The Musical Box: 2019

tisdag 31 december 2019

Gott nytt år med en röd torssonsingel

TORSSON – MELLANDAGSREA – 2019

Den här nya julsingeln hade jag tänkt presentera på julafton. Men eftersom den visade sig heta Nyårsdan och dessutom utspelar sig på Nyårsafton finns ingen annan möjlighet än att lägga den just här. Torssons nya julsingel är det alltså. Och här har vi nu fått oss en väldigt trevlig ny svensk tradition. Ännu en julsingel från Lunds fjärde bästa band.
Två julsinglar från Bo Åkerström och Torsson finns därmed ute, daterade 1988 och 2019. Rimligtvis bör man också lägga till en tredje låt, Överst på önskelistan, en låt från 1984 och magiska hockeyspels-LP:n En rökare i krysset. En sång om den stackars gossen som önskar sig en brandbil men varenda jävla jul får en elektrisk röd rock´n´rollgitarr.

2019 års singel Nyårsdan är kanske inte en lika upplyftande historia som 1988 års julklassiker Rolf ren, som jag med glädje både sjunger nynnar så fort jag får tillfälle.

Nyårsdan är en helt annan betraktelse som i all sin ödslighet till och med blir lite sorglig. Det gamla året tar slut och det nya tar vid men knappast med någon större entusiasm.

Då är det väl en himla tur att singelns baksida har laddats med en låt som sägs vara 2018 års torssonska julsingel Det blir en lång jul i år. Den är vad jag vet dock aldrig släppt på riktigt.

Om jag har fel och det skulle vara så är det väl ändå tur för mig att den finns där, som i så fall missade den förra året. Återanvändning har jag inget emot, det är dessutom helt politiskt korrekt med tanke på klimatuppvärmningen.

Låten sägs dock piffats upp, vilket är helt okej det också, ungefär som att måla om en gammal pinnstol man köpt på loppis, typ. Oavsett vilket är 2019 års remix är en riktigt trevlig liten julsingel som jag kan tänka mig att försöka lära mig utantill den också. Gillar hela refrängen; från Trelleborg till Nordingrå, från Ängelholm till Umeå.
Stor glädje i huset jag bor när det visade sig att julsingeln släpptes i två olika upplagor, en på grön vinyl och en röd. Jag bestämde mig fort för den röda. En grön torssonsingel finns nämligen redan i samlingen. Den där gröna singeln från 2018 med RSD-återutgivningen av Det spelades bättre boll.

En lysande skiva så klart, men fruktansvärt ful grön färg på vinylen, mint ungefär. Jag som hade hoppats på J-södragrön, fotbollsgräsmattegrön eller åtminstone wunderbaumgrön. Vis av tidigare erfarenheter blev det alltså rött den här gången.

Och det är med den julröda singeln The Musical Box önskar alla ett riktigt Gott Nytt År!

Nr: 146/singel

måndag 30 december 2019

Popmysteriet Jacob Hellman

JAKOB HELLMAN - ...OCH STORA HAVET – 1989

Det började med Tåg våren 1988. Det spåret var jag med på, Jakob Hellman blev en hjälte redan efter sin första singel. Men sen dröjde det nästan ett år...
...till att LP:n ...och stora havet lite oväntat dök upp i skivaffären. Då hade det ju gått så lång tid att Jakob Hellmans smarta lilla tåglåt glömts bort bland alla de nya popskivor som trillade in. För på den tiden hade jag koll och visste när nya singlar och album var på ingång.

Det var på den tiden tiden tidningarna publicerade kommande skivutgivningar, men långt innan internet, så det krävdes både tid och intresse för att hänga med. ...och stora havet fick nästan samma effekt som singeln Tåg ett år tidigare.

Det blev direkt ett sånt där album det inte gick att låta bli, en skiva som ”behövde” spelas daligen, flera gånger så klart. Ofta är såna bekantskaper tämligen flyktiga och snabbt övergående, men Jakob Hellmans LP var med länge.

Det fanns ju så många bra låtar. Vara vänner givetvis, som är en sån där hitsingel som till och med folk nu för tiden har lite koll på, men också andra finsnickrade poplåtar som vackert väder, Hon har ett sätt, Du är allt jag vill ha, inledningen med bedårande Tårarna och så Tåg förstås.
Det är låtar som för mig gör Jakob Hellmans enda LP till en av de främsta svenska popskivor som någon spelats in, men antar att andra inte gillade den alls.

Jakob Hellman från norrländska Vuollerim är ett musikaliskt mysterium. Han upptäcktes 1987 av EMI, fick spela in singeln Tåg, fick en grammis som bästa nykomling. Ett år senare låg LP:n ...och stora havet ute, en lika stor framgång som gav honom en ny grammis, som årets rockartist.

Sen försvann Jakob Hellman från popvärlden. Han har något enstaka tillfälle dykt upp på låtar tillsammans med andra artister och ett och annat hyllningsalbum, bland annat till Cornelis Vreeswijk.

Hoppet om en ny LP tändes när Jakob Hellman 2012 gav sig ut på en efterlängtad turné och samband med det lovade att det skulle dyka upp en ny skiva snart...men än har inget blivit av med det. Så vi får väl se.

Nr: 651/2222

söndag 29 december 2019

Andra generationen från Klippan

JOHNNY & DOM ANDRA – LJUS ÖVER PRÄRIEN – 1984

Jag skulle kunna rada upp hur många favoritlåtar som helst från den här plattan. Fräckt rockiga Som en liten flicka, handfasta Jag har inte glömt, nostalgiska Tillbaks igen och självklart Ljus över prärien till exempel...
Det känns dock lite orättvist mot dom andra låtarna på skivan. De är sagolika de också. Johhny är förresten Johnny Thunders. Det var där Johnny & Dom Andra hämtade sin inspiration. Dom Andra får det att låta så också, skramligt, ganska röjigt, rockigt och alldeles självklart med en naiv spelglädje.

Här finns den oskuldsfullhet som den bara kunde vara på 80-talet. Det är väl klart att Johnny & Dom Andra ville bli rockhjältar. Men inte på det sätt som folk är beredda att göra nu, att hänsynslöst gå över lik eller promotade till döds av något stort bolag.

De gjorde det dem tyckte var bra och det dem älskade. Och hoppades. För den sakens skull går det bara att älska en skiva som Ljus över prärien, som idag talar om att det faktiskt fanns en annan och bättre tid.

En annan sak. Jag insåg nu att nordvästskånsk dialekt, uppblandad med halländska och småländska, förädlad i trakterna mellan Perstorp och Klippan, är ypperlig att sjunga rock på. Eller är det bara jag som tycker det?
Johnny & Dom Andra hör inte till de allra första pionjärerna i Klippans pophistoria, utan kan väl sägas vara den andra generationen. Det hindrade inte att de stora hjältarna från de första åren ställde upp. Johnny & Dom Andra fick hjälp av storheter som Tomas Holst, Bo Åkerström, Olle Bop och säkert många fler av dem som under den tiden levde i och med Studio Bombadill.

Jag antar att det nu för tiden kan vara svårt att hitta den här LP:n, trots att den är jämngammal med Torssons En rökare i krysset. Skivorna från Svenska Popfabriken trycktes ju sällan upp i större upplagor.

Johnny & Dom Andra, trots att de fick med två låtar på klippansamlingen En flugskit i kosmos, nådde ju aldrig samma kultstatus som Kriminella Gitarrer, Kommissarie Roy, Torsson eller Wilmer X. Men jag kan lova dej att gillar du de skivorna kommer du att älska den här också.

Nr: 1327/2222

lördag 28 december 2019

Fun Boy Three - experimentell mainstreetpop?

FUN BOY THREE – WAITING – 1983

Ni kan inte ana hur roligt det var när jag hittade den här plattan. Jag hade fullständigt glömt bort den. Jag har för mig det var så att jag inte riktigt gillade den när den var ny. Därför hamnade den i nåt hörn tillsammans med andra saker jag helst ville glömma bort...
Men Waiting har blivit bättre. Den är mycket roligare att lyssna på nu än i början av 80-talet. Kanske för att jag nu inte jämför den med Fun Boy Threes debutplatta, som var lite för bra för sin omgivnings hälsa.

Fun Boy Three, som härstammade i rakt nedstigande led från legendariska skagruppen The Specials, var i början av 80-talet en experimentell skagrupp.

De blandade ska- och reggaerytmer med djungeltrummor och accapellasång. Musiken var avskalat naken. Låtar som The Lunatics (have taken over the asylum), Sanctuary och Way On Down gillade jag.

Waiting är gruppens andra och sista LP. Den är inte lika långt ut på kanten som debutskivan. Fun Boy Three har här närmat sig mainstreampop och synthpop, vilket säkert var orsaken till att jag inte gillade den då.

Men när man lyssnar på Waiting lite mer noga upptäcker man att det är en välgjord platta. Texterna är genomtänkta, cyniska och lite elaka. Fun Boy Three har dessutom kvar en del av sin lust att experimentera med rytmer, men här är det mer subtilt och inte lika uppenbart.

Kanske beror det på att David Byrne (Talking Heads) producerade. Han har utan tvekan satt sin prägel på musiken. Experimentell mainstreetpop, finns det?
Jag tror man kan komma över Waiting oförskämt billigt nu för tiden. Det är ingen sån där LP som på något sätt räknas bland ”legenderna” eller som särskilt anmärkningsvärd eller åtråvärd av samlare.

Hittar du den, och är lite nyfiken på ska, experimentell new wave och Talking Heads är den kanske något för dig. Jag rekommenderar låtar som Murder She Said, Our Lips Are Sealed, Things We Do och We´re Having All The Fun.

Nr: 1699/2222

Texten har publicerats en gång tidigare.

fredag 27 december 2019

Journeys sista med originalsättningen

JOURNEY – NEXT – 1977

Den tredje och sista av de journeyskivor jag har i samlingen. Det är också den sista med originalsättningen. Den med santanafolket Gregg Rolie som sångare och gitarristen Neil Schon samt The Tubes Ross Valorie och Prairie Prince ( den sistnämnde dock ersatt av Aynsley Dunbar på den här skivan).
Det var efter Next som Journey bytte stil och gick mot en ny karriär inom AOR. Det är därför det är min sista. Jag kom aldrig överens med Journey nya sound och sångaren Steve Perry. Foreigner, Styx och REO Speedwagon hörde aldrig till mina favoriter.

Jämfört med de två första plattorna, som båda är högkvalitativ progressiv jazzrock är det här en något mer avvaktande sak. Det är mycket gitarr och en hel del muller från Rolies keyboards, men inte lika mycket Santana som tidigare, inte så jazzigt utan mer spacerock.
Men det är en platta jag verkligen uppskattar för de långa spacerocksekvenserna och för de blixtrande gitarrsolona, samtidigt som jag kan tycka att det ibland blir lite för mycket av det goda, lite tjatigt med andra ord. Någon hitlistemusik är det definitivt inte.

Och den kapitalistiska sidan av mig kan förstå skivbolaget som krävde förändringar, samtidigt som min mer sunda sida säger att det här bandet nog borde fått fortsätta på den inslagna vägen.

Inledningen med Spaceman, I Would Find You liksom instrumentala Nickel And Dime är bra bevis för det. De är de mest intressanta låtarna på Next, men det övriga materialet inte är dåligt det heller.

Nr: 1695/2222

torsdag 26 december 2019

Pistola sluter cirkeln

WILLY DEVILLE – PISTOLA – 2008

Det sista album Willy DeVille spelade in. Bara drygt ett år senare dog han i cancer i bukspottskörteln. Därför är det ett album som ger både rysningar och gör mig sorgsen. Det kändes som han mer att uträtta.
Jag hade gärna följt Willy DeVille nu också, på samma sätt jag gjort ända sedan 1977 och magiska, otroliga debutplattan Cabretta. Jag lyssnade med spänning på varje ny skiva som dök upp efter det. Mink DeVille och senare Willy DeVille på egen hand gjorde mig aldrig besviken. Han gick hela tiden nya vägar, vågade experimentera med allt från rå asfaltsrock till latinorock och New Orleans r´n´b, till och med country.
Pistola kan nog sägas vara en sammanfattning av hela hans karriär. Det börjar med hårt rockiga So So Real, följs upp av funkiga tuffa Been There Done That. Efter det kommer den ena igenkänningen efter den andra.

Som alltid är Willy DeVilles låtar välgjorda, fyllda av känslor, lite vemodiga samtidigt som det finns en obändig karaktär att aldrig ge sig för vad andra tycker, en vilja alltid gå sin egen väg. Det är nog det jag uppskattat mest i Willy DeVilles musik, den där rebelliska tonen.
Det hittar jag på Pistola också, även om den vemodiga tonen finns där. Jag kan inte slå från mig tanken att Willy deVille visste åt vilket det håll det var på väg när han spelade in skivan. Jag tycker det hörs i hans röst som här känns vekare och sprödare än tidigare. Den där vilda glöden och energin finns där inte på samma sätt trots att han anstränger sig, det hörs.

Därför kan jag inte heller påstå att Pistola är ett av Willy DeVilles bästa plattor. Hans storverk ska nog i stället ses i soloskivorna Victory Mixture och Backstrets Of Desire samt i Mink Devilleplattor som Cabretta, Le Chat Bleu och Where Angels Fear To Tread.

Självklart är detta givetvis ändå ett album som bara måste finnas i samlingen. På något sätt är det Pistola som knyter samman hela Willy DeVilles karriär. Det är den som sluter cirkeln.

Nr: 282/CD

onsdag 25 december 2019

Så fel att det blir rätt...

AU PAIRS – PLAYING WITH A DIFFERENT SEX – 1981

Au Pairs är så fel att det inte kan bli annat än rätt. Det finns en dissonans i deras musik som inte är annat än sylvasst skärande. Men det finns också ett funkigt hårt driv och en punkigt fräck ton som gör Playing With A Different Sex till en mycket märklig och spännande upplevelse.
Bara inledningen med stenhårt riffiga We´re So Cool är en sån där sak som gör att man inte glömmer Au Pairs i första taget. Det är en låt som biter sig fast, är svår att skaka av sig. Den som orkar lyssna igenom hela skivan på en gång, för Au Pairs är fysiskt krävande, kommer att upptäcka att bandet har mer än så att ge. Funkadelic-tuffa tvåan Love Song är bara ytterligare ett exempel.

Playing With A Different Sex var Au Pairs debutskiva, trots det anses den vara en av de bästa post-punkskivor som någonsin släpptes i England.

Jag kan inte säga emot. Det är en LP jag kan rekommendera till alla som nån gång gått igång på Blondies tidiga plattor, Pretenders två första magiska album eller varför inte Gang Of Four, som Au Pairs gärna jämförs med.

Au Pairs var fel redan på ”sin” tid. Sångerskan Lesley Woods var öppet lesbisk, vilket i början av 80-talet var minst sagt kontroversiellt att gå ut med. Kanske var det därför Au Pairs betraktades som ett band lite för långt ut i periferin för att de skulle tas på allvar.

Eller så var det för att gruppen i sina texter var öppet politiskt engagerade på vänsterkanten samt att de tog upp ”besvärliga” ämnen som homosexualitet.
Kanske var det därför birminghambandet Au Pairs karriär som band blev tämligen kort. Efter ett andra album, Sense And Sensuality (1982) splittrades gruppen. Lesley Woods började spela med tjejrockbandet Darlings.

Nr: 1697/2222

Texten har publicerats en gång tidigare.

tisdag 24 december 2019

Lagom till jul 1984

Musical Box önskar alla läsare en riktigt God Jul med Slades jul- och nyårssingel från 1984.

SLADE – ALL JOIN HANDS – 1984

Slade hoppades väl att All Join Hands skulle bli årets julsingel 1984, den släpptes i precis lagom tid innan jul. För säkerhets skull fanns på b-sidan Here´s To The New Year, så att folk fick något både till jul och till nyår.
Att släppa en nyårslåt kunde ju inte slå fel, Slade hade ju en viss tradition att göra jullåtar, Happy Xmas Everybody från 1973 har ju blivit en jultradition lika mycket som Räven raskar över isen (åtminstone i huset där jag bor). Nu blev väl Here´s To The New Year aldrig lika välkänd, men ändå.

All Join Hands var dock ingen jullåt, det var menat att bli en klockren singeletta. Men där fick Slade delvis fel, låten tog som bäst upp 15:e plats på den tidens brittiska topplista över sålda singlar.

Jim Lea och Noddy Holder hade så klart hoppats på bättre, singelettor var de ju sen 70-talet vana vid att få och med comebacklåtarna Run Run Away och My Oh My på 80-talet hoppades de att det skulle bli så igen.

Som gammal sladefan har jag givetvis svårt att stå emot All Join Hands, men får nog ändå erkänna att det inte blev en särskilt lyckad singel. Troligtvis mest för att den var alldeles för lika både My Oh My och Run Run Away. Det blev lite för mycket av smäktande allsång och stråkar.
Nåja, men vi har ju alltid singelbaksidan, Here´s To The New Year, som länge inte fanns att hitta på någon annan plats än bakom All Join Hands. Jag har dock aldrig ens testspelat den på någon nyårsfest, men den borde funka.

All Join Hands hittar man också på albumet Rogues Gallery. Here´s To The New Year finns på CD-utgåvor från 2007 och senare av samma album och dessutom på samlings CD:n Slade B-sides.

Nr: 123/singel

måndag 23 december 2019

Octopus, Magical Mystery Tour och en fuzzgitarr

OCTOPUS – RESTLESS NIGHT – 1970

Det här är ett album gamla fans till Beatles, Hollies och andra 60-talsstorheter ska leta efter. Octopus har en smittsamt härlig stil, psykedelisk 60-talspop med glimten i ögat som är synnerligen välgjord.
När jag nu lyssnat på skivan några gånger till vill jag lägga till 10cc, XTC:s Skylarking, Oranges & Lemons och de skivor Andy Partridge och hans polare gjorde som The Dukes Of Stratosphear, med den skillnaden att Octopus var med själva på 60-talet förstås.
Vänta lite, jag lägger till Magical Mystery Tour också. Och Sgt Pepper så klart. Det är där vi hittar Octopus. Det är nämligen en lysande skiva det här. Den enda Octopus spelade in, tyvärr. Det är ju nästan alltid så, det roligaste finns det för lite av, men Michael Boltonskivor finns det alltid hur många som helst av. Och Cliff Richard.
Octopus musik ligger nära Beatles, men jag vill inte kalla det en kopia. Octopus går inte i fällan att försöka göra precis på samma sätt som Fab four, utan letar upp egna vägar också, som blir nog så spännande.

Och de lyckas väldigt bra. Jag vågar nog påstå att varenda låt på skivan har det där lilla extra som gör att man vill höra mer. Det är ju så lätt att bli förälskad i en spretig fuzzgitarr.

Octopus kallade sig från början The Cortinas. Men när bandet upptäcktes av basisten i Troggs och Nigel Olson, Elton Johns trummis, och tack vare det fick turnera i Europa tillsammans med Humble Pie och Status Quo bland andra, blev det namnbyte till Octopus i stället.

Lite trivia, två av medlemmarna i Octopus, Malcolm Green och Nigel Griggs, emigrerade till Australien och hamnade senare i artrockbandet Split Enz.

Nr: 1245/2222

söndag 22 december 2019

Jeff Lynnes anonyma Zoom

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – ZOOM – 2001

15 år efter senaste LP:n kom ELO och Jeff Lynne tillbaka med Zoom. Ett album där Lynnes gamla band inte fanns med, i princip är det ett soloalbum. Men vad som är mindre omtalat är att han fick hjälp av bland annat George Harrison och Ringo Starr.
1986 års Balance Of Power var då senaste albumet från ELO och fansen hade verkligen längtat efter något nytt. Det ELO Bev Bevan skapat efter splittringen mellan honom och Lynne var det inte många ELO-fans som tog på allvar eller uppskattade.

Det var till och med så att de tyckte ganska illa om ELO Part Two. Men Zoom var äkta vara, eller så nära det gick att komma. Jeff Lynne hade ju varit ELO:s själ och hjärta enda sedan den vildögde Roy Wood lämnat bandet redan efter första skivan 1971.

Det var ju Lynne som skapat ELO.s karaktäristiska och förföriska sound och på 70-talet låg bakom album som A New World Record och Out Of The Blue, bandets absoluta höjdpunkt för skivköparna.

Jodå, trots att Zoom tog 15 år på sig är det ingen som tvekar på att det är ett album av Jeff Lynnes ELO. Soundet är som direkt hämtat från A New World Record men mer förfinat och inte lika slamrigt, violinerna är ännu mer smäktande och Lynnes röst än mer sockerdrypande.

Men inte lika publikfriande skamlös som Discovery, eller tråkig som Secret Messages. Zoom är ett välgjort hantverk med ett modernt 2000-talssound, men tveklöst nostalgiskt drömskt och exakt så som alla dem som älskat låtar som Turn To Stone, Mr Blue Sky och Birmingham Blues ville ha det.
Det är svårt att inte låta sig förföras av Zoom trots att det egentligen inte finns särskilt många låtar som är direkt minnesvärda jämfört med de gamla hitlåtarna från 70-talet. Kanske var det därför albumet fick passera tämligen obemärkt. Det var faktiskt så att skivan sålde så dåligt att Jeff Lynne fick se en planerad USA-turné inställd.

Jo, jag missade den också. Det var först när skivan tretton år senare släpptes på vinyl jag pinsamt nog upptäckte att den fanns. Men skamlöst nog skaffade jag den inte då heller utan nöjde mig några år senare med en CD som jag hittade billigt. Så lågt var mitt intresse för Jeff Lynne på den tiden.

Anledning att leta fram skivan fick jag inte förrän för ett par år sedan då Jeff Lynne ännu en gång gjorde sig påmind, nu med albumet Alone In The Universe, som nog ska betraktas som starkare än sin föregångare. Först då lyssnade jag på Zoom på allvar.

Nr: 274/CD

lördag 21 december 2019

Gabriels OVO lämnar ingen oberörd

PETER GABRIEL – OVO – 2000

Man får ta OVO för vad det är. Det är en soundtrack till en show, The Millennium Dome Show i London som sattes upp vid millennieskiftet år 2000. Musiken på CD:n kan därför stundtals vara svår att hänga med i och förstå skiftningarna.
Men så är det ju alltid med soundtracks. Man måste sett filmen eller vad det nu kan vara för att förstå hela sammanhanget. Första gången jag hörde OVO blev därför irriterande med alla de stämningar Peter Gabriel skapade, vilka sedan försvann och byttes mot något helt annat. Att där och då inse linjen mellan hiphop och en skotsk reel var omöjlig.
Men samtidigt har väl aldrig något av de album Peter Gabriel någonsin skapat varit särskilt lätta att förstå, utom möjligtvis populärmusiken på So från 80-talet och kanske också hans fjärde solo, den med Shock The Monkey, skivor som var betydligt mer samhällstillvända än annat han gjort.

Ser man det så blir naturligtvis OVO ännu en av Peter gabriels märkliga album, som i rakt nedstigande led nog ska kunna jämföras med Up som kom ut tvåp år senare, 2002.
Eller kanske ännu hellre med Big Blue Ball, det där projektet Peter Gabriel höll på med under halva 90-talet och sen sammanställdes 2008. Där dök det upp diverse gästartister,a llt från hiphopfolk till egyptiska magdansare och gamla synthpopsnubbar. Det blev en spännande skiva.

OVO skulle kunna vara ett album i samma anda. Även här tar Gabriel hjälp av artister utifrån, rapparen Rasco, Neneh Cherry, Liz Fraser från Cocteau Twins. Allra mest spännande, tycker jag, är det gästspel Richie Havens gör. Ni vet, han med Freedom från Woodstockfestivalen.

