Pack Up The Plantation

Pack up the Plantation är naturligtvis en högst kompetent rockplatta. Förmodligen är den också en av hela 80-talets bästa livealbum. Tom Petty vet vad han gör och han har ett gäng synnerligen vältajmade musiker i The Heartbreakers.
Ändå har jag svårt för den här dubbel-LP:n. Den lyfter liksom aldrig.

Jag tror det är så här. Livekänslan och närvaron saknas.
Men så är det ju å andra sidan nästan på varenda live-album från lite senare år, invänder då vän av ordning. Jag håller med.

De 16 låtarna på Pack up the Plantation är hämtade från i huvudsak två konserter i Los Angeles. Men sen har det fyllts ut med inspelningar från en rad andra konserter också, både i USA och Europa. Sånt kan bli både bra och dåligt.

Mardrömmen är den där hemska liveskivan med Queen från mitten av 80-talet, Live Magic, där man klämde in närmare 14 låtar på en vanlig LP och nästan alla var från olika konserter.

Och så tänker jag genast på motsatsen, den där legendariska liveplattan med J.Geils Band, Full House från 1972. Där är låtarna hämtades från två spelkvällar i rad på Cinderella Ballroom i Detroit.

Det är en ohygglig liveplatta! Mer närvaro och känsla får man leta efter. Men den kan väl numera ses som en pittoresk och idyllisk detalj från en svunnen epok.

Pack up the Plantation hamnar någonstans mittemellan. Delvis känns det som att lyssna på en Greatest Hits-samling med bakgrundsbrus. Men Petty - kameleonten, trotsaren, bedragaren, den folkkäre uppviglaren - lyckas ändå på något sätt skapa lite av den där närvaron, som åtminstone jag är ute efter på liveskivor.

Breakdown är nästan suggestiv och häxmästaren själv både förför och förtrollar publiken. Nästan lika bra är Rebels och Southern Accents. Så visst är det en bra liveplatta. En jävligt bra...jämfört med de flesta andra.

Och så har jag kommit fram till precis samma sak igen – Tom Petty gör ALLTID bra grejer.

Nr: 1536/2000