The Musical Box: oktober 2016

måndag 31 oktober 2016

En märklig dragningskraft

GRATEFUL DEAD – RECKONING – 1981

Visst, det finns ögonblick på den här dubbel-LP:n där det är nära att man skulle kunna bli uttråkad. Men det går över, trots att det är en hel akustisk liveinspelning och att Grateful Dead har en ganska tillbakadragen hållning.
Det är då man upptäcker att Reckoning har en märklig dragningskraft som gör den svår att sluta lyssna på. Albumet har i sina stunder mer gemensamt med Crosby-Nashs, eller för den delen Crosby, Stills & Nashs liveplattor från mitten av 70-talet. Det känns äkta och nära, på något sätt berörande, trots att Jerry Garcias röst inte alltid tilltalar mig.
Jo, Reckoning är nog ett Grateful Dead-album man bör ha i samlingen. Och en dubbel man nog ska försöka lyssna på lite oftare. Men man ska nog inte lägga för mycket vikt vid att musiken egentligen bara är ganska ordinär country- och västkustrock. Det är inte det som är skivans storhet, det är sättet Grateful Dead gör det på, hela deras närvaro, som är skivans storhet.

Lite otippat så klart. Det tidiga 80-talet är enligt min mening Grateful Deads märkligaste och minst övertygande period.

Föregångaren till Reckoning var ifrågasatta Go To Heaven, ett slätstruket countryrockalbum där det inte hjälpte ett dugg att bandet stylat sig som Bee Gees på omslagsbilden.

Men man ska inte blanda ihop Grateful Deads studioalbum med deras liveplattor. De levde i två helt egna världar där liveskivorna följde traditionen från det sena 60-talet, psykedelia och inrökta jammiga melodier.

Studioplattorna ger ett betydligt krämigare intryck. Nu är inte Reckoning någon jammig inspelning liknande storverket Live/Dead. Musiken hålls i lösa tyglar även här och låtarna tillåts inte dra iväg. I stället är det närvaron och känslan bakom varenda ton som gör Reckoning så väl värd att lyssna på.

Albumet är det första av två livealbum, där denna akustiska inspelning senare följdes av en elektrisk, Dead Set. Båda albumen har på senare år getts ut på CD som ett gemensamt album.

Nr: 391/2222

söndag 30 oktober 2016

I krautrockens mörka källarvalv

AGITATION FREE – MALESCH – 1972

Djupt nere i krautrockens mörka källarvalv finns en oansenlig dörr, svår att upptäcka för den som inte känner till den. För den som vågar öppna denna väg till det okända väntar oanande sensationer.
Det är i detta dunkel, där den metalliska och syrliga doften av aktivt syre fyller luften och gör den svår och farlig att andas, man hittar Agitation Frees första album Malesch, ett av krautrockens allra främsta verk.

Agitation Free levde i gränslandet mellan pinkfloydiska muisklandskap och knastertorr tysk electronica. Men fantasieggande inslag av världsmusik hittade bandet en alldeles egen formel och nyckel till krautrockens innersta själ.

Jag påstår att det är spacerock med inslag av jazz och världsmusik. Det djärva greppet att använda sig av arabisk musik gör Malesch till både banbrytande och futuristiskt.

Den som hör skivan för första gången idag skulle aldrig kunna datera den till tidigt 70-tal, möjligtvis det sena 90-talet.
Agitation Free har en anmärkningsvärt självsäker och kaxig attityd trots att Malesch är bandets debutplatta. Men när LP:n spelades in hade bandet redan flera år bakom sig och hade redan innan inspelningen gjort sig känt som en lysande liveakt som hittat sin alldeles egen abstrakta väg till krautrockens sanning.

Det var nog ingen tillfällighet att Agitation Free bjöds in till att spela under OS i München 1972 (men om de verkligen gjorde det, och i så fall i vilket sammanhang känner jag inte till).

Jag är så klart lyrisk över detta album. Malesch är en sån där LP som inte går att låta bli att lyssna på när man får syn på den i skivsamlingen. Och varje gång upptäcker jag nya saker jag inte insett tidigare.

Fascinerande lyssning är bara förnamnet. Malesch är tveklöst en viktig del i det invecklade pussel som skapade krautrocken. Det är därför ett verk som bör angripas med stor respekt.

