The Musical Box: november 2018

torsdag 29 november 2018

Jag har omvärderat Uprising

BOB MARLEY – UPRISING – 1980

Could You Be Loved blev en superhit och 1980 dansades det på diskoteken till Bob Marleys senaste singelhit. Men låten är knappast representativ för Bob Marley lika lite som att hans låtar spelades på dansställena.
Could You Be Loved är en udda låt för Bob Marley och väldigt annorlunda för albumet Uprising, som inte alls är något särskilt mainstream popalbum. På grund av sin popularitet gav låten Uprising en popstämpel som inte riktigt stämmer.

Bob Marleys sista skiva, som han själv var med och spelade in innan han dog. Albumet känns högst personligt och är i högsta grad inspirerat av rastafarireligionen. Som om Marley kände på sig att han bara hade en kort tid kvar. Han dog året efter, bara 36 år.

Redemption Song är en värdig avslutning som jag tycker hör till Bob Marley främsta. Det är för övrigt det enda spår på skivan som inte har några reggaebeats.

Låtar som Zion Train, Forever Loving Jah och Real Situation får mig att mer och mer jämföra Bob Marleys texter och låtar med Bob Dylans 60-tal som protestsångare.
Uprising är därför ett album som förtjänar att lyssnas på med uppmärksamhet och inte avfärdas som ett lättviktigt popalbum med reggae anpassad för publiken i Europa och USA. Vilket betyder att jag själv nu håller på att omvärdera min inställning till albumet, vilket inte är lätt.

Jag hörde till alla dem som tyckte Could You Be Loved var en fräck diskotekslåt, resten av skivan brydde man sig knappast om att lyssna på 1980. Det har jag däremot gjort nu.

Nr: 289/2222

onsdag 28 november 2018

Jazzimprovisationer och ljudeffekter

TOMORROW´S GIFT – GOODBYE FUTURE – 1973

Goodbye Future är andra och sista plattan med tyska Tomorrow´s Gift. Bandets första skiva hade kommit tre år tidigare och varit ett lysande krautrockalbum i samma anda som Jethro Tull som extrakryddats med sångerskan Ellen Meyer.
Det tog tre år till andra skivan och då var bara två av de sex kvar, Manfred Rurup och Bernd Kiefer. Den andra upplagan av Tomorrow´s Gift är också något helt, helt annat än originalupplagan.

Goodbye Future har inget med första skivan att göra. Rurup och Kiefer lämnade progrocken och gav sig ut i ett landskap av jazzimprovisationer och ljudeffekter.
Resultatet blev denna mycket spännande LP som för inte så länge sedan släpptes på nytt på vinyl av tyska Longhair. Det är ett måste-album för alla krautrockintresserade.

”Nya” Tomorrow´s Gift hittade en mycket speciell stil som har likheter med både canterburyjazzen och Zappas avantgardistiska period med album som Hot Rats och The Grand Wazoo, men som förmodligen ändå har mest likhet med en annan tysk gigant, Dzyan, som mixade jazzrock med spacerock och psykedelia.
Duon i Tomorrow´s Gift lider nämligen av samma obotliga experimentlust som Dzyan vilket gör att musiken på Goodbye Future för sin tid känns både nyskapande och futuristisk.

Ett stundtals svårlyssnat album om humöret inte är det rätta, musiken är krävande. Men ger man Goodbye Future den tid skivan behöver finns belöningen där.

Nr: 1424/2222

tisdag 27 november 2018

Joe Walsh har gjort sämre plattor

JOE WALSH – SONGS FOR A DYING PLANET – 1992

Zappa konstaterade att det finns plats för humor i rockmusiken. Joe Walsh tog självironin till nya höjder och hans sympatiska humoristiska ton var något jag gillade i hans skivor från 70-talet.
På Songs For A Dying Planet, som är av betydligt senare datum, försöker Walsh upprätthålla den attityden. Men den här gången funkar det inte. Joe Walsh ironi känns lite platt och påklistrad, inte särskilt äkta. Det är synd, för Sngs For A Dying Planet börjar väldigt.

Inledningen med två svettiga rockers Shut Up och Fairbanks Alaska var det som fick mig att köpa skivan när jag lyssnade på den med hörlurar på Mega Hertz i gamla Domushuset i Jönköping. När jag kom hem upptäckte jag Coyote Love, som jag fortfarande tycker är riktigt vass.

För er som inte var med på den tiden kan jag berätta att det var så man köpte musik förr, i affärer som typ Mega Hertz, och man fick lyssna på skivorna först om man ville. Den förmånen utnyttjades.

Jag vågar inte räkna på hur många timmar av min gymnasietid och senare också som spenderades i hörlurar i diverse skivaffärer i Jönköping, och Huskvarna, men det är förmodligen mer än vad som skulle ansetts nyttigt.

Joe Walsh hade jag en period ganska bra koll på. Jag började leta efter hans skivor när han hoppade in som gitarrist i Eagles. Det är ganska lätt att höra om en eagleslåt kom till innan Joe Walsh eller när han var med, hans gitarrsound är ganska speciellt. Det soundet hade han ggivetvis på alla sina soloalbum också, som var blivit ganska många till antalet enom åren.
Songs For A Dying Planet är dock inget av de album som samlare behöver känna är direkt nödvändigt. Jag tycker inte man missar särskilt mycket, förutom de där två första låtarna. Gitarren låter bra, Walshs röst är precis lika raspig som alltid.

Men låtarna håller inte nån högre kvalitet. Och när Walsh den här gången inte heller verkat få nån ordning på texterna blir det ett ganska såsigt album. Å andra sidan kan man uttrycka det så här. Joe Walsh har gjort sämre plattor. Men han har gjort bättre också.

Nr: 104/CD

Jag har skrivit om albumet tidigare, men har nu lyssnat på det igen.

söndag 25 november 2018

Steve Harley och en symfoniorkester

STEVE HARLEY & COCKNEY REBEL – BIRMINGHAM – 2013

När Steve Harley 2012 gick upp på scenen i Birmingham Symphony Hall var det en idé han haft länge som blev verklighet; att få spela sina två första album live med symfoniorkester och kör. Det blev en succé.
Trots att Steve Harley varit borta från de stora scenerna länge och att hans två första skivor kom redan i början av 70-talet, The Human Menagerie och The Psychomodo hade publiken inte glömt honom. Tanken var att konserten bara skulle uppföras vid ett enda tillfälle, men han fick sen göra om konserten i Manchester, Gateshead, London och sen Birmingham igen. Alla gångerna inför utsålda hus.

På scenen hade Steve Harley med sig både Cockney Rebel samt Orchestra Of The Swan och deras kammarkör, sammanlagt över 50 personer. Den första konserten i Birmingham spelades in och släpptes sen både på CD och DVD.

Idén var naturligtvis lysande. Både The Human Menagerie och The Psychomodo var två glamrockklassiker från det tidiga 70-talet som till skillnad från många andra samtida album i genren innehöll genomgående starka och dessutom en rad hitlåtar som den generationens ungdomartog med sig resten av sina liv; Hideaway, Sebastian, Mr Soft och flera till.

Steve Harley hörde också till mina ungdomshjältar. Med samlingsalbumet A Closer Look kom hans skruvade och lätt dekadenta låtar in i mitt musikliv och finns där fortfarande.

Att nu få lyssna på både The Human Menagerie och The Psychomodo i en helt annan miljö än den man tänkte sig var möjlig på 70-talet är inget annat än häftigt. Först för att en gammal glamrockare 40 år efter storhetstiden får möjlighet att stå på de fina scenerna och sen för att intrycket av att nu lyssna på konerten är så storslaget.
Steve Harley hävdade under många år att just de här skivorna skulle fungera utmärkt med större arrangemang och med orkester som uppbackning. Det hade han väldigt rätt i, men samtidigt blir det en ganska annorlunda upplevelse jämfört med originalen, som känns uppfriskande och ger mig anledning att lyssna på denna dubbel-CD mer än en gång och dessutom blåsa av dammet från min gamla Stevet Harley-samling.

CD-albumet från Birmingham består av två skivor, en för varje LP. Det ska sägas att en del av låtarna aldrig tidigare spelats live. Steve Harley gör dessutom tre extranummer; klassikerna Judy Teen och Black Or White samt Stranger Comes To Town från albumet samma namn han släppte så sent som 2010.

Nr: 196/CD

lördag 24 november 2018

Aalon Butlers Cream City

AALON BUTLER – CREAM CITY – 1977

När jag spelade en platta med Prince kom jag på att jag en gång haft den här lilla pärlan i hyllan. Det var länge sen jag lyssnade på den. Den kom in i samlingen som ett fynd från en tiokronorsmarknad på det som förr hette Eurostop i Jönköping.
Då tog det tog inte lång stund att konstatera att Cream City är riktigt bra platta. Aalon Butler opererar i samma område som den gode Prince, Sly & the Family Stone och Rick James. Smart soulfunk med fräcka rytmer, coola melodier och läckra arrangemang.

Egentligen är det märkligt att den här plattan inte blev större. Tydligen blev titellåten Cream City en ganska lokal radiohit i Los Angeles. Resten av låtarna glömdes bort.

Här i Sverige kan jag aldrig påminna mig om att jag hört Cream City nån annanstans än på min egen skivspelare. Det här är tydligen den enda platta Aalon Butler någonsin gjorde.

Jag har inte en aning om var han tog vägen sen. Men efter att ha lirat Cream City ett antal gånger nu igen tycker jag det är synd att det inte blev mer.

Låten Cream City är naturligtvis klockren, skön soulfunk levererad med ett stort flin. Fräcka Rock and Roll Gangster är inte heller dum, för att inte tala svettiga, heta, hårdrockiga Midnight Man. Och funkiga, fräcka, omskakande Lonely Princess.

Nr: tyvärr borttagen ur samlingen pga platsbristJag har skrivit om skivan för länge sen, men tycker att den förtjänar en chans till.

torsdag 22 november 2018

Harrisons japanska liveplatta

GEORGE HARRISON – LIVE IN JAPAN – 1992

Ruskigt svår att få tag på när jag allra helst ville ha tag i den. Både CD:n och vinyldubbeln försvann tämligen snabbt efter att albumet 1992 misslyckats med att ta sig upp på listorna.
Efter att ha varit ”out of print” i många år kom en ny cd-upplaga 2004 och till slut 2017 på vinyl igen. Så först 25 år efter skivan släpptes gjorde George Harrisons första egna liveplatta entré i min samling.

Det blev hans sista också, för den delen, tråkigt nog, som gavs ut medan han fortfarande var i livet. Det där med första stämmer inte helt, om man räknar in Bangla Desh-konserten från 1972. Men där var han ju inte ensam.
Live In Japan var väl värd att vänta på, även om den inte är den där totala och maximala upplevelsen man alltid letar efter. Det är en sjysst liveplatta i bra tempo där George Harrison kör igenom sina egna stora hits och givetvis också en rad av hans beatleshits.

George Harrison har sedan jag upptäckte magin med LP-skivor varit min tceklöst största hjälte med skivor som All Things Must Pass, Dark Horse och Living In A Meterail World. Senare album som Cloud Nine och postuma Brainwashed från 2002 är också album jag håller väldigt högt.

Inspelningarna gjordes när Harrison fortfarande höll ihop med Traveling Wilburys, Dylan, Tom Petty, Jeff Lynne (och ursprungligen Roy Orbison).

Därför finns känns mycket av det soundet igen på den här skivan också...vilket skulle kunna bero på att den producerades av Spike och Nelson Wilbury (Harrisons egna pseudonymer i Traveling Wilburys).

Live In Japan spelades in under en japanturné som Eric Clapton övertalade George Harrison att göra. Tillsammans gjorde de en rad konserter i Japan som alla fick mycket god kritik, både för Harrisons framträdanden och den del av konserten där Claptons låtar. Att det var så framgår dock inte av dubbelalbumet, som koncentrerar sig helt på George Harrison.

Givetvis är detta ett album som måste finnas i varje George Harison-samling. Jag tror också att det skulle kunna vara ett bra ingångsalbum för den som inte lyssnat så mycket på George Harrison tidigare.

Nr: 247/2222

onsdag 21 november 2018

ELO:s bästa 80-talare

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA – TIME – 1981

Time är en lysande bra rockplatta. Den bästa Electric Light Orchestra gjorde på hela 1980-talet. Och ändå är det en synth-platta. Nästan allt på den här skivan kommer från synthar.
Och jag som alltid hävdat att synthpop inte är min grej. Men Time är ett undantag.

Så här tänker jag. För det första kom plattan redan 1981. Då var synthpopen fortfarande inte särskilt utvecklad. Det fanns inte mycket som var särskilt bra.

Eller så här. Det fanns egentligen ingen synthpop som var riktigt bra eller kunde bli stilbildande. Men det är Time. Det här gjorde Jeff Lynne förbannat snyggt.

