The Musical Box: september 2010

tisdag 28 september 2010

Svavelosande rock från Birmingham

När Kir var en storsäljare på Systemet och 6:ans buss gick mellan Ekhagen och Bymarken dök Steve Gibbons Band upp från ingenstans. Fast jag var övertygad om att Gibbons kom från samma ställe som Kir, direkt från helvetet.

Gibbons var en svavelosande djävul med magiska och farliga texter, framspottade med en cigg nonchalant hängande i mungipan. Kir smakade fan.
Musiken kom direkt från 50- och 60-talen men hade förädlats och formats av Steve Gibbons på små ruffiga pubar på Birminghamns bakgator. Det märks inte minst på de tidiga plattorna.

Men soundet på LP:n Down in the Bunker var svettigt och påträngande. En renrakad och vass Steve Gibbons, en tuff och trendig bandledare som vägrade kompromissa. Plattan slog ner som en rökgranat sommaren 1978 med knivskarpa låtar som Any Road Up, Down in the Bunker och No Spitting on the Bus*. De etsade sig fast i bakhuvudet.

Steve Gibbons var ingen nykomling. Inte en av nya vågens gullgossar. Han var redan på 70-talet en rutinerad rockveteran i Birmingham. 1960 sjöng han i gruppen Dominettes, som 1963 bytte namn till the Uglys.

När detta mytomspunna band försvann tillbringade Gibbons första halvan av 70-talet med att lira rock på sjabbiga pubar i Birmingham tillsammans med spillrorna av Idle Race. Så om något ska kallas pubrock är det väl det här.

Han hade kanske gjort det fortfarande om inte The Who-managern Peter Meaden råkat halka in på ett av de där rökiga haken för en pint när Gibbons stod på scenen.

Med hans hjälp gav gruppen ut sin första platta, Any Road Up 1976 och befann sig snart på samma scener som ELO och andra storheter. Det brittiska svaret på Bob Seger, lanserades han som i USA och blev omåttligt populär med sitt andra album, Rollin´ On 1977.

Men Steve Gibbons lirade inte gubbrock som Seger, tack och lov. Det visade han med Down in the Bunker 1978. Här stod birminghamrockaren på topp med sin cyniska och iskallt hänsynslösa rock. Den blev hans krona på verket. Bättre än både kir och 6:an busslinje.

Steve Gibbons gjorde efter det ett flertal album, men inget i samma klass. Snart 70-årige Gibbons är fortfarande i branschen. På 90-talet i the Dylan Project och på senare år i musikprojektet Brum Rocks tillsammans med gamla The Move-medlemmarna Bev Bevan och Trevor Burton. Steve Gibbons Band lär också göra en och annan spelning.

* Kopplingen mellan den låten och inledningen av min text var inte planerad, eftersom jag i vanlig ordning inte hade en aning om vad den här texten skulle handla om när jag började skriva. Det bara blev så...

Storstadsrock med attityd

söndag 26 september 2010

Ola Magnell och en kyrkokör

Konserten med Ola Magnell i Kristine kyrka blev häftig. Att få se den gamla proggaren lira uppbackad av en kör på 270 personer var en upplevelse.

Ola Magnell låter dessutom nästan exakt på samma sätt som han gjorde för 35 år sen, då hans första skivor kom ut och han var den stora idolen.

Sju låtar blev det för Olas del, Ett hus (skriven på uppmaning av av hans mor som tyckte att han flummade runt lite väl mycket på 70-talet), Lyckans länder, Tomma tunnor och Sorgesången i första avdelningen.
Efter pausen kom han tillbaka och gjorde tre låtar; Blues för Amadeus, Innan elden brunnit ut samt Nattens vind är hemlös.

Några favoriter 18

Kollade på seriefinalen i fotbollsfemman mellan Torpa FF och Egnahem igår. Torpa vann!
Det vete fan vad det har med det här att göra.
Hoppas du känner igen nån av de här låtarna Björn!


Photograph – Ringo Starr
Hoppa inte högt nu, men det här är bra. Ringo har fått mycket kritik I sina dar, men 1973 gjorde han en kanonplatta med hjälp av de övriga beatlarna. Photograph blev en av hitsinglarna och den är hur bra som helst. Kul pop helt enkelt.






