The Musical Box: juli 2011

söndag 31 juli 2011

80-talsfenomenet Prince

För mig är Prince ett 80-talsfenomen.
Alltså något jag inte ägnat så mycket uppmärksamhet.
Ändå ramlar hans LP-skivor med jämna mellanrum ner i min samling.
Jag brukar låta dem stå kvar.
Det börjar bli rätt många nu.
Det är inte så att jag inte gillar Prince. Killen är smart. Han gör jävligt bra musik, oftast. Särskild när han lirar lite tyngre funkgrejer.

Ett av mina favoritalbum med Prince är hans debut-LP från 1979. Det är riktigt bra, delvis. Jag både älskar och avskyr den. Vilket kanske är typiskt för min inställning till Prince.

Det är förresten inget 70-talsalbum. Prince var inne på 80-talet långt innan nån annan ens tänkt tanken.

Jag älskar den för hans sanslöst feta gitarrsolon i Bambi och Why You Wanna Treat Me So Bad. Där uppfinner han av riff som kan riva skinnet blodigt medan gitarren morrar efter rått kött och revolution. Bara Bambi är ett skäl att skaffa den här skivan.

Sen är han sagolikt tuff och fräck i Sexy Dancer. En låt med ett sanslöst rått discobeat som inte var uppfunnet då. Där knäcker han allt vad ”orgasmlåtar” heter, Love to Love You (Donna Summer), Dinah Moe Humm (Zappa) och Whole Lotta Love.

Men jag avskyr skivan för de smetiga balladerna. Där påminner han för mycket om alla smöriga soulsångare som passerat förbi på parad.

Men å andra sidan var väl Prince bara 20 år eller nåt sånt när den här skivan kom ut. Han blev bättre på det sen.

lördag 30 juli 2011

Ozark Mountain Daredevils

Bara namnet – Ozark Mountain Daredevils – räckte för att jag skulle köpa den här plattan.

Sen gjorde det ju inget att det är ganska kul musik.
Våghalsarna från Missouri lirar rätt skön countryrock. Något annat hade jag inte räknat med, med tanke på namnet...

Lite som de tidiga Eaglesplattorna från början av 70-talet, eller som Poco och Outlaws, om nu nån känner igen de gossarna.

Sen tycker jag väl att Ozark Mountain faktiskt är lite bättre än Eagles. Framför allt är det roligare lyssning. Det känns inte riktigt så tillrättalagt och välpaketerat som Don Henley och hans polare brukade göra det.

Det här med banjo eller mandolin i rockmusik funkar sällan. Det blir gärna lite smetigt och för mycket country. Men de här grabbarna klarar av att hålla det på rätt nivå.

Så plattan Men From Earth från 1976, är rätt trevlig lyssning. Tufft rockiga Noah inte minst. Sen gillar jag Fly Away Home, med både gospeltakter, tamburin och banjo. Rena väckelsemötet!

Även om lyteskomik inte passar i alla situationer, så tycker jag omslagsbilden på Men From Earth är rätt fräck. Var har de hittat de killarna?
Och om nån nu tyckte att namnet var för mycket, så är det inget mot vad bandet först hade tänkt sig. Innan de gav ut första LP:n, 1972, funderade de på att kalla sig Cosmic Corn Cob & The Amazing Ozark Mountain Daredevils. Häpp!

Och så lite fakta om detta obskyra band.
OMD (he, he, he), som kommer från Springfield i Missouri, gav mellan 1973 och 1980 ut sex studioalbum och en liveplatta. 1975 fick de en USA-hit med låten Jackie Blue.

Och så lite nödvändig geografi.
Ozark Mountains är en högplatå i centrala USA som täcker nästan halva södra Missouri, samt delar av Arkansas och lite av Oklahoma.

fredag 29 juli 2011

Det är tid för Santana

Det är dags för Santana igen!
Det är dags att ta upp Abraxas.
Dels tror jag tiden är mogen. Den här bloggen behöver mer Santana.
Dessutom måste jag ha Abraxas som referens när jag skriver om andra LP-skivor i framtiden. Det är en viktig skiva.
Sen är det ju sommar! Då ÄR det tid för Santana!

Abraxas är Carlos Santanas andra album. Det var efter den folk i största allmänhet började prata om den lille gitarrvirtuosen med andakt. Det var för Abraxas folk i synnerhet började snacka om latinorock, etnorock, världsmusik.

Jag är väl medveten om att det nu finns ett ganska stort antal som redan börjat sucka, eller till och med ser rött.

Santana går inte hem precis överallt. Kanske för att hans musik anses vara lite ”fin”, eller intellektuell. Svår, seg och bla bla bla.

Det där hänger bara på de gamla rödgardisterna som på 70-talet tog Santana till sin egen gud, vid sidan av Marx och Mao. Drack billigt rödvin, analyserade och startade stödgrupper för diverse behjärtansvärda projekt.
Skit i dem!

Nu för tiden sitter de i villor på "öfre", skriver på sin höjd obegripliga insändare i lokaltidningen, men dricker fortfarande samma billiga rödvin.

Jag har sett de stora live. Dylan, Springsteen, Stones, Metallica, Iron Maiden (jäpp!), Bowie och Deep Purple. Mycket har varit oerhört bra.

Jag har sett Santana live tre gånger. De konserterna är de största jag varit med om. Santanas musik berör som inget annat.

Det är därför Abraxas är så stor för mig. För det är fortfarande med musik från den plattan Santana lyckas nå allra längst in i hjärtat på folk.

Sen gör det ju inget att han är sagolikt skicklig med gitarren och kan krama ut ljud ur den som ingen annan.

Men vad jag tror Abraxas också gjorde - som kanske är viktigast – var att skapa ett utrymme för mer än bara den ”vita världens musik” inom rocken.

Det blev efter Abraxas okej att hämta rytmer från Latinamerika, Indien, Afrika, Mellanöstern eller vad man nu ville. Där ligger skivans storhet.

Och när du lyssnar på detta lilla stycke svart vinyl. Kolla extra noga in Black Magic Woman/Gypsy Queen, där Gypsy-delen är helt sanslös.

Missa inte de fräcka rytmerna i Oye Como Va och de drömska sambatakterna i Samba Pa Ti.

Mer om Santana:
Nyfrälst Santana (Zebop)
Santanas Moonflower (Moonflower)
En otajmad strumprullare (Marathon)
Santanas dansskiva (Beyond Appearances)

torsdag 28 juli 2011

Roger Dean räddar Asia

Konstnären Roger Dean räddar Asias album Alpha från 1983. Ska man vara lite elak är hans omslagsbild det enda som är lite bra med den här plattan*.
För något annat hittar jag inte. Alpha är fruktansvärt tråkig.
Det är den andra plattan med supergruppen Asia. Och åtminstone jag hade hoppats att de skulle komma ut med något spännande när de blivit varma i kläderna. Men inte. Asia försökte låta som de hängt med i musikutvecklingen, men sanningen är att de var helt off.

Det hjälpte inte att Carl Palmer, Steve Howe och John Wetton lirat med några av tidernas största progressiva rockband, ELP, Yes och King Crimson. Så här i efterhand kan man ju fundera över varför de över huvud taget började spela tillsammans.
Öppningsspåret The Smile Has Left Your Eyes är hemsk. Men okej, skivan blir bättre ju längre den får rulla på tallriken. Den växer, The Heat Goes On och Midnight Sun kan jag i svaga ögonblick tycka vara rätt hyfsade. Men någonstans får jag taskiga vibbar från band som Journey och sånt där. Och bättre än det borde väl de här killarna kunnat prestera.

The Smile Has Left Your Eyes brukar jag spela för folk som inte vill gå hem till sitt. Då ger de sig av.
Men omslaget är snyggt. Tycker lite synd om konstnären som för evig tid kommer att förknippas med detta alster.

* Jag vet ju att en hel del tycker precis tvärtom. Men ibland måste man leta efter halmstrån...

onsdag 27 juli 2011

På buggkurs med Jeff Lynne

Om man går en buggkurs finns en viss risk att Rock and Roll is King används som dansmusik. Det är tydligen en bra låt att bugga till.

Ska låta det vara osagt om det är därför jag aldrig gått nån sån kurs. Men den låten är vidrig.
En så väl inplastad och menlös rocklåt har jag sällan hört. Jag får rysningar.

Låten finns på ELO:s album Secret Messages från 1983. Den skivan är precis lika vidrig. Ett väldigt bra exempel på ”Hur man dränker sin talang i skit”!

Och nu borde jag väl på något sätt förklara varför jag tycker så. Men det går inte.

Melodierna är så hopplöst tråkiga att jag inte hittar någon som helst substans i Secret Messages. DET FINNS INTE EN ENDA BRA LÅT! Så illa är det.

Kan bara konstatera att Jeff Lynne, liksom de flesta andra på den tiden, till slut trillade rakt ner i 80-talets synthfälla av tråkig och meningslös pop.

Efter att ha lyssnat på den här verkar till och med Phil Collins rätt kul. Hajar ni nu eller?

måndag 25 juli 2011

En utdragen orgasm

LED ZEPPELIN - II - 1969 

Okej, då kör vi. 1969 började Led Zeppelin-tåget att rulla. Page, Plant, Bonham och Jones tog soundet från Dazed and Confused* rätt upp och ner och öste på.

