GRATEFUL DEAD – RECKONING – 1981
Visst, det finns ögonblick på den här dubbel-LP:n där det är nära att man skulle kunna bli uttråkad. Men det går över, trots att det är en hel akustisk liveinspelning och att Grateful Dead har en ganska tillbakadragen hållning.
Det är då man upptäcker att Reckoning har en märklig dragningskraft som gör den svår att sluta lyssna på. Albumet har i sina stunder mer gemensamt med Crosby-Nashs, eller för den delen Crosby, Stills & Nashs liveplattor från mitten av 70-talet. Det känns äkta och nära, på något sätt berörande, trots att Jerry Garcias röst inte alltid tilltalar mig.
Jo, Reckoning är nog ett Grateful Dead-album man bör ha i samlingen. Och en dubbel man nog ska försöka lyssna på lite oftare. Men man ska nog inte lägga för mycket vikt vid att musiken egentligen bara är ganska ordinär country- och västkustrock. Det är inte det som är skivans storhet, det är sättet Grateful Dead gör det på, hela deras närvaro, som är skivans storhet.
Lite otippat så klart. Det tidiga 80-talet är enligt min mening Grateful Deads märkligaste och minst övertygande period.
Föregångaren till Reckoning var ifrågasatta Go To Heaven, ett slätstruket countryrockalbum där det inte hjälpte ett dugg att bandet stylat sig som Bee Gees på omslagsbilden.
Men man ska inte blanda ihop Grateful Deads studioalbum med deras liveplattor. De levde i två helt egna världar där liveskivorna följde traditionen från det sena 60-talet, psykedelia och inrökta jammiga melodier.
Studioplattorna ger ett betydligt krämigare intryck. Nu är inte Reckoning någon jammig inspelning liknande storverket Live/Dead. Musiken hålls i lösa tyglar även här och låtarna tillåts inte dra iväg. I stället är det närvaron och känslan bakom varenda ton som gör Reckoning så väl värd att lyssna på.
Albumet är det första av två livealbum, där denna akustiska inspelning senare följdes av en elektrisk, Dead Set. Båda albumen har på senare år getts ut på CD som ett gemensamt album.
Nr: 391/2222
Visst, det finns ögonblick på den här dubbel-LP:n där det är nära att man skulle kunna bli uttråkad. Men det går över, trots att det är en hel akustisk liveinspelning och att Grateful Dead har en ganska tillbakadragen hållning.
Föregångaren till Reckoning var ifrågasatta Go To Heaven, ett slätstruket countryrockalbum där det inte hjälpte ett dugg att bandet stylat sig som Bee Gees på omslagsbilden.
Men man ska inte blanda ihop Grateful Deads studioalbum med deras liveplattor. De levde i två helt egna världar där liveskivorna följde traditionen från det sena 60-talet, psykedelia och inrökta jammiga melodier.
Studioplattorna ger ett betydligt krämigare intryck. Nu är inte Reckoning någon jammig inspelning liknande storverket Live/Dead. Musiken hålls i lösa tyglar även här och låtarna tillåts inte dra iväg. I stället är det närvaron och känslan bakom varenda ton som gör Reckoning så väl värd att lyssna på.
Albumet är det första av två livealbum, där denna akustiska inspelning senare följdes av en elektrisk, Dead Set. Båda albumen har på senare år getts ut på CD som ett gemensamt album.
Nr: 391/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar