The Musical Box: 2020

tisdag 14 juli 2020

Imponerande samling med 60-talspop

REMEMBER THE 60´S – VARIOUS ARTISTS (1983-1984)

Jag har bara några få samlingsalbum, men dem jag har är utvalda med omsorg. Den här holländska samlingen med 60-talspop tycker jag är riktigt bra. Enda bekymret är att den är väldigt omfattande, hela 14 skivor uppdelade på sju dubbelalbum. Men å andra sidan är det inte mycket man missar...
Men som alla samlingsskivor saknas de allra största låtarna. Det finns med stoneslåtar, men inte deras främsta, samma gäller Beatles. Jag gissar att det handlar om ekonomi där. Jag köpte den här samlingen när den var ganska ny. Edde sålde den billigt nere i sin källarlokal på Skolgatan, där vi som gick på Peset i gymnasiet hade lektionssalar i huset på andra sidan gatan. Så vi var många som höll till mer på Eddes Musik än på historielektionerna.

Men nu hoppar jag i historien, skivorna köptes några år efter gymnasiet. Jag köpte förresten inte hela samlingen på en gång. Den planen hade jag egentligen aldrig. Det började med att jag köpte en av volymerna, tyckte den var bra, och köpte sen nästa och nästa...och så vidare. När jag efter ett antal månader köpt på mig de sex första volymerna, som alla innehöll 60-talshits med internationella artister var det en kvar, Volym 7 med bara holländska artister.

Så okej, jag slog till på den också. Redan på den tiden var jag samlare och ville naturligtvis ha en så komplett samling som möjligt. Den sista volymen fick dock en lite annan historia än de övriga. Jag lyssnade nämligen inte på den förrän långt in på 2000-talet.

Det var först när holländska Group 1850 kom på tal jag kom ihåg att jag hade dem på skiva, men inte hört dem. Det var så sent som 2014, skivan alltså i nyskick 30 år senare, det var en upplevelse. En bra nyhet är att samtliga skivor fortfarande går att få tag på, begagnade givetvis, men till riktigt sjyssta priser.
Volume 1
Någon direkt kronologisk ordning finns inte utan det hoppas friskt mellan årtal och stilar. Så här hittas låtar med allt från tidig beatpop med Gerry & The Pacemakers, via Desmond Dekkers klasiska reggae Israelites och Marmalades beatlescover Obladi-Oblada till soulfunk. Skivans höjdpunkter är Sunny Afternoon med Kinks, Time Of he Season med Zombiues och Crimson & Clover med Tommy James & The Shondells...och lägger för säkerhets skull tilläven Summer In The City med Lovin´ Spoonful.

Nr: 1046/2222

Volume 2
Starten var lovande, men andra skivan blir ännu bättre. Här trängs Small Faces med Barry McGuire, Monkees, Humble Pie, The Nice med McCoys Hang On Sloopy och Mama´s & Papas Monday Monday. Här hittar man också en psykedelisk överraskning i Deep Water med Grapefruit, bluesrockrysaren I´d Rather Go Blind med Chicken Shack och de briljanta popdängorna Itchycoo Park med Small faces och Shocking Blues evighetsmaskin Venus. Ett av de bättre i serien.

Nr: 1047/2222

Volume 3
Wow, här tog de i. Vad sägs om ett dubbelalbum som öppnar på förstasidan med Stones Satisfaction, Hey Joe med Hendrix och Gloria med Them. Fortsättningen är kul del också; Fire med Crazy World Of Arthur Brown, Matthew And Son med Cat Stevens, Creams White Room, Roadrunner med Pretty Things och avslutas med Who och My Generation, As Tears Go By med Marianne Faithfull, Bowies The Laughing Gnome och maxat röjiga Summer Time Blues och Blue Cheer. Det är vad jag kallar ett samlingsalbum det.

Nr: 1048/2222

Volume 4
Jättebra album det här också, lite mer pop än de tidigare kanske, och bubblegum, men å andra sidan gömmer sig Spencer Davis Group, Traffic, Troggs, Hendrix, Fleetwood Mac, Free och Pretty Things på sista plattan. Så det blir rockigt värre ändå. Nämner i förbifarten några favoriter: A Whiter Shade Of Pale, Simon Says, San Francisco, Green Tambourine, Paper Sun, Sunshine Of Your Love, Wild Things...stannar upp och andas....fortsätter med The Wind Cries Mary, Albatross, Dancin´ In The Streets och final med Don´t Bring Me Down. Frågor på det?

Nr: 1049/2222

Volume 5
Bra blandat här också, från småputtrig beatpop via psykedelia till Blind Faith och Procol Harums epos Homburg. Inledningen med Monkees I´m A Believer och Let´s Go To San Francisco antyder att det här skulle vara en lite mer familjevänlig volym. Men som på alla skivorna ändras det lika fort som vädret, och lika oförutsägbart. Mitt inre SMI hade nog inte tänkt sig att det snerae på skilvan skulle dyka upp saker som I´m A Man med Spencer Davis Group, Well Alright med Blind faith, Hole In My Shoe med Traffic eller Here Comes The Night med Them. Men här finns som sagt ingen närmare planering, man hittar dessutom låtar som Chewy Chewy med Ohio Express, bubblegumpop, och Elenore med Turtles. Favoriter på Volym 5 får bli Moody Bluesklassikern Night In White Satin, I Want To Live med Aphrodites Child och Byrds Eight Miles High.

Nr: 1050/2222

Volume 6
Efter tio skivor med 16 låtar på varje borde tempot mattas av, men inte. Volume 6 presenterar en lång rad 60-talsklassier. Vad sägs om Pretty Flamingo med Manfred Mann, House of The Rising Sun med Animals, Going Up The Country med Canned Heat, Sloop Jhn B med Beach Boyts, No Milk Today med Herman´s Hermits och Kinks Waterloo Sunset. Låtarna mellan består av storheter som On The Road Again, Good Vibrations, Lady Jane, Build me Up Buttercup... En precis lika bra volym som de tidigare alltså.

Nr: 1051/2222

Volume 7
Och nu sista skivan i serien, dubbeln med bara holländska låtar, den jag ställde in i hyllan och aldrig lyssnade på förrän för några år sedan. Men på den tiden hade jag inte koll på band som Brainbox, Q 65, Focus, Cuby & The Blizzards och Group 1850. Nu för tiden vet jag bättre, holländsk rockmusik är inte bara Golden Earring och Shocking Blue. Det är den enda av alla skivorna i Remember The 60´s-serien jag skrivit om tidigare.

Nr: 1052/2222

måndag 13 juli 2020

En misslyckad Stonessingel

ROLLING STONES – SHE WAS HOT – 1984

She Was Hot kom ut som singel vintern 1984. Låten var hämtad från Undercover som släppts i november 1982. Att komma med en singel så långt efter ett skivsläpp blev kraftigt nedprioriterat, jag var då fattig student i Stockholm och levde på billig falukorv och ris.
Sen hade jag ju så klart LP:n sedan tidigare. Köpt på Åhléns i Stockholms city, men aldrig särskilt uppskattad. She Was Hot var dock en av albumets bättre låtar. Singeln köpte jag långt, långt senare, eller snarare hittade den på en loppis i skogarna utanför Månsarp. Ibland är det alltså inte så långt mellan stad och land...
Det som lockade mest med skivan då var, som ofta när det gäller singlar från 70- och 80-talen, att det på baksidan fanns en outtake från albumet Emotinal Rescue, I Think I´m Going Mad. Dock uteblev sensationen när låten sen spelades hemma, men dock lite nöjd över att ha den i samlingen.

She Was Hot blev inget särskilt lyckat singelsläpp för Stones. Den tog sig som bäst upp på 42:a plats på engelska topplistan, vilket för Jagger och Richards inte var något annat än ett misslyckande.

Nr: 101/singel

söndag 12 juli 2020

Promoskiva med krautrock från 70-talet

PSYCHEDELIC UNDERGROUND 18 – 2017

Ett samlingsalbum från tyska Garden Of Delights, ett skivbolag som specialiserat sig på att ge ut återutgivningar av tysk progressiv rock från 70- och 80-talen. Psychedelic Underground är deras promotionskiva för skivsläpp. Nummer 18 innehåller album släppta mellan 2014 och 2017.
Det här är alltså ingen direkt samlingsskiva där låtar valts ut eller någon typ av Best Of för tysk krautrock, utan helt enkelt de skivor, främst CD-album, som Garden Of Delight släppt. Det är dock en intressant platta att ha i samlingen för mig. Jag ser det som en guide och tips om vilka skivor som skulle kunna intressera mig. En sak är säker. Tysk krautrock är inte bara Kraftwerk, Amon Düül II eller Eloy. Det finns så ohyggligt mycket mer.

Psychedelic Underground inehåller låtar med en del mer kända tyska band, som till exempel Virus och låten Mankind Where Do You Go To hämtat från albumet Thoughts. Ett album som är gruppens andra och mindre känt än debutplattan Revelations.

Här finns också låtar från andra 70-talsgrupper som Embryo, Gäa, Sunbirds och Gila, bandnamn som krautrockintresserade har bra koll på, men som för andra är helt okända.
För min del dök det en del andra nyheter, som Panko, Missus Beastly, Exponent och Reaktor, band/grupper som jag tidigare i bästa fall bara hört talas om, men aldrig hört någon skiva med. Så det var bra. Fick ett par bra tips där. Missus Beastlys elva minuter långa Space Guerilla fastnade rätt bra.

Tycker dessutom att Psychelic Underground duger till mer än bara som presentatör av ”nyheter”. Tack vare att skivbolaget riktat in sig på grupper som höll till i likartade musikaliska landskap funkar CD:n bra att lyssna på också. Det finns alltså 17 såna här samlingsalbum utgivna sedan tidigare. Funderar på om jag inte borde leta upp några fler...

Nr: 200/CD

lördag 11 juli 2020

En av sin tids mest intressanta synthpopalbum

DEPECHE MODE – SPEAK AND SPELL – 1981

Ett inte alls särskilt uppskattat album på sin tid. Synthpop hade i början av 80-talet en hel del att bevisa tyckte jag och många andra. Depeche Mode placerades i samma fack som Duran Duran, Spandau Ballet och Human League.
En snubbe jag känner ganska väl menar dock att Depeche Mode borde jämförts med Kraftwerk i stället. Det skulle vara rättvisare menar han. Jag håller inte med där, inte om Speak And Spell.

När man sitter med facit i hand över 40 år senare är det givetvis så. Då ska Kraftwerk och andra electrohjältar från 70-talet finnas med när man diskuterar Depeche Mode. Men Speak And Spell är något annat.

Runt 1980 var det new romantic som domnerade bilden av synthpopbanden och där åkte Depeche med av bara farten. Och de hade sig själv att skylla. Den här LP:n är en blippande synthpopskiva i nästan precis samma stil som Spandau Ballets första och liknande.

Jag vågar nog påstå att det new romantic. Att Vince Clarke, bland annat senare i Erasure, haft väldigt mycket med soundet att göra är klart.
Speak And Spell är Depeche Modes första album. Det är inte deras bästa, tycker tydligen en hel del hardcorefans. Men jag tycker bra om skivan. Det är ingen pinsam försynt debut på något sätt. Vince Clark tog för sig och soundet han var med och skapade är rätt fräckt, även om det är väldigt synthpoppigt.

Musiken här är betydligt tuffare, råare kanske, än till exempel Duran Durans album, Human League och andra i genren. Möjligtvis kan man jämföra med Spandau Ballets debutalbum Journey To Glory som har ungefär samma ruffiga sound. Med ledning av Speak And Spell skulle man knappast kunna ana vad som skulle komma senare.

Jag kan Depeche Modes senare äventyr alldeles för dåligt för att göra nån jämförelse eller ens kommentera. Jag nöjer mig att konstatera att Speak And Spell förmodligen var en av de mest intressanta synthpopskivorna på sin tid. Det är därför den finns i min samling. Det är en LP som går att lyssna på nu för tiden också. Jo, jag vet hur många som säger att soundet är daterat, men det får så för dem).

Nr: 252/2222

fredag 10 juli 2020

Min lite tveksamma inställning till Paul Simons Graceland

PAUL SIMON – GRACELAND – 1986

Oj, vad den här skivan hyllades när den var ny. Experimentell, världsmusik, nyskapande. Och många menade att detta va Paul Simons bästa album, så långt (och senare också skulle det visa sig). Jag hörde till alla dem som köpte Graceland, men jag kom aldrig överens med den.
Okänsligt av mig så klart. Men Graceland hamnade nästan direkt bland de plattorna som fick längt bort i samlingen och samla damm. Och där fick den stå ända till för ungefär tio år sedan. Men efter ett antal högst seriöst menade genomlyssningar hörde den till dem som fick lämna samlingen för annat som jag gillade bättre.

Jag håller med om att det var ett intressant grepp av Paul Simon att samarbeta med sydafrikanska musiker, de afrikanska influenserna är spännande. Likaså inslagen av cajunmusik, uppskattar det verkligen. Men när jag redan sedan många år haft Peter Gabriels Bikoalbum (hans tredje) som en ständig favorit tyckte jag väl aldrig att det Simon gjorde var särskilt revolutionerande.

Mick Fleetwood hade dessutom gjort nästan exakt samma på sitt album The Visitor från 1981. En lysande platta för övrigt. Jag lyssnade också mycket på David Byrne och Talking Heads, Mink DeVille och Dr John och tyckte väl att det med cajun hade man väl hört förr...och mer kittlande än på Graceland.

Men så klart är Graceland ett briljant popalbum. Paul Simon hade ju en osviklig känsla för bra popmelodier, och det visar han på Graceland också. Jag förstår att många tycker väldigt bra om skivan. Jag har inte hört alla hans soloalbum.

