The Musical Box: 2019

lördag 15 juni 2019

Det smattrar i högtalarna

NICK LOWE – JESUS OF COOL – 1978

Jesus Of Cool är Nick Lowes debutplatta. Tuff brittisk pop i samma spår som Elvis Costello och Graham Parker. Men Nick Lowe lirade med glimten i ögat och tryckte in så mycket energi i sina låtar att skivnålen knappt kan ligga kvar på tallriken.
I Love The Sound Of Breaking Glass blev en internationell hit, men är inte ensam. Shake And Pop, Music For Money, So it Goes och Nutted By Reality smattrar bara till i högtalarna och är mer brittisk pubrock än Ducks Deluxe själva. Så Nick Lowes debut var minst sagt spännande.

Om Jesus Of Cool verkligen var ett soloalbum kan diskuteras. Hela Rockpile fanns med när skivan spelades in; Dave Edmunds, Billy Bremner och Terry Williams.

Men å andra sidan är det lite oklart om Rockpile verkligen hade bildats när skivan spelades in eller om bandet kom till efter inspelningen. Kanske på grund av Jesus Of Cool...

Att hitta rätt pressning av skivan kan vara lite besvärligt. En hängiven samlare ser naturligtvis till att skaffa alla, för det finns nämligen fler. Jesus of Cool gavs först ut 1978 i Storbritannien. På skivomslaget står då Nick Lowe ensam med sin gitarr.

Samma år släpptes skivan i USA, men nu med sex olika bilder av Lowe på framsidan. Dessutom var låtlistan något annorlunda och plattan fick namnet Pure Pop For Now People.
För att röra till det ytterligare gavs en tredje version ut i Sverige, på bolaget Smash. Där används bilden från USA-plattan (nästan), men skivan har fått heta Jesus of Cool. På den svenska utgåvan finns dessutom Brinsley Schwartz-låten Cruel To Be Kind med. I England och USA finns den låten först med på Nick Lowes stora genombrott 1979, Labour of Lust. Då blev den en superhit.

Nr: 1179/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.

fredag 14 juni 2019

Jag sköt sheriffen

ERIC CLAPTON – I SHOT THE SHERIFF – 1974

När Just D gjorde den här låten 1995 fick den namnet Jag sköt sheriffen. Men det ska ses som en parentes i rockhistorien, I Shot The Sheriff var en betydligt viktigare låt för Clapton, men också för Bob Marley, som skrivit den.
För Clapton blev nog I Shot The Sheriff det stora genombrotten som soloartist. Låten finns med på albumet 461 Ocean Boulevard, hans andra, som var det album där många fick upp ögonen för honom som soloartist på allvar. Clapton var naturligtvis inte på något sätt någon doldis innan det. Han hade redan bevisat sin storhet som gitarrist i band som Yardbirds, Cream, Blind Faith och derek & The Dominos.

För Bob Marley var nog låten ännu viktigare. Att den 1973 funnits med på The Wailers album Burnin´ var det inte många som kände till då utanför Jamaica. Det var Claptons coverversion av I Shot The Sheriff som öppnade dörren för Bob Marleys internationella karriär.

Låten handlar om rättvisa. Berättaren i texten erkänner att han sköt den lokale korrumperade sheriffen, men när han blir anklagade för att också ha mördat vicesheriffen blir han besviken...

Nr: 50/singel

torsdag 13 juni 2019

Paul Jones - oskyldig och förvirrad

PAUL JONES – LOVE ME LOVE MY FRIENDS – 1967

Man ska inte bli lurad av det lätt psykedeliska skivomslaget, 1967 såg alla LP-skivor ut ungefär så här. Det här är en popskiva, kanske rhythm & blues, eller möjligtvis schlager...eller vaudeville...förmodligen allt på en gång.
Paul Jones var sångare i Manfred Mann men fick kicken redan i inledningen av bandets karriär, i mitten av 60-talet. Jones egen solokarriär gick efter det både upp och ner, inga av de album han gjorde på 60-talet ansågs särskilt lyckade, inte Love Me Love My Friends heller...
Men jag kan inte hjälpa att jag gillar den här skivan ändå, som är hans andra eller tredje efter brytningen med Mr Mann. Love Me Love My Friends har något oskyldigt och lätt förvirrat över sig. Paul Jones blandar mellan musikstilarna; beatpop, rhytm & blues, folkmusik, vaudeville, schlager och lite religiöst...som gör att det blir ganska rörigt att lyssna på...samtidigt som det blir väldigt charmigt och underhållande.

Sen går det inte att komma ifrån att Paul Jones har en stor tillgång i sin sångröst. Han klarar de där växlingarna utan några som helst problem. För min del har jag flera favoriter. Poplåten Poor Jenny, Jones egna låtar Trendy Miss Wendy och Tarzan etc är några av dem.

De flesta som skrivit om den här skivan anser att Jones gick över gränsen när han dessutom gav sig på Dylanlåten Lonesome Death Of Hattie Carroll. Men jag gillar den också. Kanske för att Paul Jones är minst lika bra på munspel som herr Zimmerman själv.

Nr: 1451/2222

Jag har publicerat den här texten tidigare. Men då skivan nu återkommit till samlingen eter en tid i utförsäljningsbacken, gör jag det igen.

onsdag 12 juni 2019

Manfred Manns tredje kapitel

MANFRED MAN CHAPTER THREE – VOLUME ONE – 1969

Första kapitlet var Manfred Mann med Paul Jones som sångare. Andra kapitlet skrevs när Mike D´Abo tog över sångmicken. Det tredje kapitlet blev kort, när Manfred och Mike Hugg bestämde sig för att spela progressiv jazzrock, vilket inte blev särskilt lyckat om man räknar i antalet sålda skivor.
1969 och 1970 gav de ut två album, Volume One och Volume Two. Det spelades också in en tredje LP, men när de båda första sålde uruselt låstes den inspelningen in i något arkiv och glömdes bort. Att den fanns drog sig folk till minnes långt senare, till och med långt efter att Manfred Mann´s Earth Band spelat in sina senare skivor. Earth Band blev förresten det fjärde kapitlet.

Att de två skivor som verkligen gavs ut nu för tiden är oerhört sällsynta beror alltså på att nästan ingen köpte skivorna då. Men sen några år finns det återutgivningar på CD och nu också på vinyl. Den jag kommit över är dock med största sannolikhet en piratpress.
Hade skivköparna i slutet av 60-talet rätt?
Nja, jag är inte säker på det. Manfred Manns Chapter Three låter spännande. Det är ett album som mycket väl passar in i brittiska canterburytrenden och därför är fullt jämförbar med det som hände ute i Europa vid samma tid. Det finns tyska, italienska och inte minst franska band som gärna ägnade sig åt den här genren.

Manfreds svaghet, som han själv trodde skulle var en styrka, var att de inte använde sig av någon elgitarrist, bara akustisk gitarr. Så trots att både Mann och Hugg dompterade keyboards och orglar med hängivenhet fattades det dem något.
Det stora problemet för skivköparna var dock förmodligen inte det, eller ens musiken bandet spelade. Nej, troligen hängde misslyckandet på att Manfred Mann under mer än halva 60-talet levererat pophits till den brittiska topplistan, låtar som Mighty Quinn, Ha Ha Said The Clown, Do Wah Diddi Diddy, Fox On The Run och allt vad de nu hette. Detta gick så klart inte att ersätta med introvert jazzrock. Skivköparna fick helt enkelt inte vad de ville ha. Och då köpte de inte heller skivorna.

Men tack och lov gav Manfred inte upp. Bara något år senare presenterade han sitt nya projekt, Manfred Mann´s Earth Band, som inte lirade jazz utan progrock och dessutom hade en elgitarrist. Det gav oss fantastiska LP-skivor som Solar Fire, Messin, Glorified Magnified och Nightingales & Bombers.

Nr: 1421/2222

tisdag 11 juni 2019

Peter Gabriels revolutionära album

PETER GABRIEL – PETER GABRIEL 3 - 1980

Det var med sitt tredje album Peter Gabriel över gränsen. Det var radikalt, revolutionärt och mycket intelligent. Det var dessutom långt, långt före sin tid och är vid sidan av Selling England By The Pound det bästa Gabriel gjort.
För det här var musik som inte existerade på den tiden. Peter Gabriels dataexperiment med ljudeffekter, rytmer och nya harmonier blev en chock. Det tog tid innan det gick att acceptera den. Det är ett mörkt och otäckt album, ett psykologiskt test. Peter Gabriel petar med vassa glasbitar på nervändar man inte trodde fanns. Albumet ger ingen som helst avkoppling, det är en sinnessjuk thriller där man bara dras med.

Det kanske låter som jag tar i för mycket, men så var det då. Det finns inte en enda dålig låt på den här LP:n, trots att Gabriel nästan uteslutande använder trummaskiner och hårt processar varenda ljuddetalj genom datorer.