Det gör Led Zeppelin II till en av tidernas tyngsta rockplattor, med låtar som Whole Lotta Love, Heartbreaker och Living Loving Maid.
Jag kommer, jag kommer, jag kommer, sjunger Veronika Maggio, i taxin, i trappen, i hissen, i hallen...
Men det där med simulerade orgasmer, eller små söta anspelningar, är inget nytt i popmusiken. Det gjorde discodrottningen Donna Summer redan i början på 70-talet.

För att inte tala om Frank Zappa i Dinah Moe Humm, men han var ju bara elak...
Led Zeppelin var så klart först, och värst, och är det nog fortfarande.

För kåtast i klassen är Robert Plant. Öppningslåten på Led Zeppelin II, Whole Lotta Love, måste 1969 fått hela västvärldens puritanska samhälle att gunga. Det är inget annat än en lång och utdragen beskrivning av en orgasm, där Plant ylar, vrålar, skriker.

Låten är så sönderspelad i radio att den knappt går att spela nu för tiden. Men gör det ändå! På högsta volym!

Heartbreaker och Living Loving Maid är också sanslösa rockers. The Lemon Song är, trots att det är en mix av en massa gamla bluesriff, en sagolik låt.

Ramble On och Moby Dick är nog plattans svagaste spår. Där blir Led Zeppelin nästan tjatiga i sin enformighet. Men å andra sidan är de två låtarna väldigt mycket bättre än väldigt mycket annat av andra och väldigt mycket sämre band.
Det finns säkert de som vill anklaga Zeppelin för att rippat en hel rad gamla bluesklassiker rätt upp och ner. Så är det kanske. Men va fan. De gör det bra!

För många är den här skivan Led Zeppelins mästerverk och deras definitiva övergång från bluesrock till sin berömda progressiva och ”mystiska” rock, som de faktiskt lyckas förena här. Men jämfört med debutplattan håller den ändå inte hela vägen.

Nr: 636/2222

* Superlåten på Led Zeppelin I.

söndag 24 juli 2011

Det krafsade på dörren

Först trodde jag det var en vilsegången hundvalp eller nåt sånt som krafsade på källardörren, den där kvällen i oktober. Jag försökte kika ut mellan persiennerna men bländades av gatans neonljus och såg inte ett jävla dugg.

Att det faktiskt var Art Garfunkel som stod där i det envetna regnet fattade jag inte förrän han nästan vildsint började nynna på sin senaste superhit (som jag vid det tillfället inte kunde påminna mig namnet på) och till slut också började banka på dörren med något för mig okänt tillhygge (vild gissning – en domkraftsvev).

Eftersom jag hört Fate For Breakfast till leda. Och Bright Eyes (just det, så hette den), kände jag medlidande med den genomvåta figuren där ute och öppnade försiktigt dörren.

Det krulliga håret hade blivit stripigt i regnet och han slank med en lättad suck in i värmen och lämnade våta spår efter sig på linoleumgolvet innan han sjönk ner i ett hörn av den nu mer än lovligt skitiga gröna sammetssoffan.

Att den verkligen var grön visste bara jag, som varit med från början. Den levde sitt eget liv den där hemska möbeln och verkade skifta färg från dag till dag. Nu tonade den lite i blått eller möjligtvis mörkt beige.

Och inte luktade den särskilt gott heller. Det vete tusan vad det bodde för märkliga figurer i den. Ibland rörde sig stoppningen så det sjöng i fjädrarna.
Jag tog fram en flaska ljummen Skåne Akvavit (kvarglömd från den där katastrofala påsksoarén som tog slut innan den började) och hällde upp i det enda glas som fanns, ett tyskt ölglas inköpt i Lüneburg.

Med våldsamt vibrerande näsvingar och ögon blixtrande som pistolskott surplade den luggslitne artisten i sig den kummindoftande råspriten. Sen kröp han upp i soffhörnet och somnade direkt. Jag tror inte ens han hann blinka. Han gnydde som ett barn mellan snarkningarna.

Jag släckte taklampan och gick därifrån. Mest nöjd med att slippa höra fler låtar än den där Bright Eyes.
På morgonen var Art Garfunkel borta. Lika bra det. Regnet fortsatte hela helgen.

