CATAPILLA - CATAPILLA - 1971
Orkar man lyssna på en hel skiva med evigt tjutande saxofoner, utflippade gitarrsolon och en sångerska som förmodligen uppfann growlandet?
Jodå. om man har den här plattan med Catapilla, vill säga.
Catapilla är en brittisk progressiv rock- och jazzgrupp som gjorde två album i början av 70-talet. Jag har haft turen att komma över debutalbumet från 1971. Där bjuder Catapilla på en minst sagt märklig resa.
Förstasidan innehåller tre låtar, men domineras av 15 minuter långa Naked Death. Ett briljant stycke musik inte avsett för denna världen.
En psykedelisk expedition genom ett vaniljvitt landskap med pastellfärgade skogar. Lyssnaren guidas på snåriga stigar av sångerskan Anna Meek, samtidigt som en sanslöst stenad gitarrist i bakgrunden mal på med ylande riff och saxofonisten Robert Calvert lirar så knastertorra solon att det får Pink Floyds Shine On You Crazy Diamond att blekna.
B-sidan med Embryonic Fusion tar ännu ett steg ut i det okända. Catapilla bygger här upp en massiv mur av pulserande saxar, tunga basgångar med satanistiska undertoner och funkigt scratchande gitarrer medan Anna Meek skriker, vrålar, stönar ut en obeskrivbar ångest.
Musikstycket är 24 minuter långt, men varenda sekvens är värd att lyssna på. Hetsiga melodislingor kastar sig förbi, tyngdlösa och sammetsinlindade rytmer svävar fram och klistrar sig feberheta fast i medvetandet. En hålögd och bitter saxofon ylar i fjärran samtidigt som en elakt spretig gitarr pockar på uppmärksamhet.
Jag har faktiskt inget liknande i min skivsamling. Inte ens Frank Bornemann och Eloy kan måla upp sådana här märkliga och sjukligt psykedeliska och surrealistiska bilder.
Gillar du progressiv rock och inte har hört den här, då har du missat något. Men den rastlöse och redan nervöse ska nog akta sig.
Och detta måste jag lägga till. Skivan är utgiven av Vertigo och en av mycket få i samlingen som har Vertigos hypnotiska snurra på skivetiketten.
Skivan är intressant också av den anledningen att den producerades av Patrick Mehan, då manager för Black Sabbath.
Nr: 622/2222
Orkar man lyssna på en hel skiva med evigt tjutande saxofoner, utflippade gitarrsolon och en sångerska som förmodligen uppfann growlandet?
Jodå. om man har den här plattan med Catapilla, vill säga.
Förstasidan innehåller tre låtar, men domineras av 15 minuter långa Naked Death. Ett briljant stycke musik inte avsett för denna världen.
B-sidan med Embryonic Fusion tar ännu ett steg ut i det okända. Catapilla bygger här upp en massiv mur av pulserande saxar, tunga basgångar med satanistiska undertoner och funkigt scratchande gitarrer medan Anna Meek skriker, vrålar, stönar ut en obeskrivbar ångest.
Jag har faktiskt inget liknande i min skivsamling. Inte ens Frank Bornemann och Eloy kan måla upp sådana här märkliga och sjukligt psykedeliska och surrealistiska bilder.
Gillar du progressiv rock och inte har hört den här, då har du missat något. Men den rastlöse och redan nervöse ska nog akta sig.
Skivan är intressant också av den anledningen att den producerades av Patrick Mehan, då manager för Black Sabbath.
Nr: 622/2222
Låter som att det påminner lite om Curved Air? Också en brittisk grupp från tidigt 70-tal med kvinnlig sångerska som spelade progressiv rock.
SvaraRaderaSkäms å säga det, men jag har aldrig hört Curved Air...
SvaraRadera