The Musical Box: november 2018

tisdag 13 november 2018

Cornucopia – högoktanig krautrock

CORNUCOPIA – FULL HORN – 1973

Ett högoktanigt krautrockalbum. Musiken står aldrig stilla utan rör sig hela tiden framåt på väg mot nya oväntade och spännde vändningar. Att lyssna på Full Horn är ett fantasifullt äventyr för den krautrockintresserade.
Cornucopia är helt inne på jazz-fusion-rock och experimenterar gärna med ljudeffekter och annorlunda instrument. Första sidans 20 minuter långa svit, epos, Day Of A Daydream Believer, har inget med The Monkees lilla popdänga att göra utan är en psykedelisk tripp som både känns drömskt behaglig med också ger tvivelaktiga ångestkänslor.

Musiken är påträngande och farligt. Med hörlurar på kan musiken kännas nästan farligt obehaglig, samtidigt som det inte går att låta bli att lyssna.
Helt klart är att Cornucopia skapat något tämligen egensinnigt som åtminstone jag har svårt att hitta likheter till. Möjligtvis kan jag åberopa andra tyska krutband inne på jazzimprovisationer som Annexus Quam och andra underligheter långt ute på kanten. Men inte något annat jag just nu kan relatera till. Därför känns den här skivan väldigt spännande just nu.

Jag har redan lyssnat på den flera gånger i rad lyssnat på den, fascinerad, och gissar att jag kommer att göra det ett bra tag till. Men å andra sidan inser jag att det krävs uthållighet och ett synnerligen öppet sinne, vilket inte alltid är lätt att hålla uppe.
Sju man starka Cornucopia spelade bara in detta enda album och försvann sedan in i krautrockens syrefattiga dimmor för alltid, vad jag vet. Jag hade dock gärna sett att bandet hunnit med att släppa några fler skivor än bara Full Horn.

Nr: 29/2222

måndag 12 november 2018

Aerosmith satte en ny standard

AEROSMITH – PUMP – 1989

Inte alls mitt favoritalbum. Men jag är den förste att erkänna att Aerosmith lyckades. Precis allt är stenhårt tufft, högt som faen och låtarna har precis allt det där som får folk att bli nöjda.
Den här skivan satte en ny standard för hur hårdrock skulle låta för att sälja så många skivor som möjligt. Dessutom var Aerosmith väldigt mycket bättre än såna där band som Def Leppard, Motley Crue och Bon Jovi.

Joe Perry och Brad Whitford visste hur man skulle göra för att riva av de där extra skitiga riffen, och få det råtungt bluesigt och funkigt. 1989 var Aerosmith bäst på det.

Nä, nä. Nu räcker det. Så här är det: Pump är jättejobbig. Det är en kommersiellt tillrättalagd och välputsad produkt, snyggt och prydligt framlagd framför skivköparna. Som tog hela betet och svalde.

Det fanns en tid när Aerosmith gjorde sanslöst tuff och svettig hårdrock. Plattor som Toys in the Attic, Get Your Wings och Rocks var förbannat bra.
Men Pump är Aerosmith 10-15 år senare. Den har inget med 70-talets brutala och blodfyllda hårdrock att göra. Inget av det äkta är kvar. Janie´s Got a Gun och Love in an Elevator blev visserligen stora hitlåtar. Men det finns inte en enda låt från den här skivan jag vill spela nu för tiden.

Men visst är Pump snyggt gjord (dock inte alls lika cynisk som Get A Grip från 1993. Den är ond).

Nr: borttagen ur samlingen

Jag har skrivit om skivan tidigare.

söndag 11 november 2018

En knastertorr och knivskarp gitarr

EILIFF – EILIFF – 1971

Jag fick tipset om Eiliff från en skivsamlarkollega i Tyskland. Det är ett bländande jazzrockalbum från det tidiga 70-talet som jag aldrig hade hittat själv. Eiliff rör sig nånstans mellan Zappas Hot Rats, till Soft Machine och Van Der Graaf Generator och tar på vägen upp intryck från både Black Sabbath och Ravi Shankar.
Låter det spännande, eller bara konstigt? Jag gillar i vilket fall skivan. Musiken är helt instrumental och musikerna i bandet är virtuoser på sina instrument. Här finns en myndigt mullrande orgel, en knastertorr och knivskarp gitarr samt en saxofon som kan låta både irriterande och vackert. Tillsammans blir det mycket effektfullt och inte minst suggestivt.
Musiken är varierad, fantasifull och mycket underhållande. Jag vill nog gärna jämföra detta album med Out Of Focus skivor från samma tid, men gärna också Agitation Frees album Malesch, vilket dock mest hänger på att även Eiliff verkar ha varit fascinerade av österländsk musik.
A-sidan innehåller tre kortare (nåja) låtar på mellan sex och tio minuter, musiken är påträngande samtidigt som den ändå är behaglig att lyssna på. Dessa låtar tycker jag något bättre om än b-sidans 21 minuter långa och namnlösa svit. Den känns lite nervös i sitt uttryck och med ett ständigt återkommande tema blir den faktiskt lite tjatig. Stämningen lättas dock upp av de österländska tonerna.

Eiliffs första platta är ett bra jazzrockalbum som jag tycker är väl värt att ha i samlingen. Eiliff spelade under sin korta tid tillsammans bara ytterligare ett album, Girlrls, som är precis lika spännande.

Nr: 600/2222

fredag 9 november 2018

Willie Nile är en rocker

WILLIE NILE – GOLDEN DOWN – 1981

Jag och Golden Down har svårt att komma överens. Men vet inte om det beror på att jag inte begriper mig på skivan, eller om det är skivan som är fel. Ibland tycker jag den är lysande. Andra gånger är den skräp.
Willie Nile är inte alltid lätt att begripa sig på. Ibland vill han låta som Springsteen på 80-talet, ibland har han sitt alldeles egna uttryck. Det är då jag gillar hans låtar. När det där springsteenska bombastiska kommer in blir det lite tråkigt.

En gång i tiden gillade jag dock det. Det var samtidigt som Bruce Springsteens The River. De närmaste åren efter skulle allt låta som Hungry Heart. Golden Down har de tendenserna, särskilt de första låtarna Poor Boy och Shine Your Light.

Förr gillade jag det. Nu har jag tröttnat. Men å andra sidan finns det andra låtar jag gillar nu, men förmodligen inte fattade då, som Les Champs Elysees, skivans läckraste rocker.

Så det är nog en bra skiva ändå, men inte lika bra som jag tyckte förr. Springsteen eller inte, Willie Nile är en rocker, Golden Down är en rockplatta, som dock går lite för långt.

Den här gången alltså. Skivan innan, Willies debutplatta, är exakt det där rätta uttrycket utan att vid ett enda tillfälle bli för mycket. Skivan efter, Places I Have Never Been, känns också helt rätt.
Men det visste jag inte när jag köpte min första LP med Willie Nile, som var Golden Down, tipsad av Peter på Wallins Radio i Huskvarna. Då kom vi bra överens Golden Down och jag. Nu är det dagsformen som avgör.

Nr: 228/2222

onsdag 7 november 2018

Inte så mycket nostalgi som man tror

IAN ANDERSON – THICK AS A BRICK 2 – 2012

Tioårige Gerald Bostock dök upp i Ian Andersons fantasi 1972. Det var Gerald som Ian påstod skrivit den dikt som sen Jethro Tull skapade albumet Thick As A Brick efter. 40 år senare är Gerald lika mycket fantasi, men Ian har funderat.
”När Gerald blev 50 år började jag fundera hur han skulle vara nu och hur han skulle ha det”, berättar Ian Anderson på den DVD som följer med CD-albumet Thick As A Brick 2 från 2012, som blev resultatet av hans funderingar.
Bilden är hämtad från DVD:n

Thick As A Brick 2 är dock ingen direkt fortsättning på originalet från 1972, utan en fristående berättelse som tar avstamp i den gamla historien. Ett sådant album hade på 70-talet fått enorm uppmärksamhet.

Men efter att det under 40 år passerat ohyggliga mängder av ny rock, från punk, new wave, synth, unplugged, house och tillbaka till progrock får ett album som Thick As A Brick 2 finna sig i att marginaliseras. Detb är inte heller ett album av Jethro Tull utan ska ses som ett soloalbum av Ian Anderson.
Nödvändigheten av en sådan fortsättning kan givetvis ifrågasättas. Men dem som klagar på det kommer förmodligen inte att lyssna på skivan ändå, så den åsikten kan man lägga åt sidan. De viktiga i sammanhanget blir i stället alla vi som lyssnade på Thick As A Brick på 70-talet.

