The Musical Box: oktober 2011

måndag 31 oktober 2011

Salloom, Sinclair & the Mother Bear

Dags för lite riktig psykedelia igen. Salloom, Sinclair and the Mother Bear, närmare bestämt.
Det är en sån där skiva jag minns mycket väl från början av 70-talet.

På den tiden var jag mest irriterad över att omslagsbilden var lik Jimi Hendrix legendariska Electric Ladyland att jag aldrig tog mig tid att spela den.

Det borde jag kanske gjort. Salloom, Sinclair and the Mother Bear från 1968 är en psykedelisk pärla, som hamnar nånstans mellan Mama´s and Papa´s och Jefferson Airplane.

Här finns allt, en ylande hammondorgel, en något skränig sångerska - Robin Sinclair låter faktiskt en hel del som Janis Joplin – och så märkliga flippade texter och en cool gitarrist i bakgrunden.
Jag har för mig att skivan på den tiden tydligen knappt gick att sälja, den reades ut för en femma eller mindre i skivaffärerna. Men idag är det något helt annat. Nu är albumet ganska eftertraktat bland samlare.

Och när jag nu tar mig tid att lyssna på den finns massor av kul grejer att upptäcka.

Förstaspåret Be Born Again skulle nog inte Grace Slick skämts för.

Stökiga Steal och märkliga She Kicked Me Out Of The House After Thes One är också riktigt sköna låtar.



Salloom, Sinclair and the Mother Bear blandar friskt och hoppar mellan musikstilarna, allt från rå psykedelia till lätt pop och blues. Så helhetsintrycket blir lite rörigt.

Men det är charmigt. Och kanske tack vare den där lilla halvplankningen av Electric Ladyland-omslaget, är det en riktigt rolig platta att spela nu för tiden också.

söndag 30 oktober 2011

En Black Sabbath-parodi

Med Dio som sångare i Black Sabbath tyckte jag de var rätt bra. Men när Born Again dök upp 1983, nu med Ian Gillan, då jävlar. Där gick det väl fel nånstans...
Om jag försöker vara seriös och verkligen lyssnar, då funkar den här skivan inte alls. Då är den hemsk. Jag gillar Ian Gillans röst, men i Black Sabbath...nää...
Sen måste jag också säga att omslagsbilden är vidrig.

Här får det bli en helomvändning och ett helt nytt tänk. För jag måste ju på något sätt försöka försvara det här skivinköpet.

Om man i stället försöker se Born Again från det lite humoristiska hållet, som en parodi?
Hur blir det då?

Jaa, då blir den lite bättre. Då kan man stå ut med att Disturbing the Priest är vedervärdig. Och att Ian Gillan inte har någon domedagsröst.

Då kan man flabba åt det i stället. Lite.
För visst kan lyteskomik vara roligt ibland.

Nån bra låt finns inte här. Däremot en hel massa riktigt usla saker. Trashed till exempel, skivans första spår. Den ställer bara en enda fråga. VAD ÄR DET HÄR FÖR SKIT?

Denna skiva läggs ut på Tradera inom kort!

lördag 29 oktober 2011

Hackett gick nya vägar

Den här skivan blev jag lurad av. Efter de första genomlyssningarna var jag beredd att ställa den bland alla ”bra-att-ha-skivorna”.

Den verkade jobbigt otillgänglig och svår och Steve Hackett ofokuserad.
Men sen satt den.
För det är inte progrock, som jag först trodde.
Och trots att omslaget påminner om Voyage of Acolyte, Hacketts storslagna solodebut, har den inget med den att göra.

I stället går Steve Hackett i Peter Gabriels fotspår och ger sig på världsmusik. Här hämtar han etniska rytmer främst från Brasilien och smälter ihop det med new wave, rock och pop. Inget banbrytande, inte ens 1984, men oväntat och ovanligt bra.

A Doll That´s Made in Japan är min favorit, trots att den inte har särskilt mycket japanskt över sig, förutom i inledningen. Myopia är new wave-pop med The Police svävande i bakgrunden.

The Gulf kanske en protestsång mot kriget mellan Iran och Irak, och Duel en riktigt tuff rocklåt där Steve Hackett sjunger nästan som Jim Morrison.

Det finns inget som hindrar att jag utnämner Till We Have Faces till en av de bästa plattor som kom ut 1984. Så det gör jag.

fredag 28 oktober 2011

En rövspark av Lizzy

Jag hade inga förväntningar på Chinatown med Thin Lizzy när den kom 1980. Gary Moore var borta ur leken och ryktena gick att Phil Lynotts drogproblem höll på att ta knäcken på honom.

Därför slog detta redan i förväg underskattade album ner med en jätteskräll.

För Lynott överraskar. Chinatown är en urladdning, där Lizzy släpper lös rasande naturkrafter. Det finns inte ett svagt spår på hela skivan.

Det är fullt ös från början till slut, energi, passion och en rövspark åt alla dem som trodde bandet var slut.

Jag ställer mig upp och applåderar, vilket jag ytterst sällan gör när det handlar om hårdrock. Särskilt inte om den kommer från Irland.

Det är sant. Det finns ingen given listetta på skivan.

Ingen låt som Jailbreak, The Boys Are Back in Town eller Johnny the Fox. Men det gör ingenting. För varenda låt på Chinatown är bra rockers.

We Will Be Strong och Chinatown, de två första låtarna, och Killer On the Loose är mina favoriter.

torsdag 27 oktober 2011

Kreativt, smart och avantgardistiskt

En gång i tiden var Roxy Music ett oerhört bra band. Inte särskilt länge kanske, bara några år i början av 70-talet.

Jag pratar nu om Roxy Musics tre första album; Roxy Music från 1972, For Your Pleasure från 1973 och Stranded från senare samma år. De är riktigt, riktigt bra.

Debutplattan är den märkligaste. Det Ferry och Eno gjorde då lyckades de aldrig upprepa senare.

För den som nu hör plattan för första gången låter den kanske bara konstigt och inte så där jävla innovativ. Men man ska komma ihåg att den kom redan 1972, långt innan synthar, datorer och andra tekniska finesser, och långt innan popmusiken letade sig in på de här vägarna.

Jag tycker dessutom att det var oerhört modigt av Roxy Music. När skivan kom ut var gruppen nästan helt okänd och hade innan skivinspelningen egentligen bara gjort ett par livespelningar.

Plattan var banbrytande, absolut! Jag vill nog gå ännu längre och påstå att det är ett revolutionärt album. Förmodligen var det enda gången Brian Eno fick så fritt spelrum i Roxy Music som han fick här.

Han processar ljuden genom sina maskiner och får fram ljudlandskap som aldrig gjorts tidigare. Det är kreativt, smart, avantgardistiskt och så in i helvete mycket nytänkande.

Det är faktiskt nästan så den går över gränsen. För det här är inte lättlyssnad pop. Och skivan går definitivt inte att jämföra med gruppens disco-pop-skivor på 80-talet.

Men alla låtarna, med något undantag, är små mästerverk. Bara ett par exempel. Inledningsspåret Remake/Remodel är våldsam och rå, där Enos galna ljudexperiment är hur spännande som helst.

If There Is Something är en märklig tredelad skapelse, där varje del är häftig på sitt eget sätt. Skivans stora låt är Virginia Plain (som dock inte var med på den första utgåvan av LP:n), en perfekt synk mellan Ferry och Enos egenheter som tillsammans blir ruggigt bra.

Är det nån Roxy Music-skiva man ska ha i sin ägo, då är det den här!

onsdag 26 oktober 2011

Alltid bra kvalitet på Nazareth

Det går naturligtvis inte att bli besviken på Nazareth.
Åtminstone gör inte jag det. Det går ALLTID att hitta nåt bra på deras plattor. Till och med på Cinema, en LP från 1986.

Jag säger det igen, Dan McCafferty har en jävulsk pipa! Inte undra på att AC/DC ville ha honom i bandet. Och Manny Charlton är ALLTID bra. Inte nån sån där gitarrdemon som vissa andra, men han är cool och sätter sina riff hur stilsäkert som helst.
Mig gör det inget att Cinema låter väldigt mycket som alla de där pudelrockarna i mitten av 80-talet, Poison, Bon Jovi och annat onämnbart.

Det gör inget att Nazareth (som alla andra) fläskar på med synthar och en överdådig produktion så att det mesta bara dränks. Jag gillar att lyssna på skivan ändå.

För trasslar man sig förbi det där svulstiga, visar det sig att Other Side of You nog fan är en riktigt tung rocker. Lite AC/DC där minsann.

Och Just Another Heartache, One From The Heart och A Veteran´s Song är bara väldigt bra kvalitet. Nazareth visste nog vad de gjorde.

Okej, Cinema är definitivt inte ett av Nazareths bättre album: Men det är väldigt mycket tyngre och rockigare än till exempel Malice in Wonderland och The Fool Circle. Bra kvalitet, helt enkelt.

tisdag 25 oktober 2011

En psykedelisk resa

CATAPILLA - CATAPILLA - 1971

Orkar man lyssna på en hel skiva med evigt tjutande saxofoner, utflippade gitarrsolon och en sångerska som förmodligen uppfann growlandet?
Jodå. om man har den här plattan med Catapilla, vill säga.
Catapilla är en brittisk progressiv rock- och jazzgrupp som gjorde två album i början av 70-talet. Jag har haft turen att komma över debutalbumet från 1971. Där bjuder Catapilla på en minst sagt märklig resa.

Förstasidan innehåller tre låtar, men domineras av 15 minuter långa Naked Death. Ett briljant stycke musik inte avsett för denna världen.

En psykedelisk expedition genom ett vaniljvitt landskap med pastellfärgade skogar. Lyssnaren guidas på snåriga stigar av sångerskan Anna Meek, samtidigt som en sanslöst stenad gitarrist i bakgrunden mal på med ylande riff och saxofonisten Robert Calvert lirar så knastertorra solon att det får Pink Floyds Shine On You Crazy Diamond att blekna.

B-sidan med Embryonic Fusion tar ännu ett steg ut i det okända. Catapilla bygger här upp en massiv mur av pulserande saxar, tunga basgångar med satanistiska undertoner och funkigt scratchande gitarrer medan Anna Meek skriker, vrålar, stönar ut en obeskrivbar ångest.

Musikstycket är 24 minuter långt, men varenda sekvens är värd att lyssna på. Hetsiga melodislingor kastar sig förbi, tyngdlösa och sammetsinlindade rytmer svävar fram och klistrar sig feberheta fast i medvetandet. En hålögd och bitter saxofon ylar i fjärran samtidigt som en elakt spretig gitarr pockar på uppmärksamhet.

Jag har faktiskt inget liknande i min skivsamling. Inte ens Frank Bornemann och Eloy kan måla upp sådana här märkliga och sjukligt psykedeliska och surrealistiska bilder.

Gillar du progressiv rock och inte har hört den här, då har du missat något. Men den rastlöse och redan nervöse ska nog akta sig.
Och detta måste jag lägga till. Skivan är utgiven av Vertigo och en av mycket få i samlingen som har Vertigos hypnotiska snurra på skivetiketten.

Skivan är intressant också av den anledningen att den producerades av Patrick Mehan, då manager för Black Sabbath.

Nr: 622/2222

måndag 24 oktober 2011

Psykedelisk easy-listening

Det är allt för lätt att avfärda Jefferson Starship som en onödig fortsättning av Jefferson Airplane, en rockelefant som vägrade att dö.
Det är Jefferson Starship och Grace Slick alldeles för bra för.
Men det kan vara bra att veta vad man ger sig in på. Jefferson Starship har trots namnet inte mycket med Airplane och White Rabbit eller Somebody To Love att göra.

Det är i stället 70-talets något utslätade svar på San Franciscos psykedelia. Närmast skulle jag vilja kalla det för kvartspsykedelisk easy-listening med lite drag åt Steely Dans populärjazzrock. Eller lite enklare – mainstreamrock - men lite bättre än mycket annat.

I vilket fall som helst är skivan Earth från 1978 är väl värd att lyssna på.
Det är faktiskt en ganska behaglig upplevelse.

Grace Slicks röst är liksom på Airplanes 60-talsplattor genomträngande, påträngande och elak.

Givetvis gör Jefferson Starship bra låtar. Gruppens begåvning på det området kan man knappast bestrida.

Många hävdar att Red Octopus från 1975 är Jefferson Starships höjdpunkt. Men jag gillar den här plattan bättre.

Varför jag en gång tiden köpte den här skivan hängde på en enda låt, Count On Me, en lite halvfräck och melodisk countryrocker, förmodligen ganska udda för att komma från det här sällskapet.

Men det finns en rad bra melodier till att upptäcka, bara man ger sig tid att lyssna.

söndag 23 oktober 2011

Peter Gabriels andra

Peter Gabriels andra album...

Ok, stopp här.
Nu finns det säkert de som redan innan de läst första meningen håller på att bli tveksamma.
Var inte det albumet dåligt?
Var det inte den skivan alla (professionella tyckare) avskydde?
Just den skivan är det, Peter Gabriels andra, från 1978.
(Nu är det dags för tveksamma att lyssna på skivan igen. Under tiden skriver jag om inledningen).
Så här:

Har du hört Peter Gabriels andra? Då vet du att det är hans bästa popalbum. Och det sista, innan han bytte spår och blev radikal. Kritikerna hade fel. De ville ju så gärna stoppa in Gabriel i Genesis-facket, men det gick inte.

Det här är en samling oförglömliga popballader och tuffa gitarrockers. On the Air, skivans kraftfulla inledning är mäktig. DIY är genial gitarrock, Animal Magic och Perspective kan få marken att skaka.

Men balladerna är bättre. Home Sweet Home går inte att låta bli att älska, Mother of Violence och Indigo är något av det vackraste och känsligaste Peter Gabriel någonsin gjorde.

Peter Gabriel låg 1978 steget före. Skivan kom mitt i svallet av new wave och punk. Men soundet låter som den spelats in fem eller tio år senare, alltså mitt i 80-talet.

Sett i backspegeln är det naturligtvis inte tillräckligt bra. Men det går inte att utelämna att Gabriels sound kopierats av 1000-tals popband.

Tvåan skiljer sig från debutalbumet året innan. Här är Gabriel tydlig och konsekvent i sitt låtval. Han tar dessutom ytterligare ett steg från Genesis och blir samhällskritiker.

Detta är ett mycket bra popalbum!

lördag 22 oktober 2011

Nya demoplattor från Jönköping

Just nu slits jag mellan vinylspelaren här hemma och cd-spelaren i bilen. Det är nämligen så att jag fått hem en bunt demo-cd från några jönköpingsband. De kör jag i bilen för fullt nu.
(pressbild från Adore, bilden är tagen av Veronika Svensson)
Adores debutplatta till exempel, Damn!...the consequences. Kul new wave-rock med inte så lite blondie-influenser. Och lite Björk...

Ikväll är det releaseparty på restaurang Lingon förresten, och alla som betalar inträdet lär få skivan på köpet, ryktas det.

Att plattan är inspelad under ganska enkla förhållanden, i replokalen, gör den faktiskt inte sämre. Det där garagesoundet får åtminstone mej att tänka på Blondies första plattor, som jag gillade riktigt mycket. X-Offender och de där låtarna, om nån minns dem...

Här en länk till ett Youtube-klipp. Usel ljudkvalitet, men ändå...

Deserted Avenues nya demo – Hope – har också spelats en hel del. Också ett band jag tycker är rätt spännande. För de här unga grabbarna tar ut svängarna rätt ordentligt.

Shoegaze, spacerock eller vad man vill kalla det.
Deserted Avenues på MySpace.

Och till sist har jag fått Purple Lights två första demoskivor i brevlådan. De här unga killarna är rätt inne på tidig heavy metal, alltså ungefär som Maiden och de där i början av karriären.
Och en hel del UFO, för i gitarristen Johann Selewa bor det nog en liten Michael Schenker. Inte alls illa, men finslipning behövs.
Purple Light på MySpace.

Och nej - jag använder inte cd-spelaren hemma. Bara den i bilen.

fredag 21 oktober 2011

Inte överens med Clapton

Jag har aldrig lyckats komma överens med 461 Ocean Boulevard, Eric Claptons första riktigt stora album efter Dominos.

Trots Let It Grow – EC:s super- och värstingballad, hans Hotel California eller Stairway to Heaven. Det är en av mina absoluta favoritlåtar. En sån där man kan lyssna på när som helst och nästan hur ofta som helst. Den är alltid lika fantastisk.

Trots I Shot The Sheriff – vilken troligen är den allra första reggaelåt jag hörde och ännu en sån där som inte går att slita ut.

Förmodligen var det väl också den som fick folk att få upp ögonen för reggae och Bob Marley. En klassiker, absolut.

Trots att Clapton kör ett par riktigt fräcka blues-låtar, Robert Johnsons Steady Rollin´ Man och Elmore James I Can´t Hold Out.

Jag är ändå inte nöjd med 461 Ocean Boulevard. Och ändå vet jag, det är ett av EC:s bästa album. Kanske är bara Slowhand något vassare.

Kanske är den lite för alldaglig?
För den hamnar nånstans mittemellan. Clapton blandar och lirar blues, country, reggae och pop. Så för mig blir det därför en vanlig pop-skiva.

Flera av låtarna fladdrar bara förbi med ett litet jaså hängande i luften, Get Ready (en duett med Yvonne Elliman) till exempel. Visst är det bra, men inte så där överväldigande som man vill ha sina Clapton.

Kanske är det för att han inte lirar gitarr?
Jo, självklart gör han det. Men jag vill ha mer. Mer solon, mer av Claptons bländande spel. Fast så är det å andra sidan på nästan alla clapton-album.

Kanske har jag för höga förväntningar på 1974 års bästa album?

torsdag 20 oktober 2011

Några favoriter 30

Dags för några fler godsaker ur skafferiet. Det här är låtar du inte borde ha missat.

A Horse With no Name – America
America spretar åt alla möjliga håll. Men den här tidiga 70-talslåten, producerad av George Martin, är något extra. Västkustpopens signaturmelodi, kan man väl säga. Har du inte hört den är det dags nu.
She´s Like a Diamond – Rolling Stones
Från totalsågade psykedeliska Their Satanic Majesties Request, Den här låten sticker ut ordentligt med en melodislinga som klistrar sig fast som flugpapper. Jag gillar det fräcka pianointrot.
Det var Inga, Katinka og smukke Charlie på sin Harley – Gasolin
Bara låttiteln räcker för att den ska få vara med här. Danska Gasolin lirade på 70-talet rock med glimten i ögat. Den här låten är inte bara rolig, det är en rätt tuff rocker också. Finns på Gasolin 3 från 1973.

onsdag 19 oktober 2011

Pogues ännu bättre

If I Should Fall From Grace With God är den bästa skiva The Pogues någonsin gjorde. Jag säger detta direkt, så blir det ingen diskussion.

Visst var Red Roses For Me en ohygglig urladdning och Rum, Sodomy and the Lash en brutal och våldsam uppföljare.
Men här är Pogues bättre. Ännu bättre.
If I Should Fall From Grace With God är en oerhört snyggt gjord platta och något av det bästa Irland exporterat efter Guinness. Här finns så klart Pogues vilda folk/punk/rock-ursprung i låtar som Birmingham Six och The Broad Majestic Shannon.
Men soundet är läckert och...nja, kanske nästan tillrättalagt och välanpassat...


detta
mellanrum
ska
symbolisera
en
tankfull
paus…


Okej, det här är Pogues mest kommersiella platta. Så är det.
Men skit samma, varenda låt på den här skivan är lysande.
Shane MacGowan har nog aldrig varit bättre som låtskrivare. Han visar dessutom på en bredd i alla fall inte jag trodde han hade. Turkish Song of the Damned är österlänskt inspirerad, Fiesta är en spansk festsång och Metropolis snygg och fräck filmmusik.

Shane MacGowan är ingen bländande sångare, men Fairytale of New York inget annat än en mycket vacker låt. Det är en duett mellan honom och Kirsty MacColl som blev 1988 års mest spelade julsång.

Så jag säger det igen. If I Should Fall From Grace With God är Pogues bästa album. Och det inte bara för deras jävligt coola rockabilly-look på skivomslaget.

tisdag 18 oktober 2011

Pervers synthpop

JETHRO TULL - UNDER WRAPS - 1984

Jag vet inte hur jag ska säga det här. Någonstans brukar jag försöka ha någon slags respekt för en artists frihet att uttrycka sig och en respekt för hans verk.

Men den här gången går det inte. Under Wraps, Jethro Tulls album från 1984 är bara vidrigt.
Och då räknar jag mig ändå till Tulls hardcore-fans.

Men jag kan inte hitta en enda förmildrande omständighet, inte en enda bra låt, inte en enda ensam orsak till att Under Wraps åtminstone skulle vara lite lyssningsvärt. För det finns inte.

Jo, en sak kanske. Ian Andersons mod att experimentera och ta in det nya – 80-talets synthsound – i sin musik.

Men det är inte så jag vill komma ihåg Jethro Tull. För ärligt talat tror jag till och med Nik Kershaw och Howard Jones gjort bättre album än det här.

Under Wraps är en synthskiva. Här handlar det bara om synthtrummor och datorer. Och om det hade funnits det allra minsta kraft i melodierna, har den drunknat på vägen.

Lyssna bara på Radio Free Moscow, Saboteur eller ännu vidrigare Paparazzi.
Under Wraps känns nästan pervers.

måndag 17 oktober 2011

U2:s Boy

Det första jag slås av när jag lyssnar på U 2:s debutplatta Boy är en sak.
DET LÅTER PRECIS LIKADANT HELA TIDEN.
Jag kan fan i mej knappt skilja låtarna åt. Jag är ledsen, men så är det.
Ändå ansågs det här vara ett lysande debutalbum av alldeles särdeles unga och begåvade gossar på sin tid. Den här skivan har hyllats av mer än en kritiker.

Och missförstå mig inte för mycket. Jag tycker faktiskt det här är en hyfsat bra platta, en av U 2:s bästa. Det är till exempel bra tryck i I Will Follow.

Men vad var det då för nytt de här irländska gossarna egentligen kom med 1979?

Efter att ha spelat igenom plattan ett antal gånger har jag kommit fram till detta:
INTE ETT DUGG!


För utan tvekan har U 2 hämtat hela sitt register från sånt som redan fanns.
New wave så klart. Police, men hallå!
Talking Heads, absolut.
David Bowies tyska år, lätt. Heroes...
Och en hel del punk. Här finns både Sex Pistols och Clash och...



Nej, nåt musikaliskt revolutionerande band var inte U2, långt ifrån. Däremot var de väldigt bra på en sak – att kombinera och plocka de bästa sakerna från andra.

Där ligger U2:s storhet för mig – åtminstone på Boy.

söndag 16 oktober 2011

Neil Youngs Re-Ac-Tor

Det är lätt att avfärda Neil Youngs album Re-Ac-Tor som taskigt, oplanerat och stökigt. Det jävligt fula omslaget gör säkert sitt till också.

Det påstods bland annat att den gode Neil bara brände av den här inspelning för att fullfölja sitt skivkontrakt och inte la ner särskilt mycket energi på den. Det kanske är sant, vad vet jag?
Och det var också så folk gjorde i allmänhet när skivan kom 1981. Jag också. För den hamnade rätt snabbt på undantag. Ingen idé att slösa energi på skräp...

Men nu har jag lyssnat på Re-Ac-Tor igen. Med ungefär 30 års perspektiv har jag nu naturligtvis kommit fram till något helt annat. Jag gillar den här plattan!

Den är ungefär som den stökiga sidan på Rust Never Sleeps, Neils Youngs mästerverk från 1979. Det är bara det att den är ännu jobbigare att ta sig igenom, för här handlar det om mer tunga metalgitarrer, ännu punkigare riff och rörigt i största allmänhet.