Men i en jämförelse med till exempel There Goes Rhymin´ Simon, One Trick Pony och Still Crayzy After All These Years känns Graceland mer gediget. Jag har skivan nu igen. Numera dock ”bara” på cd-skiva, köpt för en tia på en loppis. Jag fick lite dåligt samvete för min genom åren ganska taggiga inställning till Graceland och kände att det minsta jag kunde göra var att ha den i samlingen.

Nr: 227/CD

torsdag 9 juli 2020

Blärk, en rapport från ett fosterland som blivit ännu kallare

ANDERS F RÖNNBLOM – BLÄRK!-NYA FOSTERLANDSSÅNGER – 2019

Jag blir ännu en gång så oerhört imponerad av Anders F. Han fyllde 70 för några år sedan och har gjort musik och låtar sedan 60-talet. Ändå har han så mycket kvar som bara måste ut. De senaste åren har det kommit nya skivor minst en eller två gånger om året. Och det är bra grejer.
Det är med ett litet frustande jag kastar mig över Blärk! Nya Fosterlandssånger, F-ets senaste projekt som när det var färdigt visade bestå av två album; Nya fosterlandssånger släppt 2019 samt Ballader och mysterier släppt våren 2020. De blir då, om jag räknat rätt, hans 26:e respektive 27:e album sedan LP-debuten 1971 med Din barndom ska aldrig dö. Samarbetsprojekt, samlingsplattor och singelsläpp oräknade.
Jag har följt Anders F sedan mitten av 70-talet, detr hysteriska draget, och har aldrig blivit besviken eller missnöjd med något enda av de albumn han gett ut, tvärtom. Nya fosterlandssånger känner jag mig just nu också väldigt nöjd över att ha i min samling. Trots att Rönnblom fyllde 73 år våren 2020 är han lika bitsk, rolig och klipsk som alltid.

Jag förvånas varje gång jag hör en ny skiva hur han alltid lyckas hålla sin kreativtet levande. Visst dyker det upp en och annan upprepning, och lånande av eget äldre material, men musiken känns fräsch, ny och aktuell. Hur många åldrande musiker lyckas med det?

På förtexten till Blärk!-projektet berättar Rönnblom om de ”sprattelmän och högerpopulister” som det senaste året befolkat samhället. Det inspirerade honom till en ny samling fosterlandssånger – ”nästan 40 år efter 1981 års kalla rapport”.

Och det där med en rapport från det kalla fosterlandet fick så klart mig att hoppa på tåget direkt utan att ens reflektera över att blinka. Varför skulle jag det? Den skivan har alltid varit ett av mina favoriter och då inte bara för Jag kysste henne våldsamt.

Men till skillnad från sin föregångare, där det trots allt fanns en gnutta positivitet i sammanhanget är Blärk! Nya fosterlandssånger ett kusligt album, rent skrämmande. Som Stina Berges konstverk på omslagsbilden. Det är verkligen ett album som speglar sin tid där fascism och rasism väntar bakom dörren, med sina horder av fake-news orcher på twitter och facebook.

Ja, det är en rapport från ett nytt fosterland som på 40 år blivit mycket kallare och hårdare. Jag påstår det började 2008 med alliansregeringens systemskifte från ett folkhemssverige till en sköt-dej-själv-och-skit-i-andra-mentalitet. Blärk!

Musikaliskt är det därför ett album som är besvärligare än vanligt att ta till sig. Till en början känns det knöligt och besvärligt att lära känna. Ogästvänligt till och med. Men det där är något som går över och för min del landade i någon slags fascination, lätt hypnotisk. När man kommit skivan lite närmare in på livet vill man gärna höra den flera gånger.

En liten varning här alltså. Blärk! Nya fosterlandssånger är ett album som kan li beroendeframkallande. De senaste årens Rönnblomskivor har bara släppts i mindre upplagor som ofta gått åt tämligen fort eftersom fansen är många och alla vill ha skivorna. Vill du ha tag den här skivan går det enklast och snabbast att beställa den direkt från Anders F.s hemsida.

Nr: 1576/2222

onsdag 8 juli 2020

99 Luftballon ska sjungas på tyska

NENA – 99 LUFTBALLONS – 1983

Här duger inget annat än den tyska versionen. Det finns en med engelsk text också, men den väger alldeles för lätt här. Nej, 99 Luftballons sjungas på tyska, det är då sångerska Nena Kerner kommer fram som bäst. Det är väldigt mycket punk än den brittiska, som i en jämförelse är mainstream.
Som tur är går det lätt att skilja de båda versionerna åt, Den tyska heter 99 Luftballons, den brittiska fick namnet 99 Red Ballons. Den tyska versionen blev etta på singellistan i Tyskland. Den brittiska blev etta på brittiska listan året efter, 1984. Nena var det första tyska punkbandet som gick igenom rutorna utanför sitt hemland på allvar.