Fate For Breakfast kom 1979 och är Art Garfunkels fjärde soloalbum efter uppbrottet från Paul Simon 1970. En ganska medioker platta som aldrig fick några större framgångar. Enda låten som tog sig upp på topplistorna var I Only Have Eyes For You. Bright Eyes blev väl en mindre hit i Sverige.

lördag 23 juli 2011

Aerosmith satte standarden

Aerosmith lyckades med Pump. Precis allt är stenhårt tufft, högt som faen och låtarna har precis allt det där som får folk att bli nöjda.

Den här skivan satte en ny standard för hur hårdrock skulle låta för att sälja så många skivor som möjligt.
Dessutom var Aerosmith väldigt mycket bättre än såna där band som Def Leppard, Motley Crue och Bon Jovi.

Joe Perry och Brad Whitford visste hur man skulle göra för att riva av de där extra skitiga riffen, och få det råtungt bluesigt och funkigt. 1989 var Aerosmith bäst på det.

Pump är en fullkomligt vidrig LP. Det är en kommersiellt tillrättalagd och välputsad produkt, snyggt och prydligt framlagd framför skivköparna. Som tog hela betet och svalde.

Det fanns en tid när Aerosmith gjorde sanslöst tuff och svettig hårdrock. Plattor som Toys in the Attic, Get Your Wings och Rocks var förbannat bra.

Men Pump är Aerosmith 10-15 år senare. Den har inget med 70-talets brutala och blodfyllda hårdrock att göra. Inget av det äkta är kvar.

Janie´s Got a Gun och Love in an Elevator blev visserligen stora hitlåtar. Men det finns inte en enda låt från den här skivan jag vill spela nu för tiden.

Men visst är Pump snyggt gjord (dock inte klass med Get a Grip från 1993. Den är ond).

Mer om Aerosmith:
Rått, funkigt och hårt (Toys in the Attic)

fredag 22 juli 2011

Alla plankar J J Cale

De flesta brukar ju göra små trevliga och roliga låtar om hur de ser fram mot helgen; Friday on my Mind, Saturday Nights Alright For Fighting (?) och såna där.
Men inte J J Cale.

Hans låt Friday är minsann ingen förhoppning om en kul helg. Den handlar i stället om det lilla helvete en grabb har under hela jobbveckan i fabriken, depression och elände. Han bara önskar att veckan ska ta slut.
Låten finns på J J Cales album med det anspråkslösa namnet 5 från 1979.
Det var den första J J Cale-platta jag köpte. Det var inte Friday som var orsaken, den upptäckte jag senare. Jag hade hört Don´t Cry Sister på radio, en rätt poppig halvblues med lite läckert gung. Jag tröttnade rätt fort på den låten.

Men jag tröttnade inte på LP:n. J J Cales femte album är en lysande bra skiva, insåg jag efter ett tag.
Det berodde inte minst på Sensitive Kind, vilket kanske är en av de låtar J J Cale är allra mest känd för. Alla har ju plankat den.

En som gillade J J Cales låtar var Eric Clapton. Han plockade upp flera av hans låtar och gjorde stora hits av dem. Cocaine...After Midnight.

I´ll Make Love to You, som finns på femman, spelade Clapton till och med in och gav ut innan J J Cale själv hann göra det. Den finns på Backless från 1978. Fan vet om inte Clapton gör den bättre...

Lynyrd Skynyrd tog förresten Call Me the Breeze* och gjorde den odödlig.

Och om Backstreet Boys, Westlife och såna där också kunde plankat hans låtar skulle världen varit en mycket bättre plats att leva i.
5 var min första J J Cale-platta, men inte den sista. Det finns en anledning till att många har J J Cale som sin personlige Jesus.

* Finns på J J Cales debutplatta från 1971, Naturally.

torsdag 21 juli 2011

Handklapp och countrypop

Funkar det inte med pop, kan man väl alltid lira country. Det var kanske så Blue tänkte när de gjorde sin andra platta, Life in the Navy, 1974.

Och slänger man dessutom in lite folkmusiktoner och handklapp blir det ju klockrent...eller...?
Skotska Blue fick ingen fullträff med sin debutplatta 1973. Den där med Red Light Song, om nån nu till äventyrs minns den. Det där med sval och lite stillsam pop funkade inte då. Och gjorde det inte året efter heller.

Life in the Navy innehåller visserligen ett par rätt hyfsade poplåtar, men mycket mer är det inte. Idag har jag faktiskt ganska svårt att lyssna på det här. Det låter lite för allmänt och tråkigt. Ungefär som New Seekers och såna där, fast med lite mer stil...

Det fanns dock en person som gillade den här skivan, Elton John. När han fick höra Life in the Navy tog han Blue under sitt beskydd och gav sig den på att göra bandet stora. Elton John producerade därför uppföljaren till den här, Another Nighttime Flight.

Blev DET bättre då?
Nix, det berättar jag inte, utan friskar på med en rejäl cliffhanger. Jag återkommer till det.
Men du kan ju alltid gissa...

Mer om Blue:
Blå pop från Skottland (Blue)

onsdag 20 juli 2011

Gasolin 3 som frimärke

Det finns kanske flera skivomslag som blivit motiv på frimärken. Men jag känner bara till ett, omslaget till LP:n Gasolin 3 från 1973.

Lyssnarna på Danmarks Radio röstade 2010 fram omslaget som frimärksmotiv. Om det kommit ut ännu vet jag inte.
Att omslaget till Gasolin 3 fick flest röster är inte särskilt konstigt. Bilden är ju bara så läcker och dessutom har jag för mig att det är en scen från nån Marilyn Monroe-film, så den känns väl igen.

Men historien om det här skivomslaget är längre än så. Det är en målning av dansken Tage Hansen. Det här med upphovsrätt hade Gasolin inte en tanke på när skivan gavs ut. De använde bilden utan hans tillstånd.

Det tog naturligtvis inte lång tid innan Hansen fick reda på det.
Men de gjorde upp i godo. Tage Hansen fick två kopior av LP:n, det var han nöjd med.

Skivan då?
Den är lika lysande som bilden. Och om uttrycket ”Rått men hjärtligt” kan användas om musik, så är det här.

Till inspelningen satsade Gasolin stort och engagerade engelsmannen Roy Thomas Baker som producent, som 1973 var en stjärna på väg uppåt. Han hade precis hjälpt Nazareth med deras andra platta, senare under samma år skulle han ge sig på Queens debutalbum.

Baker fick rätt bra fason på Kim Larsen och hans polare. Gasolin behöll sitt lite råa och med-glimten-i-ögat-sound från de två tidigare plattorna, men ljudet putsades upp och snyggades till.

En av mina favoritlåtar är Bobo´s sang, som med Bakers hjälp blir alldeles lysande. Men den släpptes aldrig som singel. Det blev i stället Det var Inga, Katinka og Smukke Charlie på sin Harley (vilken alldeles fantastisk låttitel förresten) och Bessefar.
Det här var också den första LP där Gasolin försökte ge sig på en internationell karriär. Den gavs ut på engelska men hette då bara Gasolin. Men på den engelska skivan användes en annan omslagsbild.

Tage Hansens målning kom dock till användning när Gas 5 gavs ut på engelska 1976, då med namnet What a Lemon.

Mer om Gasolin:
Nordisk rockhistoria (Gasolin 1)

måndag 18 juli 2011

ELO:s bästa 80-talare

Time är en jävligt bra platta!
Den bästa Electric Light Orchestra gjorde på hela 1980-talet. Lätt.
Och ändå är det en synth-platta. Nästan ALLT på den här skivan kommer från synthar.
Och jag som ALLTID hävdar att nästan all synthpop är kass.

Det gör jag fortfarande. Men Time är undantaget.

Så här tänker jag.

För det första kom plattan redan 1981. Då var synthpopen fortfarande inte särskilt utvecklad. Det fanns inte mycket som var särskilt bra.

Men det är Time. Det här gjorde Jeff Lynne förbannat snyggt. Det står jag för.

För det andra. Synthpop från den här tiden led av ett stort jävla problem. Det gjordes inga bra låtar.

Time är undantaget. Hela skivan är full av ruggigt bra pop. Och detta säger jag trots att det är en synthskiva. Notera det.

Lyssna bara på The Way Life´s Supposed To Be, Rain Is Falling och From The End of the World. Det är bra grejer!

Jag skulle nog vilja jämföra Time med A New World Record.
Men sätt inte i halsen nu.

Det är inte för att den skulle vara lika bra som ELO:s mästerverk. Det är den inte.

Men Time var lika revolutionerande för gruppens sound. Det här var något nytt.

söndag 17 juli 2011

Hollies plankar The Boss

Att Hollies kunde göra en riktig smörsång av Bruce Springsteen 4th of July Asbury Park säger kanske mer om The Boss låtar än om Hollies.

Det finns säkert en och annan som skulle kalla det ett mord på Springsteens klassiker, men det gör inte jag.

De brittiska pophjältarna kunde göra rätt kul pop – när de satte den sidan till. För Hollies version av 4th of July Asbury Park är inte alls otrevlig, tvärtom, den är rolig.

Låten finns på ett Hollies-album från 1975, Another Night. Men nu ska jag inte gå så långt och påstå att det är en bra...eller nödvändig LP-skiva i samlingen. Det är det inte. Den går att leva utan.

Hollies vid den här tiden var nämligen egentligen inte särskilt spännande att ha att göra med.

Det var lite väl smörigt och sockersött. Och gnälligt.
Men det är klart.

Gillar man såna där saker som New Seekers och Bee Gees kanske det kan vara nåt att lägga på skivtallriken emellanåt.

Samtidigt kan jag väl konstatera att det 1975 gjordes många andra plattor...med andra grupper...som var väldigt mycket bättre.

Nog med klagomål. Jag har ju faktiskt skivan.
Fördelen med det är att det är en sån där skiva man inte behöver vara särskilt uppmärksam när man spelar. Det har liksom ingen betydelse vilken låt som spelas, det låter ungefär likadant hela tiden.

4th of July är lite bättre än en i mängden. En springsteen-låt.

Mer om Hollies:
Hollies Butterfly (Butterfly)
Lätt att glömma Hollies (I Can´t Let Go/Would You Believe)

lördag 16 juli 2011

Några favoriter 27

Dags för lite sommarlåtar tycker jag. Vi blandar punk, svensk rock från Skåne och blues. Kan inte bli bättre!

Turning Japanese – The Vapors
Det dök upp mängder av band i punkens bakvatten. Vapors fick bara en hit 1980, sen försvann de. Lite fånig låt kanske, men rätt kul och en föregångare till skatepunken, tror jag...
When She Lies – Sinners
Lyssna bara på det här. Fläskigare beat får man leta efter. Sinners var det bästa bandet i Lund, Åkerström har rätt.
Sinners var nog det roligaste som hände i popsverige på hela 80-talet.
Let it Grow – Eric Clapton
Sålde nästan alla clapton-plattor en gång i tiden, men den här behöll jag. Det här är en riktigt skön låt. Ett måste i hängmattan!

fredag 15 juli 2011

Flummig hippepop

En sak är säker. Marc Bolans första album är väldigt udda. Det har inget, absolut inget med glamrockbandet T Rex att göra. I stället handlar det om Tyrannosaurus Rex, en duo som bestod av Marc Bolan på sång och akustisk gitarr samt Steve Peregrin Took* på trummor, kongas och diverse andra slagverk.

Det görs ingen sån här musik idag. Och skulle nån få för sig att göra det, skulle det säkert bildas protestgrupper på Facebook för att låtarna aldrig ska få sändas i radio, eller spelas i TV4:s morgonprogram.
Men jag kan inte låta bli att gilla My People Were Fair And Had Sky In Their Hair But Now They´re Content To Wear Stars On Their Brows, för så heter skivan från 1968.

Trots att den låter ungefär som de där RASA-skivorna Hare krishna-folket sålde på gatorna förr i tiden. Monotont och obegripligt, skumt och märkligt. Jävligt märkligt, kan jag väl lägga till med visst eftertryck.

Att spela den här skivan mer än en eller två gånger i rad går inte. Men på nåt sätt är den ganska charmig. Det påminner inte så lite som de där konstiga plattorna Syd Barrett gav ut efter att han blivit utslängd från Pink Floyd.

Med en hel del influenser från Bob Dylan, som Bolan såg upp till ganska ordentligt i början av sin karriär.

Okej, det är fånigt, meningslöst, tramsigt och flummigt. Men fräckt. Och det är ta mej faen lite Pipers at the Gates of Dawn över den här skivan.

Utan alla konstiga ljudeffekter då förstås. Tyrannosaurus Rex nöjde sig med akustisk gitarr och kongas. Men för min del räcker det. Och man får en hel del känsla för hur hippiemusik kunde låta i Europa på den här tiden.

Jag kan lägga till att det här albumet inte går att köpa för en vanlig veckopeng nu för tiden. Redan i början av 70-talet utgick den ur sortimentet.

Jag har naturligtvis inte originalskivan, utan en återutgivning från 1972, då som ett dubbelalbum tillsammans med gruppens andra skiva Prophets Seers and Sages The Angels Of The Ages.

Och även om varken Marc Bolan själv eller hans fans senare ville kännas vid de här tidiga inspelningarna – hittar du en platta med Tyrannosaurus Rex på nån loppmarknad, så köp. Om inte annat för den märkliga upplevelsen.


* Det är ett artistnamn, han hette egentligen Stephen Ross Porter.

Mer om Marc Bolan:
Marc Bolans demotejper (You Scare Me To Death)

torsdag 14 juli 2011

Nordisk rockhistoria

Köpenhamn verkade vara Nordens rockhuvudstad i början av 70-talet. Hit kom alla de stora stjärnorna för att göra spelningar. Om de fick tid över blev det möjligtvis en konsert i Stockholm eller Göteborg också...
Därför var det kanske inte så konstigt att det var i Köpenhamn Gasolin såg dagens ljus. Enligt min mening ett av de första riktigt stora rockbanden i Norden.

De var kaxiga. Kim Larsen var storkäftad redan på den tiden och Gasolin gjorde grejer som ingen vågat eller kunnat göra innan.
Vad hade vi i Sverige då? Ja dä ä dä med Pugh Rogefeldt. Och så Micke Rickfors i Hollies.

Gasolins första LP var riktigt uppkäftig. De tog skivomslaget från en serietidning och startade hela sin karriär med en traditionell dansk folksång, Langebro. Och så sjöng de på danska.

Det gick så klart inte att jämföra Gasolin med de stora brittiska rockhjältarna. Men man kunde inte göra annat än att älska dem.

Det är inte många år sedan jag kom över Gasolin 1 från 1971. Av någon anledning blev det aldrig av på den tiden. Jag upptäckte inte de här danska rockhjältarna förrän 73 eller 74 och då hade de redan gjort en rad plattor som verkade mer spännande.

Men Gasolin 1 har sin givna plats. Det är lite tafatt och lite barnsligt kanske, men säkert inspirerat av både Beatles och Dylan. Här finns egentligen inga låtar som man kan kalla riktigt bra.

Men det är ärligt. Och ett av de första stegen. Jag tycker Gasolin 1 är ett stycke dansk - och nordisk - rockhistoria.

onsdag 13 juli 2011

Högexplosivt – Livsfara!

LED ZEPPELIN - LED ZEPPELIN - 1969 

Den första pressningen av Led Zeppelin I drogs tillbaka nästan innan den hunnit ut. Page och grabbarna tyckte inte den turkosa texten syntes tillräckligt bra. När nån av de få skivorna nu kommer ut till försäljning kan priset sticka iväg långt.
Den andra pressningen fick orange text, men de missade en grej!
Led Zeppelin I från 1969 borde försetts med varningstext också.
HÖGEXPLOSIVT! LIVSFARA!
För det här är - som jag tycker - tidernas bästa hårdrockplatta.

Det finns tydligen en del Led Zep-fans som inte riktigt vill kännas vid den här skivan. Va fan!
Led Zeppelin blev aldrig bättre än så här. Visst, det finns senare låtar som är bättre, men de gjorde aldrig en hel LP som var lika bra.

Okej, efter första låten – Good Times Bad Times – är det nog ingen som skulle bli övertygad om det. Men sen!
Baby I´m Gonna Leave You, You Shook Me, Dazed and Confused. Tre låtar i rad. Det är nog den starkaste line-up jag någonsin hört.
Baby I´m Gonna Leave You - är väl egentligen en gammal folk-bluesklassiker. Men det är här Robert Plant sätter sina oh-ho och ah-ah-ha för första gången. Något som nu varenda rocksångare med bara lite självaktning måste använda sig av.

You Shook Me - är också en blueslåt, men jävlar vad tung Willie Dixons gamla låt blir med Led Zep! Bonzos trummor och John Paul Jones bas är grymma.

Dazed and Confused – Det är här Led Zeppelin sätter hela sitt unika sound! Låten är dessutom ohygglig, förmodligen hela 60-talets tyngsta rocklåt. Kristallklart, stenhårt, rått och gastkramande.

Ööh, och sen måste jag kanske nämna Communication Breakdown också. Led Zeps första singel. Den är på b-sidan.

Man kan bara lasta Led Zeppelin I för en enda sak:
Det finns en massa skitband som blev stora bara för att de tog all sin inspiration från den här skivan.

Nr: 865/2222

måndag 11 juli 2011

Love it to Death

Jag rensade ut mina Alice Cooper-skivor i början av 90-talet. Men Love it to Death kom tillbaka av sig själv. Den fanns i en mindre samling som jag fick för några år sedan. Men det är den enda Alice Cooper-skiva jag behöver.

För den gavs ut redan 1971. Då hade Alice Cooper inte hunnit börja lira ”skräck-rock”. Då var Alice Cooper ett rätt hyfsat hårdrockband. Love it to Death blev gruppens stora genombrott.

Nja, lite skräcktendenser kan man kanske ana ändå. Men bara på två låtar, Ballad of Dwight Fry och Black Juju. Där testar bandet det det där goth-soundet som senare skulle bli så framgångsrikt.

Observera nu att jag skriver BANDET Alice Cooper. För det var ett band fram till 1974. Efter det var det Vincent Furnier som tog över det namnet själv. Så har vi rett ut det.