Men då ska man komma ihåg att han var en av de första som gjorde det. Då var det nytt och spännande. Och så lite om låtarna, för det här är riktigt bra grejer.

Inledningsspåret Intruder fick håret att resa sig i nacken direkt. Det är en synnerligen otäck historia som nästan skapar känslan av krälande likmaskar i ruttet kött, samtidigt som Gabriel spelar hartsfiol på dina nervtrådar. Den är våldsam, brutal och chockerande.
Fortsättningen med No Self Control har kraftiga psykopatiska drag och kräver total uppmärksamhet. Family Snapshot höjer om möjligt spänningen ytterligare och tar lyssnaren med på en resa tillbaka till Selling England.

Games Without Frontiers, Lead a Normal Life, I Don´t Remember är fascinerande och politiska Biko är en flirt med världsmusik, som för 30 år sedan knappt existerade inom popmusiken, revolutionerande. Det här är ett album man blir nervös och lättretlig av. Men det är en av de absolut bästa skivor jag har i min samling.

Nr: 158/2222

Texten har publicerats tidigare, men eftersom jag fortfarande tycker skivan är aktuell publiceras den nu igen.

måndag 10 juni 2019

Tåg mellan Mullsjö och Sandhem

JACOB HELLMAN – TÅG – 1988

Det här hände på den tiden jag fortfarande lyssnade på kommersiell radio. På vägen mellan Jönköping och Sandhem spelades den här låten. Jag vet exakt var, strax efter infarten till Mullsjö hörde jag Tåg för första gången.
Jag blev alldeles tagen. Inte så att jag höll på att köra av vägen – som den gången när radion spelade Immigrant Song – men så pass mycket att jag fortfarande nynnande på den när jag kom fram till Sandhem 20 minuter senare.

Det första jag gjorde var att ringa en kompis nere i Jönköping som jobbade i skivaffär. Jodå, singeln hade precis kommit, han som sjöng hette Jacob nånting...men han lovade att lägga undan ett ex till mig. Och redan samma eftermiddag hade jag skivan, Jacob Hellmans första singel.
Det är kanske så att Jacob Hellmans låtar, de få singlar han släppte och hans enda LP, är en generationsfråga. De flesta runt min egen ålder minns skivorna mycket väl och många älskar låtarna fortfarande. Andra har knappast hört talas om det norrlänska popundret från Vuollerim. Hur som helst blev fick Hellman en grammis 1988 som årets nykomling.

Som ni förstår tycker jag Tåg är en lysande svensk popsingel. Det är en låt jag gärna kan få för mig att spela nu för tiden också. Men oftast blir det då hela LP:n, som kom något år senare min aha-upplevelse utanför ullsjö. På baksidan av singeln hittar man dock mindre kända Som jag vill. Den finns inte med på LP:n.

Nr: 41/singel

söndag 9 juni 2019

Golden Earring slutar aldrig överraska

GOLDEN EARRING – TITS ´N ASS – 2012

Var helt säker på att det var över 2002, efter Millbrook, USA. Men Golden Earring kan man tydligen aldrig räkna bort. 2012 kom Tits ´N Ass, bandets 33:e album om jag räknade rätt. Då gick jag ändå inte på listan över de otaliga samlingsalbum som finns.
Golden Earring är ett av världens äldsta nu levande rockband, faktiskt äldre än Rolling Stones. Gruppen bildades redan 1961 men släppte sin första skiva först 1965. Tits ´N Ass skulle 50 år senare vara avslutningen på denna långa karriär. Men helt säker kan man inte vara. George Kooymans, Rinus Gerritsen, Barry Hay och Cesar Zuiderwijk, som alla varit med sedan 1970, kan ju mycket väl få för sig att spela in nytt igen.

Tits ´N Ass är definitivt inte Golden Earrings skarpaste album, på vinyl nu utgiven som dubbel på blåmelerad vinyl. Men det är givetvis synnerligen högkvalitativ rock.

Golden Earring har ju för väldigt länge sedan passerat alla inlärningsstadier och experimentella faser ett rockband kan gå igenom. De vet med andra ord hur man gör en bra rockplatta.

Tits ´N Ass är dock inte bara rutin. Musiken känns oväntat fräsch, inte nyskapande, men intressant och rolig att lyssna på. Man skulle med lite god vilja kunna hävda att albumet skulle kunna vara en sammanfattning av en lång karriär eftersom låtarna spänner över allt från enkel rak rock till inslag som skulle kunna härledas till Radar Love.
Men om det verkligen är på det viset vill jag inte skriva under på direkt. Jag tycker att Tits ´N Ass till skillnad från många andra Golden Earringalbum är ett delvis ganska rakt rockalbum, okej då, gubbrockigt om man så vill.

Jag tycker till och med att man kan ana inslag av rock-a-billy och Elvis, vilket är lite udda för att vara Golden Earring. Jag kom också på att det är ett album som tar tid på sig. Upptäckte också att jag omedvetet skruvar upp ljudvolymen för varje ny lyssning. Det är tecken på att det är en bra rockplatta man kommit över.
En första lyssning avslöjar inte direkt några stora hits eller favoriter. Jag gillar inledningen med halvstökiga Identical som på något sätter agendan för hela albumet. Andra spåret - Little Time Bomb - tog längre tid att upptäcka, men blev sen en favorit.

Flowers In The Mud och What About Love kan jag väl också nämna även om jag säkert kommer att hitta andra godsaker vid andra tillfällen. För den som redan har Golden Earringplattor i samlingen är ett inköp av Tits ´N Ass givetvis en bra investering. Jag är dock inte lika säker på att det är den allra bästa starten för nybörjare på området ”holländsk hård progrock från det tidiga 70-talet”.

Nr: 1485/2222

lördag 8 juni 2019

Police vuxenpop för en vuxen publik

POLICE – SYNCHRONICITY – 1983

Alla kommer kanske inte ihåg detta nu. Men 1983 hotade Synchronicity Michael Jacksons Thriller som världens då mest sålda album. Men till skillnad från Police största kommersiella framgång någonsin lyckades Thriller behålla sin ställning. Men inte Synchronicity.
Det hindrar ju inte att Synchronicity fortfarande är ett bra popalbum. Every Breath You Take kan dock antas vara hela förklaringen till framgången, det blev ju en världshit flera gånger om. Men Wrapped Around Your Finger och King Of Pain förklarar man inte bort så enkelt. Visserligen är Synchronicity det Policealbum jag rankar allra lägst, men i jämförelse med mycket annat står sig sista budskapet från Sting med polare ändå ganska väl i konkurrensen.
Men då måste jag poängtera att jag verkligen gillade Police tidiga skivor bättre, Outlandos d´amour, Raggatta Del Blanc och Zenyatta Mondatta. På de skivorna hade de kvar sin oborstade rebelliska attityd som gjorde deras låtar så oemotståndliga.

Förändringen började märkas på näst sista skivan Ghost In The Machine, på Synchronicity var förvandlingen fullbordad. Police blev med Synchronicity ett popband som lirade vuxenpop för en vuxenpublik. Men att det skulle bli deras sista studioalbum tillsammans var det ingen som visste då, inte ens de själva.

Man kan hur mycket som helst påstå att låtarna på Synchronicity är radioskval, mainstreampop eller välanpassad snygg vuxenpop. Men man kan inte komma ifrån att det är ett synnerligen välgjort popalbum. Jämför gärna den här LP:n med XTC:s Skylarking.

Nr: 1459/2222

Har skrivit om skivan tidigare, men med ett nytt fint ex i samlingen tycker jag att jag kan göra det igen.

fredag 7 juni 2019

Onödigt coveralbum av Santana

SANTANA – GUITAR HEAVEN – 2010

Chris Cornell gör det väldigt bra när han imiterar Robert Plant och får Santanas version av Whole Lotta Love att låta nästan exakt som Led Zeppelin. Men det är kanske där felet ligger. Santanas album Guitar Heaven blir ett vanligt coveralbum, ganska fantasifattigt faktiskt.
Det där tog emot att skriva, Santana är en av den här bloggens hjältar. Men Santanas tidiga 2000-tal har jag aldrig riktigt kommit helt överens med. Det började med Supernatural 1999, fortsatte med storsäljande Shaman och All That I Am.

Guitar Heaven är fjärde santanaplattan på ungefär samma tema, Carlos skriver låtar, lirar gitarr och hyr in olika meriterade sångare till varje låt. Skillnaden på Guitar Heaven är att det denna gång handlar om covers på giganter som Led Zeppelin, Cream, George Harrison, Doors, Hendrix och så vidare.
Självklart låter det väldigt bra. Carlos Santana lämnar aldrig något åt slumpen. Till sin hjälp har han dessutom en rad synnerligen meriterade artister som Joe Cocker, Jonny Lang och Stone Temple Pilots Scott Veiland.