Men tro inte att det finns några genvägar. Det är inte det album man ska börja med. Den som inte letat sig fram på de oupptrampade stigar som går via Ash Ra Tempel, Tangerine Dream, Neu, Harmonia, bör tänka sig för.

Nr: 371/2222

lördag 29 oktober 2016

Incantations var suspekt

MIKE OLDFIELD – INCANTATIONS – 1982

Och i vilket fack ska man ställa Mike Oldfields album Incantations då? Den har inte mycket med hans tidigare plattor att göra. Här finns till exempel nästan inget som liknar Tubular Bells eller Ommadawn. Det här är knappast vad man kan kalla progressiv musik.
Och inte håller Oldfield sig till sin keltiska folkmusik heller. Här har han gått över ån efter vatten, temat är indianmusik. Det är spännande. Och det var definitivt inte vanligt med sånt i slutet av 70-talet.

Då såg man sådana initiativ som tämligen suspekta. Incantations var säkert suspekt på den tiden. Den kom ju faktiskt till precis när det brann på barrikaderna i Brixton och punken skulle sopa ut allt annat. Och då dök Mike Oldfield upp med det här...
Jag funderar på om det möjligtvis kan vara ambient musik. För här är fullt av loopar, märkliga syntheffekter och så håller musiken på i evighet. Två hela LP-sidor på samma tema...suggestivt, på gränsen till det jobbiga.

Och svårt som bara den att lyssna på. Incantations går alldeles utmärkt att ha på som bakgrundsmusik. Men att verkligen lyssna på musiken är knöligt. Den kräver ett starkt psyke och målmedvetenhet. Tråkig, säger en del. New Age kanske?

Nr: 1432/2222

fredag 28 oktober 2016

Kraftwerk på väg mot Autobahn

KRAFTWERK – RALF & FLORIAN – 1973

Det här är möjligen ett av de allra första elektroniska rockorienterade album som gavs ut, kanske det allra första. Det är också Kraftwerks första egentliga musikalbum. Deras två första skivor var inget annat än ljudexperiment. Det här är musik.
Med de två LP-skivorna innan denna, Kraftwerk och Krafterk 2, hade Ralf och Florian försökt revolutionera rockvärlden genom diverse ljud, ljudeffekter och ett synnerligen minimalistiskt sound.

Kanske var det så att de till slut insåg att det inte skulle bli någon musikrevolution på grund av det, utan började göra riktig musik i stället. Eller så var det så att de gav upp, sålde sin själ till rockmusikens svarta drakar och började göra musik som sålde skivor.
Oavsett vilket är LP:n Ralf & Florian en ohygglig förändring mot tidigare alster. Det är dock inte en skiva jag är särskilt imponerad av. Nästan allt på albumet känns primitivt och jämfört med duons senare skivor ganska tafatt.
Men det är kanske inte så konstigt. På detta album har de knappast ännu tagit sig upp på den påfartsväg som skulle leda till Autobahn. Möjligtvis går det att ana motorleden någonstans vid horisonten, men inte mycket mer. Det viktiga med skivan är dock att den pekade ut den riktning åt vilket håll Kraftwerk skulle åka.

Nr: 2021/2222

torsdag 27 oktober 2016

Ett luftigt och krispigt sound

THE THE – DUSK – 1992

Slow Emotion Replay blev aldrig någon jättehit på sin tid. Men det är en låt man kan få för sig känna igen när man hör den. Melodin är tveklöst smittsam och texten en lysande bitter liten sak av The The, alltså Matt Johnson.
Låten finns på Dusk, som är ganska svår att hitta på vinyl nu för tiden. Men det går ju alltid att trösta sig med att den är ganska enkel att hitta på CD.

Dusk är också känt för att Johnny Marr, på andra skivan i rad, är med och spelar gitarr i The The.

Men hur stor del den gamle smithsgitarristen verkligen hade i skivans framgång ska jag låta vara osagt.

Dusk är tveklöst ett verk av Matt Johnson och har alla de kännetecken en LP med The The har. Musiken är mycket varierande men har rötterna i 60-talspop, texterna är bittra och analytiska.

Det man kan säga om Dusk jämfört med tidigare album av The The är att han här lämnat dancepopen bakom sig, som på Soul Mining och Infected, och har ett luftigare och mer krispigt sound. Något jag helt klart tycker är en fördel. Dusk är en behaglig skiva att lyssna på även om den är obekväm.
Jag går så långt att jag påstår att varenda låt på skivan har det där lilla oförklarliga extra som gör dem så fantastiska att lyssna på. Ta bara Sodium Light baby, vars titel egentligen säger det motsatta men är en briljant och synnerligen läcker poplåt.

Nr: 1500/2222

onsdag 26 oktober 2016

Kayak på hitlistorna

KAYAK – PHANTOM OF THE NIGHT – 1978

Ruthless Queen från den här LP:n blev Kayaks första riktigt stora hit. Något av en one-hit-wonder tyckte nog en och annan eftersom Kayak var ett tämligen okänt begrepp utanför Holland i slutet av 70-talet. Men Phantom Of The Night var holländarnas sjätte fullängdare och skivan blev gruppens första, största och enda kommersiella framgång.
Lite märkligt hur det kan bli. Phantom Of The Night är en helt okej popskiva, i samma anda som band liknande Moody Blues, Supertramp och Camel, alltså symfonisk rock med smarta och välgjorda melodier. Jag jämför dem på den här skivan också gärna med ABBA, det finns mer likheter än bara ett palindrom.

Trots att Phantom Of The Night förmodligen är Kayaks mest välkända platta är den inte på något sätt gruppens starkaste album. De skivorna får man leta efter i början av bandets karriär, de två första LP-skivorna See See The Sun och Kayak II från 1973 respektive 1974.

Men då handlade det om progressiv rock med storheter som Pink Floyd och Genesis som förebilder. 1978 var Kayak inne på helt andra spår.

Phantom Of The Night har nämligen inget gemensamt med de skivorna. Kayak gjorde som så många andra rockband under det tidiga 70-talet och lämnade den svårflörtade progpubliken bakom sig och tog sikte på mainstreampop och hitlistor.
Med facit i hand var det inte ett särskilt lyckat beslut. Kayak fick även som popband hålla till i kulisserna, utom vid detta enda tillfälle.

Nr: 1880/2222

tisdag 25 oktober 2016

Rio Grandes grumliga flodfåra

ZZ TOP – RIO GRANDE MUD – 1972

Sure Got Cold After The Rain är ZZ Tops första försök att göra en ballad. Även om jag känner folk som påstår att den låten är bra bevisar den bara att ZZ Top var väldigt mycket bättre på fläskig bluesrock än på något annat.
Bluesrock är precis vad Rio Grande Mud - som är ZZ Tops andra album - handlar om. Svängig, gungig texasblues där ZZ Top redan från början hittade det rätta soundet.

Inledningen av skivan är faktiskt inget annat än briljant. Francine och Just Got Paid är några av de bästa låtar ZZ Top någonsin spelade in. Francine med sina små retfulla vinkningar till 50-talsrock och Just Got Paid som inte är något annat än förförisk.
Synd att ZZ Top inte orkade fortsätta på den linjen. Resten av Rio Grande Mud är tyvärr inte alls särskilt upphetsande utan faller i samma fälla som bandets första platta, som visserligen var en bra bluesrock-LP, men lite för mycket mainstream.

Och det är precis i den grumliga flodfåra vi hittar resten av Rio Grande Mud också. Att de två skäggen och han som hette så på omslagsbilden står mitt denna skitiga flod är mer talande än vad de förmodligen menade.
Men å andra sidan. Rio Grande Mud ger alla - mig också - det man vill ha. Bra sväng, bra tryck och låtar som går att spela högt. Det är absolut en LP alla fans av ZZ Top måste ha i sin samling.


