ett album som står helt på egna ben och är mycket lyssningsvärt. Musiken gör sitt, men naturligtvis är det Anders F.s underfundiga, ibland kryptiska och vindlande, texter som är kryddan som får det att hetta till.

Hittar du den här LP:n i nån begagnatlåda har du gjort ett litet kap. Som jag förstår det är den ganska svår att få tag på nu för tiden.

Men har du möjlighet, lyssna då på låtar som glimrande Chimborazos vackra lava, Kvinna från Catalina. Eld och vatten och givetvis Romantiken.

Nr: 405/2222

torsdag 27 augusti 2015

Någon form av jazz, industrimusik, noise...

SELVHENTER – MOTIONS OF LARGE BODIES – 2014

Aha, något nytt och riktigt spännande från den progressiva scenen. Selvhenter är progressiv musik på 2000-talet.
Danska Selvhenter vågar gå utanför precis allt det man normalt kallar ramar; instrumentering, ljudeffekter, ljudprocesser och taktarter.

De här fem danska kvinnliga musikerna lyckas skapa en helt egen musikalisk värld påverkad av både Lou Reeds Metal Machine Music och Amon Düül 2 psykedelia från det sena 60-talet.

Vad det blir är svårt att definiera. Det är antingen någon form av avantgardistisk experimentell jazz eller någon form av industrimusik, noise.
Oavsett vilket är Motions Of Large Bodies en omskakande upplevelse. Att få höra trombon, saxofon och violin (däremot inte gitarr) processad genom både effektboxar och gitarrförstärkare är något man annars inte är van vid. Jag gissar att det krävs både en viss tillvänjning och en stor dos nyfikenhet på nya saker för att rent ut sagt orka med det.

När rytmsektionen dessutom består av två trummisar, vilka bearbetar sina instrument i de mest överraskande skiftningar och taktarter man kan tänka sig är ”förvirrande” bara början på beskrivningen av de känslor som kan uppstå.

Utan att ge någon som helst mer förklaring kan jag inte rekommendera Motions Of Large Bodies till någon enda av dem som finner nöje i tv-program som Allsång vid gränsen, och Allsång på Skansen eller någon gång besökt Sommarkväll i Gränna eller något inneställe med housemusik dunkande i högtalarna.

Jag påstår att höra Selvhenter på vinylskiva är uppskakande. Förmodligen skulle det vara ännu häftigare att se/höra bandet live.

Nr: Lånad, ingår tyvärr inte i samlingen.

onsdag 26 augusti 2015

Frumpy höll sitt löfte

ATLANTIS – ATLANTIS – 1972

Efter bara tre år, tre LP-skivor, mängder av konserter och ryktet som Tysklands bästa liveband lämnade Frumpy storstilat rockscenen.
Men redan innan bandets sista platta släppts, live-LP:n By The Way, lovade de att komma tillbaka. Senare samma år höll de sitt löfte, under nya namnet Atlantis.

Inga Rumpf och hennes kollegor* fortsatte dock på ungefär samma musikaliska spår som Frumpy, tung bluesrock med en och annan proginfluens. Atlantis debutskiva är en riktigt sjysst bluesrockplatta med fläskigt groove och en rad vassa låtar.
Musiken påminner lite om Chicken Shack på den tiden Christine Perfect (McVie) var med i bandet. Det tycker jag delvis för att Inga Rumpf och Christine McVie ofta ha samma anslag i sina tonlägen som sångare, men också för att banden tangerar varandra musikaliskt.

Atlantis blev framgångsrikt i Tyskland. Samma år debutskivan släpptes utsågs Inga Rumpf till Tysklands bästa rocksångerska av tyska musikmagasinet Musik-Express och Atlantis fick titeln ”bästa live- och studioband”.

Nr: 1277/2222

* Tre av fyra från Frumpy var kvar och bandet hade utökats med två nya medlemmar.

tisdag 25 augusti 2015

Glamrock-plattan Bowie aldrig gjorde

DAVID WERNER – IMAGINATION QUOTA – 1975

”Fan, David Werner har nåt med Bowie att göra, men jag kan inte komma på vad...” sa killen som sålde skivan till mig i en källarbutik i Göteborg. Och så kliade han sig på hakan utan att komma gåtans lösning närmare.
Nej, några bowiecovers fanns inte på skivan och inte var han med och producerade. Men den där Bowie-kopplingen uppdagade sig så fort jag kom hem och spelade LP:n. För David Werner måste hämtat mycket av sin inspiration från David Bowie.

Inte nog med att hans sångröst inte ligger långt från vår gamle Ziggy-hjälte, hans låtar är nästan utan undantag uppbyggda på precis samma sätt som Bowie gjorde i mitten av 70-talet.

På den här LP:n går att hitta kopplingar till bowiealbum som Ziggy Stardust, Aladdin Sane, Diamond Dogs och faktiskt lite Young Americans också, för ett visst mått soulpop kan jag också ana.

Förmodligen ligger Imagination Quota nånstans mitt i mellan...och därmed skulle den vara den där LP:n Bowie aldrig gjorde...

Det krävdes inte särskilt många lyssningar (två!) för att jag skulle konstatera ”Vad många bra popskivor det finns som man inte hört...”.

Så hittar du den här plattan och gillar Bowies glamrockår – själv fick jag leta ganska länge – finns inget att tveka på. Imagination Quota är en mycket rolig platta. Rekommenderar särskilt inledningen med Imagination Quota och tredje spåret Cold Shivers.
David Werners popkarriär som soloartist blev dock ganska kort. Året innan hade han släppt sin första platta, som ingen heller kommer ihåg. 1979 gjorde han ett försök att slå sig fram på new wave- och powerpopscenen.

Trots att han fick vara med på samlingsplattan Rock 80 – med låten What´s Right – försvann han efter det in i glömskan. Någon mer platta gjorde han vad jag vet aldrig. Märkligt.

Nr: 2159/2222

måndag 24 augusti 2015

Bra kvalitet rakt igenom

KAYAK – STARLIGHT DANCER – 1977

Holländska Kayak gjorde alltid bra album. De startade med ett par briljanta progrockplattor i början av 70-talet och fortsatte sedan – som så många andra – mot vanlig pop, kanske inspirerat av ABBA, helt säkert av Jeff Lynne och ELO.
Starlight Dancer är en LP från andra halvan av 70-talet och därför ett popalbum. Något man eventuellt skulle kunna kalla progressiv rock finns inte på denna LP.

Det gör säkert en och annan gammal progrockare lite besviken. Men man ska komma ihåg att Kayak inte på något sätt var ensamma om att leta sig fram mot mainstreampop och hitlistorna.
Earth & Fire är ett annat holländskt band som gjorde på precis samma sätt. Jag drar också gärna upp Moody Blues när ämnet kommer på tal även om jag vet att många gamla fans då grinar ganska illa.

Men den här plattan – och flera av Earth & Fires album också – har likheter med Moody Blues-album som Seventh Sojourn och inte minst Long Distance Voyager.

Starlight Dancer är trots sin popinriktning inte alls något svagt album. Musikerna i Kayak är mycket skickliga på vad de gör, där jag gärna nämner pianisten/keyboardisten Ton Scherpenzeel som också skriver de flesta låtarna. Det är bra kvalitet rakt igenom.

Den som gillar det som Jeff Lynne och Electric Light Orchestra höll på med i slutet av 70-talet kommer förmodligen att gilla Starlight Dancer också.

De som en gång i tiden hade Genesis som sina hjältar kan kanske också få en nostalgisk flashback av att lyssna på skivan.

