The Musical Box: februari 2013

torsdag 28 februari 2013

Dire Straits och E Street Band

DIRE STRAITS – MAKING MOVIES - 1980

All respekt för Mark Knopfler och Making Movies. Det gjorde Dire Straits bra. Men jag gillar inte skivan.
Det finns faktiskt inte en enda låt jag kommer bra överens med. Möjligtvis skulle det vara inledningen med Tunnel Of Love då...och kanske, kanske Romeo & Juliet. Men sen...och Les Boys, sista spåret, är bara jobbig.

Men all respekt för den här skivan. För Dire Straits lyckades med det mycket, mycket svåra att göra något annat än vad de gjort på sina två tidigare plattor; debuten från 1978 och Communique från året efter.

Efter två såna kanonplattor borde det varit lätt att fortsätta i samma spår. Men Knopfler gick en annan väg. Visst har Making Movies fortfarande mycket av Knopflers atmosfäriska sound över sig. Men det där nattsvarta dystra är nedtonat.

För att inte tala om Knopflers gitarr... Och så har han tagit med Roy Bittan i bandet, han som lirade piano i E Street Band!

Och där har vi det. Making Movies från 1980 är bra gjord. Men det låter allt lite Springsteen om den. Det är nog därför jag har så svårt att bli kompis med den här skivan. Dire Straits och Springsteen?

Nr: 535/2222

onsdag 27 februari 2013

En resa genom stjärnsystem och galaxer

Fragile från 1972 måste vara Yes mest solida och stabila ögonblick någonsin. Det är en ruggigt bra progrockplatta. Låg det nån ironi bakom att ge skivan namnet Fragile? Jag kan inte ens gissa.
Men en sak vet jag. Fragile fångar mitt intresse från första till sista spåret. Det är en skiva det inte går att slita sig från. Yes skickar ut mej på en lång resa genom märkliga stjärnsystem och galaxer.

Det är en platta som sätter igång fantasin, med både stenhårt tunga gitarriff och en blixtrande, psykedelisk, suggestiv orgel med Rick Wakeman som trollkarl.
Men fan vet om inte häxmästaren den här gången är Chris Squire. Hans bas är råtung, ohygglig och brutal. Det är massor av låtar på den här skivan. Där blixtrande rockers blandas med fräcka spacerockpassager och klassisk musik.

Extra spännande blir det av att alla bandmedlemmarna har fått bidra med ett eget stycke. Wakeman lirar Brahms, Squire river av basriff så högtalarmembranen knakar och så vidare. Vad jag kan påminna mig är det bara Pink Floyd som gjort något liknande, på Ummagumma.

Fragile är den första skiva där Rick Wakeman var med. Och det är den första där Roger Dean ritade skivomslaget.

Det är också min första tidiga Yes-platta, förutom samlingen Yesterdays. Det blev inte min sista.

Nr: 873/2222

tisdag 26 februari 2013

Doobies Vilda västern-romantik

DOOBIE BROTHERS - THE CAPTAIN AND ME - 1973

Den här skivan var ett tag svår för mig att leva utan. Så här skrev jag nån gång på 70-talet:
Det är en riktig läcker amerikanare, luftig västkustrock med rötterna i country, hippierörelsen, soul och jazz. Överdådigt på sina ställen, men på något sätt funkar det.
Om någon till äventyrs nu för tiden skulle råka nämna Doobie Brothers (vilket troligen skulle ske av rent misstag, för det här bandet är så ute att inte ens Howard Jones är i närheten).

Då handlar det förmodligen om låten Long Train Runnin´. Det gjordes ju en discoremix av den i början av 90-talet...som blev hur inne som helst.

Den låten finns med på den här skivan. Självklart är originalet betydligt mer lyssningsvärd än den där med trummaskiner...även om den nu för tiden känns ganska sönderspelad.
Hela skivan är förresten klart spelbar fortfarande. Den har trots sin ålder, den gavs ut 1973, stått sig väldigt bra. Det är ett kontrastrikt album med en skön blandning av vilda västern-romantik, vassa rockers stånkande av svett, hästskit och marijuanainpyrda ballader.

Rockiga Without You och China Groove är två av mina favoriter, men coola South City Midnight Lady och Dark Eyed Cajun Lady är minst lika sköna.

Nr: 565/2222

måndag 25 februari 2013

Ahh, Aladdin Sane

DAVID BOWIE – ALADDIN SANE - 1973

Ahhh, Aladdin Sane är en skiva som borde spelas oftare. Det är en briljant bowie-platta. Men jag är rädd för att jag spelat sönder den. Förr i tiden snurrade den mer på skivtallriken än vad som kanske var hälsosamt. Men nu, när jag plockat fram den efter flera års instängdhet mellan Ziggy Stardust och Diamond Dogs, får jag en sån där aha-upplevelse igen.
Det är förresten anmärkningsvärt att en uppföljare är så bra. Aladdin Sane är alltså Bowies första skiva efter hyllade och älskade mästerverket Ziggy Stardust.

Man skulle då kunnat tro att Bowie ville fortsätta i samma spår. Och det gör han...Men ändå inte. Aladdin Sane känns inte alls som nån blek kopia. Tvärtom. Det är ju David Bowie vi snackar om. Det handlar om ännu ett steg framåt.
Det finns dem som menar att det här är väldigt intellektuell artrock, med invecklade melodislingor som det krävs många genomlyssningar för att förstå.

Men vad gör Let´s Spend The Night Together där då? En gammal stonesklassiker, som ärligt talat inte är särskilt avancerad. Och Jean Genie vill jag påstå är tämligen ordinär rock...

Trots det är de två låtarna några av de allra bästa spåren på LP:n, givetvis tillsammans med udda, märkliga titelspåret Aladdin Sane.
Lady Grinning Soul höll jag på att glömma, den gillar jag också. Och Cracked Actor, The Prettiest Star, Watch That Man...

Men lyssnar man på de låtarna på nån av alla Best Of-skivor säger de kanske inte så mycket. För ännu en gång - när det gäller Bowie - är det helheten som är grejen. Kom inte och påstå att Bowies skivor inte är konceptalbum.

Nr: 342/2222

söndag 24 februari 2013

Från prog till jazzrock

Hur tänkte de här då... - Del 8

Det här är riktigt skumt. Badger lirade progrock men hamnade i ett sydstatsträsk...

BADGER – WHITE LADY - 1974

1973 kom första plattan med Badger, ett livealbum som av många gamla progrockare rankas som riktigt starkt. Förre keyboradisten och mellotronmannen i Yes, Tony Kaye, sägs hade hittat något spännande. Den skivan är ett eftertraktat samlarobjekt.
Nästan lika svår att att hitta är gruppens andra album, White Lady. Men den har inget med den berömda liveplattan att göra. Badger bytte på kort tid nämligen spår helt och hållet, här handlar det i stället om luftig jazzrock och vissa svårfångade inslag av sydstatsrock.

Lite som Steely Dan, men inte lika stilsäkert. Förmodligen beror det på Badgers rykte som progressivt rockband, men White Lady har också blivit något av ett samlarobjekt.

Jag kan tänka mig att en och annan som betalat dyra pengar för skivan blivit ordentligt besviken. White Lady har inte mycket med progressiv rock att göra.

Visserligen är det ganska snygg och trevlig musik bandet producerat på den här skivan också. Men jag misstänker att det är en klen tröst. För min del var det dock inte så.

Jag hade ingen som helst koll på Badger innan den här skivan dök upp i min väg. Den var en av flera när jag vid ett tillfälle köpte en bunt skivor obesett.

Det tog flera år innan jag fick höra talas om gruppens tidigare historia. White Lady och Badger var för mig länge ett ganska trevligt jazzrockgäng. Men så är det inte numera. Nu tycker jag bara det är konstigt.

Nr: 1893/2222

Provocerande av Springsteen

Hur tänkte de här då... - Del 7

Det här kan jag säkert få faen för...men jag kör ändå...

BRUCE SPRINGSTEEN – THE GHOST OF TOM JOAD - 1995

Känns det här igen? Fattig eländig pojke i misär - jobbar livet ur sig för ingenting - allt går åt helvete – och tar sen livet av sig (alternativt; tar livet av nån annan)...
Jo, det är grundprincipen bakom ett antal Bruce Springsteen-texter. Liknande saker finns på varenda album han gjort.
Det finns folk som påstår att The Ghost Of Tom Joad är ett fantastiskt album. Det är så känsloladdat, säger de och hänvisar till...(se ovan).

Jag har en annan uppfattning. The Ghost Of Tom Joad är ett enda segt malande i över 70 minuter, där det inte hjälper att Bruce Springsteen har viktiga saker att förmedla. Utan tvekan är detta hans mest politiskt kritiska skiva.

Ett problem är dock att det är svårt att skilja låtarna åt. Att han lirar munspel piggar dock upp...

Vredens druvor* är en av de viktigaste amerikanska romaner som skrivits. Men det här är låtmässigt provocerande.

Pittoreska Nebraska (Springsteens första på typ samma tema) hade åtminstone nyhetens behag och ett antal riktigt bra melodier. The Ghost Of Tom Joad har inte det.


Nr: 160/224 (CD)

* Tom Joad är en av karaktärerna i John Steinbecks roman Vredens druvor från 1939, som börjar med att Joad tillsammans med sin familj tvingas lämna hus och hem. Boken tar upp den fria kapitalismens baksida och var på sin tid en svidande kritik mot det amerikanska ekonomiska systemet, det som man i dag är på väg införa i Sverige. Så märkligt nog är Steinbecks roman precis lika aktuell och viktig nu för tiden...Det kan man dock inte säga om The Ghost Of Tom Joad. Har du inte läst boken, gör det!

Ventures gitarrdisco

Hur tänkte de här då... - Del 6 

Hur tänkte de här kan man verkligen fråga sig när det gäller den här LP:n.

NEW VENTURES – ROCKY ROAD – 1976

Jo, det är The Ventures som gjort den här skivan. Det gamla gitarrhjältarna levde även på 70-talet men kallade sig då New Ventures. Men här vete tusan om de inte hamnade alldeles fel. Det här är nämligen en disco-LP. Jäpp, du läste rätt, DISCO!
Jag vet inte alls hur våra gamla hjältar tänkte när de fick idén till den här plattan. Trodde de att det skulle gå att kombinera instrumental gitarrock med discorytmer?

Jag frågar mig igen...Trodde de verkligen det? Nej, det här är nog en av de allra hemskaste LP-skivor jag någonsin hört. Och jag har hört mycket konstiga, udda och märkliga LP-skivor.

Och jag undrar vad Glenn Miller skulle sagt om han fått höra Ventures massakrera hans gamla evergreenörhänge Moonlight Serenade.

Ur ren discosynpunkt kanske Rocky Road inte är så jättevidrig. Den låter ungefär som alla de där samlingsplattorna med anonyma discolåtar som samlades i drivor i reabackarna redan på 70-talet.

Möjligtvis kan det här vara en LP riktigt insnöade discofanatiker kan uppskatta. Och extrema samlare av The Ventures bör så klart ha den i sin samling.

För min del kommer detta alster att förpassas ur samlingen så fort som möjligt.

Nr: xxx/utrensad ur samlingen

Romantics gick över gränsen

Hur tänkte de här då... - Del 5

Det är kul till en viss gräns, men sen kan det bli för mycket...hår...om inte annat...

ROMANTICS – RHYTHM ROMANCE – 1985

Den stora grejen med Romantics var nog allt hår och läder. De började lite försiktigt, men på Rhythm Romance från 1985 tog de hela steget ut. Det är MASSOR av läder och VÄLDIGT mycket hår.

Ja, garva du. Men 1985 var det riktigt, riktigt fräckt. Och väldigt inne. Att komma till krogen utan röd läderslips gick inte...
Frågan är dock om inte Romantics gick lite för långt med Rhythm Romance, inte bara vad det gällde sitt utseende. Deras en gång lite småtuffa amerikanska powerpop har här förvandlats till något som är betydligt mer AOR än powerpop och new wave.

Romantics påminner på Rhythm Romance alltså ganska mycket om band som REO Speedwagon, Journey och Foreigner. Det stora problemet med LP:n är dock att det nog inte finns en enda riktigt bra låt.

Så nej. Det vete tusan om den här plattan har nån plats i min samling längre. Ska fundera på om den ska bort eller inte.

Nr: 1121/2222

lördag 23 februari 2013

Skruvat och våldsamt av Nina Hagen

Hur tänkte de här då... - Del 4

Nåt sånt här chockartat hade Nina Hagen haft på gång länge...men jag blev helt ställd...

NINA HAGEN – NUNSEXMONKROCK - 1982

Jag tänkte först skriva att det behövs starka nerver för att lyssna på Nina Hagens album Nunsexmonkrock. Men jag tror inte det räcker...
Helt klart är Nunsexmonkrock något av det mest skruvade och vilda jag hört. Tänk Lou Reeds Metal Machine Music från 1975, långt utanför gränserna för David Bowies Low, en mer musikalisk variant av Poly Styrenes X Ray Spex och Björk på speed. Då får man den här LP:n Nunsexmonkrock.

Det är den första skiva Nina Hagen spelade in utanför Tyskland, närmare bestämt i New York. Men skillnaden mot tysklandsinspelade föregångaren Unbehagen är egentligen liten. Möjligtvis kan man hävda att den här plattan är hårdare producerad.

Här finns massor av ”over-dubs” där man på samma gång hör minst fyra variationer av Ninas röst, allt från joddling till vrål och skrik och textrader på både tyska och engelska. Låten Dread Love är ett exempel.

Som om det inte räckte med musiken för att göra folk galna...Nina Hagen passar dessutom på att driva med allt hon kommer åt, från new age-rörelsen till droger, kyrkan och UFO-entusiaster.

Nunsexmonkrock är rolig att lyssna på för en gammal popnörd. Nina Hagen snor nämligen friskt från både samtida syntrock och new wave till Jimi Hendrix och klassisk musik.

Min absoluta favorit är Iki Maska där Nina Hagen mellan alla tjut, joddlingar och höga toner får in några rader från O Sole Mio...

Nr: 1357/2222

Kitschig spansk discopop

Hur tänkte de här då – del 3

Eurodiscon blev Europas svar på disco och funk. Hur folket bakom Santa Esmeralda tänkte är glasklart, men nu för tiden verkar det rätt konstigt...
Den riktiga frågan är kanske: Hur tänkte jag när jag köpte den här...


SANTA ESMERALDA – HOUSE OF THE RISING SUN - 1978

Silver Convention, Boney M, Baccara, Amanda Lear...de europeiska discodivorna var egentligen inte särskilt många på 70-talet. Disco var främst en amerikansk sak.
Spanska Santa Esmeralda var ett sätt för européerna att möta den amerikanska dominansen. Gruppen blandade latinomusik, flamenco och salsa med discobeat och fick på så sätt fram ett ganska originellt eurosound.

Deras stora grej var att leta upp gamla 60-talsklassiker... Santa Esmeralda fick en stor hit 1978 med Animals gamla Don´t Let Me Be Misunderstood. Uppmuntrade av de framgångarna fortsatte de sen att göra flera LP-skivor på samma tema, latinomusik, disco och 60-talspop...

House Of The Rising Sun är gruppens tredje platta och även denna gång alltså en gammal Animalslåt (nåja...i alla fall en låt som Animals hade spelat in).
Om det blev nån större hit bland det glittriga folket i stroboskopljuset och discokulorna vet jag inte. Nu för tiden låter det ganska märkligt, både roligt, fånigt och (faktiskt) ganska fräckt. Men mest misstänker jag att det bara är kitsch...

Nr: xxx/2222 (utrensad)

Paul McCartney och Kraftwerk

Hur tänkte de här då... - Del 2

Så här illa kan det gå när man känner sig tvungen att göra precis samma sak som alla andra...

PAUL McCARTNEY – McCARTNEY II – 1980

Vad har vi här då? Ett synthalbum med Paul McCartney! Men lelle vännen, hur kunde det gå så illa...?
Nej, McCartney II är inte nån av mina favoritskivor. Det har hänt mer än en gång att jag stängt av efter bara några låtar. Och sen har jag försökt igen...med samma resultat...

Jag anar att Paul McCartney var väldigt trendkänslig. På skivan innan, Back To The Egg testade han både punk(!) och disco som var väldigt inne i slutet av 70-talet. Det gick inte särskilt bra. Förmodligen insåg han det också.

McCartney II är i stället ett experiment med new wave (bra så långt), synthpop (!) och elektro (?)... Inte lika bra alltså. Så det säger sig själv, den här skivan kan man med gott samvete undvika.
Men sen måste jag lägga till den här funderingen. Paul McCartneys skivor brukar nästan alltid klara sig ändå, hans känsla för bra popmelodier är ju dokumenterad.

Men inte på den här skivan. Jag hittar inte ett enda intressant spår. Möjligtvis kan skivan vara spännande att spela om man vill höra Paul McCartney försöka låta som Kraftwerk...

Jag känner mig lite elak nu. McCartney är ju en av mina husgudar. Men vad ska jag göra?

Nr: 915/2222

Fox märkliga musik

Hur tänkte de här då... - Del 1

Ja, det kan man verkligen fråga sig. Detta är en mycket märklig LP som inte har mycket gemensamt med de två mindre hitsinglar som först fick folk intresserade av Fox.

FOX – FOX - 1975

Visst är det kul när man hittar popmusik som går utanför de vanliga ramarna. Sånt man inte kan sätta nån etikett på och katalogisera som pop, psykedelia eller nåt annat. Brittiska 70-talsbandet Fox är ett sådant gäng.

Jag vet inte riktigt vad det är de vill göra, bara att de förmodligen är ganska ensamma om det. Möjligtvis skulle man kunna kalla deras musik vanlig 70-talspop med inslag av schlager(!), för Middle Of The Road-känslan finns där...
...Om det inte vore för att Fox på sina ställen låter som ett jazzband...med rötterna i blues och country.
...Och på ett annat som de inte gjort annat än lyssnat på gamla Jefferson Airplaneskivor...
...Eller att Fox ibland låter precis som 10cc...
...Och att sångerskan Roosha har en mycket udda och spännande röst.

Skumt!

Men jag tycker att den där märkliga mixen funkar rätt bra nu för tiden, och jämför gärna Fox med nutida band som Moloko och liknande, men utan elektronik.

1975 gick det dock inte alls hem. Fox hade då haft två relativt stora singelhits, Imagine Me Imagine You samt Only You Can, som båda gick rätt högt upp på englandslistan.

Den här plattan skulle bli den storartade uppföljaren...men blev det inte alls. Båda låtarna är med på den här LP:n, men de skiljer sig rätt ordentligt från de övriga, som var lite väl knepiga för 70-talspubliken, som hade fullt upp med att försöka förstå vad Steve Harley höll på med...

Aha, där har vi det! Fox har en del likheter med Cockney Rebel. Så är det.

Nr: 1487/2222

Detta band ska inte blandas ihop med The Fox från Brighton, som några år innan gjort en eller två halvskumma psykedeliska plattor.

Hur tänkte de här då...

Har du också råkat ut för LP-skivor där du blir överraskad av hur det låter.

Att Paul McCartney på 80-talet skulle få för sig att ge sig på synthpop...
...eller att gamla hederliga gitarrgänget Ventures helt plötsligt lirade discomusik...
...där frågan ”Hur tänkte de här då” är väldigt berättigad...och ett ganska intressant ämne för en temahelg...
Det finns massor av exempel. Under lördagen och söndagen ska jag presentera några sådana LP-skivor som jag stött på den senaste tiden...och där jag efter att ha lyssnat på dem...suttit och kliat mig i huvudet och mest funderat över vad det var jag egentligen har varit med om.

Det blir en ganska märklig blandning, allt från folkrock till krautrocksinfluenser och disco.

Fox märkliga musik (Fox - Fox)
Paul McCartney och Kraftwerk (Paul McCartney - II)
Kitschig spansk discopop (Santa Esmeralda - House Of The Rising Sun)
Skruvat och våldsamt av Nina Hagen (Nina Hagen - Nunsexmonkrock)
Romantics gick över gränsen (Romantics - Rhythm Romance)
Ventures gitarrdisco (New Ventures - Rocky Road)
Provocerande av Springsteen (Bruce Springsteen - The Ghost Of Tom Joad)
Från progg till jazzrock (Badger - White Lady)

fredag 22 februari 2013

Lemon Pipers psykedeliska pop

LEMON PIPERS – GREEN TAMBOURINE – 1967

Bubblegum Pop, eller tuggummipop, blev en kortlivad men ganska rolig företeelse i USA i slutet av 60-talet. Det var när amerikanska band försökte kopiera de (bättre) brittiska beatpopbanden som den mer eller mindre uppstod av sig själv. Låtar med namn som Rice is Nice, Chewy Chewy, Jungle Jelly och Yummi Yummi Yummi låg på topplistorna en kort tid, sen dog genren ut av sig själv.
Flera av de där banden var förmodligen skapelser av skivbolag som ville haka på en lönsam trend. Kanske var det därför grupperna som dök upp egentligen inte var särskilt bra...

Det kan man däremot inte säga om Lemon Pipers, som nog måste anses vara ett av de bättre, eller rent av det allra bästa. Det var nämligen redan ett riktigt band med egna ambitioner när de kom till Buddah Records.

Men Lemon Pipers planer stämde nog inte med vad skivbolaget ville ha. Bandet ville lira psykedelisk rock och sneglade på storheter som Byrds, Jefferson Airplane och Doors. Men det blev tuggummipop...
Green Tambourine är gruppens första LP och en av de klarast lysande stjärnorna på den lilla rosafärgade bubblegumpophimlen. Här finns låtar som Green Tambourine, som än i dag tål att spelas, och skivans största hit Rice Is Nice.

En rolig ”detalj” är att Buddah Records inte lyckades sudda ut Lemon Pipers musikaliska egenheter fullständigt. Så här blandas friskt mellan lättsmält 60-tals radiopop och psykedeliska toner.

Kul är det också att den här LP:n såldes väldigt billigt i Sverige redan i början av 70-talet. Det var nästan så skivhandlarna kastade den efter folk (nä, det gjorde de inte, det var snåla på den tiden också).

