The Musical Box: 2019

söndag 20 januari 2019

Abiogenesi – Livets uppkomst

ABIOGENESI – LE NOTTI DI SALEM – 2000

Abiogenesi, livets uppkomst, står för sitt namn. Detta italienska progrockband, som föddes 1995, går tillbaka till 70-talet, progrockens rötter, Yes, Genesis och King Crimson.
Italiensk progrock ibland kännas otillgänglig och knepig. Så det gäller att vara på rätta humöret. När den här skivan hamnar på tallriken.

Med andra ord är det inte alltid jag uppskattar Le Notti Di Salem. Det krävs rätt mentala balans, en total frihet från stress och krav. Och framför allt gott om tid. Det är då den här skivan funkar bäst.

Ljudbilden är kraftfull, med mustig orgel, en elak gitarr, flöjt, och en sångare som nog kan kallas karismatisk, eller åtminstone uttrycksfull.

Le Notti Di Salem är tredje albumet från Abiogenesi och håller liksom bandets både tidigare och senare plattior en jämn och hög standard. De nio låtarna håller sig dock på nånstans mellan fem och åtta minuter.

Det görs inga direkt långa utflykter i progrocklandskapet, utan bandet håller sig ganska strikt i mitten, även om det nog kan anas en viss förkärlek för psykedelia.
Abiogenesi kan konsten att variera sin musik så att den hela tiden känns fräsch och spännande. Så det blir aldrig tråkigt. Detta är ett album man gärna lyssnar till slutet på.

Nr: 1243/2222

lördag 19 januari 2019

En trevlig Costello-LP

ELVIS COSTELLO – PUNCH THE CLOCK – 1983

Punch The Clock känns lite anonym i spåren efter My Aim Is True och This Years Model. Men man måste ge det en ärlig chans. Det är egentligen ett riktigt bra Costello-album. Här finns en massa bra och kul melodier. Everyday I Write The Book och Let Them All Talk till exempel.
Så ska bra pop låta. Det är liksom så självklart. Det är snyggt, mycket blås, eleganta synthpålägg, genomarbetade låtar och trevligt. Väldigt trevligt. Det där trevliga är kanske det som ställer till det. Den är lite för trevlig, i alla fall för att vara ett pop-album från en sån kille som Elvis Costello. Den känns bara så vanlig...vågar jag säga välanpassad...även om jag inte riktigt tror på det...

Nåja. Efter ett par nya genomlyssningar kom jag på att de låtar jag gillar bäst är där Costello låter som förr, på 70-talet alltså.

Låtar som TKO (Boxing Day) eller The Greatest Thing. De skulle kunnat platsa på till exempel This Years Model. Men man kan inte få allt.

Punch The Clock är ändå ett bra Costello-album. Han lirar åtminstone inte soul eller country. Då är allt nämligen okej. Därmed utpekat att det finns av hans skivor jag inte är så bedövande förtjust i.
Trots alla tveksamheter tycker jag att man ändå kan utnämna den till en av de bästa plattor som kom ut 1983. Det kanske inte säger så mycket. Men ur mitt perspektiv finns det dock inte så mycket att välja på. Det var ju det året David Bowie avslöjades i dancegarderoben hånglande med sitt monster Let´s Dance.

Nr: 1401/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare. Med det var så länge sen, så jag tycker att den borde få en chans till.

fredag 18 januari 2019

The Godfathers of stoner rock

SIR LORD BALTIMORE – SIR LORD BALTIMORE – 1971

Utan att ha en aning om det var Sir Lord Baltimore 1970 det första heavy metalbandet. Första skivan, Kingdom Come, har precis allt en metalplatta ska ha av råa gitarriff, blytunga rytmer och sång med domedagsstämma.
Jag kan inte påminna mig om vi på den tiden använde benämningen heavy psych. Det är möjligt att det är en senare uppfinning. Jag gissar att Sir Lord Baltimore såg sig själva som ett psykedeliskt rockband i samma anda som Blue Cheer (måste här bara nämna deras kross av Summertime Blues som fortfarande är en låt jag får rysningar av), men har också – med all rätt – kallats för The Godfathers of stoner rock.

