The Musical Box: Santana precis som förr

söndag 4 november 2018

Santana precis som förr

SANTANA – LIVE AT THE HOUSE OF BLUES, LAS VEGAS – 2016

Santana tar med sig gänget från Santana 3 på nya uppdrag efter albumet Santana IV. Live At The House Of Blues är ett statement av ett band som trots att de både har blivit ärriga, rynkiga och kanske något överviktiga, levererar ett mäktigt livealbum.
Inledningen med santanaklassikerna Soul Sacrifice, Jingo Lo Ba och Evil Ways är inte bara stort. De gör det också med självförtroende, redan i första låten släpper Santana lös den tre man starka rytmsektionen, med Mike Shrieve på trummor, i ett nästan tio minuter långt rytm- och trumsolo. Väl medvetna om att de radn har publiken i sin hand.
Precis som förr alltså, och precis lika bra, förmodligen ännu bättre. Gubbarna i bandet är coolare än någonsin och har maximal koll på sina instrument. De gör dessutom med ett garv. Carlos Santana själv är bandledaren som med en nickning, en handviftning eller bara genom att peka med ett finger styr åt det håll han vill.

Santana hämtar låtar både från förr och från projektet Santana IV. Det är gamla låtarna som Oye Como Va, Black Magic Woman och Samba Pa Ti som gör djupast avtryck.

Men senare tiders storheter som till exempel Caminando och Yambu blir också lysande live där Carlos Santanas karaktäristiska gitarrexplosioner får publikhavet att gunga.

Karl Perazza på percussion och sång är en upplevelse, hans både briljanat och minst sagt intensiva inhopp är häftiga. I slutet av konserten tar Carlos in Ronald Isley på scenen, som han 2017 spelade in albumet Power Of Peace tillsammans med.

Jag kan inte påstå att de två låtarna hör till de stora ögonblicken den där kvällen i Las Vegas. Inte för mig, men förmodligen finns det många andra som uppskattar hans inhopp, Carlos gör det i alla fall.
Albumet består av hela tre vinylskivor, så det är mycket material, över två timmar. Dessutom skickar Santana med en DVD med en inspelning av exakt samma konsert som finns på vinylskivorna. Det var något nytt för mig, men jag gillar idén.

Det var faktiskt DVD:n jag valde att se först, enligt den gamla biofilmsprincipen ”har man läst boken är filmen kass, det är bättre att se filmen först och sen läsa boken”.
Jag tror det funkade. Det var på DVD:n jag upptäckte Karl Perazza, det var där jag fick Gregg Rolies storhet bekräftad och fick se den självklara auktoritet Carlos styr bandet med utan att för den skull vara en diva. Är det inte dags att omvärdera tesen att populärmusik måste vara max nattgammal för att vara intressant?

Nr: 190/2222

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar