The Musical Box: november 2011

onsdag 30 november 2011

Purity of Essence

Jag har haft svårt att motstå The Rumours. När deras skivor dykt upp i nån begagnatback har jag köpt dem, utan att tänka. Senast var det dessa brittiska pubrockares tredje och sista platta, Purity of Essence som åkte med.
Egentligen vet jag inte varför. Jag spelar den sällan.
Och när jag väl gör det tycker jag inte den är särskilt bra.

Men The Rumours var inget vanligt skitband. Rocklegenderna, redan på 70-talet, Brinsley Schwartz, Martin Belmont och Andrew Bodnar var ju med i linupen.

De hade ju lirat med klassiska band som Brinsley Schwartz, Ducks Deluxe och såna där. Och sen var ju The Rumors kompband till Graham Parker i många år. Sånt väger tungt.

Men Purity of Essence vet jag inte riktigt vad jag ska göra med. Självklart är musiken väldigt kompetent och välspelad. Klassisk brittisk pubrock, lite Beatlestouch och trevligt i största allmänhet.

Ändå blir det inte roligt. Lite som att höra svenska dansband lira covers i nån folkpark med massor av mygg, kulörta lyktor, varmkorv och folköl.

Det hjälper inte ens att jag har plattan på Stiffs legendariska etikett...

The Rumours gjorde sammanlagt tre album. Den första, Max, kom ut 1977 och har redan avhandlats i denna blogg. Den är bättre.

Nr: 1317/2000

tisdag 29 november 2011

Så här ska Molly Hatchet låta

Lightning Strikes Twice är något så ovanligt som en bra Molly Hatchet-skiva från 1980-talet. Efter fem års uppehåll ger sig bandet tillbaka till rötterna – southern rock.

Borta är de utpräglade hårdrocksriffen och halvtaskiga hårdrockslåtarna. Nu är det mer boogie, mer ylande gitarrer, lysande pianospel och bra låtar. Nu står de äntligen med fötterna djupt nere i Floridas swampland och lirar svettig och frustande rock igen.
Det här är en skiva jag kommer väldigt bra överens med. Det räcker nästan med de två första låtarna Take Miss Lucy Home och There Goes the Neighbourhood. Här hittar Molly Hatchet faktiskt en suverän cross-over mellan tung rock och Allmans och Skynyrds äkta sydstatsrock.

Men skivan delar säkert MH-fansen i två läger. De som gillade hårdrockbandet Molly Hatchet har inte mycket att hämta här. Men de som bara älskade debutplattan 1978 och såg alla senare album som stora svek kommer att gilla den.

Okej. Produktionen och soundet går inte att undvika att ta upp. Det är inte bra. Men nu snackar vi sent 80-tal och då skulle det låta så här. Massivt och svulstigt bombastiskt.

Men det här är – efter elva år – äntligen en Molly Hatchet-skiva som står för sig själv. Bra, tung southern-rock rätt upp och ner. Så ska Molly Hatchet låta.

Fler bra låtar: Heart of my Soul, I Can´t Be Watching You och balladen Goodbye to Love.

Nr: 944/2000

måndag 28 november 2011

Van Halen under motorsågen

Idag kände jag för en sågning. Och vad kunde då vara lättare än en gammal hårdrockplatta från mitten av 80-talet, med massor av synth och en långhårig pajas.

Så fram med motorsågen och Van Halens album från 1984 som för enkelhetens skull heter 1984...
He, he...straffspark i öppet mål!
Men aldrig får man ha roligt!
Fan, den LP:n är ju rätt bra för att vara från 80-talet.

Den här skivan hade jag ställt undan för länge sedan. Den där låten Jump blev jag sanslöst trött på redan i mitten av 80-talet (och ändå fortsätter de spela låtjäveln på radio minst ett par gånger om dan nu för tiden också. Finns det INGEN på radiostationerna som har åtminstone lite fantasi?).

Den låten är orsaken till att 1984 hamnade på undantag i min samling. Jag hajade aldrig varför Eddie skulle lira synth (eller keyboards eller kalla det va fan du vill) på just den låten.

Jag får för mig att de där fläskiga riffen kunde han gjort bättre på gitarr. Men då hade väl låten å andra sidan aldrig spelats sönder på MTV...

Det där kombinerat med clownen och allsångsledaren David Lee Roth har inte gjort Van Halen till ett band jag lyssnat på särskilt mycket. Det blev liksom en övertrassering av det goda.

Men när jag nu lyft pickupen förbi Jump, som är första spåret om man inte räknar det fåniga introt, får jag väl erkänna att det är en riktigt bra hårdrockplatta.

För Eddie lirar inte särskilt mycket mer synth (bara på en låt till egentligen, balladen I´ll Wait), utan håller sig till gitarren. Då blir det bra.

Blixtsnabba och bluesiga Hot For Teacher är visserligen grottrock i första stadiet, men den är bra. Och Twisted Sister-gungiga Panama - enkel men brutal. Top Jimmy borde man väl också nämna.

Nä, motorsågen fick jag ingen användning för idag.

Nr: 631/2000

söndag 27 november 2011

Ett av Doobie Brothers undantag

Toulouse Street är något så ovanligt som en riktigt jävla bra platta med Doobie Brothers. The Doobies gjorde genom åren massor med album...alla var inte bra. Den här är ett av undantagen.
Toulouse Street var den här amerikanska västkustgruppens stora genombrott 1972. Jag tror många fortfarande kommer ihåg de där två superhitarna Listen To The Music och gospellåten Jesus Is Just Alright.

Det här var ungefär samtidigt som Eagles dök upp. Så de här båda banden brukar rätt ofta jämföras, vilket kanske det kan finnas anledning till.

Båda lirade countryrock och tog in en hel del folkrock och lite andra influenser. Doobie Brothers var dock lite mer avancerade. De sneglade på den här plattan både mot jazz och dessutom Creedence Clearwater Revival och sydstatsrock.

Därför finns det flera rätt tuffa saker på den här skivan. Rockin´ Down The Highway till exempel, som fortfarande är en av gruppens bästa låtar och nästan lite John Fogerty. Kanske Allman Brothers till och med...

Det var därför jag inte kunde låta bli Toulouse Street. Bröderna Allman och Credence stod högt i kurs i mitten av 70-talet. Och dessutom gillade jag Eagles första album. Där mellan passade The Doobies in perfekt.
Jag har väl egentligen bara en invändning mot den här skivan. Seals & Crofts låt Cotton Mouth, som inte Doobie Brothers heller gör särskilt bra...
Men det där vägs å andra sidan upp av bilden på mittuppslaget.

Nr: 705/2000

lördag 26 november 2011

En b-sida med Bethlehem Asylum

Bethlehem Asylum kan inte vara annat än bra. Amerikanskt sydstatsband - tidigt 70-tal - lirat ihop med Allman Brothers - och hade folk som senare hoppade över till Frank Zappa.
Låter spännande, absolut!
Bethlehem Asylum ÄR spännande. Och väldigt oberäkneliga. För deras album från 1971, som är gruppens andra platta och bara heter Bethlehem Asylum, är inte vad man först tror.

Till att börja med är det definitivt ingen sydstatsrock.
Och förstasidan är vilseledande. Då låter det här floridabandet som en något tråkigare kopia av Sweetwater, om nu någon minns detta lysande psykedeliska rockband...

Alltså, lite halvpsykedelisk folkrock med ett och annat countryinslag och lite lagom trevligt flummigt. Ungefär.

Men sen har nån hittat en flöjt!
Och förmodligen snöat in rätt rejält på Canned Heat och kanske Jethro Tulls första bluesiga år.

Inledningen av andrasidan – Blind Man´s Bluff – är lysande läcker bluesrock.

För att inte tala om den andra - och sista låten på sidan – 14 minuter långa Tales From The Citadel. Då går Bethlehem Asylum loss på riktigt i ett svettigt, halvjazzigt - förmodligen improviserat – musikstycke, där man stundtals tror att högtalarna pajat.

För ibland blir det nästan tyst, bara en enkel basgång hörs i bakgrunden. Men sen brakar det loss...i omgångar, där jazzimprovisationer blandas med tung och stökig blues.

Bara för den där b-sidan är den här skivan värd att leta efter.

Nr: 1461/2000

fredag 25 november 2011

Glöden var borta

Magentalane från 1981 är det sista albumet med kanadensiska Klaatu. Ett avsked från ett band som nästan uppnått kultstatus efter sina första album.

Klaatu fick efter misslyckandet med plattan innan, Endangered Species, sparken från amerikanska Capitol, men fick en chans till..av Capitol...i Kanada.

Det var kanske en möjlighet att göra comeback. Men Magentalane blev bara sådär. Klaatu verkar efter sin amerikanska utflykt sakna självförtroende och musiken blir därefter.

Energin från de tidigare skivorna är borta. Låtarna är visserligen välgjorda och tämligen snygga. Klaatu hittade tillbaka till sin beatlesinfluerade pop.

Inte för att den är dålig på något sätt, flera av låtarna är riktigt bra. Titelspåret Magentalane gillar jag, det är en skön liten poplåt. Sen finns det väldigt mycket Beatles i låtar som I Don´t Wanna Go Home, The Love of a Woman och A Million Miles Away.

Men något saknas. Gnista, glöd, intresse. Vad vet jag?
Det här blev också gruppens sista album. Klaatu upplöstes senare samma år.

Den här skivan är dock en liten raritet. Den släpptes bara i Kanada och av någon anledning i Mexiko. Den var egentligen aldrig menad för Europa, men några få exemplar letade sig dock till Sverige. Ett av dem står i min skivsamling. Och det är lite kul.

Nr: 991/2000

torsdag 24 november 2011

Mysiga Gasolin 2

Gasolins lite mysiga 70-talsrock står sig fortfarande, av någon anledning. Jag gillar den där lite avslappnade och coola attityden bandet verkade ha.

Gasolin 2 från 1972 är inte danskarnas mest välkända platta. På banen och Fi-fi dong är det visserligen rätt bra tryck i, men jag kommer inte håg att de spelades särskilt ofta förr.
Men skivan är riktigt skön att lyssna på. De flesta andra låtarna är lite tillbakalutade.

Man kan väl kalla Gasolin för Danmarks första riktigt stora hårdrockband. Men den här plattan är knappast hårdrock.

Gasolin 2 är lite mjukare, ungefär som Kim Larsens soloalbum. Kalla det dansk folkrock kanske, med lite beatlesanslag och halvradikala vänstertexter.

Men på den tiden jag letade LP-skivor i nordvästra Skånes skivbutiker* var inte det här den första Gasolin-plattan jag var ute efter.

Då stod Gasolin 3, Gas 5 och den där sanslösa dubbel-skivan Live Sådan högst på listan.

Gasolin 2 slank in i skivsamlingen betydligt senare. Nästan lite försiktigt, småmysigt. Men den har sin plats. Den är skön. Fortfarande.


* Det var nämligen bara där man i Sverige kunde hitta Gasolins plattor i början och mitten av 70-talet. Hemma i Jönköping skakade bara skivfolket på huvudet och log lite snett. Nix, inga danska rockplattor hemma...

Nr: 606/2000

onsdag 23 november 2011

Led Zeppelins viktigaste

LED ZEPPELIN - IV - 1971 

Wind of Change med Scorpions, Bed of Roses med Bon Jovi, Every Rose Has It´s Thorne med Poison, I Wanna Know What Love is med Foreigner, Love Bites med Def Leppard.
För de låtarna borde Stairway to Heaven och Led Zeppelin för evigt brinna i helvetet.
Det var efter den låten så kallade hårdrockartister som Jon Bon Jovi kom på att ”Aha, så här kan vi göra”.

Och så var powerballaden, eller hårdrockballaden född.
(Äh, jag vet inte alls om det var så. Men man skulle kunna tänka sig det...).

Skit samma. Vem bryr sig om Bon Jovi idag?
Stairway to Heaven däremot är en låt ALLA bryr sig om. Fortfarande! Och då är det 40 år sedan Led Zeppelin IV kom ut.

Sönderspelad så in i bäng, varenda radiostation med minsta lilla självaktning spelar väl den fortfarande ett par gånger i veckan. Men ta mej fan att den är lika bra nu som då.

Led Zeppelin IV anses väl av den anledningen vara Led Zeppelins största ögonblick här på jorden. Det gör inte jag, ettan var mycket bättre.

Men IV:an (som om man kollar på omslaget kan konstatera att den egentligen inte heter någonting det finns inte något på det omslaget som talar om att det skulle vara en skiva med Led Zeppelin och ännu mindre att det skulle vara deras fjärde album skit samma alla vet ju...men kaxigare än så går ju inte att bli och Page och grabbarna var precis lika självsäkra på Houses of the Holy också förresten).
Så här menar jag. Led Zep IV borde inte imponera så in i helvete som den allmänt gör. För hur bra är egentligen Black Dog? Det är ju en vanlig träig hårdrockslåt...för att inte tala om dööötråkiga Battle of Evermore. Och Misty Mountain Hop!
Sånt höll Page och Plant inte på med på första skivan.

Men å andra sidan är Rock and Roll jävulsk, för att inte tala om Going to California (WOW!) och When the Leave Breaks. Och så den där låten med religiösa undertoner om vägen till Levi Petrus himmel...

Så jag får väl erkänna att Led Zeppelin IV är bandets viktigaste skiva. Åtminstone är den det för fansen.

Nr: 199/2222

tisdag 22 november 2011

Good Rats aviga stil

Good Rats album Ratcity In Blue från 1976 är ännu en sån där skiva man inte tror särskilt mycket på. Skivomslaget för väl närmast tankarna till nån barnskiva, eller möjligtvis obskyr detroit-soul från det tidiga 70-talet.

Inledningen med Does It Make You Feel Good gör inte saken bättre. Det låter vid en första lyssning som en ganska vanlig stökig och fantasilös rocklåt, en sån som det tillverkats miljontals av i varenda garage sedan elgitarren uppfanns.
Men Good Rats är ett lurigt gäng. Det är lätt att bli bortkollrad av deras lite aviga stil. I början av sin karriär jämfördes de faktiskt med Led Zeppelin!

Men nåt sånt är det inte alls frågan om här. Det är i stället lite mer åt artrockhållet, med varierade melodier och smarta övergångar. Good Rats håller sig inte bara till vanlig rock, utan plockar på sina ställen in zigenarmusik, musikal och amerikansk folkmusik. Den där mixen blir faktiskt riktigt kul. Det känns fräckt, fräscht och lite krispigt.

Writing The Pages och Boardwalk Slasher har lite Queen över sig, men den här plattan kom innan Mercury och grabbarna höll på med sånt stök, så där var Good Rats före.

Tough Guys är en rätt cool låt med lite storbandsblås i bakgrunden. Inte illa alls. Titelspåret är dock en ganska skum sak som kräver både tålamod och ett visst överseende. Men som helhet, Ratcity In Blue är en underhållande skiva!

Good Rats blev, som så många andra, aldrig världsstjärnor utanför sin hemkommun. I det här fallet Long Island. Men bandet lär fortfarande hålla på och göra en och annan skiva.

måndag 21 november 2011

En iskall och skoningslös hipster

MINK DEVILLE - RETURN TO MAGENTA - 1978

Return to Magenta är en hånfull spottloska i nyllet. Och om man inte passar sig kan man åka på en fläskläpp. Mink DeVilles album från 1978 är en sanslöst elak och sagolikt läcker rockplatta.

Den är stentuff, knivskarp och skapar en nästan elektrisk stämning. Det är Willy DeVilles rockigaste skiva någonsin.
Visst går det plocka ut flera rockpärlor från detta album, Guardian Angel är ju sagolikt cynisk och elak, Soul Twist en svettig bakgatsrocker och I Broke That Promise en smäktande vacker ballad.

Men det där är av underordnad betydelse. För Return to Magenta är en enhet, där varje låt blir en pusselbit i Willy DeVilles märkliga värld. Han blandar New Yorks tuffa underground-rock med soul, jazz och latinoinfluenser.

Han tvekar inte att ta in instrument som dragspel, mandolin och fiol. Det var ovanligt på den tiden. Men sammantaget blir det oerhört läckert.

Return to Magenta är Mink DeVilles andra album och här rätas alla de frågetecken ut som fanns efter debuten Cabretta året innan.

Willy DeVille är här en iskall och skoningslös hipster med glöd i blicken och vattenkammad lugg.

Skivan är producerad av legenden Jack Nitzche, som bara hade en sak att säga efter inspelningen. ”Willy DeVille är den bäste sångare jag någonsin arbetat med”.

Nr: 109/2222

söndag 20 november 2011

Några favoriter 31

Här är några riktig goa låtar att förgylla höstmörkret med. Vi går ut lite försiktigt, men sen blir det tungt och rått så det räcker!

Bye Bye Love – George Harrison
Beatlesgitarristens tolkning av Everly Brothers gamla evergreen är suverän. Med Harrisons ironiska tillägg i texten får låten en lite annan innebörd och blir både ett gapskratt och en stor sorg.
Låten finns på plattan Dark Horse.
Truth´ll Set You Free – Mother´s Finest
Jävlar vilket drag. Funkig hårdrock i högsta klass. Ett måste i skivsamlingen. Mother´s Finest slog väl aldrig igenom på allvar utanför Georgia, men är ett av de absolut bästa funkrockbanden någonsin!
Ett av de rockigaste spåren på Another Mother Further, som är en grym skiva.
Whole Lotta Love – Led Zeppelin
Sönderspelad så vida pass, men jävligt läcker. Robert Plant ylar, vrålar, skriker i rockvärldens första orgasm. Vilken chock det måste varit på den tiden. Låten finns på LP:n Led Zeppelin II som i konkurrens med Led Zeppelin I förmodligen är hela 60-talets tyngsta rockalbum.

lördag 19 november 2011

Bredd...eller brist på ideér

Blondie var ett av de där banden som fick håret att resa sig i nacken bara man såg skivomslagen.
Jag tvekar inte att kalla dem ett av 70-talets absolut bästa new wave-band.

Och nej, Blondie är alltså inte namnet på tjejen i bandet, hon heter Debbie Harry. Gruppen hette Blondie.
Men man kunde väl knappast kalla Debbie Harry tjej ens i slutet av 70-talet. Då var hon en bit över 30. Pojkarna i bandet var däremot pojkar, 20 år och lite äldre.

Det var inte Blondies första platta - som kom redan 1976 - som fick hela popvärlden (jo, så var det) att hoppa högt. Det stora genombrottet kom ett par år senare. Men den första plattan är den jag idag tycker bäst om.

Debuten skiljer sig en hel del från det Blondie gjorde senare. Den är framför allt betydligt ruffigare. Soundet är punkigt skrapigt och tufft, som hämtat direkt från New Yorks undergroundscen.

En annan intressant sak är var Blondie hämtade sina influenser. För det går att hitta massor av spännande saker. Kolla här.

Kung Fu Girls låter som hårdrock (inte särskilt bra, men ändå...) - Look Good In Blue, undrar om inte det är tango - Little Girl Lies är 60-talspop - In The Flesh är fanimej doo-wop - Man Overboard...kan man inte ana lite funktendenser där? - The Attack Of The Giant Ants är absolut latino.

Så här snackar vi bredd...eller möjligtvis brist på egna ideér...
Men det går däremot inte att snacka bort att X-Offender är en briljant nya vågen-låt. En av de första och bästa.

För den som vill ha tag på en riktig new wave-platta, då är den här ett måste. Jag vet inte om Blondie var först. Men de var inte långt ifrån.

Nr: 1678/2000

fredag 18 november 2011

Funkig soulrock med Griffin

Dags för ännu en djupdykning i arkivet och en platta från 1972 med bandet Griffin. Ett amerikanskt soulfunkband som bara gjorde ett enda album.

Skivan gavs dessutom ut av synnerligen obskyra bolaget Romar Records, som sammanlagt gav ut två album* under sin korta levnad. Den här plattan och en med en grupp som heter Hokus Pokus.
Inte hört talas om det gänget heller?

Det är kanske inte så konstigt, det var ett sidoprojekt av gamle steppenwolfgitarristen Michael Monarch som gick åt helvete nästan innan det började.

Nåja, Griffins album är inte alls illa. För den som gillar amerikansk soulrock, typ Three Dog Night, Rare Earth och såna där är det ett litet fynd.

Griffin är nämligen väldigt mycket roligare än Three Dog Night och nästan lika kul som tidiga Rare Earth eftersom de också funkar till det rätt ordentligt.

Rätt fläskiga rytmer och ganska tung bas på sina ställen med andra ord. Men inte så innovativt som till exempel mina funkfavoriter från den här tiden Rhinoceros och Mother´s Finest. Lite mer städat och trevligt, och lite mer gospelkörer.

Den här skivan går definitivt att spela nu för tiden också. Det finns flera låtar som håller för ingående studier. Gospelinfluerade In The Darkness till exempel.

För att inte glömma Music´s Calling Me, Cloud Nine och b-sidans bästa spår In Spite of What´s Going On, där Griffin ta mej faen låter som Doobie Brothers.

Nr: 1413/2000

* De gjorde faktiskt en tredje skiva också, en samlingsplatta med en rad halvkända amerikanska artister.

ELO – från progrock till synthpop

Electric Light Orchestra var i slutet av 70-talet och under nästan hela 80-talet ett av de riktigt stora. Jeff Lynnes bombastiska och pompösa blandning av pop och klassisk musik gick verkligen hem. Inte minst hängde det väl på att Jeff Lynne också hade ovanliga känsliga fingertoppar för det här med bra låtar.
Men när ELO en gång i tiden startade i Birmingham var det mest som ett litet kul sidoprojekt för Lynne - som då lirade med gruppen Idle Race - och Roy Wood, den vildögde galningen bakom The Move. Wood var dock inte nöjd med resultatet och hoppade av efter första plattan, men Lynne gav sig inte.

Det här är ELO:s skivutgivning från 1971 fram till 2001. Det finns recensioner om samtliga skivor som getts på vinyl (klicka bara på länkarna).

Ett galet experiment
Roy Woods ELO (No Answer, 1971)
No Answer anses av många gamla progrockare vara den enda bra plattan med ELO, givetvis beroende att Roy Wood var med och stökade till det.

Den här LP:n låter inte heller som något annat det ELO någonsin gjorde senare.
Artrockarna ELO
Chucken, Ludwig och Jeff (ELO II, 1973)
Jeff Lynnes känsla för Beatles (On the Third Day, 1973)
En natt i Long Beach (The Night the Light Went On, 1974)
ELO:s Eldorado (Eldorado, 1974)
Face the Music (Face the Music, 1975)

Det hände mycket under åren 1973 till 1975. Jeff Lynne experimenterade och testade sin musikaliska idé. Och det blev hela tiden bättre och bättre. Under den här tiden kom ELO:s kanske bästa album till, Eldorado.

ELO:s storhetstid
A New World Record (A New World Record, 1976)
ELO:s flyande tefat (Out of the Blue, 1977)

Det är för de här två plattorna ELO för alltid kommer att bli ihågkomna. ELO:s sound i sin fulländning, men också väldigt kommersiellt.

Det var nu bandet slog på allvar i USA och låtarna spelades på varenda danstillställning och disktoket med den allra minsta självaktning.
ELO goes disco
ELO:s DISCOvery (Discovery, 1979)
Välkommen till Xanadu (Xanadu, 1980)

Det här med disco och ELO är en tanke inte alla köper. Men faktum är att Jeff Lynne vid den här tiden var klart influerad av grupper som ABBA och kanske Earth Wind and Fire.

Det finns säkert en del som gillar de här plattorna – man upphör aldrig att bli förvånad – men inte är de några större musikaliska milstenar. Xanadu får nog räknas som ELO:s absoluta bottennapp – All Time High!
Lynne lirar synthpop
ELO:s bästa 80-talare (Time, 1981)
Buggkurs med Jeff Lynne (Secret Messages, 1983)
Dålig tajming av Jeff Lynne (Balance of Power, 1986)

Steget mellan disco och synthpop är inte långt. Jeff Lynne ser till en början ut att ha hittat helt rätt med Time, som är en lysande synthpop-skiva. Men det där tar ELO snabbt död på med Secret Messages, som är hemsk. Balance of Power blev 1986 gruppens egentliga avslutning.

Ett utdraget avsked
Jeff Lynnes enda soloplatta (Armchair Theatre, 1990 )
ELO utan Jeff Lynne (Electric Light Orchestra Part Two, 1991)

Det var säkert svårt för både Jeff Lynne och Bev Bevan (som varit med från början) att släppa ELO. Bevan fortsatte under 90-talet att ge ut skivor under namnet ELO Part Two.

Lynne gjorde en soloplatta, eller två...2001 kom den än så länge sista ELO-skivan, mer eller mindre en soloskiva av Lynne...Zoom...

torsdag 17 november 2011

ELO utan Jeff Lynne

ELCTRIC LIGHT ORCHESTRA PART TWO - ELCTRIC LIGHT ORCHESTRA PART TWO (1991)

Queen utan Freddie Mercury OCH Brian May. Roxy Music utan Bryan Ferry, eller Santana utan Carlos...? Går det ens att tänka sig?
Electric Light Orchestra utan Jeff Lynne. Han som ensam var ELO från det att Roy Wood hoppade av redan efter första plattan. Nej, det funkar inte det heller...

Ändå gjordes det TVÅ sådana skivor på 1990-talet. Jag har en av dem. Den första med Electric Light Orchestra Part Two.

Enda kopplingen till ”riktiga” ELO var trummisen Bev Bevan. Och nog för att han säkert är en skicklig trummis. Men han hade knappast särskilt mycket med ELO:s sound att göra, åtminstone inte efter att synthmaskinerna tog över i början av 80-talet.

Min gissning är att ELO Part Two från 1991 bara var ett försök att krama ut så mycket pengar som möjligt ur ett bra varumärke.

Debutplattan, som man nog måste kalla den, är visserligen oerhört snyggt producerad. Åtminstone är soundet väldigt likt ”gamla” ELO, ungefär som på Out of the Blue och Discovery.

Vad som saknas är Jeff Lynnes oftast briljanta små popmelodier.

Det finns säkert en och annan som gillar den här skivan. Det finns nämligen vissa likheter med halvtaskiga pudelrockband som Journey, Foreigner och REO Speedwagon.

Men ska man vara ärlig, och det ska man, finns det egentligen inte en enda bra låt på den här plattan.
Jag blir bara irriterad.

Nr: 1613/2222

tisdag 15 november 2011

En riktig ”må bra-skiva”

Fly Like An Eagle med Steve Miller band är en riktig ”må bra-skiva”. Den är så avslappnad och cool att man garanterat känner sig mycket bättre efter att ha lyssnat på den.

Det är dessutom en jävulskt bra rockplatta. En av de bästa gitarrvirtuosen Steve Miller någonsin gjorde.
Fly Like An Eagle från 1976 är också fullproppad med hitsinglar, om nu detta skulle vara något slag mått på hur bra en skiva är...Men så är det i alla fall.

Bara inledningen med Space Intro och därefter superlåten Fly Like An Eagle är läcker. Kalla det psykedelisk spaceblues eller vad du vill. Steve Miller är så tillbakalutad och iskall att man får ståpäls.

Sockersöta Wild Mountain Honey, fräcka Serenade och folkrockiga Dance, Dance, Dance håller också hög klass.
B-sidan är inte sämre den heller, med hitsingeln Rock´n Me som en av höjdpunkterna och The Window som den perfekta avslutningen.

För Steve Miller vet vad han gör. Han var med redan på 60-talet under de psykedeliska åren i San Francisco. De första skivor han gjorde var dock mer eller mindre ren bluesrock.

Steve Miller Bands album från 70-talet är starka saker.

Nr: 1535/2000

måndag 14 november 2011

En omöjlig Styx

Kilroy Was Here är ett konceptalbum med följande story: I en nära framtid blir en rockmusiker tillfångatagen av en antirockorganisation (?), blir inspärrad och vaktas av robotar. Han lyckas dock fly genom att låtsas vara en av robotarna...

Räcker det?

För min del räcker det så vida pass att jag just i detta nu bittert ångrar att jag gett mej faen på att skriva om ALLA skivor jag har. Jag tror ärligt inte att jag kan ha den här kvar i samlingen...*
Att sedan låten Mr Roboto blev en av Styx allra största singelframgångar är ingen som helst förmildrande omständighet. För en sådan kombination trodde jag var omöjlig, men...i Mr Roboto låter ta mej fan Styx som en blandning av Sparks och Queen. Isch!

Detta är med andra ord inte någon bra skiva. Styx suger...Inte bara åt ett håll, utan åt varenda håll som finns.

* Skivan är såld!

Nr: 1528/2000 (utgått)

söndag 13 november 2011

Mycket nytt på skivmässan

Jag kan väl inte undanhålla mina äventyr på skivmässan i Huskvarna i lördags. Det blev en hel del nytt – en del gammalt - och sånt jag inte har en aning om.
Sammanlagt var det enligt arrangören Sunjay cirka 75 handlare på plats den här gången, vilket det brukar vara i Huskvarna...
Ungefär 300 meter skivdisk var det också...vilket det brukar vara...
Sen var det ungefär samma folk som det...brukar vara.

Men en hel del yngre också. Det här med skivsamlande sprider sig längre ner i åldrarna...
Lokalt välkänd skivhandlare i Jönköping som dagen till ära kammat lugg...

Fjorton skivor blev det totalt, efter att ta mej faen gått igenom varenda skivback, utom de som stod på golvet, för vem orkar böja sig ner...
Nämner inte alla här. Men kollar du under rubriken ”Nytt i samlingen” hittar du alla mina nyheter där.

Det stora klippet var nog ändå en platta med amerikanska progrockarna Savage Grace. De ser så trevliga och snälla ut på omslaget att man inte kan ana vad som döljer sig på vinylen.
Men det här är tuffa grejer...och väldigt udda.

Sen är plattan med Atlee inte så dum heller, den har jag letat efter länge.
Och två UFO-plattor, de tidiga så klart, innan Schenker kom med i bandet.

Recensioner av alla skivorna kommer vad det lider...

Jönköping som popmetropol
Sen missade jag så klart inte Lars Östwalls föreläsning om 60-talets popkonserter på Rigoletto i Jönköping mellan åren 1967 och 1969.

Då var flera av de riktigt stora här, Yardbirds, Manfred Mann, Pretty Things.
Men vad du inte kan läsa där är detta. Datumen för alla konserterna.
De kommer här, med reservation för eventuella missar.

7/10 – 66   Screaming Lord Sutch & The Savages (osäkert)
2/1 -67      Manfred Mann
8/4 -67     Yardbirds
4/5 -67     The Who
12/5 -67   Kinks skulle spelat – inställt
11/6 -67   Spencer Davis Group
6/10 -67   Tremeloes
?/11 – 67  Cream
16/12 -67 Move
17/1 -68   Eric Burdons Animals
15/3 -68   John Mayall´s Bluesbreakers
29/3 -68   Small Faces (troligen inställt)
26/4 -68  Jeff Beck Group
14/9 -68  Marmalade
4/10 -68  Jeff Beck
5/10 -68  Alan Bown Set
2/11- 68  The Patch
20/11 -68 Fleetwood Mac
?/? - 68    Pretty Things (osäkert datum)
31/12 -68 Tremeloes
1-2 -69   Ten Years After
22/3 -69  Fleetwood Mac
29/3 -69  Move
11/4 -69  Marmalade
26/4 -69  Dream Police
20/9 -69  Keef Hartley Blues Band
27/9 – 69 Foundations
29/11 -69 Family
6/12 -69   Move

lördag 12 november 2011

Årets album 1972?

1972 utsågs Wishbone Ashs skiva Argus till ”Årets album” av tidningen Sounds Magazine. Och nu för tiden kryllar det av folk som menar att det här är ett av tidernas största progressiva rockalbum.
Hm, host, host. Jaså?
Var den så bra den plattan?
Okej, det finns ett par rätt läckra bedagade skönheter på den där LP:n. Inledningen med tio minuter långa Time Was till exempel. Där är Wishbone Ash inte alls långt från föredömen som Yes och Pink Floyd.

Låten Warrior är inte heller så dum. Det där med tvåstämmigt gitarrspel gör de jävligt bra. Wishbone Ash lär ha varit bland de första med det och det sägs ha inspirerat storheter som Iron Maiden.

Men det får vara hur det vill med ”Årets album” och Maiden. Argus är trots sin omtalade storhet lite halvtråkig.
Visst, ibland är Wishbone Ash väldigt ”progressiva” och glider ut i långa ljudmatteliknande sekvenser, nästan lite som Pink Floyds spacerock. Sånt är naturligtvis spännande. Men det räcker inte.

Och Wishbone Ash får dessutom in en hel del folkrock i sina låtar. Det där lite halvt om halvt genomskinliga medeltidstemat är inte så där jättedumt alla gånger. Men det räcker inte.

För på andra ställen låter det som vanlig boogierock. Oinspirerat. Det är nästan så jag blir tveksam till att kalla det här progressiv rock.
Det lyfter aldrig.
Det blir tråkigt.

Nr: 194/2000

fredag 11 november 2011

Pudelrock, 60-talspop och skivmässa

Det blir mycket pop i helgen. Skivmässan i Huskvarna går inte att missa. 75 säljare ska enligt arrangören vara på plats på lördag i Huskvarna Folkets Park. Där tänker jag naturligtvis vara.
Men mässan får i år konkurrens av Folkrörelsearkivet i Jönköping och Lars Östwalls föreläsning om alla de brittiska popband som lirade på Riggo mellan åren 1967 till 1969. Jag ska så klart dit också.

För det är riktigt bra grejer. Lars har nämligen gått igenom gamla Folkets Hus arkiv och har hittat alla gamla kontrakt. Cream, Spencer Davis Group, Who, Fleetwood Mac och Yardbirds är bara några i raden.

Dessutom har han lyckats få tag i massor med bilder från de där konserterna. Ska bli spännande!
En liten smakbit från föreläsningen på Stadsbiblioteket. Bilden är tagen 1968 under Eric Burdon & Animals konsert på Rigoletto.
Foto: Smålands Folkblad, publiceras med tillstånd Folkrörelsearkivet i Jönköping.
.

Det blir livemusik också. Stone Free, med Anders Fennsjö och Jocke Nilsson.

Redan ikväll fredag spelar dessutom hårdrockande jönköpingsbandet Oriz på rockklubben Ztyle. De har releasefest för sin nya platta som släpps samma dag.

Det här är unga grabbar, bara mellan 22 och 23 år, men jag kan väl konstatera att pudelrocken är tillbaka...
För det tredje har jönköpingsbandet Her Bright Skies släppt en ny video.