Och så kan jag väl konstatera att Crazy Horse inte var världens bästa kompband alla gånger.
Den största anledningen till denna omsvängning är sju minuter långa låten Shots. Där visar Neil Young, ännu en gång, vad han kan. Det visade sig sen när jag kollade lite fakta om Re-Ac-Tor att en akustisk version av den här låten egentligen var ämnad för Rust Never Sleeps men i sista stund lämnades utanför. Där ser man.

Sen är Motor City också en rätt bra rocker. Om man orkar med det där stökiga, punkiga soundet.
Men akta dig för T-Bone, det är ett nio minuter långt monster...

lördag 15 oktober 2011

Open Road och Windy Daze

Herrejävlar! Var har Open Road och deras album Windy Daze varit hela mitt liv! Skivan kom 1971 och jag har inte hört den förrän nu.
Och varför har jag aldrig hört talas om detta briljanta lilla brittiska popband förrän 40 år för sent!
De senaste dagarna har jag bara lyssnat på Windy Daze. För när jag väl började gick det inte att sluta. Så jag tänkte att jag skulle få ett stopp på det nu när jag väl skriver om skivan.

Men jag är definitivt inte säker på att det går vägen. Jag hittar hela tiden nya grejer på Windy Daze som jag bara måste lyssna på.

Det konstiga är att sångaren i Open Road påminner mej om Sveriges äldste tonåring, Håkan Hellström.
Och så spricker rösten när han går upp i falsett. När Hellström gör så brukar jag ha rätt svårt för det. Men här är det skillnad.

Varför är lite svårt att förklara. För det är ingen trallpop som sätter sig direkt, eller nåt annat sånt där uppenbart. Vid en första lyssning känns skivan ganska svår och otillgänglig. Men den tar sig, som sagt...

Jag hittar influenser från Donovan, men även Rolling Stones verkar ha varit en av förebilderna, för att inte tala om...Peter Gabriel kanske.

Rätt proggigt alltså, nästan lite Canterbury på sina ställen.
Låter det inte spännande?

Ta bara den där feta orgeln som dyker upp lite här och var. Eller en jazzig elgitarr som smyger sig in emellanåt, eller varför inte...en ohyggligt charmig stämsång till akustisk gitarr, lite falskt men ändå...eller när sångaren ”Candy” John Carr i låten She´s My Sister låter nästan som Mick Jagger gör i Midnight Rambler (men på Mystic Woman sjunger han som om han vore lillebrorsa till Neil Young).
Open Roads enda album kom ut 1971, och på den tiden var man tvungen att ha en sångare som kunde sjunga, utom om man hette Bob Dylan och redan var större än Jesus.

Så det hjälpte inte ett dugg att ett par av grabbarna i Open Road varit med och kompat bakom Donovan, det blev bara en LP för deras del.

Det är just för den där Donovan-prylen den här skivan är rätt eftertraktad bland samlare, har jag läst mej till. Dessutom gav inte det lilla obskyra skivbolaget Greenwich Gramophone Company ut den i särskilt många exemplar. En dyring med andra ord. Som ska stå bland mina rariteter (när jag blir färdig med den...).

fredag 14 oktober 2011

Budgies Bandolier

Jag har bara en invändning mot Budgies album Bandolier från 1975. Det är för kort! Bara sex låtar!
Jag vill höra mer av det här lysande boogie- och halvproggiga hårdrockbandet. De här grabbarna är bra.
Tyvärr är Bandolier den enda budgie-platta jag har i min samling, så jag kan inte avgöra om det är någon av deras bättre, eller sämre, eller nånting mittemellan.

Men det bryr jag mig inte om. Bandolier är läcker, inte brutalt fräck eller så, men en rätt cool platta.
Den är dessutom lite funkig. Jäpp!

Om jag inte har helt fel försökte många rockband i mitten av 70-talet att lira lite mer funkigt. Gärna med James Brown och Funkadelic som förebilder. Budgie gör det också.
Men Bandolier är definitivt ingen funkplatta. Tro inte det. Det där är bara något man kan ana på en del låtar. Åtminstone jag, som på senaste tiden blivit lite funkskadad. Who Do You Want For Your Love till exempel. Men det är ingen av skivans bättre låtar, så skit samma.

Bäst är i stället bluesiga boogielåten Breaking All The House Rules och tunga Napoleon Bona-Part-sviten, särskilt den andra och sista delen. Här snackar vi speed-metal! Och då menar jag alltså 70-talsmetal, tro inget annat!
Och så gillar jag bilden på skivomslaget.

torsdag 13 oktober 2011

Övermodiga glammare

I mörka solbrillor, ta mej faen lila läderbrallor och tajta leopardmönstrade t-shirts, dök plötsligt Sweet upp i min skivsamling. De parkerade i den gröna sammetssoffan, bredde ut sig och rökte konstiga utländska cigaretter.
Den där singeln Ballroom Blitz ekade mellan betongväggarna i källaren. Det gick väl att stå ut med, för all del. Men när de fick för sig att om och om igen släppa ner pick-upen på Desolation Boulevard och tidningen Poster absolut ville fotografera Andy Scott naken i soffjäveln, fick jag nog.

”Are You Ready Steve, Ah ha”-skivan gav jag bort och Desolation Boulevard gömde jag längst bak bland mina billiga Top of the Pops-plattor. He he.

Till slut fattade de övermodiga glammarna. De tog sitt plastiga pick och pack och försvann som bedagade primadonnor genom dörren.
Jag hörde att de bankade på hos grannen. Men där var det ingen som öppnade.

Sweet började som ett tuggummipopband i slutet av 1960-talet och fick tidigt flera hits, Big Wam Bam, Coconut, Poppa Joe var några av dem.

Sweet tröttnade dock på imagen och soundet och ville, mot skivbolagets önskan, satsa mer på hårdrock. Ballroom Blitz kom 1973 och var en av bandets första lite tyngre rocklåtar.

Desolation Boulevard släpptes 1974 och innehöll bland annat singeln Fox on the Run. Då ville Sweet kalla sig hårdrockband.

onsdag 12 oktober 2011

Jeff Lynnes enda soloplatta

Jeff Lynne gjorde 13 album med ELO och ett par med Traveling Wilburys. Och så producerade han mängder med artister och satte ALLTID sin egen stämpel på det.

Men det här med soloalbum var aldrig hans grej. Jeff Lynne har så här långt gjort en enda soloplatta – Armchair Theatre – 1990. Den kom ungefär samtidigt som när ALLA gamla Traveling Wilburys-hjältarna gjorde egna nya album. George Harrison, Bob Dylan, Roy Orbison och Tom Petty.
Lynnes album var det av dem som fick minst uppmärksamhet. Men det är en skiva jag tycker väldigt bra om.

Inte för att den har särskilt mycket ELO över sig – Det har den lite oväntat inte alls. De som gillar ELO:s mest bombastiska period, Out of the Blue och de där, ska nog inte ge sig på den här plattan.

Inte för att det låter som en fortsättning på Traveling Wilburys – Det gör den nämligen inte, även om han fick hjälp av George Harrison på en del av låtarna.

Jag gillar den för att Jeff Lynne gör något helt annat.
Visst finns det en och annan trevlig liten poplåt. Every Little Thing och några till. Bra låtar såklart. Det där kan Jeff Lynne.

Men sen överraskar han och lirar 50-talsrock och rockabilly, nästan lite Gene Vincent i Don´t Let Go. Men den stora överraskningen är jazzlåten Stormy Weather. Den är svidande läcker i Lynnes tolkning.

Armchair Theatre är inget mästerverk. Men det är en trevlig skiva och väldigt annorlunda jämfört med det man hade förväntat sig av Jeff Lynne.

tisdag 11 oktober 2011

Ett av tiderna största live-album

Jag undrar hur de tänkte på skivbolaget Capricorn när de gav ut At Fillmore East med Allman Brothers. Visste de att det skulle bli en av vår tids största livealbum. Eller lät de det bara hända?
At Fillmore East är den enda liveskiva med Allman Brothers där Duane Allmans är med. En kort tid efter dog han i en motorcykelolycka.

Det är skivan som 1971 gjorde Allman Brothers till sydstatsrockens första och ojämförligt största band. Det är en oförglömlig liveskiva som 40 år efter fortfarande är ohygglig.

En sådan skiva skulle aldrig kunna göras idag. Inte nu när en rocklåt inte får vara längre än tre minuter och enligt alla godkända mallar måste innehålla ett visst antal höjningar, sänkningar och ett antal standardiserade verser.
Möjligtvis skulle ett progressivt rockband kunna tjata sig till att få spela in en låt på sex, kanske sju minuter, om de hävdar sin konstnärliga frihet till den yttersta gränsen.

At Fillmore East är en dubbel-LP. Här finns - på fyra LP-sidor - bara sju låtar. Tre av dem är fyra till fem minuter långa. Resten är ohyggliga gitarrjam. Stormy Monday, åtta minuter, In Memory of Elisabeth Reid 12:46, sanslösa Whipping Post 22:40 och mästerverket, otroliga You Don´t Love Me.

Duane Allman var bara 23 år, men en gitarrist av guds nåde. You Don´t Love Me är 19, NITTON, minuter lång. Det gitarrsolo han river av i mitten av denna liveinspelning finns inget motstycke till i southern rock. Så naket, avskalat och känslosamt, fantastiskt och ohyggligt.