Boureé – Jethro Tull
Ian Anderson gör Bach och skapar magi – igen. Ett instrumentalt stycke...utan motstycke. En tolkning som den gamle klassikern själv borde blivit nöjd med. Gjordes av Jethro Tull redan på 60-talet men lika bra fortfarande.

I Love You Much to Much - Santana
En sån där liten santana-pärla som hamnat i skymundan. Den här instrumentala låten finns på Zebop från 1981 och är fullt i klass med Europa, Jingo Lo Ba eller vilken annan santana-klassiker som helst. Sköna riff och en melodi där Carlos hittar hela vägen, som vanligt. Jag upptäckte den först då den fanns på på samlingsskivan Multidimensional Warrior, så där 30 år för sent...

lördag 25 september 2010

Too Old To Rock´n Roll

JETHRO TULL - TOO OLD TO ROCK´N´ROLL TOO YOUNG TO DIE - 1976

Too Old To Rock´n Roll, Too Young To Die är ett sånt där klassiskt uttryck som på något sätt förklarar hela rock´n roll-grejen. I min värld var det Jethro Tull och Ian Anderson som fastställde den sanningen, då de gav ut albumet med samma namn 1976.

Då hade nog åldern börjat bli ett problem för många rockers, som kanske tyckte de blivit för gamla för ungdomsrevolter, barrikader och sånt där.

De tyckte väl de var på väg att dinosaurieseras, i alla fall påstod stora delar av kritikerkåren det. Nu blev det väl inte så. De flesta fortsatte, på gott och ont.

Om det är därför vet jag inte, men Too Old To Rock´n Roll, Too Young To Die ger ett kluvet intryck. Plattans storhet är låten med samma namn, inget snack om den saken.

Övrigt material känns lite tunnt för att vara Jethro Tull. Det är väl inte för inte albumet anses vara ett av bandets svagare. Men för min del lyssnar jag gärna på låtar som From A Dead Beat To An Old Greaser, Salamander och Quizz Kid, de håller.

Sen kan man väl konstatera att det här är en typ av LP-skiva som blev allt vanligare på 80-talet. En bra låt – resten utfyllnad. Men jag tror inte att det var Tulls tanke bakom den här, det blev nog bara så. Ian Anderson var ju lite förtjust i koncept-album och kunde emellanåt veckla in sig rätt ordenligt.
Det här albumet är uppbyggt på en story i serieformat, som förresten finns på insidan av det utvikbara omslaget. Där ställs den åldrande rockstjärnan Ray Lomas inför det faktum att han blivit för gammal...

Det sägs att grundtanken var att det skulle bli en film av den storyn och att LP:n skulle vara något slags soundtrack. Det kom inte längre än till idéstadiet, men jag hade gärna sett den filmen.

fredag 24 september 2010

Thin Lizzy kom till gränsen

Så kom dagen då Thin Lizzy inte längre kunde hålla skenet uppe. Renegade från 1981 är sömnig och Phil Lynott verkar uttråkad och sliten (vilket han givetvis var).

Det är inte ett av Lizzys bättre album. Och följaktligen sågades den brutalt av alla som kom åt.

Ändå följer Thin Lizzy sitt gamla recept och mal på med sina rockers. Och låtarna är egentligen inte sämre än på Black Rose eller Chinatown. Angel of Death är till exempel är helt okej låt.

Det är bara det att Lizzy låter så trötta. Phil Lynott lyckas inte skapa den där magin och Snowy White på gitarr bränner av sina solon som han stod vid ett löpande band och monterade frontplåtar till diskmaskiner.

Thin Lizzy hade låtit nästan exakt på samma sätt i flera år. Då blir det svårare för varje album, och nånstans går ju gränsen.
För lirar man samma sak om och om igen måste man göra det bättre och bättre.
Den här gången klarade inte Lizzy det.

torsdag 23 september 2010

Det är antingen eller

Det finns folk som älskar Bat Out of Hell, Meat Loafs bombastiska rockmusikal från 1977.

Det finns också de som uppriktigt avskyr den.

Jag gör det.

Men jag har gillat den.

För länge sen.

Det är antingen eller. Man hatar eller älskar den här skivan.


