The Musical Box: juni 2010

onsdag 30 juni 2010

Bakgatans häxmästare

Garland Jeffreys lät nästan som Elvis Costello. Men han var inte en av de nya välkammade unga gossarna i nya vågen. Garland Jeffreys var en rutinerad rockveteran som lirat med både Lou Reed och John Cale. Escape Artist från 1980 var hans sjätte album.

Som en skugga på en mörk bakgata. En iskall rysning längs ryggraden. Escape Artist var farlig, hemlig och mystisk. Garland Jeffreys en häxmästare som spottade ur sig besvärjelser. Den perfekta rockplattan. Escape Artist var som en knytnäve i ansiktet.

Här möter New Yorks undergroundrock reggae och soul, new wave och punk. Mystery Kids kallar tillbaka New York Dolls från underjorden, R.O.C.K kunde fått John Cougar Mellencamp att blekna och Graveyard Rock är äkta jamaicareggae mixad med Brooklyns tunga iskalla rocksound. Och 96 Tears, en av få Jeffreys-låtar som blev en hit, är bara stor pop.

Det finns faktiskt inte ett svagt spår på plattan. Men så har han också hjälp av David Johansen, Nona Hendryx och inte minst Lou Reed.

Puerto Rico-ättlingen och gitarristen Garland Jeffreys började uppträda med sitt eget band redan i mitten av 60-talet. Han spelade med Lou Reed och Velvet Underground, turnerade med reggaestorheter som Jimmy Cliff och Toots & the Maytals.

Garland Jeffreys egen skivutgivning har varit ojämn. Han gav ut sitt första album 1970 och det senaste kom 2006, I´m Alive. Ingen av de övriga är i klass med Escape Artist.


Med Escape Artist följer EP:n Escapades innehållande fyra låtar; Lover´s Walk, Christine, Miami Beach och We the People.

Bilderna är hämtade från Escape Artist.

söndag 27 juni 2010

Skapelsens krona

Har Lather blivit för gammal? När han fyllde 30 år började hans mamma skicka honom tidningsurklipp om hans vänner från förr, som fått fina jobb, som lyckats, som till och med får köra sin egen stridsvagn. Kan då Lather flumma runt, fläta håret, dansa på gatorna och ligga naken i sanden?

Klart att han kan, säger Jefferson Airplane. Han är en legend bland de unga och kan göra precis vad han vill.

Crown of Creation är en lågmäld Jefferson Airplane-platta, men den är knappast försynt. Den är elak, cynisk och humoristisk. Den ställer frågor och kräver svar. Till skillnad från de flesta andra band inom 60-talets psykedeliska rock var Jefferson Airplane övertygade i sitt ställningstagande när det gällde droger och inte minst vietnamkriget. De tvekade aldrig.

Det kanske är lite patetiskt att försöka berätta om en platta som kom för över 40 år sedan och försöka översätta vad de egentligen menade. Men Crown of Creation har limmat sig fast på min skivspelare. Grace Slicks spröda, men irriterande röst, går inte att bli av med. Jorma Kaukonens geniala melodislingor äter sig fast.

Crown of Creation anses vara ett av Jefferson Airplanes sista stora album men inte i samma klass som mästerverket Surrealistic Pillow.
Det är möjligt att skapelsens krona i Jeffersons värld är surrealistisk, men det här albumet ligger inte långt efter. Det är ett mästerverk signerat Kaukonen och Grace Slick som inte går att bli av med.

Lather är klockren, Ice-Cream Phoenix en LSD-tripp och Star Track en ironisk kärleksbetraktelse. Crown of Creation kan spelas hur många gånger som helst, det finns mycket att upptäcka.

Jag fick tag i plattan på Skivklubben. Dyrt, men värt pengarna. Inte minst eftersom den tydligen är en ganska tidig pressning med RCA Victors svarta etikett. Dessutom finns textbladet kvar.

fredag 25 juni 2010

Några favoriter 13

Det är midsommarafton idag. En sån här dag antar jag att det inte går att köra några längre texter. Ingen läser det ändå. Men de här låtarna tycker jag passar idag.

Hey Bulldog – Beatles
Yellow Submarine var en märklig beatlesplatta. Nånstans i denna smet hittas denna guldklimp. OK, det är egentligen rätt enkelt, men bra. Borde funka på Midsommarafton, tror det bara är två textrader eller nåt sånt...





Roll On Down the Highway – Bachman Turner Overdrive Det här är tidigt 70-tal och bland det tyngsta som då fanns ute på marknaden. Så mycket dist på gitarrerna att membranen ryker i högtalaren om man drar på för mycket, men det är frestande...Festmusik!







Psycho – Elvis Costello
Svårfångad liten låt. Finns tydligen bara på en EP, som dessutom endast lär vara utgiven i Sverige. Originalet spelades in av countryartisten Leon Payne nångång på 40- eller 50-talet. Men Costello gör den till sin helt egen och jag ryser i hela kroppen. You Think I´m Psycho, Don´t You Mama?
Bör troligen sparas till dagen efter...

torsdag 24 juni 2010

Storstadsrock med attityd

Rollin On var tredje albumet på kort tid med Steve Gibbons Band. Undergroundrockarna från Birmingham som som till slut fick chansen.
Rollin´On från 1976 andas attityd och svettig rock and roll. Ganska typiskt att plattans stora hit blev Chuck Berry-covern Tulane.

Steve Gibbons är cool och avspänd och han verkar lira med ett hånleende. I låten Mr Jones får man följa med på en resa genom storstadsdjungelns skitiga verklighet. Men direkt efter vänder han och bjuder på en smäktande ballad i Till the Well Runs Dry, för att sedan höja blodtrycket till max med Tulane.


Han tvekar inte
att dra ner tempot och spela countryinspirerad storstadsrock. Och ibland går det nästan att jämföra honom med Steve Miller Band, lyssna bara på Right Side of Heaven och Rollin´On.

Det är en oförutsägbar LP. Den kan bli kvällens stora behållning, eller också så sitter man och kliar sig i nacken och undrar vad fan det är frågan om. Det gjorde i alla fall jag där jag satt i källaren och spelade Tupelo Mississippi Flash om och om igen.

Steve Gibbons visste vad han gjorde, han var veteran redan i mitten av 70-talet. Men till det stora genombrottet 1978 med Down in the Bunker rakade han av sig skägget, sög åt sig new wave-trenderna och blev en knivskarp bandledare med cynisk blick och elaka samhällskritiska texter.

tisdag 22 juni 2010

Progressiv rock från Stockholm

Den här artikeln skrevs inför Hovstocksfestivalen 1998 och publicerades i Folkbladet. Mentor´s Wish var den festivalens stora överraskning. En eftermiddag några veckor innan stod helt plötsligt två försynta grabbar i dörren till festivalens larmande kontor med en cd-skiva i handen. Det räckte med första låten. Sen hade Asgar och Dan bokat in Mentor´s Wish på bästa speltiden.


Med influenser från 70-talsgrupper som Yes, Saga och Genesis, kombinerat med Metallica och annan tyngre rock, blir Mentors Wish från Stockholm garanterat en spännande upplevelse.
- Det är kul mixa ihop det gamla med det nya, menar gitarristen Johan Wikström, vi har inga regler utan gör det vi själva tycker låter bra.


- Men vi vill inte låta som nån repris från 70-talet, fortsätter han, utan vill vara oss själva. Vi gillar det vi spelar och hoppas att andra tycker om det också.
Med den bakgrunden lockar deras låtar lyssnare från flera generationer.


- Det är jäkligt kul att så många åldrar gillar våra låtar, menar Johan. Det känns positivt och faktiskt mycket överraskande. Man vet ju aldrig hur det ska bli. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla stilen, men progressiv rock är det i alla fall.
Men bandet har bara funnits i lite drygt två år.
- Vi fick faktiskt skivkontrakt på en demoslinga jag och trummisen Christer Wiik gjort för länge sedan, berättar han. Då fick vi lite panik och raggade snabbt ihop bandet. Men vi hade nog lite tur, för det kändes bra redan från början med det nya gänget.
- Vi repade 60 dagar på raken, och sen gick vi in i inspelningstudion.

Mentors Wish släppte sin debut-CD i början av juni, på ett litet och nystartat skivbolag. Därför har det varit lite trögt för dem i början.
- Det går uppåt, berättar Johan. Men att komma med en debutplatta som okänt och nytt band är alltid tufft.
De första veckorna sålde de inte många skivor, men sedan plattan fått nio av tio stjärnor i brittiska hårdrocktidningen ”Hard roxx” och skivbolaget börjat lansera dem i Tyskland, Schweiz och Österrike, har de börjat sälja plattor även i Sverige.
- Men egentligen vet vi inte så mycket själva, säger Johan. Skivbolaget sköter lanseringen och tydligen går det rätt så bra.
I våras åkte de runt i Sverige och besökte arrangörer, radiostationer och tidningar i nio städer. Bland annat fick arrangörerna av Hovstock nys om bandet på det sättet. Men det har resulterat i flera spelningar. Veckan efter festivalen i Jönköping kommer Mentors Wish att spela i bland annat Helsingborg, Visby och Göteborg. Flera spelningar är planerade, men är ännu inte bokade. Däremot spelar de inte mycket i Stockholm just nu.
- Stockholm är så otacksamt, menar Johan. Man liksom drunknar i mängden. Dessutom blir man mycket trevligare bemött ute i landet.
Under sin sommarturné räknar de med att göra mellan åtta och nio spelningar, varav alltså Hovstock är en.

Bilderna är hämtade från plattan grabbarna hade med sig, The Fine Thread of Sanity.

måndag 21 juni 2010

Plågsamt söt schlagerpop

New Seekers var nästan plågsamt söta. Så där bubblande friska, som den där hälsokällan i Bergslagen tv-reklamen gärna slår ett extra slag för. Så oskyldigt och enkelt att det blir för mycket.

New Seekers hittar man ofta i LP-backarna på second hand-butikerna. Där har de sällskap av andra storheter som Les Humhries Singers, Carpenters, Osmonds och annat sådant ingen vill kännas vid. Jag är dock lite svag för New Seekers.

För mig är de ungefär som marshmallows. Rätt goda om man nöjer sig med en eller två. Men stoppar man hela munnen full känner man sig snart kladdig i hela ansiktet. Efter att tag börjar man må illa. I alla fall jag.

Så mina fem (!) New Seekers-plattor spelar jag inte ofta. Ibland brukar det bara bli nån enstaka låt, när jag är på det humöret. Men jag vill inte göra mig av med dem. För de hör på något sätt ändå till den brittiska popvågen, även om det är ett stickspår mot Björkman & Co.

New Seekers bildades 1969 i England som en fortsättning på australiska Seekers. I början av 70-talet fick bandet stora framgångar över hela världen, trots att de inte gjorde särskilt mycket eget material. En av gruppens största hits var en cover på Melanie Safkas Look What They´ve Done to My Song.

1972 fick New Seekers representera Storbritannien i Eurovisionfinalen med Beg, Steal or Borrow och kom på andra plats. Och det är väl ungefär där man kan placera gruppens musik, schlagerpop. Senare försökte gruppen bättra på sitt anseende genom att spela in lite mer rockorienterade covers, men det funkade inte alls.

Det här är mina New Seekers-album

We´d Like To Teach The World To Sing
USA-press från 1971, där titelspåret nog får sägas är det bästa. Synd på ett så pass hyfsat konvolut.



We´d Like To Teach The World To Sing
Italienpress från 1972. Har dock inget mer än namnet gemensamt med USA-plattan. Bara ett fåtal av samma låtar finns med på båda. På den här finns Euro-tvåan Beg, Steal or Borrow. Super-kitsch-omslag.


Now
Här försöker de rocka till sig lite genom att spela in Whos Pinball Wizzard. Men sen mular de allt och gör covers på The Osmonds. Utgiven 1973.

Together
När man ser den går det inte att ana, men det här är en av bandets roligare. Här finns en del beatlescovers och en märklig version av Melting Pot. Från 1974.


Together Again
Räcker med att titta på omslaget för att bli avskräckt. Får en otäck Bucks Fizz- och Herreys-känsla. Har ääligt* inte spelat den. Utgiven under det annars så bra rockåret 1976.

* Så uttalas det ordet här i Jönköping.

söndag 20 juni 2010

Ringos stjärna

Ringo Starr har ända sedan Beatles splittrades sågats nästan konstant. Det kanske inte går att jämföra hans album med de övriga beatles-medlemmarna. Men Ringo har faktiskt gjort en och annan högklassig skiva.

Hans absolut bästa kom 1973, Ringo. Från denna skiva gick flera låtar upp på singellistan; Photograph, Oh My My, You´re Sixteen och någon till. Albumet var en riktig kraftansträngning av den gamle beatlestrummisen. Kanske såg han det som sin sista chans att bevisa vad han kunde.

Det är dessutom en av få skivinspelningar efter Let It Be där hela Beatles är samlat. De spelar visserligen inte tillsammans på någon av albumets låtar, men de är med på albumet både som musiker och låtskrivare. Dessutom finns Marc Bolan, Jim Keltner, Klaus Voormann, Harry Nilsson, Robbie Robertson och Steve Cropper med bland musikerna.

Ringo lyckades samla nästan hela rockeliten och anlitade dessutom amerikanske demonproducenten Richard Perry att hålla ihop det hela.
Det gav resultat. Ringo är Ringo Starrs absolut bästa platta alla kategorier. Han lyckades aldrig senare upprepa den bedriften.

Plattan är dessutom kul. I´m the Greatest, skriven av Lennon, är bara ett prov på hans skruvade humor. Lyssnar man på texten förstår man varifrån författarna till Austin Powers (den där korkade brittiske 60-talsspionen) fått sina ideér från.

lördag 19 juni 2010

Tuff brittisk pop

Jesus of Cool är Nick Lowes debutplatta från 1978. Tuff brittisk pop i spåren efter Elvis Costello och Graham Parker. Men den här killen lirade med glimten i ögat och tryckte in så mycket energi i sina låtar att skivnålen knappt kan ligga kvar på tallriken.


Music For Money
, Breaking Glass, So it Goes och Nutted By Reality smattrar bara till i högtalarna och är mer brittisk pubrock än Ducks Deluxe själva. Så Nick Lowes debut var minst sagt spännande.

Men att hitta rätt platta kan vara lite besvärligt. En äkta samlare ser naturligtvis till att skaffa sig alla, för det finns nämligen fler.
Jesus of Cool gavs först ut 1978 i Storbritannien. På skivomslaget står då Nick Lowe ensam med sin gitarr. Samma år släpptes skivan i USA, men nu med sex olika bilder av Lowe på framsidan. Dessutom var låtlistan något annorlunda och plattan fick namnet Pure Pop For Now People.