Jag köpte mitt exemplar, en ny skiva, för bara fem spänn i en av Jönköpings, på den tiden bättre skivaffärer. Den går förresten att köpa rätt billigt nu för tiden också. Jag har sett den såld på Tradera för bara ett par kronor.

Nr: 1208/2222

torsdag 21 februari 2013

Fyllesjuk och ångerfull

STEVE HARLEY – HOBO WITH A GRIN - 1978

Det är lätt att tolka Steve Harleys album Hobo With A Grin som ett misslyckande. Cockney Rebel hade kraschat, Steve Harleys ändlösa party var över och där stod han ensam kvar, fyllesjuk och ångerfull med rödsprängda pulserande ögonglober. Nej, 1978 var det inte många som trodde på någon ny Timeless Flight, Psychomodo eller Make Me Smile.
Men jag vill nog påstå att Hobo With A Grin är bättre än sitt rykte. Det är sant att den vilda festen var över. Det är nog också sant att Steve Harley  bränt sitt ljus i båda ändar de där hejdlösa åren i mitten av 70-talet.

Det är nog dessutom sant att de vilda ideérna inte fanns där på samma sätt. Hobo With A Grin har inte mycket med de tidigare skivorna att göra.

Helt klart är också att Steve Harley i slutet av 70-talet inte kunde konkurrera med de nya brittiska new wave-stjärnorna, Elvis Costello, Graham Parker, Joe Jackson.

Trots det gillar jag den här skivan. För här möter man en nästan helt ny Steve Harley, eftertänksam, allvarlig och mer försiktig i sina uttalanden, även om han inte kan låta bli glam- vaudevilleteatern helt och hållet. Kanske skulle man kunna mena att han mognat.

Det här är ingen skiva som sätter sig vid en första lyssning. Men orkar man lyssna upptäcker man att Hobo With A Grin är betydligt mer personlig än något annat Harley gjort tidigare.

Den hjärtslitande balladen Living In A Rhapsody är jag lite extra svag för. Detta är en ärlig och – faktiskt – vänlig skiva.

Däremot förstår jag inte alls varför han gav sig på Temptations gamla hit I Wish It Would Rain. Men det kanske bara var terapi för att komma över Mr Raffles, Sebastian och Love Is A Primadonna...

Nr: 1615/2222

onsdag 20 februari 2013

Kashmirsoundet lurar i bakgrunden

ROBERT PLANT – PICTURES AT ELEVEN - 1982

Robert Plant utan vapendragaren Jimmy Page, skulle det funka? Jo, absolut. Pictures At Eleven gick upp så hög som till andra plats på englandslistan 1982. Något som egentligen är ganska märkligt.

Det är knappast vad man skulle kunna kalla en ”kommersiell” skiva. Men å andra sidan...det var väl nästan självklart att Plants första soloalbum efter Zeppelin skulle bli en storsäljare.
Men det är inte den skiva jag räknade med. Min första tanke är att Robert Plant här ville göra något helt eget och struntade fullständigt i vad folk skulle tycka..

 Men jag tror ändå att det här var en skiva de allra flesta Led Zeppelin-fans blev mycket nöjda med. Trots att Jimmy Page inte var med. För det går inte att komma ifrån att Plants röst är likhetstecken med Led Zeppelin.

Och det går inte heller att komma undan att ”Kashmir-soundet” ligger där i bakgrunden och lurar. Slow Dancer till exempel, som jag utan att tveka (om jag inte visste) skulle hävda att det var en Zeppelin-låt.
Men sen kommer vi till den tråkiga biten. För en sån finns det nästan alltid när det handlar om gamla rockhjältar som ger sig ut på egna äventyr.

Pictures At Eleven låter enligt min mening rätt illa vad det gäller ljudet. Soundet känns både instängt och lite unket. Överproducerat är kanske ett bättre ord. Det är väldigt mycket ljud hela tiden...vilket gör detta till en, i längden, svårlyssnad LP som, när den är slut, inte lämnar särskilt många positiva spår efter sig...bara lättnad.

Sen hade det nog inte skadat om Plant åtminstone försökt vara lite mer ”kommersiell”. Låtarna är generellt inte särskilt starka.

Nr: 970/2222

tisdag 19 februari 2013

Mad Shadows är en konstig platta

MOTT THE HOOPLE – MAD SHADOWS - 1970

Mad Shadows är en konstig Mott the Hoople-platta. Jag får inte nåt grepp på den. Varenda gång jag tror jag hajat vad Mott försökte göra dyker det upp nån ny  skum vinkel man inte tänkt på.
På den tiden, i början av 70-talet, räknade vi aldrig med Mad Shadows. Den passade liksom inte in ihop med superdunderskivorna Mott, The Hoople eller All The Young Dudes, de där alldeles lysande glamrockplattorna från början och mitten av 70-talet.

Mad Shadows har inget med glamrock att göra. Det går inte heller att få ihop den med Mott the Hooples halvt om halvt misslyckade debutskiva från 1969.

Den har inte mycket av det där stökiga rocksoundet som Hunter och Ralphs försökte med då. Mad Shadows verkar vilja ta en annan väg.
Den har inte så mycket med ”countryplattan” Wildlife eller Brain Capers, också en av de där tidiga, att göra heller. Mad Shadows var kanske ett stickspår?

Ett försök att hitta en annan väg...vilket nu för tiden naturligtvis är skit samma... Det var inte Mad Shadows som gjorde Mott the Hoople till Bowies gullgrisar.

2013 kommer jag dock lite bättre överens med den här LP:n. Just nu är det faktiskt den Mott the Hoople-skiva som jag trivs bäst ihop med just nu.

Det gör inte så mycket att den är ”konstig”. Det hänger inte på Walking With A Mountain. Snarare handlar det om låtar som Thunderbuck Ram och coola When My Minds Gone. Och det hänger mer på Ian Hunter än på Mick Ralphs...

Nr: 1081/2222

måndag 18 februari 2013

Gimmicks of Sweden

GIMMICKS – GIMMICKS OF SWEDEN - 1972

Ibland känns det som jag inte har koll på nånting. Den här LP:n, Gimmicks Of Sweden, var jag på väg att göra mig av med utan att ens lyssna på den. Jag hade nån svag förnimmelse om nån melodifestival eller nåt sånt...
Vid en senare koll visade det sig stämma. Gimmicks var med i en svensk melodifestival i mitten av 70-talet med låten Sången lär ha vingar. Men nu går jag historien i förväg.

I slutet av 60-talet var nämligen Gimmicks ett mycket aktat band internationellt. De var en tid inne på progressiv jazzrock men det var med sina svenska tolkningar av främst brasiliansk samba som gruppen blev välkänt över hela världen.

Gimmicks gjorde då ett antal LP-skivor som inte uppmärksammades särskilt mycket i Sverige, bland annat ”min” platta, Gimmicks Of Sweden, 1972. Det är ju så det fungerar. Cardigans blev ju aldrig särskilt stora i Jönköping...inte förrän de slog igenom i USA...
De där tidiga Gimmicks-skivorna är nu för tiden därför synnerligen eftertraktade samlarobjekt för skivsamlare över hela världen. Både för att de är ganska ovanliga och för att Gimmicks musik nu äntligen fått lite upprättelse (i Sverige).

Jag måste säga att Gimmicks mix av jazz-, jazzrock och latinamerikanska rytmer är spännande. Jag förstår att internationellt är det än mer exotiskt, ett band från norra Europa som lirar samba med en egen lite nordisk jazztwist...

Gimmicks Of Sweden är både behaglig och underhållande lyssning. Så den här LP:n kommer garanterat att stanna kvar i min samling. Lite koll måste man ha.

Nr: 221/2222

söndag 17 februari 2013

Till dövheten skiljer oss åt

Eftersom jag skrev om Slades comeback 1981 tidigare idag känns det ganska naturligt att följa upp med den här, gruppens andra från 1981.

SLADE – TILL DEAF DO US PART - 1981

Till Deaf Do Us Part är en LP Slades fans gillade stenhårt, men som inte uppskattades lika mycket av kritikerna. Musiken är stenhård också förresten. Aldrig har väl Slade varit mer metal än här. Kanske var det därför skivan aldrig fick något större erkännande.
När jag för ganska länge sen skrev om Whatever Happenend To Slade, som var inledningen till Slades övergång från glamrock till hårdrock, nästan metal, var jag ganska elak och tyckte väl rent allmänt att hårdrock inte funkade riktigt ihop med Slade.

Uppfattningen om den skivan har jag inte ändrat, jag gillar den fortfarande inte. Till Deaf Do Us Part är mera av Whatever..., men jag tycker den är bättre, mycket bättre till och med. Framför allt hänger det på låtmaterialet. Men det säger jag inte enbart på grund av hitlåten Lock Up Yer Daughters. Det finns flera riktigt bra grejer här.

Men för dem som kommer ihåg Slade för deras 70-talare, Get Down And Get With It, Mama Weer All Crazee Now, Gudbuy t´Jane och de där, kan nog den här skivan vara ganska svårsmält.

Noddy Holder vrålar så klart som han alltid gjort, men det är bra mycket mer metal på Till Deaf Do Us Part än på någon annan Slade-platta, Whatever Happened To Slade inräknad.

Och vad det gäller Slades kvaliteter som metalband (nästan) ger jag mig efter den här. De gör det riktigt bra. Jag skulle nog kunna gå så långt att jag hävdar att Till Deaf Do Us Part är en underskattad LP.

Om jag ska ägna mig åt lite historik kan jag ju alltid berätta att Till Deaf Do Us Part var Slades ”riktiga” comebackalbum efter ett antal år på rockmusikens bakgård. Vändningen kom när de fick hoppa in och ersätta Ozzy Osbourne på musikfestivalen i Reading 1980 och gjorde dundersuccé. Efter det var de snabba med att ge ut skivan We´ll Bring The House Down, som till vissa delar byggde på den helt misslyckade Return To Base, 1979. Till Deaf Do Us Part blev uppföljaren med helt nytt material.

Sen gillar jag skivomslaget. Det är hemskt! Och väldigt mycket mer innovativt än det omslag CD-skivan fick (se bild).

Och så är detta en ganska svårfångad LP. Den brukar bli ganska dyr när den vid något sällsynt tillfälle finns ute till försäljning. Sånt är så klart ganska kul.

Nr: 2062/2222

Slade kom tillbaka

SLADE – WE´LL BRING THE HOUSE DOWN - 1981

We´ll Bring The House Down var Slades (första) stora comeback 1981. Efter ett antal år på botten av rockträsket kom 70-talets roligaste glamrockband tillbaka.
Det var på en festival 1980 i Reading, England, det hände (Det har förresten getts ut en liveinspelning från den konserten)*.

LP:n We´ll Bring The House Down, som sen dök upp, var väldigt mycket bättre än det Slade gjort åren innan. Men receptet var också väldigt enkelt.

De tog helt enkelt de bästa låtarna från skivan före, Return To Base (med tanke på hur många som köpte den skivan tänkte de väl att det inte spelade nån roll, ingen hade ju hört låtarna ändå...), snyggade till dem och slängde in en bunt nya. Det blev We´ll Bring The House Down. Och fansen jublade.

För egen del jublade jag bara lite lagom. För mig kändes We´ll Bring The House Down som ett lite för enkelt grepp. Det är vanlig boogierock - vilket Slade naturligtvis gör väldigt bra, men...

Sånt gjorde ju Slade redan i början av 70-talet. Den här skivan ligger till exempel inte alls långt från Slayed...som var ganska så mycket bättre!

Men ändå. Det går inte att låta bli att tycka om Slade. Noddy Holder kunde vråla 1981 också. Och sen skulle ju Slade följa upp den här skivan med en riktig rockrökare som förlät precis allt.

Nr: 1752/2222

* Här har jag ändrat i texten. Skrev först att de öppnade med We´ll bring The House Down. Det visade sig vara gamla klassikern Take Me Bak ´Ome. Rätt ska vara rätt. Se kommentarer.

lördag 16 februari 2013

I brist på bröd får man äta limpa

CRIPPLED BLACK PHOENIX – (MANKIND) THE CRAFTY APE - 2011

En första lyssning säger att Crippled Black Phoenix är överväldigande. Det handlar om malande tung post-progrock med aningar både från Pink Floyd och Yes och på rocksidan...tja, Led Zep* kanske... Det låter faktiskt förbannat bra! Och låtarna är långa, texterna kryptiska och svårtydda. Kan det bli bättre?
Lätt sardoniskt** påstår jag dock att den där första glimrande sensationen är övergående. Crippled Black Phoenix klarar inte att hålla samma höga klass hela vägen.

När detta mastodontiska konceptalbum i tre akter till slut är över har det på något enstaka ställe lämnar efter sig en lite halvunken doft av kalkonfilm från det sena 60-talet, gammal science-fiction närmare bestämt (Ni som en gång i tiden såg tv-serien med rymdskeppet Orion vet kanske vad jag talar om? Rymdpatrullen hette serien och var en föregångare till Star Trek. Den har numera fått kultstatus...). Detta gäller dock bara delar av albumet.
Men jag ska inte ta ifrån Crippled Black Phoenix deras storhet. The Crafty Ape är ändå något av det bästa jag hört i den här genren på länge.

Jag kan inte anklaga de här domedagspoeterna för att ha gjort ett dåligt jobb, tvärtom. Musiken känns väl genomtänkt, genomsyrad av både mysticism och ett visst mått galenskap. Och de har inte gått i Yes gamla falluckor med oändliga – och fullständigt meningslösa – vindlande melodislingor.

Det är ny musik, fräscht och kaxigt. Så visst, den här plattan spelar jag gärna. I brist på bröd får man äta limpa, som farsan alltid sa...

Nr: 2063/2222

* Men så mycket Led Zeppelin som det påstås i vissa andra recensioner tycker inte jag att det är.
** Det är en tendens jag har...att behandla ”nya” band som går i de gamlas fotspår lite väl kritiskt. Jag vet!

Black Mountains frestelse

BLACK MOUNTAIN – IN THE FUTURE – 2008

Det måste vara oerhört irriterande för ett nutida progressivt rockband, som vill kallas nyskapande, att jämföras med gamla storheter. När Allmusic.com recenserar Black Mountains album In The Future från 2008 drar de sig inte för att damma av Black Sabbaths första, Hawkwind, Eloy, Jefferson Airplane, Led Zeppelin och för säkerhets skull Jethro Tull.
En sån innehållsdeklaration är givetvis något som får det att vattnas i munnen på gamla rockers. Låt mig också lägga till en dos Tom Petty (!) och lite av den där överdistade ljudbilden hos Kyuss och Fu Manchu...Visst låter Black Mountain frestande?

Om vi släpper det där med gamla referenser kan jag bara konstatera att In The Future, trots sin späda ålder, är en förbannat bra progressiv hård rockplatta med ett gäng kanadensare som både har historien klar för sig och har stakat ut sin egen väg.

Men de var knappast gröngölingar när plattan kom ut. Bandet bildades 2004 i Vancouver och det här är den andra fullängdaren. In The Future blev gruppens stora genombrott, sägs det. Black Mountain har släppt ett par skivor senare också.
Så jodå, den här skivan kan även en gammal övervintrande hårdrockare ha ganska kul ihop med. Riffen är blytunga och det riktigt smattrar i högtalarna när Black Mountain öser på.

Men det mest läckra är att de aldrig blir enformigt tjatiga utan också kan konsten att variera. Det är där jämförelserna med Tull, Airplane och Tom Petty kommer in.

Nr: 2060/2222

fredag 15 februari 2013

Ett riktigt musikaliskt experiment

UNITED STATES OF AMERICA – 1968

Den här skivan blev utvald till boken 1001 album du måste höra innan du dör. Men det är nog inte nödvändigt att höra den...om man inte är väldigt inne på psykedelisk rock från det sena 60-talet.

Det är förresten märkligt vad tiden förändrat synen på den här skivan. När detta musikaliska experiment pressades på vinyl var ingen särskilt intresserad. Den betraktades för precis det den var – ett udda experiment.
United States Of America är nämligen ett musikaliskt experiment i dessa rätta bemärkelse, utförd av en lärare och ett antal ”fritt tänkande” musikstudenter på ett kaliforniskt universitet* i slutet av 60-talet.

Vad experimentet gick ut på har jag aldrig fått kläm på, men de medverkande fick ansvara för var sitt avsnitt av inspelningen. Därför är det en samling ganska spretiga saker på skivan...samtidigt som man nog skulle kunna hävda att det är ett konceptalbum. Det fanns aldrig någon tanke om att det skulle bli någon fortsättning, vilket det inte heller blev**.

Överraskande nog är United States Of America – skivan alltså, inte landet – en rätt intressant sak. Den spelades in sent 1967 och är därmed så klart synnerligen influerad av psykedelia.

På sina ställen kan man nog påstå att det låter som Jefferson Airplane möter Magical Mystery Tour och Grateful Deads acid-tests. Om det inte vore för alla andra konstiga inslag - som cirkusmusik, gregoriansk körsång, klassisk musik och diverse andra oväntade saker – skulle det nog kunna stämma.

Jag tror nog att man måste höra den här skivan själv för att förstå – eller försöka förstå. För egen del tycker jag att den är rätt spännande som historiskt dokument, men kanske inte så banbrytande viktig som det framställts.

Jag kan tänka mig att originalskivan är ohyggligt svår att få tag på. Själv har jag en reissue utgiven av brittiska Edsel Music 1987. Den duger åt mig.

Nr: 2059/2222

* Jag tror det var UCLA, men jag är inte säker.
** Däremot har jag någonstans läst att de gav sig ut på en kortare turné när skivan var inspelad.

torsdag 14 februari 2013

Stabil, mogen och säker

EKSEPTION – TRINITY – 1973

Ha! En riktigt bra Ekseption-skiva. Trinity är överraskande stark, stabil, mogen och säker. Jag har inte en aning om den här skivan räknas som en av holländarnas bättre, men jag gillar den. Men det är inte (som tidigare) särskilt mycket progressiv rock influerad av klassisk musik. Det är mer jazz med klassiska inslag.
Ekseption lämnade det där med rock mer och mer i mitten av 70-talet. Den här plattan är gruppens sjätte album och förmodligen det sista som man kan kalla ett riktigt Ekseption-album.

Efter den här skivan lämnade låtskrivaren, pådrivaren och pianisten Rick van der Linden gruppen. Varför har jag inte lagt ner någon energi på att ta reda på. Men om jag inte tar helt fel var det i samband med det han startade gruppen Trace.

Trinity är i vilket fall som helst skön lyssning. Soundet är förhållandevis tungt och massivt jämfört med gruppens tidigare skivor. Möjligtvis beror detta på att Rick van der Linden här använde sig av mellotron (för första gången?). Det ger musiken ett djup och bredd som den inte hade tidigare.
Jag tycker också valet av klassiska inslag är bra. Bachs välkända Toccata fungerar ypperligt, liksom Flight Of The Bumbe Bee av Rimsky-Korsakov. Men även valet att ge sig på en peruansk traditionell flöjtmelodi känns inte alls fel.

Ekseptions eget material håller också. Inte minst låten Smile, som förvånande nog är ganska mycket pop. På det hela taget en väl avvägd och varierad skiva som är underhållande hela vägen. Rekommenderas.

Nr: 1428/2222

onsdag 13 februari 2013

Svensk Pop är svensk pop

SVENSK POP - SAMLINGSALBUM - 1979

Lite okänsligt bildades det för några år sedan ett band som tog sig namnet Svensk Pop. De har dock inget med Svensk Pop att göra.
Svensk pop är naturligtvis också en benämning på svenska popartister...Håkan Hellström och Veronica Maggio ni vet... De har inte heller ett dugg med Svensk Pop att göra.

Det RIKTIGA Svensk Pop är alltså; Studio Bombadill, Klippan, Kloaak, Svenska Popfabriken...
Det där skapar så klart en del begreppsförvirring. Men när nån nämner Svensk Pop för mig kommer jag direkt att tänka på en bilkyrkogård (En alldeles sanslöst bra omslagsbild!).

Om jag skulle råka säga detta högt, skulle förmodligen en tredjedel inte fatta ett dyft, den andra tredjedelen skulle klassa mig som komplett galen och den resterande tredjedelen kanske skulle nicka och lee igenkännande. Nej, inte så många...hälften av den där sista tredjedelen kanske...
Så här är det: Svensk Pop heter den sjunde skivan som gavs ut av Svenska Popfabriken i Klippan, och den allra första LP:n som såg dagens ljus på orten, 1979.

För min del var detta det första tecknet på att det gjordes spännande popgrejer i nordvästra Skåne. Det var en samlingsplatta från de första banden i Klippan, som i slutet av 70-talet helt plötsligt blev den hetaste popstaden i Sverige.

Ni ska veta att skivan var ohyggligt svår att få tag på för oss som bodde i norra Småland. Men den kom hit tack vare goda kontakter i Helsingborg.

Det har gjorts massor av såna skivor efter det, från nästan varenda ort med bara lite självaktning. Av nån anledning fick jag en sådan cd-skiva skickad till mig från Olofström för några år sen...).

Men det var skillnad med Svensk Pop. Vilka lysande band! Torsson, Kriminella Gitarrer, Noise (rättstavat!), The Push.

Och vilka låtar. Torssons sagolikt geniala Klippans centrum, Noiselåtarna Jag har det bra och Högervind, The Pushs rootreggae från Perstorp och Kriminella Gitarrers minst sagt buse- och snorvalpsattityd i Knugen skuk.
Vad gäller Noise måste jag bara citera en artikel i musiktidningen Now & Then, skriven av Hans Olofsson.

"Tyvärr blev detta stundtals ljuvliga popband mer känt för sitt namn än för sin musik. Anledningen är ju inte helt okänd, men vad tror ni en Noice-skiva är är värd och vad tror ni en Noise-skiva är värd? Det handlar säkert om en skillnad på hundralappar (man får förmodligen betalt för att köpa en Noice-platta). Det var inte heller bara namnet på grupperna som var förvillande lika; även Perstorps-Noise bestod av slynglar. Skillnaden var bara att de senare hade talang”.

I samma artikel finns också en ingående beskrivning av Klippanpopen och dessutom en komplett diskografi. Det är bättre att du läser den än att jag ska upprepa en massa självklarheter. Så gör det! Huvudsaken är att du nu vet vad Svensk Pop är.



Nr: 17/2222