Nr: 1249/2222

söndag 23 augusti 2015

Yes Yesterdays

YES – YESTERDAYS – 1974

Det var kanske inte Yes som ”uppfann” den progressiva rocken. Men det var inte långt ifrån. Yes var väldigt tidiga med det här med långa vindlande, nästan oändliga, utflippade melodislingor, meningslösa texter och influenser från klassisk musik. Progressiv rock alltså.
Kruxet är att progressiv rock givetvis helst avnjutas som hela album. Annars kan det vara svårt att få något vettigt (nåja) sammanhang i musiken. Att få ihop en samlingsplatta - på en enda LP dessutom - med den typen av musik, måste vara något av en bedrift. Men Yesterdays lyckas ganska bra.
Skivan gjorde en sak fullständigt klar för mig; Om det är några album med Yes man ska ha i samlingen, så är det de tidiga. Yesterdays innehåller låtar från Yes två första album; Yes samt Time And a Word.

En period som jag anser var den mest spännande i gruppens diskografi, om än inte den allra största höjdpunkten. Den skulle komma senare med skivor som Fragile, Relayer och Close To The Edge.

Man ”får” dessutom låten America, en tio minuter lång Paul Simon-cover (!) som annars endast finns med på samlingsskivan The New Age Of Atlantic, med diverse artister tillhörande Atlantic Records utgiven 1972. Är man lite sugen på Yes allra tidigaste alster är Yesterdays en bra ingång till gruppens musik.

Nr: 1167/2222

Det räcker med en Venturesskiva

THE VENTURES – THE ORIGINAL – 1995

Hur många album The Ventures gjort tror jag inte ens de själva kan säga på rak arm. Det är många, jättemånga. Bara mellan åren 1960 och 1965 spelade gruppen in 23 studioalbum och hann dessutom med tre liveskivor. Sen har det bara fortsatt...
Hur många samlingsalbum det dessutom finns vågar jag inte ens spekulera i. Men sänder en liten tacksam tanke till dem som satte ihop detta album. För min del räcker det nämligen med en Venturesskiva.

Och då är det ju bra om de bästa låtarna finns med på den, vilket jag tror det gör i det här fallet. The Original innehåller främst låtar från storhetsåren i början av 60-talet. Att sen Ventures fortsatte göra låtar och skivor ända in på 2000-talet är en annan sak.

Denna amerikanska instrumentalgrupp var en av de mest populära popgrupperna i USA under det tidiga 60-talet. Detta trots att de enbart förlitade sig till sina instrument; gitarr och komp på gitarr, trummor och bas.

Jag tror nog att många känner igen låtar som Walk Don´t Run och Perfidia. The Ventures gjorde också vinjetterna till välkända amerikanska tv-serier som Batman och Hawaii Five-O.

The Ventures bildades 1958 och är jämngamla med brittiska The Shadows, som också var en instrumental grupp (utom när de backade upp bakom Cliff Richard).

Svenska instrumentallegenderna The Spotnicks, som bildades 1961, blev säkert inspirerade av de brittiska och amerikanska förlagorna.

Nr: 172/CD

The Queen of soul! Vilken röst!

ARETHA FRANKLIN – ARETHA´S GREATEST HITS – 1971

Att inte ha en LP med Aretha Franklin i en skivsamling går inte. Aretha Franklin har spelat in LP-skivor sedan 1956 och hennes katalog är gigantisk.
Den här samlingsplattan tar upp några av hennes stora hits från det sena 60-talet till de första åren på 70-talet, en tid när hon höll till på skivbolaget Atlantic.
Här finns magiska soulklassiker som Respect, Chain Of Fools och Spanish Harlem. Och här finns en av de låtar jag tycker är en av hennes allra bästa; Don´t Play That Song. Ren magi!

Dessutom finns spännande covers på Beatles Let It Be och Bridge Over Troubled Water med Simon & Garfunkel.

Det finns totalt 14 låtar på LP:n, alla är lysande. Jag är helt säker på att det finns betydligt bättre och mer heltäckande samlingsskivor med Aretha Franklin nu för tiden.

Jag är definitivt ingen soulmänniska, men den här plattan är helt oumbärlig i min samling.

Nr: 1643/2222

Bowie tog sig själv på allvar

DAVID BOWIE – LONDON BOY – 1995

Det här är bara ett i raden av alla de bowiesamlingar med låtar från hans allra första år, innan det stora genombrottet 1969. Det finns säkert både bättre och sämre samlingar än London Boy, som till stora delar innehåller låtar från hans relativt okända debutplatta 1967. Den som hört någon annan av de samlingarna lär inte bli överraskad.
Möjligtvis skulle det i så fall vara för singelversionen av Space Oddity. Den är ganska mycket annorlunda än den version som är mer allmänt känd...men den finns säkert någon annanstans också...

Men för den som inte hört Bowies tidiga låtar kan London Boy bli ganska rolig lyssning. David Bowie gjorde sitt intåg på den brittiska popscenen på ungefär samma sätt som alla andra; lite beatpop och lite schlager. Det finns flera riktigt roliga låtar, inte minst Rubber Band, Sell Me A Coat och Did You Ever Had A Dream.
Skillnaden mellan Bowie och de flesta andra samtida popartister var kanske att han redan då tog sig själv på mycket stort allvar, låtarrangemangen känns allmänt lite väl pretentiösa.

Undantaget är skivans roligaste spår, The Laughing Gnome, som antingen är ett svagt ögonblick av ungdomlig obetänksamhet eller ett försök att ge sig in i den sagovärld som Syd Barrett i Pink Floyd visat vägen till genom låtar som See Emily Play och Arnold Layne.

Nr: 181/CD

20 låtar, 74 minuter med The Who

THE WHO – MY GENERATION-THE VERY BEST OF – 1996

Är det verkligen nödvändigt att ha ett samlingsalbum på CD med The Who? Ett band som som jag har de flesta LP-skivor med.
Bra att ha i bilen, försvarar jag mig med. The Who är lysande aggressiv bilmusik när man är ute på långresa. Det är ingen risk att man slöar till när man har The Who i högtalarna.
My Generation-The Very Best Of tycker jag är en helt okej samlingsplatta. Det finns så klart massor med liknande samlingsskivor. Varför det blev just den här har jag ingen klar bild av.

Kanske för att Boris The Spider, en av mina absoluta Who-favoriter, finns med.
Eller så är det för magiska lilla Happy Jack...
Eller Pinball Wizard...
Eller Baba O´Reily...
Eller Won´t Get Fooled Again...
Absolut är det för Who Are You, detta mäktiga epos som kan reta vem som helst till vansinne.
Eller så är det för allihop.
You Better You Bet.
Sammanlagt 20 låtar, 74 minuter The Who.

Nr: 107/CD

Intressant uppföljare av Jethro Tull

JETHRO TULL – REPEAT-THE BEST OF – 1977

Att ge ut ett andra samlingsalbum mindre än ett år efter M.U-The Best Of (1976) var ingen bra idé. Särskilt inte då skivan släpptes precis mellan Minstrel In The Gallrey och Too Old To Rock´n´ Roll, Too Young To Die. Även marknaden för Jethro Tull kunde bli mättad, till och med på 70-talet.
För att göra det ännu värre, skivan innehöll till stora delar spår som inte fått plats på M.U-The Best Of. Följaktligen är Repeat-The Best Of ett av de Tullalbum som det sålts allra minst av genom tiderna...
Ändå tycker jag Repeat är det mest intressanta av de två samlingarna. Den tar upp lite mer oväntade låtar, inte de allra mest uppenbara hitlåtarna som Aqualung, Locomotive Breath och Nothing Is Easy (som alla finns på M.U-The Best Of).

Nej, Repeat skrapade bort det översta lagret av fernissa och gick på djupet. Var skulle man annars kunnat hitta en låt som Cross Eyed Mary? Som visserligen är en lysande akt från Aqualung, men inte direkt välkänd utanför den närmaste tullkretsen.

Att ta med Too Cry You A Song från delvis sågade Benefit var också ett bra grepp. Det fick åtminstone mig att lyssna mer på den skivan...

Låtar från Tulls då senaste album fanns inte med på M.U-The Best Of, men fick istället plats här. Minstrel In The Gallery och Too Old To Rock´N´ Roll, Too Young To Die. Bra det också.

Enda problemet med de båda samlingsskivorna M.U-The Best Of och Repeat-The Best Of är att de knappast klarar sig utan varandra. Har man den ena måste man ha den andra...

Men med de här två skivorna i samlingen, för den som inte är tullextremist, är ingången till Tulls musikvärld öppnad.

Nr: 609/2222

Lyckat samlingsalbum med Jethro Tull

JETHRO TULL – M.U-THE BEST OF – 1976

Att få ihop ett bra och representativt samlingsalbum med ett av tidernas största progressiva rockband låter som en omöjlig uppgift. Särskilt då Jethro Tull varit synnerligen produktivt och redan i mitten av 70-talet hade en rad storverk bakom sig.
Men den här samlingsskivan, som kom redan 1976, lyckas rätt bra trots att Tulls debutalbum, bluesrockskivan This Was, lämnats helt utanför. Den är en bra ingång för den som känner behov av att ge sig in i Jethro Tulls fantasyvärld av bluesrock, klassisk musik och avantgardistisk progrock.

M.U-The Best Of – omfattar låtar från 1969 års Stand Up, som på sin tid var ett revolutionerande album där bluesrock och progressiv hård rock vävdes samman. Fat Man och Nothing Is Easy är två bra exempel på det.
Här finns också låtar från de album som gjorde Jethro Tull till ett av tidernas största och mest inflytelserika progrockband; Benefit, Aqualung och Thick As A Brick och slutar med ett par spår från omtvistade comebackalbumet Warchild.

För den tullsamlare som absolut måste ha allt med Tull är detta en nödvändig platta. Här finns nämligen också en studioversion av något udda låten Rainbow Blues*, som inte finns på något annat album.

Nr: 167/2222

* Rainbow Blues togs dock med som ”extranummer” när Warchild släpptes på CD.

lördag 22 augusti 2015

Ingen vanlig mainstreampop

10CC – 100CC/GREATEST HITS – 1975

10cc var bara två år gammalt när den här skivan kom. Ändå är det en samlingsplatta verkligen värd namnet. Den som kan 10cc:s historia vet så klart att de första åren också var deras bästa och mest intressanta. Skivan är dessutom kryddad med ett antal då outgivna låtar och b-sidor på singlar som redan i mitten av 70-talet var på väg att bli samlarobjekt.
Efter de två första skivorna 10cc spelade in var de flesta övertygade om att bandet var på väg mot något stort. Låtar som Rubber Bullets, Donna, The Dean And I, Wall Street Shuffle och Silly Love hade alla blivit stora hits och var hämtade från de två första LP-skivorna; 10cc (1973) och Sheet Music (1974).

Inte bara för att det var bra poplåtar, utan också för att 10cc hade hittat en nerv och spänning i sin musik som fick dem lysa mer än många andra. Det var inte bara vanlig mainstreampop, 10cc var inne på både artrock och prog utan att gå över gränsen.

Att de senare gick över den gränsen, dessutom åt fel håll, är en annan historia... 100cc är dock inte ett samlingsalbum man kan köpa i stället för de två första skivorna. Den bör ingå i varje komplett 10cc-samling.

B-sidan på denna LP innehåller nämligen en rad spännande inspelningar som inte finns någon annanstans. Låtar som utelämnats från de båda LP-skivorna och b-sidor på singlar.

Med facit i hand skulle man kunna påstå att alla dem förtjänade ett bättre öde än så. De flesta av dem är bra mycket intressantare än det 10cc skulle åstadkomma senare.

Så det var ju bra att de fick plats här i alla fall... Mina favoriter på b-sidan är snygga Waterfall och halvknepiga Gismo My Way.

Nr: 1052/2222

Imponerande samling från Ramones

RAMONES – ANTHOLOGY – 2001

Det blev en hetsig diskussion när jag och polarn Per framåt småtimmarna kom in på Ramones. Han hävdade med bestämdhet att Ramones var det första och största punkbandet genom alla tider.
Jag menade, mest för att vara motvalls, att Sex Pistols var de verkliga hjältarna och att Ramones hade mer med rock och powerpop att göra än punk. Och så hävdade jag att Ramones inspirerat massor av powerpopband som dök upp i slutet av 70-talet; Dickies, Dictators, Paul Collins Beat.

Det var det där med ”pop” som fick Per att tända till på allvar och det var nära att det blev handgemäng.

Men det slutade med att vi föll i varandras armar, grät och enades om att ”vi skiter väl i Ramones och Sex Pistols. Och Stiff Little Fingers också för den delen”.

Sen lyssnade vi på Ulf Dagebys LP En dag på sjön och allt var glömt. Amerikansk punk och brittisk punk ska man kanske inte jämföra, det var nog inte riktigt samma sak, även om grundtanken var lika.

Vem som var först kan också diskuteras, även om Ramones var ett par år före Sex Pistols. Kanske var de amerikanska banden något mer melodiösa än de engelska, som oftast var mer ilskna än musiker.
Hur som helst är Ramones samlingsalbum Anthology en imponerande dubbel-CD. Hela 58 låtar på två CD-skivor, de flesta bara ett par minuter och ingen paus mellan låtarna. Men det är ju så det ska vara med Ramones.

Här finns allt från Blietzkrieg Bop och Judy Is A Punk till Pet Sematary, via storheter som Sheena Is A Punkrocker och Rockaway Beach. Jag inbillar mig att detta är ett bra samlingsalbum för den som vill ha tillgång till de flesta av Ramones låtar men inte fått tag på de ”riktiga” vinylskivorna.

Nr: 28/CD

Forty licks från Stones

ROLLING STONES – FORTY LICKS – 2002

Att klara sig utan ett enda samlingsalbum med Rolling Stones är omöjligt. Massor av deras hitlåtar från 60-talet finns inte med på de ordinarie skivorna. Eller så ligger de på den amerikanska pressen, men inte på den brittiska...eller tvärtom. Alternativt finns de bara på singel eller någon obskyr EP.
Möjligtvis skulle Forty Licks kunna vara samlingsplattan som täcker upp en del av luckorna. Samlingen är dock inte på något sätt komplett. När det gäller Rolling Stones är nämligen 40 låtar inte särskilt mycket...

Dessutom saknas det – tycker jag – en lång rad viktiga låtar; Heart Of Stone, Lady Jane, Time Is On My Side...för att nämna några.
Men nog med klagomål. Forty Licks är en bra samling, på två CD-skivor, som täcker in mycket av det bästa från mitten av 60-talet fram till 1998. Bra uppdelning förresten, med tyngdpunkten på 60- och 70-talen på första CD:n och senare år på den andra.

Som extra bonus får man dessutom med fyra då nyinspelade låtar som inte finns någon annanstans; Don´t Stop, Keys To Your Love, Stealing My Heart och Losing My Touch...som jag inte har så mycket att säga om. Helt okej antar jag.

Nr: 138/2222

Ambitiöst om Janis Joplin

JANIS JOPLIN – THE ULTIMATE COLLECTION – 2000

Janis Joplin var en av de största kvinnliga rocksångerskorna i slutet av 60-talet. Vid sidan av Jefferson Airplane och Grateful Dead var hon med och skapade stor musik under denna psykedeliska tidsålder. Hon dog redan 1970 av en överdos heroin och är därför en av medlemmarna i 27 Club*.
Hennes inspelningar med kompgrupperna The Holding Company, Full Tilt Boogie Band och Kozmic Blues Band är skivor samlare kastar lystna blickar på idag.
The Ultimate Collection är ett ambitiöst projekt på två CD-skivor och hela 32 låtar. Det är absolut ett samlingsalbum värt att skaffa för den som inte har några av Janis Joplins ”riktiga” skivor i sin samling.