Den som letar kommer säkert att hitta likheter mellan Sir Lord Baltimores två plattor och storheter som Kyuss, Fu Manchu och även senare tiders Nebula.

Kingdom Come blev en legend redan på 70-talet och de få som hade skivan sågs med avundsjuka på. Att få tag i den plattan då blev nästan direkt omöjligt, Ebay var ju inte uppfunnet.

Men jag fick tag i den, vilket gjorde att mitt källarrum under en period befolkades av hårdrockare i avklippta jeansjackor som diggade de fläskiga riffen. Men det där var en snabbt övergående period. Sir Lord Baltimores andra platta har jag inget minne av alls från den tiden. Den kom bort.

Men då ska man komma ihåg att konkurrensen var extrem, det var ju samma period som Black Sabbath, Deep Purple och inte minst Led Zeppelin gav ut sina riktigt stora album. Vad var då ett skräningt amerikanskt hårdrockband i jämförelse?
Det är faktiskt bara några år sedan jag köpte skivan, en nypressad reissue fick det bli, även om skivan inte alls är omöjlig att hitta i original. Sir Lord Baltimores tvåa är inte heller lika intressant som bandets debutplatta. Det beror framför allt på att låtmaterialet känns svagare. Dessutom är skivan på gränsen till pinsamt kort, de båda sidorna är bara 18 respektive 15 minuter.
Ett riktigt intressant spår hittar jag dock, The Man From Manhattan, ett elva minuter långt epos där Sir Lord Baltimore visar att de inte bara var först och bäst på att mangla utan också hade progrockambitioner.

Nr: 1314/2222

onsdag 16 januari 2019

En happening med Tesla

TESLA – FIVE MAN ACOUSTICAL JAM – 1990

Trodde aldrig någonsin att jag vid ett enda tillfälle skulle ställa mig upp och applådera ett amerikanskt metalband från 80-talet, ett pudelrockband som Tesla! Men nu gör jag det. Five Man Acoustical Jam är ett lysande livealbum.
Kommer ni ihåg den perioden i början av 90-talet när det var inne att göra unpluggedalbum? Liveinspelningar med nästan bara akustisk gitarr på en ganska liten intim scen. Alla gjorde det, MTV körde en tv-serie med sådana konserter som sedan släpptes på CD*; Neil Young, Springsteen, Clapton. Hårdrockband gjorde det också; Alice In Chains, Kiss, Europe...till och med Nirvana.

Och nu till Tesla. Fansen påstår nämligen att Tesla var först, att unpluggedgrejen var deras idé. Att Five Man Acoustical Jam var den första plattan i ”unplugged-genren”.

Det är fullt möjligt, den är från 1990 och jag har inte hittat någon äldre (mina ”efterforskningar” på området har dock inte varit särskilt grundliga), så Tesla-fansen kan ha rätt.

Albumet handlar nämligen precis om det skivtiteln säger, fem gossar, akustiska gitarrer och ett musikaliskt jam, en happening. Om Tesla verkligen var först spelar mindre roll när man lyssnar på konserten, som är väldigt underhållande.

Jag har inte något av Teslas hårdrock/metalalbum (jag vet inte ens vilken genre man borde placera dem i...), men på den här plattan överraskar de åtminstone mig. Inspelningen lär dessutom vara gjord under en och samma konsert, den 2 juli 1990 på Trocadero i Philadelphia. Det är stort.

Så gjorde man oftast inte på 90-talet med livealbum. Det vanligaste var att plocka en låt här och en där från en hel konsertturné för att få ihop det bästa till en skiva. Den idén var kanske smart, men det blev inte alltid så roligt. Känslan och närvaron försvann ofta nånstans på vägen. Men Five Man Acoustical Jam har närvaro och mycket känsla. Det är nästan som man vore där.
Jag kan inte uttala mig om bandets egna låtar som de här gör akustiska versioner av eftersom jag inte hört ”originalen”. Jag kan bara säga att jag gillar formen de gör låtarna i. Sen gillar jag också att Tesla förmodligen går utanför sina egna ramar när de ger sig på både Beatles (We Can Work It Out), Rolling Stones (Mothers Little Helper) och Creedence (Lodi).

Det är också stort, och väldigt roligt att lyssna på. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den här dubbel-LP:n.

Nr: 1398/2222

* Det kan vara så att det var MTV:s serie som startade trenden...

Jag har publicerat den här texten tidigare, men tycker skivan är så bra att jag nu ger den en ny chans...med samma text...ungefär...

tisdag 15 januari 2019

Piskar upp en elektrisk storm

T.P. SMOKE – T.P SMOKE – 1971

Kunde inte stå emot den här plattan. Dansk heavyprog från det tidiga 70-talet, på lilamelerad vinyl dessutom. Det är en reissue, troligen en pirat dessutom.
En miss, men jag kan leva med det, från den här skivan är det inte alls långt till Atomic Rooster, Emerson Lake & Palmer eller till och med Procol Harum.
Det är nämligen ohyggligt mycket orgel. T.P Smoke drar sig inte för att piska upp en elektriskt storm, det blir stundtals riktigt ”heavy”. Musiken är kraftfull och helt kompromisslös.

Och det är bluesigt...med en absolut ton av psykedelia dessutom jazz. Ett riktigt spännande album, tycker jag, även om de flesta kritiker både från då och nu inte håller med om det.

Okej, T.P. Smoke kan väl egentligen inte mäta sig med de riktigt stora. Bandet har en tendens att ge sig ut i lite väl flummiga orgelavsnitt, som säkert uppskattas av en del, men inte gillas lika mycket av andra.

Trion T.P. Smoke gjorde bara detta enda album. Möjligtvis berodde det på att skivan, troligen, nästan bara släpptes i Danmark och aldrig nådde någon större internationell publik, utom mindre upplagor i Israel och Mexiko.

Nr: 1312/2222

söndag 13 januari 2019

En opålitlig sagofé

LENE LOVICH – STATELESS – 1979

En eftermiddag var den där, halvpunktjejen Lene Lovichs debutalbum Stateless. Med fuktiga gröna ögon stirrade hon på mig. Utan att tänka mig för bjöd jag hem henne. Sen var det för sent.
Som ett stripigt litet norskt skogstroll, en vacker men opålitlig sagofé, fanns LP:n liksom bara där i min gröna sammetssoffa och ritade krumelurer i mina böcker. Ångande av kåthet stampade den i golvet, ryckte mig i håret och kunde till och med bita mig i handen om jag inte såg upp.

Jag försökte ignorera den och väntade på att den skulle sticka iväg med Wreckless Eric, Devo och andra konstiga postpunkplattor. Men Stateless var envis. My lucky numbers one, sjöng den med mörk och lockande röst.

Jag gav upp och gjorde som den ville. Det har jag alltid ångrat. Jag blev beroende, eller kanske förtrollad. Men helt plötsligt var den borta. Ett glittrigt skratt hördes mellan träden.

Brittiska rocktjejen Lene Lovich, som egentligen heter Lili-Marlene Premilovich och var uppväxt i USA, gav ut sitt första album 1979, Stateless. givetvis på Stiff Records.

Singeln Lucky Number blev det året en stor hit på postpunkscenen, men plattan kryllade av lysande irriterande punklåtar. Inledningsspåret, Home (is where the heart is), sätter Lovich direkt. Resten är precis lika bra.
Lene Lovich studerade på flera konst- och teaterskolor och var en säregen rocksångerska. Från hög falsett kunde hon falla till den djupaste tenor. Fascinerande och annorlunda musik som då fick utrymme på den brittiska rockscenen, där allt var tillåtet. Hon gav några år senare ut plattorna Flex och No Man´s Land i samma udda stil.

Nr: 183/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare.

lördag 12 januari 2019

Sweets hårdrockiga baksida

SWEET – LITTLE WILLY – 1972

Little Willy blev Sweets första hitsingel i USA. Hemma i England fick den dock ingen större uppmärksamhet. Bubblegumpop blev aldrig samma grej i England som i USA. Dessutom ville Sweet egentligen lira hårdrock.
Men så var det ursprungligen en brittisk idé. Amerikanerna hade helt enkelt tagit den brittiska beatpopen och skruvat till den åt det mer fåniga hållet via band som Ohio Express, 1910 Fruitgum Company och Lemon Pipers. Den formen av humor uppskattades dock inte av engelsmännen och inte särskilt mycket på andra ställen utanför USA heller, så genren självdog efter några år.
Sweet var dock ett försök att etablera bubblegumpop i England, där bandet försågs med hitlåtar skrivna av hitmakarduon Nicky Chinn och Mike Chapman. Sweet hade därför i början av sin karriär en rad hitlåtar som numera nog skulle anses vara schlagerpop.

Låtar som Poppa Joe, Co-Co, Funny Funny, Wig-Wam Bam och inte minst Ballroom Blitz fick Sweet att gå från okända till välkända och skaffade dem en rad tonårsfans. Idag skulle man kunna jämföra Sweets tidiga år med storheter som Justin Bieber, Eric Saade och The Foo Conspiracy.

Problemet för Sweet var dock att de egentligen hade helt andra drömmar än att lira bubblegumpop. De ville spela hårdrock, vilket dock väl bakom den glittriga fasaden. Men bandets hårdrocksdrömmar märks däremot på vissa b-sidor av alla de hitsinglar som gavs ut.

Det är därför jag tycker flipsidan av Little Willy är intressantare sidan av singel idag. Där hittar man nämligen Man from Mecca, en ganska tung rocklåt som på den tiden borde kunnat jämföras med Slades tidiga låtar. Det var en låt skriven av bandet.

Andra exempel på roliga hårdrocks b-sidor är singeln Co-Co som på flipsidan döljer hårdrockiga Done me Wrong Alright, också den skriven av bandet självt. Det finns säkert fler exempel.

Nr: 46/singel

torsdag 10 januari 2019

Deep Purple och soul

DEEP PURPLE – STORMBRINGER – 1974

Stormbringer är en lysande bra rocklåt. Den borde räknas in bland Deep Purples klassiker...eller gör den det kanske? Jag vet inte.
Stormbringer är Deep Purple nästan i nivå med vad de gjorde på In Rock och Machine Head, tung, rå och skitig rock. Det nya är funk, som om de lyssnat in sig på Aerosmith, men givetvis utan att sen kopiera en enda ton.

Det är lite trist att resten av albumet Stormbringer inte hänger med på den nyheten. Utan låten Stormbringer är det är faktiskt en sån där LP man frestas att kalla usel.

Jag har mina aningar, för efter den här skivan lämnade Ritchie Blackmore bandet. Visserligen kör han sina riff som vanligt, men det verkar oinspirerat och uttråkat. Han hade nya planer på gång så klart, och trivdes väl inte helt i sällskapet.

Som jag och David Coverdale. Jag har svårt för hans röst. På något sätt passar han inte in i Deep Purple-soundet och jag kan naturligtvis inte låta bli att jämföra med Gillan...

Coverdale är en utmärkt sångare, men inte i Deep Purple, som inte var något soul-funkband...och aldrig ville eller skulle bli det.
Några fler låtar än Stormbringer?
Nää...tror inte det. Men Soldier of Fortune är en otäck ballad.

Omslaget är dock snyggt, ett av Deep Purples bästa. Men nästan alla deras skivomslag från 70-talet var njutningar i sig; Machine Head, Who Do We Think We Are, Burn, Fireball och In Rock.

Nr: 1012/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men tycker den är värd att upp märksammas igen.

onsdag 9 januari 2019

Alternativ pop utanför listorna

WORLD PARTY – GOODBYE JUMBO – 1990

En rolig platta det här. Hade glömt hur bra den var. Men nu när jag ”upptäckt” World Party kan jag inte låta bli den. Karl Wallinger, som en gång var med i Waterboys, skapade här ett ganska udda och eget sound, som jag uppskattar.
Möjligtvis är det indiepop, vilket 1990 var helt rätt i tiden. Indieband började ju dyka upp i det allmänna medvetandet någon gång under mitten och slutet av 80-talet, även om genren nog kan spåras ända tillbaka till England och mitten av 70-talet. Goodbye Jumbo hör vilket fall som helst till den alternativ pop som aldrig riktigt fick plats på topplistorna. Och förmodligen inte ens hade ambitionen att göra det.
Goodbye Jumbo kan vid en första lyssning låta lite småknepig och rörig. Men att hitta referenser är inte svårt. World Party har jämförts med allt från John Lennon och Bob Dylan till Rolling Stones. Ett kul inslag är låten Way Down Now som är en blinkning till Mick Jagger och Sympathy For The Devil.

Goodbye Jumbo är andra skivan i Karl Wallingers sporadiska diskografi med bandet. Första World Party-skivan släppte han 1986, Private Revolution, sen tog det fyra år till Goodbye Jumbo, och efter det skivutgivningar 1993, 1997 och 2000.

Nr: 1391/2222

måndag 7 januari 2019

Bobby Whitlocks americana

BOBBY WHITLOCK – BOBBY WHITLOCK – 1972

Innan du ger dej iväg och köper skivor med John Mellencamp, John Hiatt eller andra inom den genre som på vissa håll kallas americana, tycker jag du ska kolla in den här skivan, Bobby Whitlocks första soloalbum.
Det är riktigt sjysst lyssning. Han blandar soul med country och folkmusik med rock och gospel. Det är gott om överraskningar och Whitlock nöjer sig inte med att stå på samma plats en hel skiva igenom.
Och sen gör det ju inget att Bobby Whitlock har en röst utöver det vanliga. Jag skulle till exempel kunna jämföra honom med Van Morrison eller kanske John Mellencamp då, fast betydligt tidigare och lite raspigare.
Förmodligen är det här en ganska svår skiva att få tag på nu för tiden. Den gavs ut av amerikanska Dunhill på 70-talet. Och nån storsäljare blev det aldrig, Bobby Whitlock gick inte hem i USA.

Från början köpte jag den enbart för att Duane Allman är med och lirar på en av låtarna, vilket kan låta lite väl nördigt, men så var det.

Men om man lägger till att Bobby Whitlock tidigare varit med i Derek & The Dominos och dessutom var polare med både Eric Clapton och George Harrison, blir det mer spännande. Eller hur?

Han klarade sig bra på egna ben också, upptäckte jag.

Nr: 1739/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men ger den nu en ny chans med delvis omskriven text.

söndag 6 januari 2019

En fransk Play It Loud

SLADE – PLAY IT LOUD – 1971

Ett nyligen inhandlat ex av en franskpressad Play It Loud ger mig en självklar anledning att skriva om skivan igen. Ett tillfälle jag givetvis inte missar, Slade är nämligen bandet som gäller på den här bloggen.
...och har alltid gjort, ända från början. De första skivor jag köpte var sladeskivor.

Nja, men att bli alldeles till sig av den här gamla LP:n finns det ingen anledning till egentligen. Den gavs ut i Frankrike 1971, året efter den släppts i England. Fransmännen tyckte dock att den var lite tråkig, så de bytte ut ett par låtar mot ett par andra, singelhiten Coz I Luv You och superstora listettan Get Down And Get With It gavs plats i stället för Dapple Rose och The Sahpe Of Things To Come.

Ett bra byte i och för sig, den franska Play It Loud är roligare att lyssna på än originalet. Men att göra som fransoserna gjorde är naturligtvis högst tvivelaktigt. Tvivelaktig är också själva plattan, som är en piratpress från 2014. Det anade jag dock när jag stod och fingrade på skivan i butiken, numera är ju såna pressningar nästan vanligare originalen.
Att ha två av samma kan också betraktas som suspekt. Men det skiljer som sagt lite... Play It Loud anses av många, slade fans i synnerhet, ha varit banbrytande. Det finns en hel del som påstår att detta är den första riktiga glamrockskivan.