För det andra. Synthpop från den här tiden led av ett stort problem. Det gjordes inga bra låtar. Time är undantaget igen. Hela skivan är full av ruggigt bra pop. Lyssna bara på The Way Life´s Supposed To Be, Rain Is Falling och From The End of the World. Det är bra grejer!

Jag skulle nog våga jämföra Time med A New World Record. Så bra är den. Det är inte för att den skulle vara lika bra som ELO:s mästerverk.

Det är den inte. Men Time var lika revolutionerande för gruppens sound. Det här var något nytt i början av 80-talet.

Nr: tyvärr borttagen ur samlingen på grund av platsbrist

Jag har skrivit om skivan tidigare.

tisdag 20 november 2018

Mer än bara hård rock

KIN PING MEH – 3 – 1973

Kin Pings Mehs trea är betydligt intressantare än jag först trodde. Musiken är hård, raspig och adrenalinosande. Men bandet har en proggig sida också som sällan kommer fram när Kin Ping Mehs skivor diskuteras.
Det är den där proggiga sidan som fått att trilla dit på den här skivan. På den här skivan handlar det om hela b-sidan, som består av bara två låtar, Circus och Mrs Holmes, 14 respektive sju minuter.

Här lämnar Kin Ping Meh hårdrocken bakom sig och ger sig ut i en musikalisk värld av moogsynthar och långa vindlanade melodier och ljudeffekter, lätt jazzinspirerat och med blås. Jättespännande. Inte bara läder, nitar och balls to the walls här alltså.

Bara med ledning av bandets hårdrockiga sida ville jag redan där börja jämföra detta tyska band med storheter som Deep Purples Mark II-upplaga och Uriah Heep från samma period.

Med stöd av b-sidan tycker jag nog att Kin Ping Meh ger den jämförelsen rätt...och lite till. Men jag gillar hela skivan, både a-sidans fräcka raspiga sound och b-sidans lite mer ”sofistikerade” sound. Det gör att det skapas en inre spänning på albumet där de båda sidorna ganska effektfullt vägs mot varandra.

Kin Ping Meh var under några år i början av 70-talets Mannheims allra största rockhjältar. Men på den tiden hade vi inte koll på att bandet kom från Tyskland. Oftast hördes det ju annars rätt klart om ett band kom från Tyskland på grund av sångarnas accent. Men inte Kin Ping Meh var sångare nämligen var engelsman, Geff Harrison.
Förutom b-sidans två låtar tycker jag väldigt bra om inledningen av skivan med tungt hårdrockiga Come On In och Random. Jag vill också passa på att rekommendera Kin Ping Mehs två första skivor, som fantasifullt nog fått namnen 1 respektive 2. De är lika spännande som nummer 3.

Kin Ping Mehs skivor går att få tag på nu för tiden även om utgivningarna i original numera har blivit ganska dyra. Men som tur är har åtminstone de tre första släppts på vinyl igen de senaste åren.

Nr: 1428/2222

söndag 18 november 2018

Man tvingas ta ställning

BJÖRK – DEBUT – 1993

Rolling Stone sågade Debut. Det skulle dem aldrig gjort idag. Men det var ett debutalbum där man tvingades att ta ställning. Är Björk en galning eller ett geni? Det finns hållbara argument för båda på Debut. Rolling Stone valde det första.
Jag håller mig dock till det senare, har ju facit i hand så att säga. Inte bara för att jag i samlingen har flera av Björks album och att det då i sig skulle framstå som tokigt, utan för att jag gillar det här. Det känns lite konstigt att konstatera eftersom jag egentligen aldrig varit särskilt intresserad av experimentell electronica.

Det ska dock sägas att jag inte tål mycket mer än Debut, det är så långt jag går. Det är därför jag har lite svårt med tillvänjningen av en del andra Björkalbum, där hon skruvat till tillvaron än mer.
Men Debut tycker jag bra om, även om jag nog inte gjorde det från början utan fick vänja mig lite i taget. Tack och lov hade jag då redan haft en viss vana tack vare Sugarcubes, även om Björk ensam är något helt annat än med Einar och de andra i bandet.

Björks spruckna sångröst är oerhört viktig för hennes album. Men de som påstår att musiken i sig därför inte är särskilt intressant håller jag inte med.

Det är naturligtvis kombinationen som skapar det där suggestiva soundet och de låtar, melodier som letar sig ner till ett plan där man uppfattar dem mer känslomässigt än bara som ljud och effekter.

Det går givetvis att lyssna på Debut som vilket popalbum som helst, men upplevelsen riskerar då att bli ganska platt. Det är inte ett album man ska försöka analysera samtidigt som man lyssnar. Då missar man poängen.

De gånger Debut funkar bäst, och Björks andra album också för den delen, är när man slappnar av och helt släpper taget. Det är då låtar som Human Behaviour, Venus As A Boy, There´s More To Life Than This och Come To Me blir som bäst.

Nr: 300/2222

lördag 17 november 2018

One, two, three, FOUR

BEATLES – PLEASE PLEASE ME – 1963

One, two, three, FOUR. Paul McCartntey räknade, utan ha en aning om det, in starten på popvärldens än så länge mest framgångsrika karriär. I Saw Her Standing There var första låten på Beatles första LP.
Det mest roliga med skivan är dock att ingen i Fab Four givetvis hade en aning om var det skulle ta vägen när de spelade in de där låtarna till skivan. Så nånstans tycker jag mig kunna läsa in en del blyghet i musiken även om Beatles var fräcka nog att använda hela åtta egna låtar på skivan.

Det normala för alla brittiska popband i början av 60-talet var att göra andras låtar först och sen, om karriären gick uppåt, lite försiktigt testa med eget material.

Men inte Beatles alltså, vilket gjorde dem unika i 60-talets popvärld. Nej, Stones gjorde det inte, de vågade bara ta med två varav den ena gjordes tillsammans med Phil Spector. Deras debutplatta är full med covers.

Men Stones gjorde, som Beatles, snodde låtar och gjorde dem bättre än originalen, och på så sätt tog till sina egna. Vem kommer idag ihåg att det var Isley Brothers som var först med Twist And Shout, nej, det är ju en beatleslåt...

Det har sagts mycket om Please Please Me. Bland annat att det skulle vara Beatles minst lyckade platta (i konkurrens med Beatles For Sale). Det är så. Men bara om man jämför med det som Beatles senare skulle stadkomma.

I jämförelse med precis all annan popmusik från det tidiga 60-talet är Please Please Me en en fantastisk debut-LP. Möjligtvis går det att dela upp låtarna i två avdelningar – kanonbra låtar respektive alldagliga. Men det får vi nog skylla på bandets orutin trots att George Martin med varsam hand styrde Beatles åt rätt håll.
Please Please Me är så klart en alldeles oumbärlig skiva i min samling. Oavsett vad folk tycker eller inte är det en av hela popvärldens viktigaste milstolpar. Utan den här skivan vet man inte hur det kunde ha gått.

Nu för tiden vet vi betydelsen av Maccas inräkning av I Saw Her Standing There. Men om det var det som gjorde att den sedan blev en av Beatles mest önskade liveakter vet vi inte. Men vi vet dock att McCartney även under de allra senaste åren nästan alltid tagit med låten på sina konserter, 50 år senare.

Nr: 572/2222

torsdag 15 november 2018

Queen Ida och Capitain Gumbo

QUEEN IDA – IN NEW ORLEANS – 1980

Det var Queen Idas musik som tog världsmusiken in i min samling. Jag gillade första skivan. Men den här, som är hennes fjärde med Bon Temps Zydeco Band, tycker jag ännu bättre om. Inledningen med Capitain Gumbo, Mon Paradis och Vieux Paris är läcker.
Zydecomusik, eller cajun...eller creolemusik är en minst sagt mulitkulturell musikform. Den kom ursprungligen från de fransk-kanadensare som utvandrade till främst Louisiana under senare delen av 1700-talet. Därav dragspelets centrala plats och att sångerna nästan uteslutande sjungs på franska.

Det har gjorts försök att översätta texterna till engelska, men det sägs inte ha blivit särskilt bra.

De invandrande fransmännens musik blandades i amerikanska södern med afroamerikansk musiktradition och country, och på så sätt uppstod cajunmusiken eller creole som den också kallas.

Zydeco är en marginellt annan form som bygger mer på den afroamerikanska musiken. Man behöver inte vara specialintresserad av folkmusik eller världsmusik för att uppskatta zydeco.