Jodå, de första gångerna jag hörde Bat Out of Hell slogs jag av överdådigheten, det grandiosa och storartade. Motorcykeldån, feta solon av hårdrocksgitarrer och massiva körer var svårt att stå emot.

Jag var inte ensam. Bat Out of Hell är väl en av de skivor det sålts mest av genom tiderna. Och alla som köpt den har en åsikt – Det är antingen eller.

För min del tog det slut efter ett par veckor. Jag orkade inte med Meat Loafs pompösa uttryck. Det blev för mycket.


Jag får väl erkänna att han gör ett bra jobb. Och jag gillar fortfarande, ibland, Paradise By the Dashboard Light, den där duetten med Ellen Foley.

Men jag är övertygad om en sak. Produktionen och mixningen var väldigt mycket viktigare än musiken. Jim Steinman, som skrev både text och musik, ville ha det här soundet. Som ett experiment. Eller ett skämt.

För det var väl ett skämt, eller?

onsdag 22 september 2010

Who Are You

Who Are You är ett kontroversiellt Who-album.
Det är experimentellt och udda.
Det är både avskytt och älskat.

För många hardcore-fans är det en skymf. Pete Townshend har lagt gitarren åt sidan och ägnar sig åt att spela synth.
Och för varje låt på skivan tar the Who sitt experiment ett steg längre. Till slut blir det oerhört.

Bara för den skull är Who Are You från 1978 en fantastisk skiva. Ett värdigt stilbrott som visar att The Who fortfarande kunde, och ville.

Alla låtar på skivan är inte bra, det finns ett par riktigt svaga saker. Love is Coming Down låter till exempel som den kunde varit skriven av Boz Scaggs eller någon annan sån där dussin-artist i balladfacket.

Höjdpunkterna är flera, Sister Disco och Must Must Change, absolut.
Min favorit är titelspåret Who Are You.

En sån låt skulle aldrig kunna göras idag. Bara introt är flera minuter på denna över åtta minuter långa låt. Men efter det har å andra sidan Townshend byggt upp en stämning som går att ta på.

tisdag 21 september 2010

Robert Plants Graffiti

Robert Plant har släppt ett nytt album – Band of Joy. I väntan på att den kommer på vinyl åkte Manic Nirvana fram.

Mest för att den har så lite med Plants nya platta att göra, i alla fall enligt recensionerna av Band of Joy.
Och väldigt mycket för att det är en riktig Led Zep-rocker.

För om Robert Plant någonsin gjort Led Zeppelin-låtar på sina album är det här. Helt fräckt vill jag jämföra den med Physical Graffiti.
Manic Nirvana från 1990 har allt det där en bra hårdrockplatta ska ha. Musiken är enkel; högt tempo, skrikiga röster, maffiga körer och feta gitarrsolon. Och som grädde på moset ett antal fläskiga powerballader. Och så är det överproducerat nåt så in i bäng. He, he.

Sen finns det massor av bra låtar också. Hurting Kind är en öppningslåt värdig Black Dog och SSS & Q är sylvass. Men det finns fler rockers. Sen höll jag på att glömma funkiga Big Love.

För den delen går det att hitta ett antal riktigt bra plant-ballader också. Mystiska I Cried är en favorit.
Jag påstår inte att det här är Plants bästa, men kan man ha lite överseende med produktionen är det en rolig platta. Betydligt bättre än sitt rykte.

måndag 20 september 2010

En i mängden

Jag brukar räkna mig till de Genesis hardcore-fans som hävdar att Seconds Out från 1977 är den sista riktiga Genesis-skivan. Det är en liveplatta och den sista där Steve Hackett medverkade i bandet.

Tråkigt nog är den inte särskilt bra, bara en i mängden. Till skillnad från livealbumet 1973, som borde varit en dubbel, kunde det räckt med en LP den här gången.

Att höra Genesis klassiker med Phil Collins på sång i stället för Gabriel är ingen höjdare. Det skär i hela kroppen. Han har inte det röstomfånget eller utstrålningen, så det blir rätt fattigt.
Har man inget emot det är nog Seconds Out ett hyfsat album. Genesis kör igenom flera av låtarna från A Trick of the Tail. Smakfullt nog tar de bara med en från Wind & Wuthering, Afterglow, som jag har ett särskilt ont öga till. Givetvis görs allt enligt skolboken och inte en enda ton blir fel.