Nr: 1885/2222

måndag 24 oktober 2016

Sista livstecknet från Roxy Music

ROXY MUSIC – THE HIGH ROAD – 1983

Det sista livstecknet från Roxy Music. Efter detta mini-album lämnade Bryan Ferry Roxy bakom sig. Som om han inte redan hade gjort det...
The High Road är dock bara en mini-LP med fyra liveinspelade låtar från Roxy Musics Avalon-turné 1982. Man ska nog se LP-skivan som en aptitiretare. Det finns också en DVD med samma namn, innehållande en hel konsert från samma turné, inspelad i Frankrike. Låtarna på skivan är dock från en inspelning gjord vid en konsert i Glasgow.
För en Roxyfanatiker är denna LP självklart intressant. Inte minst för att här finns låten Jealous Guy, en lennoncover som Roxy Music haft en singelhit med 1980. Den kompletteras av Like A Hurricane, en Neil Youngcover samt Bryan Ferrys Can´t Let Go från hans soloalbum The Bride Stripped Bare samt My Only Love som hämtades från Roxyplattan Flesh+Blood.
Själv köpte jag inte skivan när den var ny, trots att jag gått igång ganska hårt på Avalon året innan. Men det berodde enbart på att jag trodde det var en maxisingel och inte en LP. Kan dock inte säga att jag diekt saknat skivan i samlingen. Numera ingår den, men är kanske inte direkt nödvändig.

Nr: 1789/2222

söndag 23 oktober 2016

Utan karta och kompass

GODLEY & CREME – BIRDS OF PREY - 1983

Recensenten på Allmusic.com anför teorin att Godley & Creme spelade in precis vad som föll dem in när de gjorde plattan Birds Of Prey. Det är kanske sant. Det känns nämligen som Birds Of Prey saknar både karta och kompass.
Det är en synnerligen oberäknerlig skiva där både texter och musik är ganska ordentligt skruvade, där sarkasmerna och ironin yr genom luften. Sånt kan väl vara rätt intressant om det är gjort med någon slags tanke.

Men den här gången har nog de båda gamla 10cc-musikerna gått ett steg för långt. Musiken är knappast behaglig att lyssna på och det är tveksamt om det är underhållande eller roande.

Jag lyssnar numera inte gärna på skivan. Och när jag, som nu, gör det igen, blir jag fundersam på varför jag köpte den.

Möjligtvis hängde inköpet på inledningsspåret My Body The Car, som är en accapella...en mycket märklig sak...och väldigt udda till och med för att komma från Godley & Creme.

Jag kan väl också säga att den här skivan inte har något som helst med 10cc.s musik att göra, utom i några få sekvenser.

Allmusic.com sågar naturligtvis LP:n så mycket det går och hävdar att enda orsaken att skaffa Birds Of Prey är om man får tag på cd-upplagan. Ett par av extraspåren lär tydligen vara intressantare än resten av skivan, sägs det.

För min del tycker jag Birds Of Prey är en ganska udda sak att ha i samlingen, även om lyssningsvärdet, helt riktigt, är tämligen begränsat.

Nr: 422/2222

lördag 22 oktober 2016

Du kan glömma dina ensamma stunder

WILMER X – TEKNIKENS UNDER – 1988

Svaret på om det var med Teknikens under som Wilmer X föddes eller dog beror på vem du frågar. Dem som höll den röda elektriska gitarren högt och var uppväxta på klippanpop fnyser föraktfullt åt denna LP.
För folk som följde vad som hände på topplistorna var det här det första mullret från Malmö som sen skulle brisera tre år senare med dubbelalbumet Mambo feber.

Jag säger så här. Teknikens under var den första Wilmer X-låt som hamnade på Svensktoppen. Det var dock inte den sista. Hellberg med polare firade från Teknikens under och flera år framåt stora framgångar tillsammans med producenten Dan Sundqvist.

Det var bra för malmöpågarnas plånböcker, men inte bra för deras image i mina ögon. Nej, för Wilmers skramliga rocksound var det inte bra. Borta var det oborstade, vilda och lite halvgalna som gjorde Wilmer X till en av 80-talets stora svenska rockakter.

Med Sundqvist som kapten seglade bandet in i popvärlden och började med låtar som Blå vägen hem och Om en hund mådde så här tävla med Pugh Rogefeldt, Micke Rickfors och Pontus & Amerikanarna om tid i svensk radio.
Så nää, Teknikens under är ingen favorit i det här huset. Det är möjligt att det var Wilmer X första stora kommersiella framgång. Men på min lista är den framgången högst begränsad.

Nr: 1131/2222

fredag 21 oktober 2016

Obligatorisk liveplatta från stonesfabriken

ROLLING STONES – NO SECURITY – 1998

Hmm, det här känner man igen. Först ett album, sen turné och därefter den obligatoriska liveplattan från samma turné. No Security är den lite undanskymda liveskivan efter Bridges To Babylon-turnén. Oavsett vilket är detta en lysande bra platta!
Det första som slår mig är Mick Jaggers och hela Rolling Stones så oerhört självsäkra attityd...som alltid. Och hur välgjort precis allt är.

Men å andra sidan, 1998 var Stones inne på sitt 35:e år och hur många livespelningar de gjort fram till dess visste de nog inte själva. Då kan man gå ut och vara hur kaxig som helst och bara räkna med att publiken är med från början. Från första tonen närmare bestämt.
Man skulle kunna tycka att Stones konto för livealbum var övertrasserat för länge sen 1998. Att No Security av den anledningen skulle vara en onödig skiva. Då fanns det ju redan ett antal livealbum ute. Men så enkelt är det inte den här gången.

Stones väljer nämligen att inte ta med ett antal självklara låtar. Satisfaction, Let´s Spend The Night Together, Sympathy For The Devil...ja ni vet ungefär.

I stället får låtar från de då nya skivorna, Voodoo Lounge och Bridges To Babylon utrymme, vilket är kul då de inte finns på något annat livealbum.

Å andra sidan var det kanske självklart att Stones skulle riva av då nya storheter som You Got me Rocking och Flip The Switch.

Kul också med gästinhopp från Dave Matthews på Memory Motel och Taj Mahal på Corinna. Det ger No Security lite extra glans. En överraskande bra liveplatta alltså. Svårhittad på vinyl dock, därför har jag den än så länge bara i CD-formatet.

Nr: 202/CD

torsdag 20 oktober 2016

Journeys From Gospel Oak

IAN MATTHEWS – JOURNEYS FROM GOSPEL OAK – 1972

Journeys From Gospel Oak är en nästan försiktig skiva av Ian Matthews. Kanske lite för mycket åt countryhållet. Men det är ändå en sjysst platta att plocka fram emellanåt, den sprider ett lugn omkring sig.
Bride 1945, som är skivans bästa låt, är en cover hämtad från den amerikanske folkrockmusikern Paul Siebel. Förutom en del egna låtar göra Matthews också covers av bland andra Merle Haggard och Tim Hardin.

Det mesta Ian Matthews gjort låter väldigt amerikanskt. Men han är engelsmän, uppväxt i Scunthorpe i norra England och han var med mitt i den brittiska popexplosionen i mitten av 60-talet. Mitt i är kanske lite mycket sagt, han jobbade i en skoaffär på Carnaby Street i London. Han var under 60-talet sångare i brittiska folkrockbandet Fairport Convention, men flyttade senare till USA.

Han har genom åren gjort närmare 30 studioalbum fram till 2004, allt från med Fairport Convention till bandet Plainsongs, Matthews Southern Comfort och dessutom en lång rad soloplattor. Men det var egentligen inte förrän 1988 som solokarriären tog fart på allvar. Matthews gav då ut albumet Walking A Changing Line, som är hans mest välkända album.

Nr: borttagen ur samlingen, såld.

onsdag 19 oktober 2016

Det går precis lika bra med Skärblacka

SVEN ZETTERBERG – HOLLERIN´ UP A STORM – 2007

När jag lyssnar på vad öronen säger borde den här skivan vara inspelad någonstans i amerikanska södern. Den är emellertid inspelad i Bromma.
Att sångaren borde vara uppväxt nånstans i närheten av Memphis eller New Orleans är lika klart. Sven Zetterberg är dock från Skärblacka, en liten östgötaort som är litet till och med om man jämför med Finspång. Tro nu inte att jag yrar. Jag bodde nämligen i Finspång på 60-talet och det ligger inte långt från Skärblacka. Den delen av researchen inför denna text kan jag.
Sven Zetterberg är jag däremot lite mer osäker på. Det är först på senare tid jag fått upp ögonen (öronen) för denne välsjungande östgöte, gitarrist och munspelsekvilibrist dessutom. Det borde jag så klart gjort tidigare, men blev inte av förrän jag köpte ett par av hans CD-skivor på en loppis i Taberg. Det är givetvis inte på såna ställen man ska hitta Sven Zetterberg-skivor, men så var det.

Hollerin´ Up A Storm är ett soloalbum av Sven Zetterberg. Nästan alla låtar är Sven Zetterbergs egna och de är alla baserade på verkliga händelser, berättas i CD-konvolutet.

Det är en smäktande tårdrypande bluesplatta. Svidande och kvalfylld som bevisar att blues inte nödvändigtvis bara kan göras av folk som är uppväxta i amerikanska sydstaterna. Det går precis lika bra med Skärblacka bara man har den rätta känslan. Och det har Sven Zetterberg.

Nr: 133/CD

tisdag 18 oktober 2016

En fattigmans Rolling Stones

J GEILS BAND – BLOW YOUR FACE OUT – 1976

J Geils Band var i mitten av 70-talet kända som ”en fattigmans Rolling Stones”. Det var inte på något sätt nedvärderande. De lirade rock med samma passion och glöd och sångaren Peter Wolf inte bara lät som Mick Jagger, han liknade honom också.
Bandets andra liveplatta på bara några år visar verkligen hur bra J Geils Band i själva verket var. Detta album kom ut bara drygt tre år efter bandets tidigare livealbum, succéskivan Live-Full House.

Blow Your Face Out är precis lika stark, men en dubbel-LP och – bara för att bevisa sin storhet – inte en enda låt från Full House togs med på albumet. J Geils Band hade tillräckligt med bra låtar ändå. Det är nog ingen tillfällighet att bandet under många år betraktades som ett av de allra bästa liveakterna.
Blow Your Face Out är ett livealbum som sätter spår. Det går inte att ens försöka vara oberörd av detta hårt rockande band, som ofta beskrivs som ett mellanting mellan Rolling Stones och George Thorogoods brutala bluesrock. J Geils Band hade dessutom munspelaren Magic Dick som gav bandets låtar en extra skärpa och vass ton.

Det är funkigt, det är rockigt och mycket bluesigt. J Geils Band tar ett stadigt grepp om publiken från första till sista låten. Låtarna är hämtade från två olika inspelningar; Cobo Hall i Detroit och Boston Garden. Men som skivlyssnare är det inget man märker av. Stämningen är hårresande magisk på båda ställena.

Nr: 438/2222

måndag 17 oktober 2016

Black Sabbath live alldeles för sent

BLACK SABBATH – LIVE AT LAST – 1980

Många gick och väntade på en liveplatta från Black Sabbaths i början och mitten av 70-talet. Men någon sådan släpptes aldrig då. Den kom först 1980, visserligen med inspelningen från konserter i Manchester och London 1973, men det var liksom inte riktigt samma sak. Sju år för sent kändes skivan inte fullt så viktig.
Live At Last kom dessutom ut efter att Ozzy Osbourne lämnat Black Sabbath, vilket kan tyckas vara osedvanligt dålig tajming. Live At Last är kanske inte exakt den liveplatta man önskar sig. Jag saknar till exempel Iron Man. Men å andra sidan verkar bandet vara i ganska hyfsad form och gör en bra, om än inte överväldigande insats.

Live At Last är ett okej livealbum med okej ljud, men inte mer. Jag kan inte låta bli att bli liite besviken. Den där riktigt svettiga livekänslan infinner sig aldrig.

Nej, det här är inte en sån där liveskiva man absolut måste ha i samlingen. Live At Last gjordes tydligen utan att Black Sabbath kände till det.

Det sägs att det var orsaken till att bandet bara något år efter den här LP:n släppte en andra liveplatta, Live Evil, men då med Dio som sångare.

Nr: 2018/2222

söndag 16 oktober 2016

Goda nyheter för Golden Earrings fans

GOLDEN EARRING – TO THE HILT – 1976

Att låtarna är längre på To The Hilt än på föregångaren Switch är goda nyheter för Golden Earringfansen. Att skivan dessutom är betydligt proggigare än Switch borde också vara en bra sak. En och annan menar att den därför är tråkigare.
Men det beror ju på vad man uppskattar mest, Golden Earring som progrockband eller hårdrockbandet Golden Earring.

Att To The Hilt är ett av Golden Earrings mest progrockiga album hänger på nye keyboardisten Robert van Stips som värvats från lika holländska Supersister. Tidigare hade det där med keyboards hanterats av gruppens basist Rinus Gerritsen.

Van Stips sätter utan tvekan sin prägel på Golden Earrings nya sound, som på To The Hilt är betydligt mer atmosfäriskt än på flera år.

Låtarna är längre och bandet hamnar allt som oftast i tämligen invecklade melodislingor som de dessvärre inte verkar veta riktigt vad de ska göra med.