Okej, några är tidigare hade Nina Hagen Band gjort ett fräckt försök, men där blev African Reggae en sån där låt som bara den innersta kretsen kände till. Nenas 99 Luftballons blev däremot något helt annat, det blev en låt alla kunde...och gärna sjöng med i också, även dem som inte kunde ett ord tyska.
Jag blev tidigt ägare till Nenas debut-LP, där 99 Luftballos var höjdpunkten. Men då det under något ovarsamt ögonblick fick den en oreparerbar repa precis över hitlåten, så den fick lämna samlingen med en suck. Sen glömde jag bort Nena under ganska många tills jag hittade skivan på den här singeln, vilket givetvis blev ett ganska trevligt återseende.

Men inser nu också att Nena inte var bara en one-hit-wonder, även om det på kan tyckas så. B-sidans Ich Bleib Im Bett är en vass punklåt signerad det tidiga 80-talet. Jag sätter upp LP.n på köplistan igen. Den ska väl inte vara helt omöjlig att få tag på gissar jag.

Nr: 150/singel

tisdag 7 juli 2020

Lou Reed och Velvet Underground

VELVET UNDERGROUND – THE BEST OF – 1989

Velvet Underground var förmodligen ett av de 60-tals- och tidiga 70-talsband som influerade och inspirerade den amerikanska punken mest av alla. De inspirerade nästan alla andra också. Det skämtas ofta om att alla de 30.000 som köpte deras första skiva gick hem och startade egna band.
Velvet Undergrounds pumpande energiska råa sound och Lou Reeds släpiga röst har en närmast hypnotisk effekt. Låtar som I´m Waiting Fort My Man, Heroin, All Tomorrow´s Parties och Pale Blue Eyes har ett magiskt skimmer än idag. Velvet Underground var ett underskattat band. Det var inte många som såg deras storhet när de var som mest aktiva i början av 70-talet.

Intresset för bandet ökade dock enormt när Lou Reed runt 1973 fick fart på sin egen solokarriär. Det var först då folk hittade till låtar som Heroin (älskar gitarrgnisslet) och släpiga magiska Sweet Jane, Velvetlåtar han gjorde egna liveinspelningar av.
Lou Reed var en av alla mina tonårsidoler, album som Sally Can´t Dance, Coney Island Baby och inte minst Transformer spelades ofta och på galet hög volym i pojkrummet. Där slankt det väl med en och annan Velvet Undergroundlåt också, via liveplattor som Lou Reed Live och Rock´n Roll Animal.
 
Men jag gick aldrig så långt att jag skaffade mig någon av Velvet Undergrounds egna album. Kanske beroende på att man/jag i allmänhet då kände att det var ett passerat stadium och att det Lou Reed gjorde själv var så mycket intressantare.

Nu kan jag ångra det. Jag har inga album med Velvet Underground i samling, åtminstone än så länge. Fram till nu har jag nöjt mig med denna samlings-CD, som givetvis är pinsamt futtig, men där man ändå får med det mesta av det bästa. Vad man självklart missar är den hypnotiska stämningen som man på ett samlingsalbum som det här bara kan ana.

Nr: 59/CD

måndag 6 juli 2020

En nödvändig skiva i Wilmersamlingen

WILMER X – RADIO WILMER X – Hits 1988-96 – 1996

Det här skulle lätt kunna vara det allra mest träiga Wilmer X gav ut under sin karriär. Jag menar, hits från Wilmers allra mest kommersiella period, det sena 80-talet fram till 1996 är väl knappast det man längtar mest efter. Men det visar sig vara en alldels nödvändig skiva i samlingen.
Det är nämligen en dubbel-CD där skiva innehåller en livekonsert inspelad av Sveriges Radios P3 Live. Förutom att ljudet är ypperligt hittar man här en rad låtar som inte finns någon annanstans. Som Peps Perssons Upp och ner och egna Vänd dem inte ryggen. Fyra nya låtar sammanlagt. Och tillsammans med Wilmers alltid lika fräcka känsla för livespelningar blir det jättekul. Det hade jag faktiskt inte räknat med.
Samlings-CD:n innehåller det mesta av det man förväntar sig från den här Wilmerperioden. Teknikens under, Vem får nu se alla tårar, Om en hund mådde så här och Nisses duett med Olle Ljungström, Jag är bara lycklig när jag dricker.

Det är möjligt att det finns ett antal låtar som borde varit med och några som inte skulle det. Men det finns väl inga samlingsalbum som någon lyckats med det, åtminstone inte med en så omfattande produktion band som Wilmer X.

En sak visar skivan definitivt, att Wilmer X hade kvaliteter rakt igenom. Något jag vågar påstå trots att den här perioden inte hör till mina favoriter med bandet.