Givetvis är detta ett övergångsstadium för samlaren, som på sikt självklart har målet att ha allt med Janis Joplin i sin samling. Det är i alla fall min tanke...

Nr: 62/CD

* Rockmusiker som dog vid 27 års ålder; Jim Morrison, Jimi Hendrix, Kurt Cobain, Brian Jones samt blueslegenden Robert Johnson som sägs ha sålt sin själ till djävulen.

Pink Floyds trevliga par

PINK FLOYD – A NICE PAIR – 1973

A Nice Pair innehåller utan tvekan två av de mest inflytelserika psykedeliska popalbum som någonsin gjorts, The Pipers At The Gates Of Dawn och A Saucerful Of Secrets. Dessutom snyggt förpackade i helt nytt omslag 1973 av Hipgnosis. För den skull borde detta Pink Floyd-album hyllas.
Men nödvändigheten av denna dubbel är synnerligen diskutabel, om man inte är samlare av Pink Floydskivor och tycker att man måste ha skivan för det fräcka omslagets skull...

Samlare dreglar så klart över sådana saker som att på den amerikanska Capitolpressen har Astronomy Domine bytts ut mot en åtta minuters liveversion. Och att skivomslaget lär finnas i flera olika versioner.

Men för vanliga dödliga är detta absolut inget album man behöver, om man redan har det där trevliga paret vill säga...
A Nice Pair kom till efter att Dark Side Of The Moon sålt slut i varenda affär och Pink Floyds Money var det största som fanns på jorden. Då var det läge att dra in några extra spänn på två skivor som då många nya Pink Floyd-fans inte hade en aning om existerade.

Vilken chock de måste ha fått! Det minsta man kan säga är att varken The Pipers eller A Saucerful låter det allra minsta som Dark Side...
Vill du läsa mina recensioner om originalskivorna hittar du dem här:
The Pipers At The Gates Of Dawn
A Saucerful Of Secrets

Nr: 791/2222

Manfred Mann kom tillbaka

MANFRED MANN – THE VERY BEST OF THE FONTANA YEARS – 1997

1966 trodde alla det var slut med Manfred Mann. Karismatiske sångaren och låtskrivaren Paul Jones hade lämnat gruppen för en film- och solokarriär. Basisten Jack Bruce hängde på Eric Clapton till Cream. Dessutom stod bandet utan skivkontrakt.
Men Manfred Lubowitz hade inga som helst planer på att lägga ner sitt band. Han värvade en ny sångare i Mike D´Abo och övertalade Klaus Voorman att spela bas.

Det var många som blev överraskade när Manfred Mann bara en kortare tid efter avhoppen slog till med en ny singel, en cover på Dylans Just Like A Woman, på nytt skivbolag, Fontana.
De åren som kom skulle bli gruppens mest framgångsrika som popband. Manfred Mann radade upp den ena hitlåten efter den andra.

Bland de mer kända hittar man Ha Ha Said The Clown, Fox On The Run, Ragamuffin Man, Up The Junction och klassikern Mighty Quinn, en Dylanlåt som upphovsmannen själv då ännu inte gett ut på skiva.

Den här samlingsskivan är en riktigt bra sammanfattning av Manfred Manns sista popbandsår, 1966-1968.

Alla de där låtarna finns med här. Men för den som vill ha grepp på hela 60-talshistorien samlad på ett enda album finns det andra samlingsskivor som är bättre.

Att Manfred Mann (Lubowitz) efter 1968 sen gick vidare mot progressiv rock med Manfred Mann´s Earth Band är en helt annan historia.

Nr: 56/CD