Nej, inte ohyggligt, det är ett överjävligt gitarrsolo. Den som inte får rysningar längs ryggraden av detta är inte vid sina sinnens fulla bruk eller går på tung nervlugnande medicin.
Jag är helt på det klara över att det här är en skiva att älska eller hata. För att älska den måste man uppskatta låtar som tar en hel LP-sida.
Att hata den är lättare.

måndag 10 oktober 2011

City Boys sell out

Book Early var skivan som gjorde City Boy stora...i Sverige åtminstone. Det är också gruppens Sell-Out, om nu ett band som aldrig sålt några skivor kan göra det.
City Boy var egentligen ett hyfsat rockband, med en dragningen åt storslagen pudelhårdrock. Det var en anledning till att de aldrig lyckades. City Boy var splittrat mellan vanlig 70-talspop och artrock. Och resultatet blev aldrig så där jättebra.

Varför birminghambandet gav sig på att göra mer lättillgänglig pop, som på Book Early, vet jag inte. Men jag kan inte påstå att det här är en skiva jag gillar, snarare tvärtom. Den är förbannat jobbig.

Book Early är för mig bara skrikig sång, lättköpta och faktiskt ganska svaga melodier. Att den sedan kom 1978, ett i övrigt bra rockår, gjorde inte saken bättre.

City Boys stora hit, 5-7-0-5, finns på den här skivan. Det är väl en ganska trevlig poplåt...om än lite småtråkig. Men sen är det tunt med bra låtar.

Som jag ser det, är det här en av City Boys sämsta plattor (men inte så illa som den olycksaliga avslutningen med It´s Personal). Men å andra sidan var det den här skivan som gjorde bandet känt...

söndag 9 oktober 2011

Grass Roots under radarn

Den här LP:n har undgått mig i flera år. Den har hamnat under min radar, kanske beroende på det lite oansenliga skivomslaget. Men nu är det dags.

Grass Roots album Feelings från 1967 är en fantastiskt rolig popskiva.

Man kanske förleds att tro att det här är nån slags allmän amerikansk folkpop, eller lite halvtråkigt radioskval som Three Dog Night och andra såna där ”supergrupper” från skiftet mellan 60- och 70-talen.

Men det är det inte. Den här plattan är bra!
Och det inte bara för att titellåten Feelings är en lysande poplåt med mycket psykedelia och en sugande melodi som får öronen att spetsa sig lite extra. Det är en sån där poplåt som gärna sitter kvar länge, men ändå väldigt typisk för det sena 60-talet.

Lite som The Monkees och Zombies, mycket brit-pop...och en hel del psykedelia...och lite folkrock. Alla låtarna på plattan går i den stilen. Klart värt att lyssna på!

Skivan är kanske inte helt lätt att hitta idag. Men den är inte omöjlig. Jag har vid några tillfällen sett den i backarna i bättre sorterade skivbutiker även nu för tiden.

Med lite tur går det nog att komma över den för en lite dryg 100-lapp. Det är den värd.
Grass Roots kom förresten inte till bara av en händelse. Gruppen skapades av amerikanska Dunhill Records i mitten av 60-talet när bolaget insåg att det behövde en grupp som kunde lira folkrock.

I början fanns det inte ens ett band. Det var Dunhills båda häxmästare Steve Barri och P.F Sloan som kokade ihop en del låtar ihop. Det där blev lite rörigt när de fick en hit med låten Where Were You When I Needed You 1966.

Lösningen kom när bandet The 13Th Floor lämnade in en demotejp till Dunhill. De fick ta över namnet Grass Roots. Feelings är den gruppens andra album och det första som blev riktigt känt.

lördag 8 oktober 2011

No Heavy Petting

UFO släppte lös Michael Schenker ordentligt i låten I´m A Loser. Det gitarrsolot han gör där är riktigt fläskigt. Det står jag för. Är det hans allra bästa, värsta, fetaste? Det kan vara så...
I´m A Loser är annars en ganska lugn och städad ballad, som finns på UFO:s femte album, No Heavy Petting. Det är så klart en av den plattans bästa spår, tillsammans med stentuffa högtempolåten Can You Roll Her och ett par till.

No Heavy Petting kom 1976 och var nog den skiva som verkligen satte UFO på kartan över Englands ledande hårdrockband. Det är en ruggigt kompetent platta, givetvis mycket beroende på unge herr Schenker.

Men på den tiden tyckte åtminstone jag att det inte hände så mycket med UFO. No Heavy Petting låter väldigt lik plattan innan, Force It. Skitbra, så klart, men inte särskilt spännande alltså.

Så här ungefär 35 år senare är det lite annorlunda. Då uppskattar jag No Heavy Petting betydligt mer. Det är en de få gamla hårdrockplattor jag fortfarande kan spela utan att bli uttråkad.

De där urtida hårdrockriffen och det där lite ruffiga soundet har ju annars en tendens att kännas lite dammigt nu för tiden.

No Heavy Petting kan av en del hårdrockkännare säkert anses vara lite väl daterad och gammalmodigt tråkig. Så tycker inte jag.

Framför allt gillar jag UFO:s sätt att attackera sina ballader. Det kanske hänger på Schenkers nästan bisarrt läckra gitarrspel...vad vet jag?