In New Orleans är ett kul album att lyssna på, rytmerna är heta och sångerna är lockar att sjunga med i trots att man inte kan ett enda ord creolfranska. Det märks tydligt att The Bon Temps Band blivit mer slipat sedan första skivan 1976.
Musiken är något mer polerad och inte fullt lika ruffig. Troligen är skivan anpassad för en bredare publik. Möjligtvis var det efter detta album Queen Ida blev inbjuden att spela i Norden, bland annat Sverige och Danmark. En inspelning från en konsert i Köpenhamn finns också utgiven på LP.

Andra i genren är Clifton Chenier, som även han blev berömd utanför USA i början av 80-talet. Professor Longhair är en legend i södra USA med en helt egen stil. Den gillar Dr Johns musik bör också känna igen sig.

Nr: 313/2222

tisdag 13 november 2018

Cornucopia – högoktanig krautrock

CORNUCOPIA – FULL HORN – 1973

Ett högoktanigt krautrockalbum. Musiken står aldrig stilla utan rör sig hela tiden framåt på väg mot nya oväntade och spännde vändningar. Att lyssna på Full Horn är ett fantasifullt äventyr för den krautrockintresserade.
Cornucopia är helt inne på jazz-fusion-rock och experimenterar gärna med ljudeffekter och annorlunda instrument. Första sidans 20 minuter långa svit, epos, Day Of A Daydream Believer, har inget med The Monkees lilla popdänga att göra utan är en psykedelisk tripp som både känns drömskt behaglig med också ger tvivelaktiga ångestkänslor.

Musiken är påträngande och farligt. Med hörlurar på kan musiken kännas nästan farligt obehaglig, samtidigt som det inte går att låta bli att lyssna.
Helt klart är att Cornucopia skapat något tämligen egensinnigt som åtminstone jag har svårt att hitta likheter till. Möjligtvis kan jag åberopa andra tyska krutband inne på jazzimprovisationer som Annexus Quam och andra underligheter långt ute på kanten. Men inte något annat jag just nu kan relatera till. Därför känns den här skivan väldigt spännande just nu.

Jag har redan lyssnat på den flera gånger i rad lyssnat på den, fascinerad, och gissar att jag kommer att göra det ett bra tag till. Men å andra sidan inser jag att det krävs uthållighet och ett synnerligen öppet sinne, vilket inte alltid är lätt att hålla uppe.
Sju man starka Cornucopia spelade bara in detta enda album och försvann sedan in i krautrockens syrefattiga dimmor för alltid, vad jag vet. Jag hade dock gärna sett att bandet hunnit med att släppa några fler skivor än bara Full Horn.

Nr: 29/2222

måndag 12 november 2018

Aerosmith satte en ny standard

AEROSMITH – PUMP – 1989

Inte alls mitt favoritalbum. Men jag är den förste att erkänna att Aerosmith lyckades. Precis allt är stenhårt tufft, högt som faen och låtarna har precis allt det där som får folk att bli nöjda.
Den här skivan satte en ny standard för hur hårdrock skulle låta för att sälja så många skivor som möjligt. Dessutom var Aerosmith väldigt mycket bättre än såna där band som Def Leppard, Motley Crue och Bon Jovi.

Joe Perry och Brad Whitford visste hur man skulle göra för att riva av de där extra skitiga riffen, och få det råtungt bluesigt och funkigt. 1989 var Aerosmith bäst på det.

Nä, nä. Nu räcker det. Så här är det: Pump är jättejobbig. Det är en kommersiellt tillrättalagd och välputsad produkt, snyggt och prydligt framlagd framför skivköparna. Som tog hela betet och svalde.

Det fanns en tid när Aerosmith gjorde sanslöst tuff och svettig hårdrock. Plattor som Toys in the Attic, Get Your Wings och Rocks var förbannat bra.
Men Pump är Aerosmith 10-15 år senare. Den har inget med 70-talets brutala och blodfyllda hårdrock att göra. Inget av det äkta är kvar. Janie´s Got a Gun och Love in an Elevator blev visserligen stora hitlåtar. Men det finns inte en enda låt från den här skivan jag vill spela nu för tiden.

Men visst är Pump snyggt gjord (dock inte alls lika cynisk som Get A Grip från 1993. Den är ond).

Nr: borttagen ur samlingen

Jag har skrivit om skivan tidigare.

söndag 11 november 2018

En knastertorr och knivskarp gitarr

EILIFF – EILIFF – 1971

Jag fick tipset om Eiliff från en skivsamlarkollega i Tyskland. Det är ett bländande jazzrockalbum från det tidiga 70-talet som jag aldrig hade hittat själv. Eiliff rör sig nånstans mellan Zappas Hot Rats, till Soft Machine och Van Der Graaf Generator och tar på vägen upp intryck från både Black Sabbath och Ravi Shankar.
Låter det spännande, eller bara konstigt? Jag gillar i vilket fall skivan. Musiken är helt instrumental och musikerna i bandet är virtuoser på sina instrument. Här finns en myndigt mullrande orgel, en knastertorr och knivskarp gitarr samt en saxofon som kan låta både irriterande och vackert. Tillsammans blir det mycket effektfullt och inte minst suggestivt.
Musiken är varierad, fantasifull och mycket underhållande. Jag vill nog gärna jämföra detta album med Out Of Focus skivor från samma tid, men gärna också Agitation Frees album Malesch, vilket dock mest hänger på att även Eiliff verkar ha varit fascinerade av österländsk musik.
A-sidan innehåller tre kortare (nåja) låtar på mellan sex och tio minuter, musiken är påträngande samtidigt som den ändå är behaglig att lyssna på. Dessa låtar tycker jag något bättre om än b-sidans 21 minuter långa och namnlösa svit. Den känns lite nervös i sitt uttryck och med ett ständigt återkommande tema blir den faktiskt lite tjatig. Stämningen lättas dock upp av de österländska tonerna.

Eiliffs första platta är ett bra jazzrockalbum som jag tycker är väl värt att ha i samlingen. Eiliff spelade under sin korta tid tillsammans bara ytterligare ett album, Girlrls, som är precis lika spännande.

Nr: 600/2222

fredag 9 november 2018

Willie Nile är en rocker

WILLIE NILE – GOLDEN DOWN – 1981

Jag och Golden Down har svårt att komma överens. Men vet inte om det beror på att jag inte begriper mig på skivan, eller om det är skivan som är fel. Ibland tycker jag den är lysande. Andra gånger är den skräp.
Willie Nile är inte alltid lätt att begripa sig på. Ibland vill han låta som Springsteen på 80-talet, ibland har han sitt alldeles egna uttryck. Det är då jag gillar hans låtar. När det där springsteenska bombastiska kommer in blir det lite tråkigt.

En gång i tiden gillade jag dock det. Det var samtidigt som Bruce Springsteens The River. De närmaste åren efter skulle allt låta som Hungry Heart. Golden Down har de tendenserna, särskilt de första låtarna Poor Boy och Shine Your Light.

Förr gillade jag det. Nu har jag tröttnat. Men å andra sidan finns det andra låtar jag gillar nu, men förmodligen inte fattade då, som Les Champs Elysees, skivans läckraste rocker.

Så det är nog en bra skiva ändå, men inte lika bra som jag tyckte förr. Springsteen eller inte, Willie Nile är en rocker, Golden Down är en rockplatta, som dock går lite för långt.

Den här gången alltså. Skivan innan, Willies debutplatta, är exakt det där rätta uttrycket utan att vid ett enda tillfälle bli för mycket. Skivan efter, Places I Have Never Been, känns också helt rätt.
Men det visste jag inte när jag köpte min första LP med Willie Nile, som var Golden Down, tipsad av Peter på Wallins Radio i Huskvarna. Då kom vi bra överens Golden Down och jag. Nu är det dagsformen som avgör.

Nr: 228/2222

onsdag 7 november 2018

Inte så mycket nostalgi som man tror

IAN ANDERSON – THICK AS A BRICK 2 – 2012

Tioårige Gerald Bostock dök upp i Ian Andersons fantasi 1972. Det var Gerald som Ian påstod skrivit den dikt som sen Jethro Tull skapade albumet Thick As A Brick efter. 40 år senare är Gerald lika mycket fantasi, men Ian har funderat.
”När Gerald blev 50 år började jag fundera hur han skulle vara nu och hur han skulle ha det”, berättar Ian Anderson på den DVD som följer med CD-albumet Thick As A Brick 2 från 2012, som blev resultatet av hans funderingar.
Bilden är hämtad från DVD:n

Thick As A Brick 2 är dock ingen direkt fortsättning på originalet från 1972, utan en fristående berättelse som tar avstamp i den gamla historien. Ett sådant album hade på 70-talet fått enorm uppmärksamhet.

Men efter att det under 40 år passerat ohyggliga mängder av ny rock, från punk, new wave, synth, unplugged, house och tillbaka till progrock får ett album som Thick As A Brick 2 finna sig i att marginaliseras. Detb är inte heller ett album av Jethro Tull utan ska ses som ett soloalbum av Ian Anderson.
Nödvändigheten av en sådan fortsättning kan givetvis ifrågasättas. Men dem som klagar på det kommer förmodligen inte att lyssna på skivan ändå, så den åsikten kan man lägga åt sidan. De viktiga i sammanhanget blir i stället alla vi som lyssnade på Thick As A Brick på 70-talet.

För oss är detta en liten högtidsstund, men faktiskt inte så mycket nostalgi som man först skulle kunna tro. Det är ett synnerligen lyssningsvärt album som alla gamla tullfans borde kunna uppskatta.

Musiken har likheter, men följer inte mönstren från förr. Ian Anderson på 2000-talet är en helt annan person han var då. Thick As A Brick 2 är betydligt mer moget album än sin föregångare och musikaliskt sett starkare för att inte säga kraftfullare.

Borta är också alla Jethro Tulls divalater, Ians arrogans och nästan föraktfulla syn på omvärlden. Thick As A Brick 2 är ett ambitiöst verk och ett av Ian Andersons främsta.

En orsak till dess nutida anonymitet är givetvis att det saknas enskilda hitlåtar, vilket det också framförts kritik för. Men när gjorde Ian Anderson en hitlåt senast?

Det ironiska i det sammanhanget är att en av Jethro Tulls allra första singelhits under det tidiga 70-talet var Living In The Past, vilket Ian sen lärde sig att leva med ända sedan han ställde frågan om när en rockmusiker blir för gammal i Too Old Too Rock´n Roll...

Nr: 194/CD

söndag 4 november 2018

Santana precis som förr

SANTANA – LIVE AT THE HOUSE OF BLUES, LAS VEGAS – 2016

Santana tar med sig gänget från Santana 3 på nya uppdrag efter albumet Santana IV. Live At The House Of Blues är ett statement av ett band som trots att de både har blivit ärriga, rynkiga och kanske något överviktiga, levererar ett mäktigt livealbum.
Inledningen med santanaklassikerna Soul Sacrifice, Jingo Lo Ba och Evil Ways är inte bara stort. De gör det också med självförtroende, redan i första låten släpper Santana lös den tre man starka rytmsektionen, med Mike Shrieve på trummor, i ett nästan tio minuter långt rytm- och trumsolo. Väl medvetna om att de radn har publiken i sin hand.
Precis som förr alltså, och precis lika bra, förmodligen ännu bättre. Gubbarna i bandet är coolare än någonsin och har maximal koll på sina instrument. De gör dessutom med ett garv. Carlos Santana själv är bandledaren som med en nickning, en handviftning eller bara genom att peka med ett finger styr åt det håll han vill.

Santana hämtar låtar både från förr och från projektet Santana IV. Det är gamla låtarna som Oye Como Va, Black Magic Woman och Samba Pa Ti som gör djupast avtryck.

Men senare tiders storheter som till exempel Caminando och Yambu blir också lysande live där Carlos Santanas karaktäristiska gitarrexplosioner får publikhavet att gunga.

Karl Perazza på percussion och sång är en upplevelse, hans både briljanat och minst sagt intensiva inhopp är häftiga. I slutet av konserten tar Carlos in Ronald Isley på scenen, som han 2017 spelade in albumet Power Of Peace tillsammans med.

Jag kan inte påstå att de två låtarna hör till de stora ögonblicken den där kvällen i Las Vegas. Inte för mig, men förmodligen finns det många andra som uppskattar hans inhopp, Carlos gör det i alla fall.
Albumet består av hela tre vinylskivor, så det är mycket material, över två timmar. Dessutom skickar Santana med en DVD med en inspelning av exakt samma konsert som finns på vinylskivorna. Det var något nytt för mig, men jag gillar idén.

Det var faktiskt DVD:n jag valde att se först, enligt den gamla biofilmsprincipen ”har man läst boken är filmen kass, det är bättre att se filmen först och sen läsa boken”.
Jag tror det funkade. Det var på DVD:n jag upptäckte Karl Perazza, det var där jag fick Gregg Rolies storhet bekräftad och fick se den självklara auktoritet Carlos styr bandet med utan att för den skull vara en diva. Är det inte dags att omvärdera tesen att populärmusik måste vara max nattgammal för att vara intressant?

Nr: 190/2222