Men när jag nu sitter här och lyssnar slår det mig att jag nog hellre lyssnat på originalen. Jag blir sugen på Creams Sunshine Of Your Love och att än en gång få höra George Harrisons magiska gitarrslingor i While My Guitar Gently Weeps och önskar att jag haft Jeff Becks album Truth där I Ain´t Superstitious finns.

Med lite eftertanke då den tillfälliga blindheten släppt efter att ha läst igenom låtlistan, tycker jag att Guitar Heaven var ett onödigt album.

Om Santana gjort låtarna till sina egna och släppt lös sin egen gitarr hade idén varit ohyggligt spännande. Nu blir Guitar Heaven bara ännu ett ganska anonymt coveralbum, även om det är inspelat av en av rockhistoriens allra största.

Nr: 253/CD

torsdag 6 juni 2019

En häxmästares voodooriter

DR JOHN – GRIS-GRIS - 1968

Gris-Gris är en voodooamulett som ska beskydda sin bärare från ont och ge honom tur. I Västafrika anses den skydda kvinnor från att bli med barn. Gris-Gris är Dr Johns debutalbum från 1968.
Jag trodde det inte först, men skivan är precis så märklig som det sägs. Mystisk, psykedelisk och suggestiv. Och efter att ha lyssnat på Gris-Gris är känslan mer att ha varit med om någon slags mörk och hemlighetsfull voodoorit än att ha hört på musik.
Ett av mina favoritalbum, absolut. Men det går inte att komma tillbaka till skivan igen efter bara ett kort uppehåll. Den är påfestande på psyket, så påtagligt närvarande att musiken blir fysiskt krävande, svettig.

Dr Johns gungande, svängande syntes av New Orleansjazz, rhythm´n´ Blues och psykedelia går inte att värja sig mot. Till slut sitter man där med slutna ögon och är helt inne i trummornas dunkande i märkliga skapelser som I Walk On Guilded Splinters eller Croker Courtbullion, och bara väntar på att Marie Levau ska visa sig i skuggorna.

För att inte glömma sanslösa Gris-Gris Gumbo Ya Ya, Danse Kalinda Ba Doom eller läckra Mama Roux. Mac Rebennack, som är hans riktiga namn, är en häxmästare. Det måste vara så.

Nr: 391/2222

Ett inköp av en nypress och därmed utkastande av den repiga som stod i samlingen gör att jag nu kan publicera denna text igen.

onsdag 5 juni 2019

Blues Band – ett rutinerat bluesgäng

BLUES BAND – ITCHY FEET – 1981

Paul Jones var inte bara sångare i Manfred Mann, han kunde lira munspel också. Redan på 60-talet gjorde han inspelningar med storheter som Alexis Korner och Memphis Slim. Blues Band kom till långt senare, men gav Jones en bra anledning att blåsa ur munspelet igen.
Itchy Feet är tredje plattan från Blues Brothers. Debutskivan var en tuffing, men förblev nästan okänd, tvåan Ready var en ganska rivig sak. Itchy Feet har en lite svalare framtoning, sansad är nog ett bättre ord. Det är en väl avvägd mix mellan bandets egna låtar och noga utvalda covers.

Men så var det ett rutinerat bluesgäng Paul Jones fått med sig. Hughie Flint hade varit trummis hos John Mayall, Dave Kelly hade turnerat med både Howlin´ Wolf och John Lee Hooker, Paul Jones och Tom McGuinness hade ett förflutet i Manfred Mann.

De visste vad de gjorde när de tog upp Willie Dixons Got To Love You Baby. Det är skivans bästa spår. Min favorit, och orsaken till att Itchy Feet hamnade i samlingen, var dock det utsökta valet att ta med Chuck Berrys klassiker Come On.

I min värld är det dock ingen låt jag direkt kopplar ihop med Chucken, utan i stället en i högsta grad viktig singel i rockhistorien, kanske den allra viktigaste. Det var nämligen Come On som Rolling Stones valde att bli deras allra första singel, släppt på vinyl i juni 1963.
Itchy Feet är tillsammans med debutplattan en av mina Blues Bandfavoriter. Det är den av deras skivor jag kommer bra överens med över 35 år senare. Vill jag lyssna på Blues Band brukar valet nästan alltid bli Itchy Feet.

Blues Band har varit i Sverige många gånger. Jag såg dem i början av 80-talet, flera gånger. Jag såg bandet senast för ungeför tio år sedan då Paul Jones och Dave Kelly stannade till för en spelning i Gisleparken i Gislaved. Trots att Blues Band varit igån i snart 40 år har de inte lagt av, de turnerar fortfarande och så sent som förra året släppte bandet en ny platta, The Rooster Crowed.