För att röra till det ytterligare gavs en tredje version ut i Sverige, på bolaget Smash. Där används bilden från USA-plattan (nästan), men skivan har fått heta Jesus of Cool. På den svenska utgåvan finns dessutom Brinsley Schwartz-låten Cruel To Be Kind med.

I England och USA finns den låten först med på Nick Lowes stora genombrott 1979, Labour of Lust. Lite tuffare och lite smartare. Då blev den en superhit. I min värld, alltså.

torsdag 17 juni 2010

Sabbath och Birmingham

Black Sabbath har varit och är fortfarande förebilden för många nya och unga rockmusiker. Den här texten skrev jag inför Hovstocksfestivalen 1998 i Folkbladet. När nu Ozzy ger ut sina memoarer är texten aktuell igen.

Black Sabbath är inte ensamma om att komma från Birmingham, och trots att det är Storbritanniens näst största stad, har den nästan aldrig accepterats som en musikmetropol.
På 60-talet fick staden på sin höjd ett erkännande som staden varifrån Spencer Davis Group, Move och Traffic kom ifrån.
Birmingham är knappast känd för några kulturella utsvävningar och anses inte vara någon ”finare” stad. På 60-talet var den en smutsig och nedsliten industristad utan några större framtidsvyer.
Men när de brittiska skivbolagsdirektörerna i slutet av 60-talet skrivit kontrakt med varenda snorunge som kunde bära en gitarr, eller hålla i ett par trumstockar i Liverpool och London, började de nyfiket titta på Birmingham.
Detta gjorde att Birmingham också kunde bidra med supergrupper som Black Sabbath, Electric Light Orchestra, och inte minst, delar av Led Zeppelin (Robert Plant och John Bonham), Wings, Rainbow och Jethro Tull. Grupper som kom fram ur den musik som gick under namnet ”The Brum-beat”.

När Toni Iommi och Bill Ward från gruppen Mythology och Ozzy Osbourne och Geezer Butler från Rare Bread tillsammans startade Polka Tulk Blues Band 1967, för att, tro det eller ej, spela jazzig blues, var det början till en av de riktigt stora supergrupperna. De bytte ganska snart namn till Earth,för att snart därefter skifta till Black Sabbath. Tre år senare spelar de in sitt första albumet, som heter just ”Black Sabbath”.

Toni Iommis karriär började emellertid tidigare. Redan 1964 spelade han med gruppen Rockin´Chevrolets. Iommi höll på att bli medlem i Jethro Tull, när han 1968 provspelade för dem under två veckor. Det blev ingen fortsättning, men resulterade bland annat i att han medverkar vid Rolling Stones film ”Rock & roll circus”.
Låtskrivarparet Iommi-Butler är kärnan i Sabbath, och Iommi kan spela osannolikt tunga riff, som är både enkla och effektiva. Inom rocken saknar han sin like, säger rocklexikonen unisont.
Deras absoluta höjdpunkt är kanske albumet ”Sabbath Bloody Sabbath” från 1973. Här gör Ozzy förmodligen sin bästa insats som sångare.
Men 1978 lämnar Ozzy gruppen efter stridigheter mellan honom och främst Toni Iommi. Något som gruppen aldrig egentligen återhämtade sig ifrån. Ronnie James Dio tog visserligen över som sångare, och Sabbath gjorde två lysande plattor. ”Heaven and Hell” och ”Mob Rules”. Men även Dio lämnar senare gruppen efter bråk med Iommi och Butler.

De efterföljande plattorna är inte mycket att skryta med. Trots att Deep Purples Ian Gillan hoppar in som sångare på ”Born Again”från 1983, anses den var en av deras absolut svagaste plattor.
Men helt klart har Black Sabbath varit stilbildande för många av senare tiders stora grupper. Metallica, Megadeath och många fler hade förmodligen inte alls låtit som de gör utan Sabbath.

Den övre bilden är hämtad från sajten Birmingham Music Archive.co.uk
Bilden från Aston tagen av Keith Berry och är hämtad från den här sajten.
Den nedre bilden är hämtad från Sabbath Bloody Sabbath.

Mer att läsa om BrumBeat finns här.

onsdag 16 juni 2010

Jag är Ozzy

Har precis läst Ozzy Osbournes självbiografi Jag är Ozzy, som i dagarna kom ut i bokhandlarna.
Som väntat ett frosseri i alkohol, knark, sex, vilda fester och mycket rocksnack givetvis. Ozzy levde upp till rockmyten på allvar och körde hela vägen till gränsen.

Men boken är också intressant ur ett musikhistoriskt perspektiv. Här finns kanske en del av svaret på varför den brittiska rockrevolutionen i slutet av 60-talet var så massiv och så många nya stjärnor dök upp nästan samtidigt. Led Zeppelin, Deep Purple, Status Quo och givetvis Black Sabbath kom från de brittiska industristädernas bakgator. Det blev de smältugnar som formade banden och deras musik. Som till slut vände upp och ner på allt som då kallades rockmusik.