Det finns till och med en och annan som hävdar att den är en föregångare till punken, ungefär så där fem-sex år för tidigt. Det där med punk kan man väl avfärda rätt omgående. Det påståendet hänger på frisyrerna, Slade försökte sig i början av karriären på någon slags skinheads-image.

Den där skinheadsprylen funkade inte alls och skivan gick inte så där jättebra. Men den gavs ut året efter också, bland annat i den tyska lågbudgetserien Karrussell Gold-serie, nu med ett glittrigare omslag och en ny image.

Det gick lite bättre, om än inte särskilt bra... Det var nog då det här med glamrock kom in i bilden, trots att Slade kom från en förort till Wolverhampton och inte från Londons West End.

Sen är det väl också så att musiken på Play It Loud nog innehåller en del av det som senare kom att karaktärisera glamrocken, mycket 60-talspop och snodda riff och melodier från hårdrocken. Och så det här med glittret då...

Nr: 163/2222

fredag 4 januari 2019

Alice Cooper kom tillbaka

ALICE COOPER – LOVE IT TO DEATH – 1971

Jag rensade ut mina Alice Cooper-skivor i början av 90-talet. Men Love It To Death kom tillbaka av sig själv. Den fanns i en mindre samling som jag fick för några år sedan. Och tur var väl det. Det är en av få Alice Cooper-skiva jag känner att jag verkligen behöver.
För den kom redan 1971. Då hade Alice Cooper inte hunnit börja lira ”skräck-rock”. Då var Alice Cooper ett rätt hyfsat hårdrockband. Love It To Death blev gruppens stora genombrott.
Nja, lite skräcktendenser kan man kanske ana ändå. Men bara på två låtar, Ballad Of Dwight Fry och Black Juju. Där testar bandet det det där goth-soundet som senare skulle bli så framgångsrikt.
Observera nu att jag skriver bandet Alice Cooper. För det var ett band fram till 1974. Efter det var det Vincent Furnier som tog över det namnet själv.

Love It To Death är en riktigt bra rockplatta. I´m Eighteen var en superhit, om det finns nån som kommer ihåg det nu. På den tiden var den ohyggligt rå.

Själv gillade jag Is It My Body, vilket kanske kan tyckas lite märkligt. Det är egentligen ingen av de bättre låtarna här. Men jag tyckte om den för att det nånstans långt därinne fanns en liten, liten gnutta Jefferson Airplane.

Nr: 178/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare.

torsdag 3 januari 2019

Ibland funkar det, ibland inte

BARCLAY JAMES HARVEST – TIME HONOURED GHOSTS – 1975

Barclay James Harvest hade minst sagt stora planer. I början av karriären anställde de en hel symfoniorkester. Men det höll inte särskilt länge, det blev för dyrt. Time Honoured Ghosts är från perioden som kom efter.
Ett, jämfört med de tidiga plattorna, betydligt mer naket sound...vilket i och för sig inte betyder att det var särskilt avskalat. Musiken är fortfarande symfonisk rock, bombastisk på gränsen till pompös.

Men Time Honoured Ghosts är ett av mina favoritalbum med BJH. Jag gillar särskilt den där lilla beatlespastischen Titles, vars text bygger på Beatles sångtitlar.

Om det är fånigt, ett kul skämt eller för mycket av något får var och en avgöra själv. Jag har dock inget emot den låten...och lägger till att In My Life (som dock inte har med Beatles att göra) är ett av skivans roligare poplåtar.

Jag tycker Time Honoured Ghosts låter förhållandevis proggig (även om en och annan säkert har invändningar där) trots att låtarna är förhållandevis korta.

Men det är nog ett popalbum ändå, BJH går emellanåt att jämföra med Moody Blues, och det stämmer här. Men detta är knappast någon sockrad anrättning, utan känns som en rak och ärlig platta trots ganska mycket publikfrieri.
Men för att verkligen gilla den här skivan måste man nog ha sin egen mottagare inställd på den positiva sidan. BJH balanserar som nästan alltid på gränsen mellan prog och pop och för mycket av allt. Ibland funkar det, ibland inte. Men just nu går det bra.