Om detta är bra eller dåligt hänger helt och hållet på den som lyssnar, men man får gå tillbaka till Moontan fyra år tidigare för att hitta något liknande.
Nu ska jag väl inte jämföra To The Hilt med Moontan. Golden Earring lyckades aldrig under sin ohyggligt långa karriär (som faktiskt fortfarande pågår) upprepa nåpot liknande.

To The Hilt är inte ens nära även om skivan har flera höjdpunkter som man inte vill missa. Men allt på skivan är inte lika intressant, de som hävdar att det är en relativt tråkig platta kan faktiskt ha rätt, åtminstone delvis.

Nr: 2068/2222

lördag 15 oktober 2016

Benknäckarriff och feta gitarrsolon

ZZ TOP – ANTENNA – 1994

Jodå, visst är Antenna fullmatat med benknäckarriff och fläskbensfeta gitarrsolon. Så som det ska låta på ett ZZ Top-album post-Eliminator. Antenna är ett i raden av synthbaserade tunga skivor från texasskäggen. Men jag kan inte påstå att det är någon av mina favoriter.
ZZ Top har nämligen en lite obehaglig tendens att hela tiden ta den enklaste vägen. Ofta har det varit en framgångsrecept, deras plattor hyllas nästan alltid, ibland lite väl onyanserat. De enda gångerna de tre skäggen inte gjort det lätt för sig, Tejas och Degüello, har det inte heller gått särskilt bra.

Därför är det inte ett dugg överraskande att Antenna låter som den gör. Ja, jag vet att den här skivan av ganska många hyllas som ett av ZZ Tops stora album, men jag tycker inte så.

En av orsakerna till hyllningarna är att skivan sägs vara en tillbakagång till bandets ursprungliga bluesrocksound. Ett sound som ZZ Top själva letat efter ända sedan 1983 och Eliminator. Jag tycker inte det går fram.

Jag ser i stället Antenna som en direkt fortsättning på i mina ögon tveksamma plattor som Recycler och Afterburner. Alltså hård, synthig 80-talsrock.
Det är möjligt att min lite griniga attityd till Antenna bottnar i en konsert jag såg med ZZ Top i mitten av 90-talet, under deras Antennaturné i Europa. Spelningen på Scandinavium i Göteborg var inget annat än skränig och alldeles för högljudd. Där spelade det ingen roll att ZZ Top rev av nyheter som Pincussion och Breakaway. Det gick inte att höra skillnad på låtarna.

Nr: 217/CD

torsdag 13 oktober 2016

Dylans röst speciell redan från början

Nobelpriset! Inte illa! Vi går tillbaka till där det började...

BOB DYLAN – BOB DYLAN – 1962

Det sägs att den här LP:n spelades in på bara tre eftermiddagar i slutet av november 1961. Det sägs också att det hela kostade skivbolaget sammanlagt 402 dollar. 17 låtar spelades in, 13 kom med på skivan.
Det sägs dessutom att Dylan vägrade spela samma låt två gånger, en inspelning räckte för hans del. Att göra samma sak två gånger i rad såg han som omöjligt. Det fick bli som det blev.
Bob Dylans första skiva är historisk mer än på ett sätt. Detta är det enda av hans album som inte gått in på några försäljningslistor i USA. 1962 var musikklimatet i USA inte särskilt vänligt mot folksångare och singer/songwriters. Då hade inte heller många utanför Greenwich Village i New York insett hans storhet. När Dylan senare blivit mer välkänd tog sig skivan dock in på den brittiska topplistan 1965.
Man skulle ju vilja hävda att den här LP:n blev lika framgångsrik som andra debutskivor från ungefär samma tid, som Beatles och Rolling Stones till exempel. Men det går inte riktigt, trots att den musikaliskt och konstnärligt var minst lika intressant.

Dylan var vid den här tiden folksångare och hade en betydligt smalare målgrupp för sin musik. På den här LP:n finns ett par av Dylans egna tidiga verk, en och annan blueslåt och ett antal traditionella folksånger som arrangerats om. Givetvis spelar han bara akustisk gitarr och munspel, Woody Guthries ande svävar över hela skivan.

Bob Dylans sångröst var speciell redan från början. Det lätt nasala och väsande röstläget hade han redan i början av 60-talet. Den aggressiva tonen fanns där också, en ton som ett punkband skulle varit avundsjukt på.

Nr: 1712/2222