Nr: 247/CD

söndag 5 juli 2020

Det som var då, det var då

BRUCE SPRINGSTEEN – THE RISING – 2002

Mitt intresse för Bruce Springsteen försvann 1984 med Born In The USA. Då var jag trött på hans alltid grandiosa uttryck, enormt trött. Det blev den sista springsteenplatta jag lyssnade på under många år. Men 17 år senare kom The Rising.
Bara namnet låter ju intressant, som att nu är det något på gång. Att jag tyckte skivan verkade spännande hängde också på att Springsteen för första gången på många år, ända sedan Born In The USA, på nytt spelat in ett album tillsammans med E Street Band.

Det var ju det gänget han hängt ihop med ända sedan Asbury Park, New Jersey och efter det spelat in mängder av klassiska rocklåtar och album. Born To Run, Darkness On The Edge Of Town, The River och Born In The USA. När han efter det spelade in plattor som Human Touch och Lucky Town var det något som fattades, E Street Band.

Så när The Rising dök upp kunde jag inte låta bli. Dels av nyfikenhet för att se om mitt intresse för Springsteen vaknat igen efter över 15 år. Dels också för att jag var nyfiken på hur bandet skulle låta.

Jag ska väl inte påstå att jag blev besviken. The Rising har ett sound som inte alls ligger långt från det grandiosa och överdådiga soundet från 80-talet, om än något nedtonat och friserat. Det var en bra grej. Inledningen med Lonesome Day tyckte jag också bra om, liksom titelspåret The Rising, som nog skulle kunna ta plats bland The Boss allra bästa låtar.
Men min känsla för Springsteen kom inte tillbaka för det. Inte det där överväldigande som gjorde att det inte gick att stå emot. Det blev snarare tvärtom, vi möttes med en viss misstänksamhet där jag inte blev helt övertygad om skivans storhet.

The Rising blev inte tillfället då jag började lyssna på Bruce Springsteen igen. Det är väl bara att konstatera att det som var, det var då. Och inte nu. Vilket så klart känns tråkigt. Jag hade gärna varit med om den där överväldigande känslan igen.

Nr: 226/CD

lördag 4 juli 2020

Legendariskt svenskt synthpopalbum

LUSTANS LAKEJER – UPPDRAG I GENEVE – 1981

Det här är ett legendariskt svenskt synthpopalbum. Lustans lakejer var bland pionjärerna i Sverige i genren new romantic och Uppdrag i Geneve blev gruppens genombrott. Det finns väldigt många gamla långluggade synpoppare som idag fortfarande har skivan som en av sina favoriter.
Jag kan inte påstå att jag under tidiga 80-talet var särskilt imponerad av vare sig new romantic eller Lustans lakejer. Mitt intresse sträckte sig till Spandau Ballets debutskiva, Journey To Glory, som jag betraktade som ett mellanting mellan new wave och synthpop. Uppdrag i Geneve gick dock längre och var mer new romantic än jag uppskattade då.
Jag köpte dock skivan, dels av nyfikenhet på hur synthpop skulle låta i en svenk tolkning. Och sen hade ju inte hitlåten Rendez-Vous i Rio ens undgått mig. Jag kan inte påstå att jag blev övertygad om bandets storhet, men skivan har i alla fall fått stå kvar i samlingen. Ospelad så klart. Det är inte förrän nu, när samlingen inventeras, som jag lyssnar på den igen, 40 år senare...

Och den har nog blivit lite bättre i mitt tycke. Dels för att jag släppt den där tonåriga försvarsmuren som alla vi som hellre lyssnade på punk och new wave hade mot all synthpop på den tiden. Dels för att jag nu tycker att Lustans lakejers sound faktiskt är ganska fräckt.

Det beror förmodligen på att jag de senaste åren börjat komma allt bättre överens med storheter som bland annat Kraftwerk. Min syn på synth, och synthpop, verkar alltså ha förändrats. Till skillnad från för 40 år sen kan jag numera lyssna igenom hela skivan och tycker den är riktigt bra.

Det är definitivt inte mainstream synthpop utan ett ganska edgy sound, rytmiskt, men ändå behagligt att lyssna på. Det var nog ganska bra att jag ändå lät skivan stå kvar i samlingen så många år.

Nr: 1518/2222

fredag 3 juli 2020

Ironiska Dag Vag

DAG VAG – SCENBUDDISM – 1979

Det var med den här LP:n Dag Vag stod på toppen. Det är en liveplatta, med inspelningar hämtade från Stockholm, Göteborg och Örebro, förfinade i legendariska Silence studio i Koppom, Värmland. Dag Vag var omåttligt populära i slutet av 70-talet. Nånstans hade de rötterna i punk och new wave, byggde på med reggae och skapade en synnerligen egensinnig musikstil.
Scenbuddism är Dag Vags andra LP. Den första minns jag faktiskt inte alls. Det var Scenbuddism och låtar som Tjockhult, Dimma, Egyptian reggae och inte minst Fattiga & rika som fick mig att inse storheten med Dag Vag. För att vara en liveplatta är den alldeles förbannat bra. Det är hög kvalitet rakt igenom och ljudet är fantastiskt.