Nr: 1335/2222

onsdag 2 januari 2019

En bra start för Anyone´s Daughter

ANYONE´S DAUGHTER – ADONIS – 1978

Adonis var en bra start för Anyone´s Daughter. Det är ett sjysst symfonirockalbum från det sena 70-talet som nog tilltalar många gamla progrockare. Det här tyska bandet var nämligen synnerligen influerade av Genesis.
Adonis skulle därför säkert kunna locka till sig många gamla genesisfans, men det finns ett förbehåll. Anyone´s Daughter verkar ha tagit större intryck av genesisalbum som ...And Then There Were Three... och Wind & Wuthering i stället för storheter som Selling England By The Pound eller The Lamb Lies Down On Broadway.

Det finns ganska mycket av långa svepande synthslingor som vid närmare studier visar sig inte leda nånstans alls, vilket var ett kännetecken för Genesis utan Peter Gabriel. Å andra sidan är bandets sångare så nära en kopia av Peter Gabriel man kan komma, så jag kan inte låta bli att gilla skivan ändå.
För Anyone´s Daughter gör det bra. Det är ambitiöst och välgjort, även om det är på gränsen till bombastiskt. Men Adonis blir aldrig tråkig att lyssna på utom vid ett par tillfällen där bandet går för långt i sin iver att hitta det perfekta synthsoundet. Men det går att stå ut med, de är långt ifrån värst.

Adonis var Anyone´s Daughters första album i en rad av fem som alla anses hålla ganska hög klass. Bandet har förutom Genesis också ofta jämförts med Eloy, vilket nog är helt riktigt det också.

Nr: 1359/2222

tisdag 1 januari 2019

Om det här med betyg...

VAN MORRISON – KEEP ME SINGING – 2016

Sju av tio är genomsnittsbetyget för Keep Me Singing. Världens musikkritiker har enats om att detta är ett bra album, dock utan att höra till de allra bästa. Det är safe att tycka så. Ingen kritiker riskerar därmed att utsättas för kritik.
Problem 1 - Finns det någon enda nu för tiden som verkligen tar sig tid att lyssna. Nej så klart inte. Enklast är därför att ge skivan ett betyg på någon luddig skala, så slipper man förklara. Fråga: Kan man luta sig mot den där sjuan utan det börjar knaka?
Problem 2 - Van The Man har sedan länge befunnit sig bland den skara världsartister vars verk är oerhört svåra att komma med negativ kritik om, tänk Dylan. Allt de gör anses vara bra, för säkerhets skull. Fråga: Är då den där sjuan kanske för högt satt?
Problem 3 - ...är Van Morrisons eget fel. Han har under så många år producerat så många bra låtar och album att allt senare han gör får svårt att nå fram. Det nya jämförs dessutom med det gamla, och det nya framstår nästan alltid som bra...men inte så bra som förr. Fråga: Är sju ett för lågt betyg?

Nej, nu släpper jag den diskussionen. Det finns för övrigt säkert redan tvärsäkra svar på allt.

Jag, som bara lyssnat, tycker själv väldigt bra om Keep me Singing. Det är ett starkt album av Van Morrison och det lätt att sugas in i hans värld av sofistikerad jazz, svårmodig blues och caledonian soul.

Redan under första spåret är jag i den världen och låter mig inte störas av jämförelser med 70-talets storheter eller senare mästerverk.

Keep Me Singing står bra för sig själv och förmedlar precis det jag är ute efter när jag lyssnar på Van Morrison, ett eftertänksamt lugn och en helt stress- och kravfri miljö. Jag kan luta mig bakåt och bara trivas.

Jag har tappat räkningen på hur många album Van Morrison gjort, men det börjar närma sig 40. Vad jag vet är att han numera inte släpper nya album på årsbasis, särskilt inte med eget nyskrivet material. Det är fyra år sedan senast ett sådant album blev tillgängligt, Born to Sing: No Plan B.

Fyra långa år - Keep me Singing är värd uppmärksamhet. Insåg att jag för egen del inte längre om och om igen behöver bli övertygad om Van Morrisons storhet. Insåg också att jag själv blivit en del av min egen problemformulering...

Nr: 1241/2222