För oss är detta en liten högtidsstund, men faktiskt inte så mycket nostalgi som man först skulle kunna tro. Det är ett synnerligen lyssningsvärt album som alla gamla tullfans borde kunna uppskatta.

Musiken har likheter, men följer inte mönstren från förr. Ian Anderson på 2000-talet är en helt annan person han var då. Thick As A Brick 2 är betydligt mer moget album än sin föregångare och musikaliskt sett starkare för att inte säga kraftfullare.

Borta är också alla Jethro Tulls divalater, Ians arrogans och nästan föraktfulla syn på omvärlden. Thick As A Brick 2 är ett ambitiöst verk och ett av Ian Andersons främsta.

En orsak till dess nutida anonymitet är givetvis att det saknas enskilda hitlåtar, vilket det också framförts kritik för. Men när gjorde Ian Anderson en hitlåt senast?

Det ironiska i det sammanhanget är att en av Jethro Tulls allra första singelhits under det tidiga 70-talet var Living In The Past, vilket Ian sen lärde sig att leva med ända sedan han ställde frågan om när en rockmusiker blir för gammal i Too Old Too Rock´n Roll...

Nr: 194/CD

söndag 4 november 2018

Santana precis som förr

SANTANA – LIVE AT THE HOUSE OF BLUES, LAS VEGAS – 2016

Santana tar med sig gänget från Santana 3 på nya uppdrag efter albumet Santana IV. Live At The House Of Blues är ett statement av ett band som trots att de både har blivit ärriga, rynkiga och kanske något överviktiga, levererar ett mäktigt livealbum.
Inledningen med santanaklassikerna Soul Sacrifice, Jingo Lo Ba och Evil Ways är inte bara stort. De gör det också med självförtroende, redan i första låten släpper Santana lös den tre man starka rytmsektionen, med Mike Shrieve på trummor, i ett nästan tio minuter långt rytm- och trumsolo. Väl medvetna om att de radn har publiken i sin hand.
Precis som förr alltså, och precis lika bra, förmodligen ännu bättre. Gubbarna i bandet är coolare än någonsin och har maximal koll på sina instrument. De gör dessutom med ett garv. Carlos Santana själv är bandledaren som med en nickning, en handviftning eller bara genom att peka med ett finger styr åt det håll han vill.

Santana hämtar låtar både från förr och från projektet Santana IV. Det är gamla låtarna som Oye Como Va, Black Magic Woman och Samba Pa Ti som gör djupast avtryck.

Men senare tiders storheter som till exempel Caminando och Yambu blir också lysande live där Carlos Santanas karaktäristiska gitarrexplosioner får publikhavet att gunga.

Karl Perazza på percussion och sång är en upplevelse, hans både briljanat och minst sagt intensiva inhopp är häftiga. I slutet av konserten tar Carlos in Ronald Isley på scenen, som han 2017 spelade in albumet Power Of Peace tillsammans med.

Jag kan inte påstå att de två låtarna hör till de stora ögonblicken den där kvällen i Las Vegas. Inte för mig, men förmodligen finns det många andra som uppskattar hans inhopp, Carlos gör det i alla fall.
Albumet består av hela tre vinylskivor, så det är mycket material, över två timmar. Dessutom skickar Santana med en DVD med en inspelning av exakt samma konsert som finns på vinylskivorna. Det var något nytt för mig, men jag gillar idén.

Det var faktiskt DVD:n jag valde att se först, enligt den gamla biofilmsprincipen ”har man läst boken är filmen kass, det är bättre att se filmen först och sen läsa boken”.
Jag tror det funkade. Det var på DVD:n jag upptäckte Karl Perazza, det var där jag fick Gregg Rolies storhet bekräftad och fick se den självklara auktoritet Carlos styr bandet med utan att för den skull vara en diva. Är det inte dags att omvärdera tesen att populärmusik måste vara max nattgammal för att vara intressant?

Nr: 190/2222

lördag 3 november 2018

Ragnaröks återkomst

RAGNARÖK – PATH – 2008

Ragnaröks stämningsfulla och atmosfäriska instrumentalmusik diskuterades ofta i uppehållsrummen både på högstadiet och gymnasiet under det sena 70-talet. Det fanns några få som älskade deras musik, men de flesta tyckte nog att de var lite för svåra.
Path är ett reunion-album och en återkomst av Ragnarök efter närmare 20 års tystnad. Ett album som inte kommit till utan en schweizisk finansiär och fan som bekostade hela inspelningen.

Annars hade nog skivan aldrig kommit till. Path liksom skivorna på 70-talet spelades in i Silence berömda studio i värmländska Koppom, dessutom med Anders Lind som producent nu som då.
Skivan trycktes dock bara upp i en mindre upplaga och något nytryck efter 2008 har inte varit aktuellt, så Path är ett eftersökt CD-album bland proggsamlarna.
Reunionalbum är svåra. Förväntningarna är ofta orättvist högt ställda på musiker som kan ha varit borta från musiken ganska många år. Men Ragnarök lyckas hitta en väg tillbaka till den musik de skapade på 70-talet, som gör att man känner igen sig.

Path känns som en naturlig fortsättning på det som var då och det vi snackade så om i uppehållsrummen. Likt frisk vindil skakar den liv i något som länge varit glömt, men så fort man hör musiken känns den helt självklart, som den funnits där hela tiden.

Det är ett album att lyssna på med hörlurar eller för sig själv i dess helhet. Det är ett album jag verkligen kan rekommendera.
Ragnarök hörde nog till den svenska proggen under 70-talet, men inte samma gren som dem som stod på barrikaderna; Nationalteatern och Nynningen, utan ska räknas till dåtida mer eller mindre instrumentala storheter som Kaipa och Kebnekaise, men inte så långt ut som Samla Mammas Manna och rörelsen Rock In Opposition.

Fyra album spelades in under slutet och början av 80-talet och ytterligare ett album, Well, släpptes 1991. Efter det tog Ragnarök en lång paus, ända till 2008. Något nytt album har det inte blivit efter Path. En och annan sällsynt konsert blir det dock.
Nästan på dagen 40 år efter Festen på Gärdet kom 2010 Ragnarök till Jönköping och Länsmuseets proggfest. Det kan ha varit ett sånt där tillfälle som man senare i livet kanske kan konstatera att ”Jag var där”, för det hör som sagt inte vanligheterna att Ragnarök visar sig ute nu för tiden. Det var där jag fick tag i skivan.

Nr: 85/CD

torsdag 1 november 2018

Där ute i progrockvärlden

GASH – A YOUNG MAN´S GASH – 1972

I den ibland snobbiga progrockvärlden står Gash enda LP inte särskilt högt i kurs, trots att skivan har Brains gröna etikett. Det är nämligen lite osäkert vad de egentligen ville. A-sidan är bluesrock, b-sidan progrock.
Bara en sida experimentellt räcker inte för progrockarna, som tycker att Gash är inkonskventa. Därför hamnar första sidan med bluesrock i bakgrunden trots att den är tämligen innovativ jämfört med andra samtida i genren samt att musiken innehåller ett och annat spår av psykedelia med en frustande hammond som fräckaste ingrediens.

Jag gillar dock denna del av LP:n och hade inte haft något emot en hel skiva på samma tema. Jag hade inte haft något emot en hel skiva på b-sidans tema heller.

Uppenbarligen är jag i det här sammanhanget också lite snobbig då jag i likhet med de flesta andra som skrivit om skivan gillar b-sidan bättre.

I 20 minuter långa eposet A Young Man´s Gash tar bandet steget fullt ut mot progressiv rock, skumma ljudeffekter, ylande gitarrer, pulsslag (vilket gjordes innan Roger Waters lanserade den briljanta idé han förverkligade på The Dark Side Of The Moon).
Sen får vi inte glömma orgeln, det är den som håller ihop hela musikstycket och dessutom gör att det trots allt finns något slags samband mellan a- och b-sidan. Någon jämförde b-sidan med Pink Floyds Atom Heart Mother, både i sound och effekter. Det är en tanke jag kan köpa, det finns likheter.
Trots intrycken från Pink Floyd och den innovativa b-sidan, eller den bluesrockiga a-sidan för den delen, blev Gash från Bremen bara en kortlivad företeelse i det nordtyska musiklivet. Bandet spelade bara in denna enda LP innan medlemmarna försvann iväg på andra äventyr.

Nr: 13/2222