Nr: 1490/2222

tisdag 4 juni 2019

Yeh Why Not - instoppad i ett skivfodral

MAGNUS UGGLA – YEH WHY NOT – 1977

Den här singeln följde med i Uggla-LP:n Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt. Det var ett bra beslut, den låten platsade inte på LP:n. Titeln var bättre än låten.
Va ska man ta livet av sig för... är bara en skramlig rocklåt, lite glammig kan tänkas eftersom bowieinfluenserna finns där. Lite som Lady Grinning Soul på b-sidan av Bowies Let´s Spend The Night Together, men yxig. Den blev sällan spelad, texten var larvig och låten jobbig att lyssna på. Däremot var titeln på låten säkert lockande att ha med på mer än ett ställe. Och det var väl därifrån fick LP:n sitt namn kan tänkas, vilket på den tiden var fräckt på något sätt.
A-sidan på singeln, Yeh Why Not var en betydligt bättre låt, både vad gäller musiken och texten. Nu så här långt, långt efteråt tycker nog jag att den kunde fått plats på LP:n trots allt även om den är ganska annorlunda jämfört med Varning på stan, Vår tid 1977 och Just du ska va gla. Yeh Why Not var inte lika taggigt upprorisk, utan kändes lite mer soft, ungefär som låtarna som sen dök upp på skivan efter, Vittring.

Numera är väl knappast den här singeln något att dra fram och spela. Någon milstolpe i svensk rockhistoria är det inte. Den ligger bra, instoppad i skivomslaget till LP:n Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte för höra snacket efteråt.

Nr: 129/singel

måndag 3 juni 2019

Ett genialt artrockalbum av Steve Harley

STEVE HARLEY & COCKNEY REBEL – 1976

Jag vet inte vad som hände med Steve Harley 1976. Men hans album Love´s a Primadonna är galet. Han tar sin musik så långt ut på kanten att den tippar över. Det är inte bara experimentellt. Det är exceptionell och mycket excentriskt.
Love´s a Primadonna är ett kaos, känns nästan desperat. Steve Harley lyckas, av vilken anledning vet jag inte, peta på nervändar man inte trodde fanns. Stämningen blir nervös och retlig. När sista låten spelas, den nästan music hall-aktiga Is It True What They Say, inträder en lättnad att det äntligen är över.

Tidigare samma år hade Harley släppt LP:n Timeless Flight, som var surrealitiskt galen den också, men inte alls på samma nivå som Love´s A Primadonna. Det verkar som Steve Harley under inspelningen fått alla möjliga galna infall och gjort verklighet av ALLA plötsliga idéer utan någon censur.

Här finns accappellalåtar, som i inledningslåten på båda sidor, Seeking A Love, och ruffig soul i Too Much Tenderness. Sen lirar han nästan Zappa i GI Valentine och Finally A Card Came. Här finns psykedeliska rockriff, en klassisk orkester och spastisk glamrock. Och nästan alla låtarna handlar om olycklig kärlek.

Mitt i detta virrvarr dyker sedan George Harrisons Here Comes the Sun upp som ett mycket snyggt, och faktiskt, trevligt avbrott.
Love´s a Primadonna är synnerligen krävande. Men det är ett spännande album. Låten Love´s a Primadonna borde blivit en hit (om den nu inte blev det). Give Me More och Finally A Card Came är omskakande. Here Comes the Sun är dessutom en av de bättre tolkningar jag hört av den låten.

Men skivan går inte att spela för ofta. Det orkar man inte. Det krävs starka nerver. Efter vatt ha radat upp den ena hemskheten efter den andra blir jag lika ambivalent och opålitlig som Steve Harley. Jag älskar nämligen den här LP:n.

Det är inget annat än ett genialt artrockalbum. Jag är tokigt förälskad i GI Valentine, kan inte få nog av underliga svårsmälta Too Much Tenderness och får rysningar längs ryggraden av Here Comes The Sun.

Nr: 45/2222

Skriver om skivan igen eftersom jag hittat ett betydligt snyggare ex än det jag hade innan och dessutom kommit på att den är ännu bättre än jag tyckte då.

söndag 2 juni 2019

Lampornas sken över Mississippi

SLADE – FAR FAR AWAY – 1974

Far Far Away var en ganska annorlunda hitlåt för att komma från Slade under den första halvan av 70-talet. Slade hade snabbt blivit hjältar med högljudda låtar som Mama Weer All Crazee Now, Gudbuy t´Jane och Cum On Feel The Noise.
Far Far Away var något helt annat, en melodisk poplåt där låtskrivarna Jim Leas och Noddy Holders förkänsla för Beatles visade sig. Far Far Away är en låt som har väldigt mycket av John Lennons och Paul McCartneys låtskrivande över sig. Nu var väl Slades fans inte helt oförberedda på ballader, bandets första singeletta, Coz I Luv You, var en ballad.

Far Far Away bröt en trend av en låt rad låtar där Noddy Holders vrålande hade varit den vinnande ingrediensen. Men fansen gillade låten ändå. Far Far Away tog sig upp till andra plats och blev därmed Slades sista gigantiska hit fram till 1983 då My Oh My lite otippat också tog sig så högt.
Det sägs att Noddy Holder skrev texten under en turné till USA, då han en kväll på hotellrummet satt och tittade ut över Mississippifloden. Senare samma dag fanns ett utkast till låten färdig som han döpt till ”Letting loose around the world”, vilket alla som kan låten vet senare blev en textrad. Och att de gula lamporna sken över Mississippi inte heller haded undgått Holders skarpa låtskrivarblick.

Far Far Away var den första och största singeln från albumet Slade In Flame, ett soundtrackalbum till en film med samma namn, som dock inte fick alls samma genomslag. Den brittiska singelns b-sida, Ok Yesterday Was Yesterday, hämtades från samma album. Men så var det inte överallt, den holländska pressen hade till exempel How Does It Feel på baksidan.

Nr: 138/singel

lördag 1 juni 2019

Sting, Bob Marley och Afrika

MANFRED MANN´S EARTH BAND – SOMEWHERE IN AFRICA – 1982

Jag tror ingen mer än Manfred Mann´s Earth Band skulle få för sig att göra en Sting-cover, en Bob Marley-låt, afrikansk musik och synthrock på ett och samma album...och komma undan med det. Och dessutom göra det så bra. Somewhere In Africa är ett av gruppen bästa album.
Man skulle dock kunna misstänka att den afrikanska sviten på Somewhere In Africa är någon slags cynisk image-grej, typ ”rockstjärnor som bryr sig om tredje världen”. Två år tidigare, 1980, hade ju Peter Gabriel gjort Biko, och fått massor av hyllningar för sitt ställningstagande.

Men det tror jag faktiskt inte att det handlade om för Manfred Mann, han om någon borde väl veta, han är ju från Sydafrika. Trots en märklig blandning av låtar är Somewhere In Africa en av de Manfred Mann-skivor från 80-talet jag tycker bäst om.

Först och främst för Police-covern Demolition Man. Manfred Mann klär av låten naken bygger upp den igen och ger den en helt annan och betydligt synthigare innebörd än den ursprungliga versionen. Jag gillar Police idé med låten, men tycker nog ännu bättre om Manfreds, även om den kanske inte passar in i sammanhanget på skivan.
Det gör däremot Bob Marleys Redemption Song. För på Somewhere In Africa ligger tyngdpunkten på afrikansk musik. Manfred Mann har med sig en rad sydafrikanska musiker och släpper bland annat lös dem fullständigt i över tio minuter långa African Suite. Resultatet blir minst sagt spännande och är skivans höjdpunkt.

Det är ett synnerligen välgjort album, allt från produktion till bandet känns gediget, kvalitet helt enkelt. Jag funderar på om kanske Manfred Manns kärlek till sitt hemland hade något med detta att göra, att han ville göra något verkligt bra. Det lyckas han i så fall med, Somewhere In Africa är ett av få album med Earth Band som på allvar kan jämföras med gruppens stora skivor från 70-talet, Solar Fire och Messin´.

Manfred Mann´s Earth Band gjorde aldrig något liknande vare sig innan eller efter Somewhere In Africa. Det här är en udda skiva för att vara Earth Band och något för dem som gillar synthrock, världsmusik och Police på en och samma gång.

Nr: 379/2222

Har tidigare publicerat en liknande text om skivan, men tyckte när jag läste den igen att den inte gjorde skivan rättvisa. Så det här är en reviderad och till stora delar omskriven text.

fredag 31 maj 2019

The Grodes – garagerock från Texas

THE GRODES/THE TONGUES OF TRUTH – 1983 

De som var med beskriver gärna mitten av 60-talet som en första punkvåg. De brittiska popbanden fick tonåringar över hela västvärlden att skaffa gitarrer och leta upp garage att repa i. Så var garagerocken född.
Amerikanerna påstår gärna att de var först, vilket inte är hela sanningen. Men troligen stämmer det att de var störst, det lär enligt deras egen historieskrivning funnits mängder av garageband i varenda amerikanks stad. Band som spelade in singlar, gjorde lokala spelningar och hoppades på det stora genombrottet...vilket är exakt det som pågår nu också, men med lite andra förebilder.