Love it to Death är faktiskt en ganska bra rockplatta. I´m Eighteen var en superhit, om det finns nån som kommer ihåg det nu. På den tiden var den ohyggligt rå.
Själv gillade jag Is it my Body, vilket kanske kan tyckas lite märkligt. Det är egentligen ingen av de bättre låtarna här. Men jag tyckte om den för att det nånstans långt därinne finns en liten, liten gnutta Jefferson Airplane.

Mer om Alice Cooper:
En pervers gubbjävel (Trash)

Bilderna är hämtade från skivomslaget.

söndag 10 juli 2011

Jack Greens Sunshine

Jag har en skiva med en grupp som heter Sunshine. Ett skotskt band som gav ut sin enda platta 1972. Jag tror inte många har den.
Jag kan inte rekommendera den till någon. Det är en typisk debutplatta av ett band som inte riktigt visste åt vilket håll de skulle vända sig.

Lite bluesrock, lite glam, lite folkmusik, en och annan konstig ballad som för tankarna till tidiga Genesis (!) och för säkerhet skull har de slängt in en doakör med brudar som får det att låta som mörk soul på sina ställen.

Dessutom är inspelningen förvånansvärt kass. Ibland går ljudet knappt fram.
Men jag betalade ganska dyrt för den. Tog hjälp av Old Books & Records i Leeds.

Varför kan man fråga sig?

Svaret är enkelt. Detta är Jack Greens första platta. Han var 16 år när han spelade in den tillsammans med sina polare. Av någon outgrundlig anledning fick de chansen av Warner Brothers.

Jack Green har jag skrivit massor om. Men för er som inte följt med hela tiden:

Jag upptäckte hans musik med en skiva som heter Humanesque, som gavs ut 1980, mitt under nya vågen. Det är en lysande rockplatta. Ett av de bästa new wave-album som någonsin kommit ut, hävdar jag.

Jack Green gjorde flera skitbra grejer efter det, men lyckades aldrig slå igenom på allvar. Trots att han dessutom lirat med storheter som T Rex och Pretty Things. Numera gör han film och är långt borta från rockvärlden.

Skivan med Sunshine är av den anledningen kul att ha, för mig. Men det är ingen höjdare som sagt. Sunshines debut påminner mig lite om Mott the Hooples första plattor, inte bara för att en av grabbarna i Sunshine har en frisyr som påminner om Ian Hunter.
Ian Hunter och hans kompisar experimenterade i början av 70-talet med allt från hårdrock till pop och country. Innan de till slut, med stor hjälp, hamnade rätt.

Sunshine fick aldrig den uppbackningen. Så det blev inte mer än det här albumet. Men det är i alla fall Jack Greens första platta. Och det är stort.

Mer om Jack Green:
Intensiv och snärtig pop (Humanesque)
En skiva som kom bort (Mystique)
Mera Jack Green (Murder-singel)
En försiktig Jack Green (Reverse Logic)

lördag 9 juli 2011

En opålitlig sagofé

En eftermiddag var den där, halvpunktjejen Lene Lovichs debutalbum Stateless. Med fuktiga gröna ögon stirrade hon på mig.
Utan att tänka mig för tog jag hem henne. Sen var det för sent.
Som ett stripigt litet norskt skogstroll, en vacker men opålitlig sagofé, fanns LP:n liksom bara där i min gröna sammetssoffa och ritade krumelurer i mina böcker.

Ångande av kåthet stampade den i golvet, ryckte mig i håret och kunde till och med bita mig i handen om jag inte såg upp.

Jag försökte ignorera den och väntade på att den skulle sticka iväg med Wreckless Eric, Devo och andra konstiga postpunkplattor. Men Stateless var envis. My lucky numbers one, sjöng den med mörk och lockande röst.

Jag gav upp och gjorde som den ville. Det har jag alltid ångrat. Jag blev beroende, eller kanske förtrollad.

Men helt plötsligt var den borta.
Ett glittrigt skratt hördes mellan träden.

Brittiska rocktjejen Lene Lovich, som egentligen heter Lili-Marlene Premilovich och var uppväxt i USA, gav ut sitt första album 1979, Stateless. givetvis på Stiff Records.

Singeln Lucky Number blev det året en stor hit på postpunkscenen, men plattan kryllade av lysande irriterande punklåtar. Inledningsspåret, Home (is where the heart is), sätter Lovich direkt. Resten är precis lika bra.
Lene Lovich studerade på flera konst- och teaterskolor och var en säregen rocksångerska. Från hög falsett kunde hon falla till den djupaste tenor. Fascinerande och annorlunda musik som då fick utrymme på den brittiska rockscenen, där allt var tillåtet. Hon gav några år senare ut plattorna Flex och No Man´s Land i samma udda stil.