JACKSON BROWNE – JACKSON BROWNE – 1972
Jackson Browne hade mycket att säga 1972. Han gjorde redan då ordrika låtar och långa berättande texter. Och han gjorde det så bra.
Men nu är inte hans debutplatta ett sånt där album som oförfärat kastar sig över folk och begär uppmärksamhet. Det är en skiva som måste få tid att växa. Då blir den fantastisk. Tar man inte den tiden blir det bara ett singer/songwriter-album i mängden.
Efter antal dammiga år i skivhyllan dök den här LP:n upp igen. Det är nog 25 eller 30 år sedan jag spelade den sist. Att sånt händer misstänker jag är samma fenomen som hur glaciärer fungerar. Saker som varit försvunna sedan urminnes tider visar sig helt oväntat i de massiva ismassorna.
Det kan också vara så att skivsamlingen har blivit lite för stor och ogreppbar när man vill jämföra den med en glaciär...men det tar vi en annan gång...
Det var med viss tveksamhet jag spelade skivan igen. Och det var nästan så att det kunde blivit bara en lyssning. Det var nära att jag avfärdade Jackson Browne som ganska tråkig. Men så blev det inte.
Jag spelade skivan ett par gånger till och lät sen musiken vara på i bakgrunden medan jag höll på med annat. Och tur var väl det.
Efter de där första lyssningarna visade sig plötsligt det där som gjort kritiker och musikkännare i alla tider lyriska. Den här skivan hyllas nämligen av nästan alla.
Själv satt jag med tårar i ögonen och sjöng med. Jackson Browne var bara 23 år när han spelade in den här plattan. Men det är elegant, känslosamt och mycket, mycket vackert.
Jackson Browne lyckas, trots sparsamt komp med egentligen bara sin gitarr, piano, försiktiga trummor, bas och en gråtmild violin, att skapa en helt egen värld av musik.
Det här är en LP jag verkligen kan rekommendera. Särskilt för dem som gillar tidig amerikansk västkustrock och folkrock. Jackson Browne jämförs ofta med Eagles och andra storheter.
Sen måste jag klargöra en sak. Namnet på skivan är det jag angett och inget annat. Vissa kallar den Saturate Before Using och jag tror till och med det finns en CD-utgivning som fått det namnet.
Men det är ett missförstånd. Omslagsbilden är nämligen en bild på en vattensäck och på denna säck står texten ”Saturate before using”, men det har inget med skivans namn att göra.
Nr: 493/2222
Jackson Browne hade mycket att säga 1972. Han gjorde redan då ordrika låtar och långa berättande texter. Och han gjorde det så bra.
Efter antal dammiga år i skivhyllan dök den här LP:n upp igen. Det är nog 25 eller 30 år sedan jag spelade den sist. Att sånt händer misstänker jag är samma fenomen som hur glaciärer fungerar. Saker som varit försvunna sedan urminnes tider visar sig helt oväntat i de massiva ismassorna.
Det kan också vara så att skivsamlingen har blivit lite för stor och ogreppbar när man vill jämföra den med en glaciär...men det tar vi en annan gång...
Jag spelade skivan ett par gånger till och lät sen musiken vara på i bakgrunden medan jag höll på med annat. Och tur var väl det.
Efter de där första lyssningarna visade sig plötsligt det där som gjort kritiker och musikkännare i alla tider lyriska. Den här skivan hyllas nämligen av nästan alla.
Själv satt jag med tårar i ögonen och sjöng med. Jackson Browne var bara 23 år när han spelade in den här plattan. Men det är elegant, känslosamt och mycket, mycket vackert.
Jackson Browne lyckas, trots sparsamt komp med egentligen bara sin gitarr, piano, försiktiga trummor, bas och en gråtmild violin, att skapa en helt egen värld av musik.
Det här är en LP jag verkligen kan rekommendera. Särskilt för dem som gillar tidig amerikansk västkustrock och folkrock. Jackson Browne jämförs ofta med Eagles och andra storheter.
Men det är ett missförstånd. Omslagsbilden är nämligen en bild på en vattensäck och på denna säck står texten ”Saturate before using”, men det har inget med skivans namn att göra.
Nr: 493/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar