Misplaced Childhood får mig att tappa andan

MARILLION – MISPLACED CHILDHOOD – 1985

Fantastisk öppning på den här skivan. Nakna Pseudo Silk Kimono följs av Kaylight, och som om det inte vore nog, Lavender som tredje låt. Det finns många som påstår att Misplaced Childhood är Marillions främsta verk.

Jag kan hålla med om det, men vill samtidigt påminna om debutskiavn Script For a Jester´s Tear. Jag kan inte välja mellan de två. Men vad ska jag göra det för? Jag har båda i samlingen och kan njuta av precis när jag vill. Marillion hör till 80-talets progrock, genren brukar kallas neo-prog, en stil mer anpassad till den tidens rockmusik, lite mer lättillgänglig utan att för den skull bli mainstream.

Jag hör till generationen innan, 70-talets progrock. Därför kom Marillion in tämligen sent i mitt liv. Jag kunde till en början inte förlika mig med soundet och inte heller de likheter med Genesis som Marillion hade. Men det har ändrat sig, även om jag aldrig känt det som särskilt angeläget att utforska neo-proggen ytterligare.

Än så länge har jag nöjt mig med Marillion. Inledningen av Misplaced Childhood kan få mig att tappa andan nu för tiden också. Soundet är visserligen synthigt, egentligen lite för mycket för mig, men samtidigt så väl avvägt att jag har svårt att släppa den här skivan. Det är ett album jag gärna lyssnar på flera gånger i rad. Det där synthiga vägs nämligen upp av skarpt slipade kanter som ger musiken en egdy och synnerligen bitter och upprorisk ton, eller atmosfär kanske.

Det känns lite orättvist att bara nämna några spår på skivan. Jag vill egentligen lägga till alla, men nöjer mig med triumfatoriska, övedådiga, mäktiga Waterhole och märkliga men synnerligen varierade Blind Curve.

Är dock helt övertygad om att andra har helt andra låtar de vill lyfta fram. Det är ett tecken på att detta varierade och fantasirika album är ett riktigt starkt progrockalbum.

Nr: 1610/2222

Sista tåget gick för Gravy Train

GRAVY TRAIN – STAIRCASE TO THE DAY – 1974

Det här blev sista albumet med Gravy Train. Man nästan känner domedagsstämningen. Det handlade om att vinna eller försvinna. Gravy Train förlorade...och försvann. Det är kanske därför plattan är både underskattad och ganska okänd utanför den innersta kretsen av fans.

Vi tar det tråkiga direkt. Staircase To The Day kan inte mäta sig med bandets två första album, debutskivan och uppföljaren A Peaceful Man. Tredje plattan, Second Birth, höll inte riktigt samma kvalitet. Men de två första skivorna var briljanta progrockplattor som tyvärr inte fick särskilt mycket uppmärksamhet.

Staircase To The Day var alltså Gravy Trains fjärde försök att nå ut till en större publik. Inför inspelningen satsade de hårt, bytte producent, utökade bandet med ytterligare en gitarrist och ny trummis. Men trots det delvis nya soundet och en förväntansfull stämning i bandet, och i eget tycke en rad väldigt bra låtar, fick Gravy Train finna sig i att stå var på stationen ännu en gång.

Det hjälpte inte ens att namnet på skivan, medvetet eller inte, kunde associeras med Led Zeppelin och Stairway To Heaven. Därmed kan man nog säga att historien var över för Gravy Train. Det trista med bandets uteblivna framgång är att folk i allmänhet aldrig fick höra talas om bandets två första skivor heller. Men hos samlare och kännare har ju Gravy Train alltid varit synnerligen respekterat.

Staircease To The Day är i mitt tycke ett synnerligen lyckat progrockalbum. Gravy Train inspirerades av storheter som Jethro Tull, Jimi Hendrix, Beatles och Canterburyscenens jzzinspirerade progrock. Det skapade sammantaget ett ganska säreget och modigt sound.

Jag kan dock inte påstå att jag tycker jättebra om allt på skivan, men det mesta. Framför allt tycker jag bra om att skivan är så varierad, allt från jazz till hård rock. Att Gravy Train emellanåt använder sig av flöjt är så klart ett stort plus. Och så gillar jag sångarens raspiga röst.

Nr: 1542/2222

Bättre än skolans sexupplysning

ROBBAN BROBERG – UPPBLÅSBARA BARBARA - 1970

Googlar man på Uppblåsbara Barbara, Robban Brobergs gamla hit från det tidiga 70-talet, hamnar man vare sig man vill bland en massa länkar för diverse sexleksaker.

Sexundervisningen i skolorna är förmodligen bättre nu för tiden. Men i början av 70-talet var det Robban Broberg som svarade för den.

Hade man koll på Uppblåsbara Barbara, som även i Robbans värld var en sexleksak i härlig mysig plast med en rumpa man kunde pumpa...åhhh

La man sen till Robbans andra hit från den tiden, Carola, låten om den där tyska porrmodellen han hittat i en herrtidning, samt Cornelis Hönan Agda var det i princip all den sexualundervisning som gavs. I alla fall var den bättre än det man fick lära sig i skolan.

På b-sidan hittar vi Elisabeth. Hon har dock inget med vare sig sexupplysning eller tyska porrtidningar att göra.

Nr: 149/singel

”Tidernas mest överskattade rockband”

STARSHIP – NOTHING´S GONNA STOP US NOW – 1987

Det finns illasinnade röster på twitter som menar att Starship är tidernas mest överskattade rockband. Om man tycker att dem borde låtit som Jerrson Airplane gjorde 1967 och inte som ett rockband från 80-talets mitt är det kanske rätt tänkt.

Men att jämföra Starship ens med spillrorna av Jefferson Airplane eller uppföljaren Jefferson Starship är naturligtvis inte helt rättvist. Enda kopplingen Starship hade till de banden var egentligen Grace Slick och några få övervintrare till. I slutet av 80-talet hade hon dessutom sin bästa tid bakom sig. Grace Slick lämnade bandet strax efter den här singeln, som märkligt nog blev Starships största framgång någonsin.

Märkligt, för de flesta nog tänker sig att det borde varit We Built This City. Men den här låten gick tydligen bättre. Kanske för att AOR-tendenserna var betydligt kraftfullare här än tidigare och jämförelsen med band som Asia, REO Speedwagon och Journey gjordes titt som tätt.

Min favorit av Starships två toppsinglar är givetvis We Built This City. Nothing´s Gonna Stop Us Now är kladdigare...vilket osökt leder in på twittertanken om ”tidernas mest överskattade rockband”. Något som jag delvis skulle kunna hålla med om, även om jag tycker Grace Slicks röst håller även 1987 och är det som bär hela den här låten. Överskattade blev Starship defintivt efter den här skivan, när Grace Slick lämnat bandet. LP:n Love Among The Cannibals från 1989, inspelad utan Slick, är beviset för det.

Nr: 152/singel

Ken Levy and The Phantoms

KEN LEVY AND THE PHANTOMS – WOW! – 1964

Det kom ett paket från Gästrikland. Det kom ett paket LP-skivor från Gästrikland som jag köpt på nätet. Det var där jag hittade Ken Levy And The Phantoms LP. Den var bokstavligt talat skitig, det var mer än bara damm om man säger så. Den var dessutom repig och buktade på mitten så den knappt gick att lägga på skivspelaren.

För en nästan 60 år gammal LP var det också helt naturligt att omslaget var slitet, rivet i kanterna och sen bristfälligt lagat med isoleringstejp, man gjorde så förr. Men överraskande nog gick den att spela, är buktningen märker man inte av. Och efter en omgång medskivtvätten är det bara lite knaster kvar och något enstaka hopp på b-sidans sista låtar.

Jag bara älskar den här skivan. Det är rock´n´roll som i Let´s Twist Again, Johny B Goode, Shadows och Ventures. Nu förstår jag varför band som Boppers och liknande gjorde den här musiken till sin egen när jag var ung. Skivan inte bara heter Wow, den är det också. Ken Levy och hans välkammade och snyggt klädda polare är rockgenerationen före min, innan jag fick tag i den här skivan hade jag aldrig hört talas om bandet.

Hur den hamnat i skogarna utanför Gävle kan man bara fantisera om. Men något med stora amerikanska bilar hade det säkert att göra och grabbar med ducktail. Just nu bara älskar jag de där låtarna, det lite ruffiga soundet och surfrocken i de instrumentala låtarna går inte att låta bli att tycka om. En jättekul platta.

Skivan har tvättats varsamt i omgångar och låter numera riktigt bra. Reporna är så klart kvar, men hörs inte. Att den buktar, kanske efter att ha legat på en varm motorhuv, går inte heller att göra något åt. Men det hörs inte det heller, så det kan väl kvitta. Isoleringstjepen är försiktigt borttagen och sidorna limmade. Den är väl trots det knappast någon skönhet och håller egentligen inte för att få en plats i min samling. Men aldriga att jag släpper iväg Ken Levy And The Phantoms. Förmodligen lär jag i så fall aldrig få se nån sådan igen.

Ken Levy And The Phantoms är ett brittiskt popband som startades i Cambridge redan 1960. Men deras historia är svensk och lite norsk. Tidigt fick de spela in en singel. En låt som gjorde att deras skivbolag rekommenderade dem när norske Per-Elvis Granberg kom till England för att leta efter ett kompband.

Det var där nånstans bandet började skapa sin egen historia. Tack vare en turné i Norge, där det gjordes en avstickare till Nalen i Stockholm, hamnade de till slut i Sverige och Stockholm. Det blev folkparksspelningar runt hela landet, och i Finland, ihop med storheter som Cacka Israelsson och Mona Grain (hon med Kärlek och pepparrot ni vet).

Turnerandet kröntes med en rad konserter som förband till Beatles västsvenska turné 1963. Det blev deras genombrott i Sverige och bandet släppte efter det en rad singelskivor, det var också då den här LP:n spelades in i Cupols studio i Stockholm, och sen ytterligare en fullängdare, båda på nu obskyra Nashvile Records.

1969 var dock historien över för bandmedlemmarna som hela tiden stannat i Sverige. De hamnade då i det som senare skulle bli dansbandssvängen. Förmodligen mest kanske för att de då höll till i Karlstad och Värmland, dansbandsmusikens Mekka. Sångaren fick jobb i kultbandet Värmländers och trummisen hamnade i en tidig upplaga av Sven-Ingvars. Så kan det gå.

Nr: 1278/2222

East End från Jönköping

EAST END – RAISE IT TO YOUR HEART – 1991

Jag hittade den här singeln nere hos Klasse i källaren. East End var då ett för mig helt okänt jönköpingsband.

Det är en sjysst hårdrocksingel i ungefär samma stil som Toto och Steve Perrys Journey. Lite opolerat dock, vilket kanske inte är så konstigt. Men en jämförelse med sådana storheter är så klart väldigt orättvis. Man kan nog kalla den här plattan för en demoskiva, East End hade inget skivbolag bakom sig när de spelade in skivan.

Jag vet väldigt lite om bandet trots att jag under en hel del år på 90-talet och senare också på Folkbladet Jönköping skrev om lokala rockband, men där dök East End aldrig upp.

Bandet bestod av fem medlemmar, Richard Davidsson, sång, Daniel Fredriksson, trummor, Tomas Nilsson, bas, Peter Tillgren, gitarr samt Paul Eriksson på keyboards.

En googling på bandet visar dock att en och annan hittat skivan, hittade bland annat en bloggtext på portugisiska. Låten Raise It To Your Heart finns dessutom på Youtube.

Nr: 132/singel

Alla spelar synth

DOKTOR KOSMOS – ETT ENKELT SVAR – 2005

Det första jag upptäcker är att nästan alla i bandet spelar synth. Ofta ett inte bra tecken, tänker jag. Å andra sidan skulle Doktor Kosmos kunna vara 90- och 00-talets svar på den svenska proggen. Och då är det väldigt lämpligt att så många som möjligt spelar samma instrument.

Jag tänker då närmast på något slags fritänkande kollektiv i ett rivningshus nånstans söder om Stockholm, kanske till och med långt ute på landet, Hälsingland typ. Men inte så far out som Hog farm, mer jordnära. Mer Tillsammans.

Doktor Kosmos själv heter egentligen Uje Brandelius och får anses vara bandets ledare, han sjunger och spelar synth. Han har i sitt sällskap Enkilletill på gitarr och...synth.

Twiggy Pop sjunger och...spelar synth. Den nye, som tog över efter den gamle, Handsome Hank, hanterar trummorna...och inget annat (oj). Mångsysslaren Stålispojken har en gitarr, en bas...och en synth.

Doktor Kosmos dök upp på den svenska pophimlen i mitten av 90-talet med album som Socialmedicin, Cocktail och rockoperan Stjärnjerry. Jag har inte hört nån av de skivorna, men har fått berättat för mig att texterna ofta handlade om politik med kraftiga inslag av naivistisk humor.

Troligen höll sig bandet med åsikter som tippade åt vänster, men inte så mycket att de tyckte hela världen kunde fara åt helvete (som de riktiga proggarna gjorde på sin tid. Det var bättre förr). Men känner att jag missat något där, förmodligen borde jag leta reda på den där gamla plattorna.

Dubbel CD:n Ett enkelt svar, som först och främst är ett synnerligen ambitiöst projekt, en snygg vit box innehållande två cd-skivor, ett tjockt texthäfte och hela 20 låtar. Ser fantastiskt bra ut måste jag säga.

Folk som kan Doktor Kosmos betydligt bättre än jag menar att bandet på den här skivan släppte lite av sin naiva humor och blev mer seriösa, dock utan att humorn försvann på vägen. Soundet är som sagt synthigt. Eller så här. Det synthpop, ganska rockigt dock.

För att förklara för folk i min ålder: Doktor Kosmos låter som en skramlig variant av Lustans lakejer men utan depressiva texter. Men bara lite, för dem är betydligt mer varierade än så.

Och det är bra. Jag kan emellertid inte påstå att jag blir särskilt fascinerad av musiken. Men det antar jag beror på att Doktor Kosmos och jag är barn av olika tider.

Barnprogrammet då?
Doktor Kosmos. Nej, det är något helt annat det.

Nr: 205/CD

Rönnbloms första liveplatta

ANDERS F RÖNNBLOM – LIVE FRÅN DEN MIXADE ZONEN – 2006

Jag blev lite ställd när jag insåg att Live från den mixade zonen är Anders F.s första livealbum. Men det stämde. Inte sedan LP-debuten 1971 med Din barndom ska aldrig dö har han aldrig släppt något livealbum förrän 2006. Där ser man.

Live från den mixade zonen är inspelad under två kvällar på puben K5 i Örebro. Att inspelningen är hämtad från en eller två spelningar intill varandra gillar jag. Det ger en helt annan känsla av närvaro än på de där liveplattorna där de bästa låtarna från en hel turné plockats ihop till ett eget album. Nu känns det äkta, nästan som man var där. Det är bra. Jag gillar förresten det lite avskalade soundet.

Min vana att höra Anders F.s låtar i liveinspelningar är – naturligtvis - minimal. Jag har ju inte sett honom live sedan slutet av 70-talet. Att få höra de här låtarna i det här lite mindre och intima formatet tycker jag blir väldigt intressant. Jag vill lite jämföra den känslan med när jag fick höra Dylans At Budokan första gången. Ett album där han mer eller mindre kom ut med ett helt nytt sound. Dylans ultrafans gillade det inte, vilket inte var oväntat, de har ogillat alla förändringar sedan han skaffade sig en elektrisk gitarr 1964 eller åt sånt där. Jag gillade dock det nya soundet.

Samma gäller Rönnbloms ”nya” sound. Live från den mixade zonen skapar en ny känsla som jag inte varit med om tidigare när det gäller hans musik. Det är en sån där platta man med fördel kan lyssna på med hörlurar för att komma riktigt nära. Vad gäller låtarna får man nog påstå att det är någon slags Greatest Hits i liveformat. Hans stora låtar från 70-, 80-, och 90-talen finns med. Måsarna lämnar Gotland, Jag kysste henne våldsamt, Europa brinner, Ramlösa kvarn, Skratta tills tåget går. Ja, ni vet, de där låtarna man känner så väl och älskar.

Sammantaget är detta en riktigt sjysst liveplatta. Och då brukar jag av gammal vana vara misstänksamt inställd till liveinspelningar i största allmänhet, men inte den här gången. Live från den mixade zonen är nu för tiden oerhört svår att få tag på. Under 2000-talet har Rönnblom släppt sina album bara i små upplagor där fansen fått första tjing. De som kommit ut på ”marknaden” har varit väldigt få.

Jag var inte med när skivan gavs ut utan började flera år senare leta efter skivan, vilket visade sig vara helt hopplöst. Till slut fick jag dock tag på ett begagnat exemplar som en gång i tiden tillhört stadsbiblioteket i Jönköping. Omslaget ser inte vackert ut, fullt med diverse klisterlappar, men vad gör man inte för konsten...siktar dock på att någon gång i framtiden få tag på ett välskapat exemplar.

Nr: 195/CD

Ett hypnotiskt da, da, da

ZAM – DA DA DA – 1982

Fruktansvärt tjatig låt det här, Da, Da, Da, Aha... Men på något sätt klistrar sig denna plåga fast och kan allvarliga skador både på lyssnarens sociala liv och på förmågan att uppfatta det som händer runt omkring.

Man kan nog säga hypnotisk även om jag först tvekade. Det där da, da, da och så lite synthblippande i bakgrunden tillsammans med en sockersöt tjejkör är sövande i sin enkelhet. Förmodligen också beroendeframkallande, det är svårt att låta bli att spela den igen. Allra troligast är det ett sundhetstecken att man inte orkar med att lyssna på åten mer än ett par gånger, eller tre, kanske fyra, inte mer än fem. Da, da, da.

Zam är en fransk grupp...eller artist, jag vet faktiskt inte. Och har inte lagt ner särskilt stor energi på det heller. Det gjorde egentligen inte Zam heller, låten är nämligen tagen från tyska gruppen Trio som tidigare samma år, 1982, fått en jättehit med samma Da, da, da, sålt tretton miljoner singlar och gått upp på topplistirna i närmare 30 länder.

Nr: 96/singel

Kitaro och Ash Ra Tempel

KITARO – TENKU – 1986

Det var i tv-serien Sidenvägen på 80-talet jag hörde Kitaros musik första gången. Jag tror inte jag är ensam, den drömska med ändå kraftfulla musiken tillsammans med tv-bilderna från de inre av Asien gjorde stort intryck på många.

Det låter kanske lite märkligt så här 2019, men det var första gången jag såg levande bilder från så exotiska platser som Gobiöknen, Samarkand, Afghanistans berg och Kina. Tidigt 80-tal var både Kina och dåvarande Sovjetunionen stängda och hemlighetsfulla. Kitaro spelade in tre album med filmmusik till serien, jag har två av dem.

Skivor jag gärna spelar nu för tiden också. New age-musiken är behagligt drömsk och njutningsfull. Bara Kitaro och hans synthar, där det inte är helt osökt att jämföra med Jean Michel Jarres verk från samma tid. Det finns också en klar linje från Kitaro till tyska storheter som Tangerine Dream och Ash Ra Tempel.

Tenku är inspelad några år senare än soundtrackplattorna från Sidenvägen men skiljer sig inte nämnvärt från dem. Långa melodislingor letar sig fram genom Kitaros fantasifulla musikaliska landskap och blir en avslappnad njutning att lyssna på. Som på alla hans skivor.

Jämförelsen med Ash Ra Tempel är inte tillfällig. Kitaro träffade Klaus Schulze när hans japanska Far East Family Band på 70-talet turnerade tillsammans med tyska Ash Ra Tempel. Schulze producerade efter det andra och tredje albumet med Far East Family Band och var en stor inspirationskälla när Kitaro sen började spela in egna album.

Nr: 1479/2222

En av Rolling Stones sista vinylsinglar

ROLLING STONES – HIGHWIRE – 1991

Flashpoint är livealbumet efter Rolling Stones konsertturné 1989 och 1990. Turnén gjordes efter comeback-LP:n Steel Wheels. Två av låtarna på den nya skivan var dock studioinspelningar, Highwire och Sex Drive.

Därför släpptes också Highwire på singel 1991, en av de sista vinylsinglarna som släpptes i större upplaga. 1992 hade cd-skivan tagit över och de som ville ha skivorna vinyl fick göra dyra specialbeställningar.

Highwire är en av få politiska låtar som Rolling Stones gjort. Den handlar om Kuwaitkriget 1990-1991, som Stones var kritiskt inställda till och med all tydlighet gjort det klart i texten. Första versen av låten blev därför bannlyst av BBC, "We sell 'em missiles, We sell 'em tanks / We give 'em credit, You can call the bank".

I övrigt kan jag dock inte påstå att Highwire hör till Rolling Stones mest intressanta låtar, det är en för dem ganska ordinär rocklåt med de sedvanliga greppen. B-sidan på singeln möjligtvis intressantare. Där hittar man nämligen en liveinspelning från 1991 av 2000 Light Years From Home.

En låt som ursprungligen fanns på psykedeliska albumet Their Satanic Majesties Request. 90-talsversionen är dock inte alls lika skruvad som originalet, utan är här, i likhet med a-sidan, en ganska vanlig rocklåt.

Nr: 154/singel

Caretakers nu och då...i Jönköping

CARETAKERS – NOW AND THEN... - 1990

Jag var väl så där åtta eller nio men kommer ihåg att mina äldre kusiner, som hade egna rockbandsambitioner, alltid pratade om Caretakers med vördnad. De var hjältar i Jönköping, tillsammans med andra storheter som The Hoods och Ghostriders. Men Caretakers var störst av dem alla.

Caretakers var jönköpingsbandet som redan i början av 60-talet tog steget ut i den stora rockvärlden, till andra ställen än Gazellen och andra lokala hak. De fick åka på folkparksturnéer och till och med spela på Nalen och Kupolen i Stockholm. Skivkontrakt fick de också tidigt, på Cupol. Det var tidigt 60-tal det.

Den här skivan, som nog är en raritet och ett samlarobjekt för gamla jönköpingsrockers, är utgiven så sent som 1990. Den innehåller alla Caretakers instrumentallåtar från 60-talet; storheter som Lili Marlene, At A Georgia Camp Meeting och inte minst deras egen Lenhovda City (som från början hette Lenhovda City At Night In The Moonlight men för enkelhetens skull kortades titeln ner).

Caretakers var ett av de många band som i början av 60-talet fascinerades av The Ventures och The Shadows, instrumental gitarrock på stålsträngad gitarr, där de blandade covers med eget material. De gjorde inte bara instrumentala låtar, men på den här skivan har just de samlats och dessutom fått sällskap av fyra låtar inspelade så sent som 1990, till den här skivan.

Caretakers egentliga rockkarriär slutade dock 1967, men bandet fortsatte sen genom åren med diverse sporadiska spelningar, främst på hemmaplan. Trummisen Stephan Möller, som var ett underbarn på sitt instrument och bara tretton år när han fick plats i bandet, fortsatte som yrkesmusiker under många år och har på sin meritlista bland annat en period i legendariska Gimmicks med turneér både i Mexiko och Japan.

Innan Caretakers gav upp hade de förutom flera EP-skivor och singlar också turnerat utomlands, i Tyskland, Norge och Finland. En period hängde med som kompband till amerikanske rocksångaren Jack Dailey.

Jag kom över den här skivan via en mindre samling jag köpte obesett, där säljaren bedyrade att det inte fanns några rariteter och jag därför fick den billigt. En av de första skivorna jag bläddrade fram var Now And Then...

Givetvis kunde jag inte låta bli att samma dag ringa och berätta för min äldre kusin (han med egna rockambitioner som det inte blev något av med), som självklart blev väldigt avundsjuk...vilket skamligt nog undermedvetet var det jag var ute efter...

Nr: 1572/2222

Lille Gerhard och en gul resegrammofon i plast

LITTLE GERHARD – DEN SISTE MOHIKANEN – 1961

Den här EP:n har varit min så länge jag minns, ända från mina allra första år. Men så kom skivan redan 1961. Av någon aneldningh fick mina föräldrar för sig att ge mig skivan på någon av mina allra första fördelsedagar.

Så Den siste mohikanen hör till mina allra första minnen, tillsammans med en gul resegrammofon i plast från Grundig som farsan kopplade till en gigantisk radio, också det en Grundig, för att få lite bättre fart på ljudvolymen.

Ett annat minne är att låten gärna spelades på de hippor och partyn man blev inbjuden till under mellanstadieåldern. En gissning från mig är att jag fick inbjudan till en del av de där festerna bara för att jag hade den här skivan...

Upptäckte en lite märklig sak nu. De andra tre låtarna på den 45-varvs-EP har jag inget som helst minne av. Men de kunde ju så klart inte mäta sig med Den siste mohikanen. Det här var ju på den tiden ungarna fortfarande läste äventyrshistorier med indianer och kowbojs.

Little Gerhard hör ju till de stora svenska rockartisterna från den svenska popmusikens ungdom. På den här skivan hade han dock bytt namn till Lille Gerhard eftersom han vid den här tiden börjat sjunga sina låtar på svenska.

Nr: 62/EP

Den korta versionen av Let´s Dance

DAVID BOWIE – LET´S DANCE – 1983

I min popvärld var det här årets bästa poplåt 1983. Det var alltså inte bara discofolket som älskade Let´s Dance, den gick hem hos mig också. Det var ganska udda sak för att spelas på diskoteken egentligen. Det går ju inte att missa desperationen och svärtan i låten.

Låten markerade också en ny tid för Bowie. Det hade dröjt tre år från föregångaren Scary Monsters, som i jämförelse var riktigt experimentell. Let´s Dance var mer mainstream dancepop och inledde en en av Bowies minst spännande perioder, maninstream pop. Den följdes till exempel upp av plattor som Tonight och Never Let Me Down, som de allra mest hängivna bowiefansen alltid haft svårt att förlika sig med.

Nåja, det där förtar ju inte storheten i Let´s Dance. Det är som sagt en lysande poplåt. Hela albumet är också av mycket hög klass, betydligt bättre än det som skulle komma de närmste åren efter.

LP-versionen av Let´s Dance är förresten betydligt mer spännande än singeln. 45-varvaren är nämligen nedkortad till ungefär tre minuter, på LP:n är låten mer än dubbelt så lång. Det var också den som spelades på diskoteken, den långa versionen släpptes nämligen på maxisingel.

Nr: 151/singel

Andra delen av Bornemanns gigantiska epos

ELOY – THE VISION THE SWORD AND THE PYRE – PART TWO – 2019

Frank Bornemanns mastodontiska verk om Jeanne D´Arc går här in på sin andra avdelning. Det kommer inga överraskningar direkt. Det handlar om långa orgel eller keyboardsekvenser, gitarr och galet mycket medeltidsinspirerad körsång.

För att föra handlingen framåt finns dessutom en speakerröst som guidar lyssnarna genom Bornemanns historieberättande. Det är storslaget, det bombastiskt och långt över alla gränser för det som skulle kunna anses smakfullt och elegant.

Det är mycket av allt, så mycket att katten här i huset (som är musikkännare) ylande försvann ut på gården och in under golvet på uthuset, när jag spelade skivan första gången. Men Eloy kommer så klart undan ändå. Sedan länge van vid Bornemanns uttryckssätt blir det här ändå, på något sätt, ett album jag tycker ganska bra om, trots vad vår gamla katt påstår.

Men nej, det här är inte något av Eloys storverk, de ligger långt tillbaka i tiden från 2020. För att hitta dem får vi gräva oss ner till kulturlagren från mitten och slutet av 70-talet. Eloy 45 år senare är dock överraskande trevligt att lyssna på.

Frank Bornemann har inte förlorat sin förmåga att berätta och göra intressant musik. Men jag kan hålla med om att Eloy på 2000-talet känns som en upprepning av tidigare redan avklarade musikfenomen. Jag kan tycka att ett epos som The Vision The Sword And The Pyre är trevligt att lyssna på, samtidigt som det blir alldeles för mycket av precis allting.

För man kan ju givetvis diskutera om det verkligen var nödvändigt att släppa hela två dubbelalbum på exakt samma tema. Låt vara att Eloy gjort så här förr, tänker då på tvillingalbumen Time To Turn och Planets, men då handlade det ”bara” om enkelalbum. Här är det dubbelt upp, med den lilla noteringen att sista skivans b-sida är blank.

Visst, gillar man album som Ocean och Power And The Passion är den här sviten oumbärlig. Eloy och Frank Bornemann är kanske inte helt och hållet krautrock enligt de renläriga trots sitt ursprung, utan mer en mainstream form av denna tyska specialitet.

Men samtidigt är det charmigt och gjort med sådan hängivenhet och övertygelse att det inte går att tycka illa om gruppens musik. Jag tycker så i alla fall. Samtidigt har jag full förståelse för att det kommer att finnas en och annan som tycker Eloys album från senare år är rent av obehagliga att lyssna på. Och att The Vision The Sword And The Pyre är ett bra exempel på hur det kan bli när precis allt går alldeles för långt...

Men jag tror inte sista ordet är sagt i sagan om Eloy. Har en svag aning om att Frank Bornemann inte är färdig ännu.

Nr: 1599/2222

En tidig singel med Donovan

DONOVAN – DONNA DONNA – 1965

Donovan spelade in Donna Donna 1965. Det är dock en låt som har betydligt längre traditioner än så. Det är en sång från 40-talet med ursprunglig text på jiddish, skriven av Sholom Secunda och Aaron Zeitlin.

På jiddish heter låten Dana Dana. Donovans version är dock med engelsk text och heter då Donna Donna. Men att spela in låten och sjunga den på engelska var han inte på något sätt först med, redan 1960 hade Joan Baz spelat in sången. Min gissning är att Donovan lånade låten från henne först och främst.

Donna Donna är inte någon av hans mest bekanta låtar. Den finns visserligen på LP:n What´s Been Did And What´s Been Hid från samma år och släpptes som en av singlarna från skivan. Men den riktigt stora låten från hans debutskiva var så klart Catch The Wind, som än idag framstår som en av de största i sin genre.

Josie, b-sidan på Donna Donna-singeln finns också med på What´s Been Did And What´s Been Hid. Det var en låt Donovan själv hade skrivit.

Nr: 98/singel

Paul McCartneys Rockestra

WINGS – BACK TO THE EGG – 1979

Jag har alltid försvarat Back To The Egg, trots att överväldigande många anser det vara ett skitalbum av Paul McCartney. Jag gjorde det först för Old Siam Sir, som jag gillade på den tiden. På senare år gjorde jag det för Rockestra Theme.

Det är nämligen en riktig samling av rockens superkändisar som möts där. Dave Gilmour, Pete Townshend, John Bonham, John Paul Jones, Gary Brooker, Ronnie Lane och säkert några till som jag missat. Med wingsfolket inräknat var de över 20 personer. Keith Moon skulle varit med, men dog en månad innan inspelningen. Jeff Beck tackade nej.

När Paul McCartney kallade så kom de flesta så klart, det blev en All-Star samling utan dess like. Inspelningen gjordes i oktober 1978, i Abbey Roads studio så klart, och togs sedan med på Back To The Egg. Men att det skulle vara en wingslåt är alltså mer en teknisk fråga.

Rockestra Theme dök senare också upp på The Concerts For Kampuchea i december 1979. McCartneys Rockestra försvann sedan in i rockmusikens halvt bortglömda historia.

Back To The Egg borde kanske också förpassas till historien. Tots mina invändningar är det ett svagt, men framför allt virrigt album. Det går inte att jämföra med storheter som Venus & Mars eller Band On The Run.

Men det är å andra sidan legendariska album, så det är kanske en orättvis jämförelse. Till försvar för Back To The Egg kan man alltid hävda att det var ett försök att ta sig tillbaka till rockmusiken efter den softrockiga plattan London Town. Dock kan man inte påstå att det lyckades.

Helt utan intressanta låtar är skivan dock inte. Jag nöjer miog dock med att nämna en av dem, Getting Closer. Old Siam Sir, som jag gillade förr har tappat det mesta av sin glans. Numera tycker jag det är en ganska stökig låt, lite bluesig visserligen, men ofokuserad och tjatig.

Nr: borttagen ur samlingen

Håll in din häst Sofie

ANDERS F RÖNNBLOM – UNDERGROUND, VOL 1 – 2007

En av de svårare AF-skivor att få tag på, åtminstone för mig. Min skiva blev på vägen till min samling minst sagt internationell. Hittade den via Internet hos en holländsk försäljare. Han vägrade dock att, av okänd anledning, skicka till Sverige. Därför beställde jag den till yngste sonens adress i Köln, Tyskland.

Där hämtade jag den då jag besökte honom någon månad senare. Men det slutar inte där. Orsaken till min tysklandsresa var att tillsammane med sonen åka med en kryssning från Tyskland, via Skottland vidare till Island, Grönland, Shetlandsöarna och slutligen Orkney. Underground Vol 1 fick följa med på hela den resan, vilket så klart skulle varit ett ypperligt tillfälle att lyssna på den.

Men någon cd-spelare hade jag ju inte med mig. Så först ett par månader efter att jag upptäckt skivan på nätet och därefter tillbringat nästan en månad tillsammans med den, fick jag lyssna på den när jag kom hem till Norrahammar. Men min skiva blev internationell på köpet.

Denna helt oväsentliga historia har absolut inget med Underground Vol 1 att göra, utom möjligtvis att den skulle kunna anses vara åtminstone lite internationell. Om man vill går det ana ett visst countryinslag, kanske mest beroende på inledande Håll in din häst Sofie, där countryaningen troligen mest beror på att det figurerar en häst i låttiteln och att det finns andra låtar med namn som En örn över South Dakota, där det spelas smäktande steelguitar, och Thank You Buffalo Springfield.

Jag vet inte om det här skulle kunna vara en countryplatta. Det är det enda jag kan slå fast, eftersom jag inte är säker på något alls. Men å andra sidan går det ju ganska ofta att hitta countryspår hos Anders F...

Nä, nu släpper jag detta, känner att jag är på väg in i en labyrint jag inte kommer att hitta ut från...

I vilket fall som helst är det här en riktigt trevlig platta. Inledningen med Håll in din häst Sofie är briljant, det är en lysande AF-låt som jag nog vågar placera in bland hans främsta. Fortsättningen håller bra den också, med låtar som Vildhonung, Mamma kom som en ängel och Ramlösaland.

Inledningsvis tycker jag tempot är förhållandevis högt, men när jag senare summerar det hela känns det ändå som ett väl avvägt album. Välgjort så klart. En album som inget F-head blir besviken över, tvärtom.

Det är lite märkligt med alla dessa fina låtar av Anders F, som egentligen aldrig når någon större publik trots att de verkligen skulle vara värda det. Men Underground Vol 1 kom bara, som med alla AF:s senare album, i små upplagor, svåra att få tag på.

Nr: 66/CD

Papoose med en twist från Tahiti

PAPOOSE – LE GRAND CIRQUE – 1972

En lite udda singel med franska Papoose. Ett band som under sin korta tid på jorden hann med att spela in en LP, Moi Tarzan Et Toi Jane, samt några singlar. Le Grand Cirque är som jag har förstått det gruppens allra första.

Det är en kul låt. Möjligtvis kan man påstå att den är influerad av psykedelia. Men ännu troligare är det bubblegumpop, alltså den amerikanska humoristiska avart av psykedelian som hade en kort men intensiv storhetstid i slutet av 60-talet.

Men här finns en twist som för bandet i annan riktning. Le Grand Cirque lär nämligen bygga på en dans/musikstil från Tahiti och Cook Islands som kom till Frankrike och Europa någon gång under 1960-talet. De där udda rytmerna gör Le Grand Cirque till en sån där låt man gärna kommer ihåg, rock möter folkmusik, men inte som man förväntat sig.

Gruppens enda LP är tämligen välkänd i Frankrike. Dock inte för den lite udda musiken utan för sitt märkliga omslag.

Nr: 112/singel