Black Sabbath kom från birminghamförorten Aston, en skitig förort där ett jobb på fabrik eller kåken var de enda framtidsutsikten för ungdomarna som växte upp där. Ozzys självbiografi har en del av svaret. Han provade förresten båda innan han skaffade sitt eget PA.
Det var samma fenomen som skapade alla ryska hockeystjärnor under sovjettiden. Desperation. En väg ut ur misären och en möjlighet till ett annat liv.

Black Sabbath blev chansen för Ozzy, Toni Iommi, Geezer Butler och Bill Ward. De tog den. Så vida pass.

måndag 14 juni 2010

Excentrisk rock i Dylans spår

Dylans Rolling Thunder Revue blev en smältugn i vars spår det dök upp mängder med bra musik. I sitt resande cirkussällskap samlade Dylan en rad bra musiker runt sig, Joan Baez, The Band, Mick Ronson med flera. I utkanten fanns också det som skulle bli Alpha Band; T-Bone Burnett, Steven Soles och David Mansfield.
Med Rolling Thunder Revue som förebild gjorde Alpha Band i slutet av 70-talet tre album, samtliga nu nästan helt bortglömda, men udda små mästerverk av amerikansk rot-rock.
Alpha Bands första platta kom till min samling via en reaback på ett större matvaruhus i Jönköping. För trots de stora förväntningarna hamnade märkligt nog bandets skivor i reabackarna direkt.
Redan innan första albumet gavs ut hade Alpha Band fått ryktet om sig att vara excentriska och udda utöver det vanliga. Debutplattan, Alpha Band från 1976, lever upp till förväntningarna. Där finns flera sköna låtar.
Steven Soles Keep it in the Family och Wouldn´t You Know hade inte Crosby, Stills, Nash & Young gjort bättre. T-Bone Burnetts Interviews och Cheap Perfume är precis såna låtar som förväntas av ett excentriskt kultband från Greenwich Village.

söndag 13 juni 2010

Proggfest på Museet

Länsmuseets proggfest i trädgården blev riktigt kul. Ragnarök har jag aldrig hört tidigare, men absolut något jag ska lyssna mer på i framtiden.

Premiär för min del blev det också med Smålands Folkband. detta legendariska jönköpingsband med rötterna i Smålands Folkblad. Av någon märklig anledning har jag aldrig hört dem spela förrut. men å andra sidan var det åtta år sen sist de stod på en scen, så tillfällena har ju inte varit särskilt många.

Skyfall blev dagens bästa grej för min del. Jag fick för ett par veckor sedan lyssna på den plattan.

lördag 12 juni 2010

Costello sopade ut punken

Han kunde suttit bredvid i bussen, eller gått förbi på gatan. En liten oansenlig välklädd gosse i kostym, med allt för korta byxben, slickat hår och för stora glasögon. En vilsekommen Buddy Holly-kopia. Ingen hade märkt honom.

1977, när Johnny Rotten regerade, läder och nitar var det senaste, rödgul tuppkam, trasiga jeans och svartmålade naglar var rockbandsuniformen, passade Elvis Costello inte in.

My Aim is True var den första krusningen i nya vågen, som blev skummet på vågtoppen. Och sedan slog in med sådan kraft att det tog andan ur kroppen.
Costellos debutalbum knackade på dörren när Damned, Sham 69 och Sex Pistols höll hov.

När Costello till slut blev insläppt (av Lasse som läste engelska musiktidningar och hade koll) tog han över och sopade ut punken på bakgården.
Spretig och ilsken, men framför allt smart och elak. My Aim is True satte fingret på det rätta stället. Dessutom kunde Elvis Costello både sjunga och spela, till skillnad från andra.

Elvis Costello sorterades i början av sin karriär in i punkfacket. När New Wave dök upp som ett eget fenomen passade det honom perfekt. Han placerades i samma fålla som Graham Parker och Joe Jackson - Angry Young Men, som hade något att säga.

Elvis Costello gick dock vidare och har genom åren gjort plattor i flera olika genrer. Han har samarbetet till exempel både med Burt Bacharach och Paul McCartney.
Men det är för debuten jag minns honom bäst. My Aim is True kryllar av bra låtar, Alison är fortfarande en av hans allra bästa.

fredag 11 juni 2010

Iko Iko

Iko Iko slog stort när tjejgruppen Dixie Cups från New Orleans 1965 spelade in den. En kul liten låt med sväng och glimten i ögat och dessutom en sjysst uppföljare till singelhiten Chapel of Love. Låten handlar om en kollision mellan två paradgrupper under Mardi Gras i New Orleans.

En som blev ordentligt förvånad var rhythm´n´Blues-artisten James Sugar Boy Crawford. Det var nämligen hans låt, fast med annat namn och tjejerna i Dixie Cups stod som låtskrivare.

Han skrev låten redan 1953 och döpte den då till Jock-A-Mo. I Sugar Boys version var den något helt annat, en gungig r´n´b-låt fullmatad med Louisianas blodfyllda musiktradition.