Första gångerna jag hörde skivan trodde jag inte att den var inspelad live, utan att publikljudet var pålagt i efterhand. Dag Vag var ett riktigt udda band vars musik idag känns nästan lite främmande. Gillade man verkligen det här på den tiden? Skumma rytmer, märkliga ironiska texter om egentligen ingenting.
Men så var det. Dag Vag var en period ett av Sveriges allra mest populära band, jämfördes med Ebba Grön och gjorde till och med en omtalad turné ihop med Thåström och hans stockholmspolare. Dag Vag kom från Skåne.

Jodå, de kom till Jönköping också, vårvintern 1980 eller 1981 tror jag det var. Jag låg i lumpen, fixade biljett, men åkte på vakten just den helgen och fick med brinnande ögon besviket ge bort den. Tillfället kom aldrig tillbaka. Jag fick aldrig se Dag Vag live. Inte Ebba Grön heller för den delen.

Jag har haft flera Dag Vagskivor i samlingen också. Men har numera bara Scenbuddism kvar. Det är bandets tveklöst bästa platta, ett album jag gärna lyssnar på, även om det nu för tiden inte sker särskilt ofta.

Nr: 578/2222

torsdag 2 juli 2020

Bröderna Bachmans egen guldklimp

BACHMAN TURNER OVERDRIVE – YOU AIN´T SEEN NOTHING YET – 1974

Den här kommer väl alla som var med i början och mitten av 70-talet ihåg. Jag skulle utan att tveka kunna upphöja You Ain´t Seen Nothing Yet till en av 70-talets största hits.
Låten blev det stora genombrottet för kanadensarna i Bachman Turner Overdrive. Bröderna Randy och Rob Bachman hade hittat en guldklimp som de sen kunde leva på i många, många år. BTO lyckades aldrig senare upprepa den här bedriften och är det något bandet är ihågkomna för i dag är det den här singeln.

You Ain´t Seen Nothing Yet och b-sidan instrumentala Free Wheelin´var båda hämtade från albumet Not Fragile, som förmodligen blev en lika stor framgång för bandet som singeln.
Folk älskade den här låten. Jag vet till och med en som tryckte upp visitkort med textraden ”You Ain´t Seen Nothing Yet” på. Även om det på den tiden som hävdade att BTO stulit nästan hela grejen från The Who, gitarriffen från Baba O´Reilly och sättet att attackera sångtexten från My Generation, går det inte att vifta bort BTO:s superhit.

På den tiden var det hårdrock, numera betraktas det nog dock som en ganska trevlig poplåt.

Nr: 23/singel

onsdag 1 juli 2020

Allman Brothers främsta album

ALLMAN BROTHERS – IDLEWILD SOUTH – 1970

Det stora numret här är instrumentala In Memory Of Elisabeth Reed. Den låt bröderna året efter skulle presentera på liveplattan At Fillmore East. Då i en rasande 12 minutersversion. På studioplattan Idlewild South nedkortad till det halva.
Jag kan inte bestämma mig för vilken av versionerna som är bäst. Håller dock liveupptagningen från Fillmore East riktigt högt, en sån där låt som trots dess längd, känns alldeles för kort. Ja, så det får bli liveversionen, om jag måste välja, även om studioinspelningen är lysande.

Sen gör det ju inget att Idlewild South utöver det innehåller storheter som Hoochie Coochie Man och Midnight Rider. Det finns viss anledning till att många gamla Allmanfans håller den här plattan högt.

Idlewild South är ett ypperligt southern rockalbum. Möjligtvis, eller troligen, är detta album det bästa Allman Brothers någonsin spelade in. Här är båda bröderna Allman med, Gregg och Duane, det var sista studioskivan de spelade in tillsammans.

Året efter skulle Duane köra spå mc rakt i ut i en vägkorning i Macon, Georgia och krocka med en lastbil. En tragisk ändelse som förmodligen ändrade hela rockhistorien. Duane Allmans storhet som gitarrist går inte att överskatta trots det lilla som egentligen finns sparat.
Idlewild South är bara den andra plattan Allman Brothers spelade in. Det är ett historiskt viktigt album för gruppen. Skivan innehåller flera numera klassiska Allmanlåtar. Här dyker dessutom Dickey Betts upp som låtskrivare för allra första gången, det var han som skrev första låten, Revival.