Musiken må kännas lite rörig och osammanhängande. Men som helhet, om man sätter i skivan i Gabriels egen diskografi och inte tänker på soundtrackdetaljen, blir det ändå ett album man med stor behållning kan lyssna på.

Mycket stor till och med. OVO är kanske inte något av Peter Gabriels mest framstående verk, men det står sig bra i konkurrensen och lämnar ingen oberörd.

Nr: 291/CD

fredag 20 december 2019

Ett märkligt och förvirrande album

SANTANA – MOONFLOWER – 1977

Då är man fast igen. Den här gången var det Moonflower, som fick snurra på skivspelarna flera kvällar i rad. Santana har den effekten. Det är svårt att låta bli.
Moonflower är ett märkligt och förvirrande album. Det är ett dubbelalbum där hälften av låtarna är inspelade i studio och den andra halvan är liveinspelningar med storheter som Soul Sacrifice, Black Magic Woman, Europa, liveversioner som 1977 inte släppts tidigare.

Men det är inte så att ena skivan består av studiomaterial och den andra är en liveplatta. Det blir aldrig enkelt med Carlos Santana, som den här gången väljer att blanda studioinspelningar med liveupptagningar.
Och som vanligt blir det ohyggligt spännande. Nej, nej, inte alls rörigt som man skulle kunnat tro. För på något sätt finns det en röd tråd som börjar med nya Dawn och sen fortsätter till sista låten på fjärde sidan, en liveinspelning av Toussaint L´Overture.

Och då har man fått sig en kraftfull dos Soul Sacrifice och ett blixtrande men galet långt trumsolo i Head Hands & Feet. Fått känna på storheten i Black Magic Woman och Europas vackra gitarrsolo. Kronan på verket får dock bli covern på Zombies She´s Not There. Mellan det en rad studionummer som Go Within, Bahia och El Morocco.
Ska man helt strikt dela upp låtarna är förmodligen studioinspelningarna ganska ordinära, men som i helheten blir exakt de bitar som behövs för att skapa det magiska albumet Moonflower.

Det är därför ett album man ska lyssna på i sin helhet. Det är då Moonflowers storhet uppenbarar sig. Att lyssna på någon enstaka låt eller bara någon enda av de fyra sidorna blir bara fattigt. Eller så kan du göra som jag, spela albumet flera dagar i rad...

Nr: 1469/2222

torsdag 19 december 2019

Så här ska Molly Hatchet låta

MOLLY HATCHET – LIGHTNING STRIKES TWICE - 1989

Lightning Strikes Twice är något så ovanligt som en bra Molly Hatchet-skiva från 1980-talet. Efter fem års uppehåll gav sig bandet tillbaka till sina rötter, southern rock.
Borta är de utstuderade och välpolerade hårdrocksriffen och utslätade hårdrockslåtarna. Nu är det mer boogie, mer ylande gitarrer, lysande pianospel och rubusta bra låtar. Nu står de äntligen med fötterna djupt nere i Floridas swampland och lirar svettig och frustande rock igen.

Det här är en skiva jag kommer väldigt bra överens med. Det räcker nästan med de två första låtarna, Take Miss Lucy Home och There Goes the Neighbourhood.

Här hittar Molly Hatchet faktiskt en suverän cross-over mellan tung hård rock och Allmans och Skynyrds sydstatsrock. Men skivan delar säkert MH-fansen i två läger.

De som gillade hårdrockbandet Molly Hatchet har inte mycket att hämta här. Men de som bara älskade debutplattan 1978 och såg alla senare album som stora svek kommer att gilla den.
Okej, produktionen och soundet går inte att undvika att ta upp. Det är inte alltid bra. Men nu snackar vi sent 80-tal och då skulle det låta så här. Massivt och svulstigt bombastiskt. Men det här är – trots många år – äntligen en Molly Hatchet-skiva som står för sig själv.

Bra, tung southern rock rätt upp och ner. Så här ska Molly Hatchet låta. Fler bra låtar: Heart Of My Soul, I Can´t Be Watching You och balladen Goodbye To Love.

Nr: 1694/2222

Ungefär samma text har publicerats en gång tidigare. Men då jag nu lyssnat på skivan igen, med stort nöje, känns det inte mer än rätt att uppmärksamma skivan igen.

onsdag 18 december 2019

Country Joes vietnamprotest

COUNTRY JOE & THE FISH – I-Feel-Like-I´m-Fixin´-To-Die Rag – 1967

Låten börjar med en skränande kör och avslutas med k-pistskott och en gigantisk (kärnvapen)explosion. I-Feel-Like-I´m-Fixin´-To-Die Rag är kanske den mest kända av alla protestsånger mot vietnamkriget.
Country Joe & The Fish var ett av de psykedeliska rockband som dök upp under The Summer Of Love 1967. De snabbt populära på grund av sina ironiska texter kryddade med svart humor och singeln släpptes senare samma år.

Låten hade dock redan några år på nacken, den var inspelad 1965 och hade det året också getts ut på EP:n Songs Of Opposition eller Rag Baby Talking Issue No 1, som följt med en undergroundtidning gjord av Country Joe McDonald. Men det var det ingen som kom ihåg två år senare...

Det var när låten togs med på Country Joes album I-Feel-Like-I´m-Fixin´-To-Die som den blev känd på riktigt, och älskad eller hatad i hela USA och i andra delar av världen också.

Country Joes satiriska svarta budskap i texten blev en av de gnistor som tände proteststormarna över hela världen mot kriget i Vietnam.
”And it's one, two, three, what are we fighting for? Don't ask me I don't give a damn Next stop is Vietnam. And it's five, six, seven, open up the pearly gates, Well there ain't no time to wonder why, Whoopie! We're all gonna die!”

Nr: 131/singel

tisdag 17 december 2019

Little Feats avskedshälsning till fansen

LITTLE FEAT – HOY-HOY – 1981

Hoy-Hoy är ett lite oväntat fynd, en musikskatt. Det hade jag inte vfäntat mig av ett dubbelalbum med sånt som blivit över, ratade inspelningar, obskyra liveupptagningar och en och annan ny låt. Men Hoy-Hoy är ett riktigt underhållande album, ett måste för Little Feat-fansen.
Albumet kom till efter Lowell Georges död då resten av Little Feat trodde att sagan var slut och att deras sista album skulle bli Down On The Farm. De övertalade sitt skivbolag att ge ut Hoy-Hoy som en sista hälsning till fansen från Lowell George och Little Feat. Nu blev det inte så, Little Feat återuppstod och spelar väl fortfarande in en och annan platta, men det är en annan sak.
Egentligen borde ett album som Hoy-Hoy bara intressera de allra närmaste fansen, de som har allt och kan allt och fortfarande inte kan få nog. Det behovet tillfredsställer Hoy-Hoy, det finns massor av kul material, då okänt, som säkert känns helt nödvändigt för de verkligt initierade.

Jag påstår dock att Hoy-Hoy är betydligt mer intressant än så. Jag går till och med så långt att jag menar att detta album skulle kunna vara den perfekta introduktionen för dem som precis blivit nyfikna på Little Feats musikvärld.
Självklart ska man inte jämföra detta album med storheter som Sailin´ Shoes, Dixie Chicken, Feats Don´t Fail Me Now eller magiska Waiting For Columbus. Hoy-Hoy är lite för spretigt för det, vilket blir en naturlig följd när ett sånt här avskedsalbum ska sammanställas.

Samtidigt är det albumets storhet. Man får lite av varje, från alla de epoker Little Feat gick igenom fram till början av 80-talet.

Ett par av de liveupptagningar som finns med albumet, Willin´ och Fat Man In The Bathtub, spelades in i samband med Waiting For Columbus men fick av någon anledning inte plats där. När man nu hör dem på Hoy-Hoy förstår åtminstone inte jag varför de togs bort.
Nr: 1508/2222