Genesis gör det bra, men för egen del lyssnar jag hellre på A Trick of the Tail direkt.

lördag 18 september 2010

Upphittat i en reaback

Det var i slutet av 70-talet helt omöjligt att hänga med. Det rasslade ner nya skivor med nya spännande artister i skivställen varenda dag. Enda chansen var att själv vara musikkritiker och få skivorna gratis. En vanlig dödlig hade inte råd, hur mycket man än ville.

Jag var inte ensam. Kritikerna älskade Moon Martin, men han sålde inte särskilt många skivor för det...

Så jag erkänner att jag missade Moon Martin. Så vida pass!
Har inte hört en enda av hans låtar förrän nu. Det skäms jag för. Lite.

Samtidigt är det roligt att upptäcka nya grejer, fast de är gamla. Jag hittade Moon Martin tack vare en 5-kronors LP-back i en religiös second handbutik.

Det var LP:n Street Fever från 1980 jag kom över. Tydligen en specialutgåva för Skandinavien där Chuck Berry-låten Havana Moon lagts till. Jag kan bara gissa att det gjordes eftersom Kim Larsen hade med den på sin första solo något år innan.

Hur som helst ska jag lyssna mer på denne amerikanske popkonstnär. Han gör kul låtar helt i stil med Dave Edmunds, Nick Lowe, Elvis Costello och andra new wave-hjältar. En nya vågens Buddy Holly kallades han visst i USA i slutet av 70-talet. Men han har känsla för rockabilly, pop och Chuck Berry-riff också kan jag konstatera.

Låtarna är välskrivna, det är en rad tuffa små popmelodier han river av på Street Fever. Ändå ska den inte vara en av hans bästa skivor. De två han gjorde innan ska tydligen vara bättre, men jag har inte hört dem.
Men det ser jag fram emot. För hittar jag någon mer Moon Martin slår jag till igen.

Och så lite fakta:
Street Fever är Moon Martins tredje LP, det blev sammanlagt fem under 70- och 80-talen.
Han heter egentligen John David Martin och började sin karriär redan i slutet av 60-talet.
Moon Martin har kanske haft störst framgång som låtskrivare. Många artister har gjort covers på hans låtar, Mink Deville, Bette Midler, Robert Palmer. Och Edmunds och Lowe såklart.

fredag 17 september 2010

Claptons bastarder

Sett så här i efterhand låter det minst sagt korkat. Att tussa ihop Eric Clapton, en av världshistoriens främsta rockgitarrister, med 80-talets gullgosse nummer ett, Phil Collins.

Resultatet kunde ju inte bli något annat än ett svart hål i rockmusikens historia.
Eric Clapton har under sin karriär gjort två fruktansvärt dåliga album, Behind the Sun från 1985 och August från 1986. Båda är producerade av Collins.

Men det är klart, på den tiden verkade allt Phil Collins tog i bli till guld. Inte minst hans egna soloalbum som sålde i enorma mängder. Med några års distans kan man väl konstatera att de inte var särskilt bra. Eller snarare, de är inte alls bra.

Tyvärr gäller det de båda clapton-skivorna också. Inte nog med det. Som jag ser det har detta sedan dess påverkat Claptons karriär i en synnerligen negativ riktning.

För med handen på hjärtat, inte är väl Pilgrim, Reptile eller andra senare album såna där man går i taket för. Snarare tvärtom, man får lust att sparka sönder något.

Den enda gång Clapton fortfarande håller greppet är när han gått tillbaka till rötterna, som i Riding With the King och From the Cradle.

Behind the Sun är så utslätad och tam popmusik att den knappt går att spela. Hur fan kan man ens tänka tanken att byta ut Claptons gitarr mot en synth?
Collins kunde...Han lyckades till och med avrätta Knock On Wood, vilket är en prestation, för den låten är egentligen bra.

Man skulle väl nånstans där kunna tänkt sig att någon på Warner Brothers nu skulle dragit i nödbromsen. Men inte. Phil Collins fick förtroendet att producera även August 1986.
Om nu Behind the Sun är på gränsen till ospelbar. Då har August passerat den.