Efter Duane Allmans död var det Dickey Betts och Gregg Allman som under många år drev bandet vidare och Betts ligger bakom de allra flesta av bandets mest välkända låtar. Idlewild South är till utsendet ett tämligen oansenligt album, den grå omslagsbilden avslöjar inte innehållets storhet. Men det här är en skiva alla southern rock-älskare måste ha i samlingen.

Nr: 283/2222

tisdag 30 juni 2020

Misplaced Childhood får mig att tappa andan

MARILLION – MISPLACED CHILDHOOD – 1985

Fantastisk öppning på den här skivan. Nakna Pseudo Silk Kimono följs av Kaylight, och som om det inte vore nog, Lavender som tredje låt. Det finns många som påstår att Misplaced Childhood är Marillions främsta verk.
Jag kan hålla med om det, men vill samtidigt påminna om debutskiavn Script For a Jester´s Tear. Jag kan inte välja mellan de två. Men vad ska jag göra det för? Jag har båda i samlingen och kan njuta av precis när jag vill. Marillion hör till 80-talets progrock, genren brukar kallas neo-prog, en stil mer anpassad till den tidens rockmusik, lite mer lättillgänglig utan att för den skull bli mainstream.
Jag hör till generationen innan, 70-talets progrock. Därför kom Marillion in tämligen sent i mitt liv. Jag kunde till en början inte förlika mig med soundet och inte heller de likheter med Genesis som Marillion hade. Men det har ändrat sig, även om jag aldrig känt det som särskilt angeläget att utforska neo-proggen ytterligare.

Än så länge har jag nöjt mig med Marillion. Inledningen av Misplaced Childhood kan få mig att tappa andan nu för tiden också. Soundet är visserligen synthigt, egentligen lite för mycket för mig, men samtidigt så väl avvägt att jag har svårt att släppa den här skivan. Det är ett album jag gärna lyssnar på flera gånger i rad. Det där synthiga vägs nämligen upp av skarpt slipade kanter som ger musiken en egdy och synnerligen bitter och upprorisk ton, eller atmosfär kanske.

Det känns lite orättvist att bara nämna några spår på skivan. Jag vill egentligen lägga till alla, men nöjer mig med triumfatoriska, övedådiga, mäktiga Waterhole och märkliga men synnerligen varierade Blind Curve.

Är dock helt övertygad om att andra har helt andra låtar de vill lyfta fram. Det är ett tecken på att detta varierade och fantasirika album är ett riktigt starkt progrockalbum.

Nr: 1610/2222

måndag 29 juni 2020

Sista tåget gick för Gravy Train

GRAVY TRAIN – STAIRCASE TO THE DAY – 1974

Det här blev sista albumet med Gravy Train. Man nästan känner domedagsstämningen. Det handlade om att vinna eller försvinna. Gravy Train förlorade...och försvann. Det är kanske därför plattan är både underskattad och ganska okänd utanför den innersta kretsen av fans.
Vi tar det tråkiga direkt. Staircase To The Day kan inte mäta sig med bandets två första album, debutskivan och uppföljaren A Peaceful Man. Tredje plattan, Second Birth, höll inte riktigt samma kvalitet. Men de två första skivorna var briljanta progrockplattor som tyvärr inte fick särskilt mycket uppmärksamhet.

Staircase To The Day var alltså Gravy Trains fjärde försök att nå ut till en större publik. Inför inspelningen satsade de hårt, bytte producent, utökade bandet med ytterligare en gitarrist och ny trummis. Men trots det delvis nya soundet och en förväntansfull stämning i bandet, och i eget tycke en rad väldigt bra låtar, fick Gravy Train finna sig i att stå var på stationen ännu en gång.
Det hjälpte inte ens att namnet på skivan, medvetet eller inte, kunde associeras med Led Zeppelin och Stairway To Heaven. Därmed kan man nog säga att historien var över för Gravy Train. Det trista med bandets uteblivna framgång är att folk i allmänhet aldrig fick höra talas om bandets två första skivor heller. Men hos samlare och kännare har ju Gravy Train alltid varit synnerligen respekterat.
Staircease To The Day är i mitt tycke ett synnerligen lyckat progrockalbum. Gravy Train inspirerades av storheter som Jethro Tull, Jimi Hendrix, Beatles och Canterburyscenens jzzinspirerade progrock. Det skapade sammantaget ett ganska säreget och modigt sound.

Jag kan dock inte påstå att jag tycker jättebra om allt på skivan, men det mesta. Framför allt tycker jag bra om att skivan är så varierad, allt från jazz till hård rock. Att Gravy Train emellanåt använder sig av flöjt är så klart ett stort plus. Och så gillar jag sångarens raspiga röst.

Nr: 1542/2222