Nu 50 år senare börjar de där banden och deras skivor av nostalgiska skäl bli lite intressanta igen. Inte för att de var särskilt bra eller banbrytande, det var de inte, utan av nostalgiska skäl.

The Grodes från Tucson var ett av många band. De spelade från 1964 till 1969 in en rad singlar vilka som bäst nådde lokal berömmelse. Deras låtar spelades emellanåt i de lokala radiostationerna, men mer blev det aldrig.

Någon hel LP var det aldrig nån som tyckte att de borde spela in. Så de där singlarna var det enda de lämnade efter sig. Den här LP-skivan kom till 1983 som en i en serie av flera, ”Rough Diamonds: The History Of Garage Band Music”. Och det var ju trevligt.

Utan den serien hade förmodligen The Grodes numera försvunnit helt in i de glömda rockbandens skuggvärld. På skivan finns tolv låtar, vilket troligen var samtliga bandet spelade in.
The Tongues Of Truth är inte namnet på skivan, det kom till av misstag. The Grodes gavs det namnet av en lokal DJ som inte hade riktig koll på den skiva som skulle spelas. Men efter det hade folk tydligen svårt att reda ut vad bandet egentligen hette, så det fick hänga med det också.

The Grodes borde kanske blivit ihågkomna för sin allra första låt, I Won´t be There, en singel inspelad redan 1964 av Jerry Kazenetz, som var en polare till sångaren i bandet. Ni som har koll på amerikansk pophistoria anar då säkert genast att The Grodes var ett av alla de bubblegumpopband som dök upp i USA på 60-talet.

Men nej, det var först några år senare Jerry Kazenets ”uppfann” den kortlivade musikstilen, här handlar det om rhythm´n´ blues. Min första tanke när jag hörde skivan var att jag hittat ett amerikansk Them.

Det är nämligen åt det hållet The Grodes drar iväg. Och det är ju ganska kul. Men jag kan ändå inte påstå att skivan är särskilt intressant musikaliskt. Däremot är den rolig på det nostalgiska planet.

Nr: 1268/2222

torsdag 30 maj 2019

Ett nostalgiskt glädjehopp rakt upp i luften

JIM LEA – LOST IN SPACE – 2018

Jim Lea tar numera god tid på sig. Hans första soloplatta efter Sladetiden kom så sent som 2007. Elva år senare kommer en uppföljare, Lost In Space. Det är visserligen bara ett minialbum med sex låtar, men i min del av bloggvärlden är det en stor nyhet.
Glamrockbandet Slade var i början av 70-talet ett av de allra största, varenda singel de släppte gick upp i toppen av listorna. Bakom låtarna stod bandets basist Jim Lea, texterna skrev Noddy Holder. När Slade i början av 90-talet med ålderns rätt hoppade av rocktåget blev Noddy Holder radiopratare, Don Powell och Dave Hill fortsatte turnera under namnet Slade II, medan Jim Lea började plugga psykologi och försvann från musikscenen.

Jag var oförberedd när jag hittade hans comebackskiva Therapy tio(!) år efter att den släppts på CD. Men horisonten är ibland kort, jag hittade den först när den dök upp på vinyl 2016.
Therapy var till skillnad från Slades glamrock ett tämligen melankoliskt album med personliga texter. Lost In Space kan med ledning av titelspåret nog sägas vara en fristående fortsättning elva år senare. Men Jim Lea ändrar strax på det, resten av låtarna är rock, vilket både blir en liten besvikelse men också tas emot med ett nostalgiskt glädjehopp rakt upp i luften.

Flera av låtarna har nämligen mycket med Slade att göra, både från glamrockperioden men även också från comebackåren på 80-talet då Slade blev hjältar för en ny generation NWOBH-fans. What In The World, med körsång och allt, skulle ha kunnat vara inspelad 1973, mitt under glamrockeran. Jag skulle inte blivit förvånad om jag hittat Going Back To Birmingham på hårdrockiga Whatever Happened To Slade.

Därmed är Lost In Space ett minialbum varje sladefan bara måste ha i sin samling. Vi som varje dag saknar Slade behöver en sån här skiva för att ha tillräcklig motivation att stiga upp ur sängen på morgonen. Jag skulle inte tacka nej till ännu fler Jim Lea-album.

Nr: 254/CD