Det här är en plåga.
En bastard.
Ett bottenlöst hål.

Den enda prestationen här ligger i att de lyckats göra så många dåliga låtar på en och samma skiva.

torsdag 16 september 2010

Ett bra styx-album?

Finns det verkligen någon bra styx-platta? Jag är osäker, men om jag var tvungen att välja, skulle jag satsa på den här – Equinox från 1975.

Den är rätt intressant, på sitt eget sätt. Den är kontroversiell, om man ser till de övriga av bandets plattor. Vid en första lyssning verkar det proffsigt, välbalanserat och snyggt. Och ett av få skäl till Styx existens.
Så är det naturligtvis inte.

För fortsätter man lyssna faller den teorin ganska snabbt och man inser att det här har jag hört förut. Fan vet var...

Men om man tänker bort det där med återanvändning av gamla riff, stulna harmonier och refränger är Equinox ett hyfsat album. För att vara Styx, alltså.

Sen finns det en del låtar som faktiskt är rätt bra. Light Up, inledningsspåret, är visserligen en ripp-off av Yes, men den funkar. Born For Adventure har flera intressanta gitarriff och spännande vändningar.
Den avslutande sviten Suite Madame Blue ger jag dock inte mycket för. Den är alldeles för amerikansk för mig.

Om någon mot förmodan skulle få för sig att nu köpa ett album med Styx, då borde det bli den här. De har gjort flera andra som är betydligt värre. Och sen hävdar ju till och med de riktigt styx-fansen, om de nu finns på riktigt, att det här är den bästa plattan.

söndag 12 september 2010

En konstig Genesisplatta

Skamlöst nog gillar jag den här skivan. ...and Then There Were Three... Genesis album från 1978.
Den är så konstig att det nästan blir bra.
Det är första plattan efter Steve Hacketts avhopp, därav det ansträngt humoristiska namnet. Det märks naturligtvis att den sista virtuosen i Genesis lämnat.

Det är egentligen en rätt medioker sak, utan starka melodier. Det är bara Tony Banks synthar som håller ihop det hela.
Men ändå gillar jag det.
Av sentimentala skäl givetvis, men kanske också för att den är så annorlunda jämfört med andra genesis-skivor.

För någonstans försöker bandet fortfarande lira progressiv rock, men det blir ett mellanting mellan synthpop, halvtaskig progg och, jag vet inte, country kanske. Och någonstans i smeten känner jag i igen en del gammalt material.

Skit samma. Det går att lyssna på i alla fall och det finns ett par bra låtar. Down and Out och Undertow går hem hos mig, och Burning Rope, om det inte hade varit för allt synthklabbande av Banks. Sen är ju faktiskt både Snowbound och Follow Me Follow You rätt bra pop.

lördag 11 september 2010

Trespass visade vägen

Jag kan inte låta bli att gilla Trespass, Genesis andra album och första progrock-LP. Den är inte fulländad, som Selling England By the Pound eller Foxtrot, men den visar en sak, Peter Gabriels talang.

Trespass kom redan 1970 och är Genesis första trevande steg på progrockscenen. Det är inte alls någon dålig debut. Visst är det långa delvis tunga stycken, ofta också ganska monotona. Men flera av låtarna håller hög klass, Dusk, Visions of Angels, och speciellt The Knife.

Det är en av få låtar där Genesis i det närmaste lirar hårdrock. Ett nio minuter långt inferno som Gabriel håller ihop med bländande lätthet. The Knife är utan tvekan en av Genesis allra bästa progrocklåtar, även om den var tidig.

Man slås också av bandets något oslipade instrumentteknik. Säga vad man vill om Genesis, men några musikaliska virtuoser var de inte, utom Peter Gabriel då förstås.

Det är det ursprungliga Genesis som spelar på Trespass. När bandet slog igenom på allvar året efter med Nursery Cryme var gitarristen Anthony Phillips utbytt mot Steve Hackett och trummisen John Mayhem fått lämna plats för Phil Collins.

Trespass är ingen milstolpe. Men den stakade ut vägen...som det så fint heter...

fredag 10 september 2010

Genesis försökte sätta trenden

Det går inte att sätta någon exakt tidpunkt när Genesis gick från progressiv rock till synthpop. Abacab från 1981 är dock ganska nära, men inte hela vägen.
För här märks att Genesis fortfarande försöker sätta trender i stället för att följa dem.
De försöker åtminstone.
Försöker.

Nu blir det inte så där jävla bra. Abacab är en lagom genomtråkig skiva utan några direkta höjdpunkter, eller bottennapp heller för den delen.

De två LP-sidorna försvinner liksom förbi utan att man märker det. Helt plötsligt ligger nålen längst in på skivan och skrapar utan att något egentligen har hänt.

Så nog är det synthpop alltid.

Utom skivans kanske bästa låt, Dodo/Lurker, en sju minuter lång sak som med lite god vilja kan kallas progressiv rock.

Men den som gillar plastiga trummaskiner och såna där danslåtar man aldrig kommer ihåg namnet på, kanske tycker det här är en bra platta.

torsdag 9 september 2010

Bra bakgrundsmusik

Den här skivan förstår jag mig inte på.
Genesis album Duke från 1980.

Det är knappast progrock.

Och det är inte pop.

Och inte är det särskilt bra heller, även om det inte är Genesis sämsta platta från den här tiden.


Men jag kan konstatera ett par saker:
- Genesis och 80-talet funkade aldrig bra ihop.
- Genesis och synthpop är inte heller någon trevlig blandning.
- Sen är Tony Banks ganska jobbig med sina synthar när han sätter den sidan till. Och det gör han här.
- Phil Collins är bara tråkig, men det är svårt att såga honom rätt av, han ser ju så snäll ut. Som en luddig rosa teddybjörn ungefär.

Så här tycker jag om Duke:
- Om man bestämmer sig för att det här är ett progalbum – Då är det uselt.
- Om man däremot får för sig att kalla det pop – Nja, lite bättre, även om det på sina håll är lite väl pretentiöst.

Men något annat än bra bakgrundsmusik blir Duke aldrig.

Nån bra låt då. Tja, Behind the Lines...kanske.

onsdag 8 september 2010

Några favoriter 17

Tre låtar att lyssna på innan höstmörkret lägger sig. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta.

Dance on a Volcano – Genesis
När Peter Gabriel lämnade gruppen trodde alla det var slut. Men Phil Collins kom tillbaka och gjorde kanske bandets absolut bästa platta jämte Selling England By the Pound. Titelspåret är ett kokande inferno och för min del en milstolpe i rockhistorien.

I´m Going Home – Ten Years After
Alvin Lee är en personlig favorit som fortfarande håller. TYA kom i fram i den brittiska blues-rockvågen på 60-talet tillsammans med Fleetwood Mac mfl och gjorde mängder av plattor efter det här, men aldrig något i samma klass, tycker jag.

Keep it in the Family – Alpha Band
Alpha Band fanns med under Dylans cirkusturné Rolling Thunder Revue och blev det bästa som kom ut av den. Efter turnén gav bandet ut tre legendariska, men synnerligen udda plattor med amerikansk rot-rock. Den här låten, från första plattan, kunde inte Crosby, Stills, Nash & Young gjort bättre.

Precis under strecket:
Heartbreaker, Starfucker och 100 Years Ago från Goats Head Soup. Bara grymt!

tisdag 7 september 2010

Costello och country

När en rocksnubbe gör country verkar det lite suspekt. När det dessutom handlar om covers på gamla låtar från 40- till 60-talen låter det definitivt tvivelaktigt.

Men Elvis Costello får till det ändå. Almost Blue från 1981 blir inte alls patetisk eller löjlig. I stället är det en helt okej countryplatta...och dessutom en hyfsad Costello.

Och det säger jag som aldrig någonsin lyssnar på hästjazz.
Men Costello formar låtarna varligt och gör sina egna tolkningar. Almost Blue är kanske inte hans bästa album, men den är småtrevlig (det var ett passande ord) och faktiskt lite kul. Klart spelbar i vilket fall som helst.

Good Year For the Roses är i mina öron LP:ns stora ögonblick och en av de bättre countrylåtar jag hört. Sweet Dreams var en superhit av countryns hitmakare nr 1, Don Gibson, 1956.