Eftersom detta hände i USA hamnade saken naturligtvis i domstol. Barbara Ann Hawkins i Dixie Cups berättade att hon hört sin mormor sjunga låten. I en paus under en inspelningssession i New York började de tre tjejerna gnola på låten, kom igång ordentligt, började sjunga och ackompanjera genom att slå takten med trumpinnar mot askfat.

Vad de inte visste var att teknikerna spelade in alltihop. Det blev så bra att de bestämde sig för att ge ut inspelningen. Eftersom de inte visste vem som ursprungligen gjort den sattes gruppen som låtskrivare.

Sugar Boy Crawford tyckte kanske att det hela inte var så petigt. När domstolen beslutade att han skulle få 25 procent av intäkterna, men att Dixie Cups fortfarande skulle stå som upphovsmän, nöjde han sig med det.

Dr John ställde saken till rätta. När han 1972 spelade in låten gjorde han den precis som Sugar Boy. En sugande, ångande och frustande r´n´b-låt. På LP:n dr John´s Gumbo (1972) angav han dessutom Crawford som låtskrivare. Låten kom tack vare honom tillbaka till sin rätta plats, New Orleans bakgator.

Genom åren har en lång rad artister försökt sig på Iko Iko. Willy DeVille gjorde en lysande cover och Grateful Dead spelade den under en tid på samtliga sina konserter. Men varför Cindy Lauper spelade in den begriper jag inte...

onsdag 9 juni 2010

Sommarpop med Ian Gomm

I oktober 1979 gick Ian Gomm upp på 18:e plats på amerikanska singellistan men låten Hold On. En sjysst liten popballad med stämsång och enkel refräng. En vanlig One-Hit-Wonder kan tyckas, och en ganska typisk Ian Gomm-låt.


Den finns med på
Ian Gomms solodebut från 1978, Summer Holiday, men är definitivt inte den plattans bästa spår.
För här finns också låtarna Airplane, en liten poplåt helt i stil med the Motors, och Hooked On Love, en klassisk pubrocklåt där det bara handlar om att ha kul.

Summer Holiday innehåller dessutom den fräckaste cover jag hört av Come On. Den där Chuck Berry-låten som Brian Jones snodde 1963 och blev det stora genombrottet för Rolling Stones. Ian Gomm vänder upp och ner på denna lilla rocker och gör nästan en ballad av den. Hur spännande som helst.

Ian Gomm är absolut ingen One-Hit-Wonder. Han lirade i början av 1970-talet med klassiska pubrockbandet Brinsley Schwartz och blev 1971 utsedd till Storbritanniens bästa rhythm-gitarrist. Han är dessutom är lysande låtskrivare och har genom åren gjort mängder med bra låtar. Enkel rak pop med bara en tanke, det ska vara kul.

Bland annat skrev han tillsammans med Nick Lowe Cruel To Be Kind, en av världens absolut bästa poplåtar någonsin.
Ian Gomm har sedan debuten släppt ett tiotal album, alla av hög klass, men de har knappt blivit uppmärksammade alls. Konstigt. Det här är sommarpop man aldrig blir trött på.

tisdag 8 juni 2010

Mexican Reggae blev Hotel California

Eagles har alltid kretsat runt Don Henley och Glenn Frey. Och möjligtvis Joe Walsh sedan han kom med i gruppen 1976. Men vem den där lite halvmystiske gitarristen i bakgrunden var brydde sig ingen om. Ändå var det han som skrev musiken till bandets allra största hit, Hotel California.

Don Felder kom med i Eagles 1974 och tog då med sig ett rockigare sound. Det märks redan på One of These Nights, men slår igenom fullt ut när även Barnstorm- och James Gang-gitarristen Joe Walsh går med i gruppen 1976. Felder förhåller sig dock tämligen anonym. Han sjunger faktiskt bara på en enda eagles-låt, Visions på One of These Nights.

När Don Felder dök upp i replokalen med demotejpen till Hotel California tände naturligtvis Henley och Frey till. Först ville de kalla låten Mexican Reggae, men efter att de skrivit texten färdig fick låten sitt namn. Resten är ju historia vad gäller det.

Don Felder fick sparken från Eagles 2001, vilket naturligtvis utvecklade sig på sedvanligt amerikanskt vis med stämningar och motstämningar åt alla håll. De gjorde visst upp i godo sen. Antar att Felder drar in några spänn om året ändå på Hotel California. Mer sönderspelad låt går knappt att hitta.

Don Felder började sin rockkarriär i New York i slutet av 1960-talet. Han lirade då med nu legendariska psykedeliska The Flow. Det går också rykten om att han gav Tom Petty gitarrlektioner. Å det gick ju bra.

Han har bara gjort en enda soloplatta, Airborne från 1983. Faktiskt ett sorgligt underskattat album, som med jämna mellanrum dyker upp i reabackarna. Mitt ex hittade jag i en dammig second hand-butik i norra Skåne, Bjärnum närmare bestämt.

