En glödhet Lowe

Det tog kanske en vecka eller lite mer innan jag fattade vilket fynd jag gjort. Ett par försiktiga och synnerligen kritiska genomlyssningar blev omärkligt fler och mer. Först tyckte jag den var lite väl gammeldags. Jag menar, 50-talsrock och rockabilly borde inte funka.

Men efter ungefär tionde lyssningen var det inget snack längre. Nick Lowes album Party of One är grymt. Han gör låtar som låter som rena självklarheter och verkar vara ihopslängda på några få minuter. Men det blir hur bra som helst.

Varenda låt på den här plattan är genomarbetad och så elegant gjorda att det bara är att bocka. Party of One kan tyckas vara ett steg 40 år tillbaka i tiden, men den är i högsta grad närvarande.
Det är dessutom en rad vältrimmade musiker Nick Lowe har med sig in i studion.

Dave Edmunds producerar och spelar gitarr och får uppbackning av Ry Cooder. Jim Keltner lirar trummor och Paul Carrack finns med på orgel och piano. Då blir det bra.
Edmunds och Cooder gör rent hus och sätter gitarriff som man inte trodde fanns. Låten Refrigerator White bollar de mellan sig som den vore en glödhet potatis. All Men Are Liars är en lätt cynisk rocker som inte går att få ur skallen.

Varenda låt på skivan är lysande, men jag måste ändå nämna Who Was That Man, den är hur kul som helst.
Party of One släpptes 1990 och är en få Lowe-plattor där han inte spelar några covers. Än en gång visar Lowe att han är en av världens bästa låtskrivare.