Airborne är väl värd några genomlyssningar. Att Felder kan göra bra melodier finns väl ingen som tvivlar på. Airborne är mycket Eagles, särskilt de sista två plattorna, Hotel California och The Long Run. Lyssna lite extra på Asphalt Jungle, Who Tonight och Never Surrender.

söndag 6 juni 2010

Några favoriter 12

Från iskalla vindar i maj till högsommarvärme första veckan i juni. Det här är låtar som passar bra för en lat söndag i hängmattan mellan körsbärsträden.

Swing Low Sweet Chariot – Eric Clapton
Clapton var som bäst under det tidiga 70-talet. Den här gamla gospel-låten i reggaetappning är nästan otäckt skön...


Electric Los Angeles Sunset – Al Stewart
Oftast smörar han på rätt ordentligt den gode Al. Men här är han kanonbra och gör en lysande poplåt som inte står Scott McKenzie långt efter. Borde spelas oftare överallt. Finns på LP:n Zero She Flies.


Count On Me – Jefferson Starship
Jefferson Airplane tog väl egentligen slut på 60-talet. Men fortsättning med Paul Kantner och Jefferson Starship levererade också ett och annat örhänge. Pianoharmonierna i den här låten ger rysningar, även om det är lite för mycket country...
Från en ganska tidig platta, Earth, 1978.

lördag 5 juni 2010

AC/DC överlever allt

AC/DC har sett ut att vara slut så många gånger. När Bon Scott dog trodde alla att bandet gjort sitt. Men Brian Johnson tog över och levde upp till alla förväntningar, och mer.
På 80-talet gick bandet rejält på tomgång och fick ur sig svaga Flick of the Switch och Fly on the Wall. Då trodde i alla fall jag att det var över.

Men AC/DC kom tillbaka, The Razor´s Edge tog död på all kritik. Det året såg jag AC/DC live i Scandinavium. Den totala energiurladdningen glömmer jag aldrig. Det är fortfarande en av de bästa konserter jag upplevt.
Men när Ballbreaker kom 1995 var jag övertygad om att det var sista dödsrycket. Brian Johnson lät lite väl raspig.
Men inte.
AC/DC lever.

Angus Young är efter 40 år på scenen lika laddad med energi som förr. AC/DC levererar konserter/shower som är något av det bästa som finns på den här planeten. Fullt ös och inte en död punkt.

Angus Young far runt på scenen som en galen råtta. AC/DC gör det med distans och humor. För vilken annan rockartist idag skulle våga gå upp på scenen med ett par patetiska djävulshorn i plast i pannan, och garva åt det.


Det är bara att ställa sig upp och applådera åt detta världens främsta liveband vid sidan av Rolling Stones. En av de sista elefanterna dansar fortfarande. Let There be Rock.

Detta skrev jag efter att ha sett en AC/DC-konsert på SVT1, inspelad i Rom eller nåt sånt 1996. De lär dessutom ha kört riktigt hårt när de spelade i Stockholm i torsdags.

Det ska tilläggas att jag inte är något större AC/DC-fan. Jag har en del av deras plattor. De första, med Bon Scott, gillar jag bäst, Highway To Hell, Let There Be Rock och Dirty Deeds.

Den stora bilden är hämtad från Wikipedias öppna bildbibliotek.

fredag 4 juni 2010

Mera Jack Green

Jag hade tänkt att inte upprepa mig. Men nu kan jag inte låta bli. Det här blir andra gången jag skriver om Humanesque, Jack Greens debutplatta från 1980.
Enda försvaret är att jag numera äger två av den.



Det gick inte att låta bli. USA-pressningen fanns redan i samlingen, men den här engelska förstapressen hade jag inte.
Dessutom kom jag över singeln Murder från samma platta. Båda inköpta på Skivklubben.

Just nu är jag inne i en djup Jack Green-period, igen. Mystique går för fullt den också. Det går liksom inte att stå emot de här små låtarna. De sätter sig nånstans i hjärnbarken och vägrar ge sig av.
Jack Green visste vad han gjorde när han valde Murder som singel. Det är bara pang på, inget extra snack eller extravaganser. Bara rak enkel rock. Och det funkar.

B-sidan på singeln, Can´t Stand It, kommer givetvis också från Humanesque. En låt med precis samma tuffa grepp och enkla ackord. Att den hamnat på en b-sida visar bara hur bra plattan egentligen är.
Och så några ord om de andra låtarna på LP:n. De ska spelas på högsta volym! De också!

Kolla den här länken: Den här killen vet mer...

Å de här kan man jämföra Jack Green med:
Elvis Costello (70-talarna), Graham Parker, Joe Jackson, Phil Seymour, Cockney Rebel (nåja), Dave Edmunds, Generation X, Wreckless Eric, Buzzcocks, Geordie.

torsdag 3 juni 2010

En skiva som kom bort

Det är inte ofta de dyker upp. De där små mästerverken som bara tar andan ur kroppen. Jag kom i dagarna över Jack Greens platta Mystique från 1983. Ibland finns det ingen förklaring till varför så bra musik gått spårlöst förbi så länge. Plattan är ju trots allt närmare 30 år gammal.

Det här är briljant smart pop och tuff rak rock, ungefär som en tidig Elvis Costello, Graham Parker eller Joe Jackson. Men Jack Green tvekar inte att lägga in både hårdrocksriff och glamrock i sina låtar.

Till skillnad från nya vågens gullgossar slog Jack Green aldrig igenom. Ganska konstigt egentligen. Jack Greens album är minst lika bra och han verkar dessutom ha ruskigt kul.
Trots att låtarna egentligen är enkla och texterna ganska banala blir det ruggigt bra. Jag tvekar inte att utnämna Mystique till ett av de bästa album jag hört på bra länge.

Mystique blev aldrig någon storsäljare, varken i Sverige eller utomlands. Av den anledningen är skivan nästan helt omöjlig att få tag på, den finns inte ens på Pirate Bay. Spotify då? Men lille vännen (här gapskrattar jag så jag får tårar i ögera).

Jack Green var på 60-talet gitarrist i T Rex och senare i Pretty Things. Sen spelade han en tid med gruppen Metropolis innan han gav ut en rad egna plattor. Humanesque kom 1980, Reverse Logic 1981, Mystique 1983 samt Latest Game 1986. Alla fyra är svåra att få tag på, men är värda varenda krona.

En av få som upptäckte Jack Greens storhet var Roger Daltrey. När han slog igenom som soloartist på allvar 1984 var det med en Jack Green-låt, Walking in My Sleep. Den finns på Mystique och givetvis är originalversionen vassast...
Roger Daltreys inspelning finns på hans platta Parting Should Be Painless.

tisdag 1 juni 2010

Wilburys Fab 5

Traveling Wilburys blev inte bara ett ovanligt lyckat samarbete mellan fem stora, Bob Dylan, Roy Orbison, Tom Petty, George Harrison och Jeff Lynne. Det blev också en nytändning och omstart för dem. Alla fem gjorde i anknytning till åren med Traveling Wilburys soloalbum som undantagslöst blev några av deras bästa. Det här är Wilburys Fab 5:

George Harrison – Cloud 9 (1987)
Tom Petty – Full Moon Fever (1989)
Roy Orbison – Mystery Girl (1989)
Bob Dylan – Oh Mercy (1989)
Jeff Lynne - Armchair Theatre (1989)

Det var nog så att Jeff Lynne hade stor del i framgångarna. Det var han som producerade Wilburys låtar och skapade det alldeles särskilda sound gruppen stod för, en mix mellan ELO:s symfoniska rockarior och tuff amerikansk rotrock. Det var också han som producerade soloplattorna, utom Oh Mercy, där Daniel Lanois höll till bakom spakarna.

George Harrison – Cloud 9
Plattan är egentligen starten för Traveling Wilburys. Jeff Lynne producerade och albumet blev beatlesgitarristens största framgång på många år. När en uppföljare skulle spelas in hoppade Wilburysgänget in och gjorde Handle With Care som b-sida till den nya singeln, vilken alla direkt insåg var alldeles för bra för baksidan på en singel. Supergruppen var född.
Lynnes produktion av Cloud 9 är försiktig, men han rattar om ordentligt på singelhitarna Got My Mind Set On You och When We Was Fab, långt från den introverta pop Harrison ägnat sig åt åren innan.

Tom Petty – Full Moon Fever
Petty harvade omkring nånstans mellan southern rock och country när Traveling Wilburys och Jeff Lynne dök upp. Full Moon Fever blev Pettys starkaste på flera år med oförglömliga superhits som Free Fallin och I Wont Back Down. Det var nästan så att Lynne fick lite för fria tyglar. Ibland låter det mer Wilburys än Petty.

Roy Orbison – Mystery Girl
Den gamle superhjälten hade varit på dekis i flera år. Men när Lynne hoppade in och producerade You Got It på albumet ändrades allt. Orbisons gamla låtar kom till heder igen och flera samlingsalbum gavs ut med honom. Kort efter Wilburys Vol 1 avled dock Orbison.

Bob Dylan – Oh Mercy
Dylan var defintivt på nedgång när Wilburys fick fart på hans karriär igen. Den gamle tände till på allvar, åkte ner till amerikanska södern och gjorde tillsammans med Daniel Lanois sin bästa platta i ”modern tid”. Man in a Long Black Coat, Political World och Shooting Star var låtar som väl kunde platsat på Blood on the Tracks. Oh Mercy är ett av Dylans allra främsta album.

Jeff Lynne – Armchair Theatre
Lynne har lirat med flera grupper, Idle Race, The Move och inte minst ELO. Även han gav under wilbury-tiden ut ett soloalbum, Armchair Theatre. Här finns allt ELO hade och mycket av Wilburys smarta rock. Every Little Thing blev en hit som mycket väl kunde platsat under ELO:s storhetstid.


Bilden på Jeff Lynne är hämtad från konvolutet på Armchair Theatre.