Här gör Costello en nästan plågsamt bra cover. Men det finns fler riktigt bra låtar på plattan. Man behöver inte gilla country för att gilla Almost Blue.

Bara i Sverige* släpptes samtidigt en EP med Good Year For the Roses, Sweet Dreams samt Jack Ripleys You Angel Steps Out of Heaven och en liveinspelning av Leon Paynes Psycho.

Payne var populär countryartist redan före andra världskriget och blind sedan födseln. Elvis Costello gör hans låt med heder. Psycho är helt enkelt briljant. Men vad jag vet finns den inte på nån av Costellos LP-skivor**.

EP:n är naturligtvis sanslöst svår att få tag på idag. Jag köpte mitt ex för 22 spänn på Skivor & Band när det begav sig. LP:n köpte jag något senare.

* eventuellt också övriga Skandinavien.

** Däremot finns den med på en bonus-skiva till Almost Blue när den kom på cd.

måndag 6 september 2010

Lurad på konfekten

Det snackades och skrevs en hel del om Greg Kihn Band i slutet av 70-talet. Lysande amerikansk new wave skulle det vara. Och det var det säkert. Jag hörde en och annan låt på radion, för jag hade inte råd att köpa skivorna. Det var så mycket annat som lockade.



När jag till slut kunde köpa en av bandets plattor låg en nypressad Next of Kihn på skivdiskarna. Så den blev det, så klart.

Vilken besvikelse! Okej, Cold Heart Crash och Museum var bra. Korta poplåtar med fräcka texter. Remember kunde också blivit bra om Kihn inte fått för sig att dra ut på två minuters bra pop till det dubbla.

Resten var bara tråkigt och förvirrande. Inte alls det jag väntat mig. Dessutom verkade Kihn haft idétorka. Det var bara åtta spår på LP:n. Så det var inte utan att jag kände mig lurad på konfekten.
Greg Kihn hade egentligen allt. Men av någon anledning slog han aldrig igenom...när han var som bäst. För hans första plattor lär ha varit betydligt bättre än Next of Kihn (Greg Kihn och Greg Kihn Again).

Det stora genombrottet kom först 1983, med låten Jeopardy. Vilket var märkligt, för det var egentligen en kass låt. Så efter det tog det tydligen slut på allvar.

Greg Kihn fortsatte ge ut skivor fram till mitten av 80-talet, men de blev bara sämre och sämre. Jag vet, för jag har ett par av dem. Han jobbar numera som radiopratare på en station i Kalifornien och gör en och annan spelning med bandet. Det får han gärna fortsätta med för min del.

söndag 5 september 2010

Två sidor av Keith Moon

Ett soloalbum lämnade Keith Moon efter sig, Two Sides of the Moon från 1975. En skiva som inte togs på allvar av någon, inte ens Moon själv. Den sågades då. Och den sågades igen för några år sedan när en cd-utgåva av plattan släpptes ut. Bland annat kallades den världens dyraste ”karaoke-album”.

Jag håller naturligtvis inte med. Two Sides of the Moon är kanske en samling covers. Här finns bland annat låtar av Lennon, Nilsson och the Who. Men samtidigt är den en sammanfattning av Keith Moons liv. Han ville högst seriöst bara ha kul och låtarna är gjorda med glimten i ögat. Dessutom visar han vid minst ett tillfälle upp sitt bländande trumspel.

Hans egen cover på the Whos The Kids Are Alright blir ett sanslöst och ohejdat trumsolo där Keith Moon öser på så man riktigt känner hur trumskinnen kvider under behandlingen.

Keith Moons stora förebild var jazztrummisen Gene Krupa, känd för sitt energiska trumspel. Keith Moon tog tekniken ett steg längre och är idag fortfarande förebild för många rocktrummisar.

Keith Moon var trummis i the Who och kanske rockvärldens främste. Hans udda och sanslöst energiska trumkomp hade stor del i bandets framgångar. Keith Moon blev dock bara 32 år. Han dog av en överdos medicin på ett hotellrum 1978.

Nu är han en legend. Originell trummis, destruktiv skämtare och partyröjare av stora format. Det finns nog ingen rockmusiker som sabbat så många hotellrum som han, om nu detta är en merit.

Det gick faktiskt så långt att han blev portad på livstid från flera stora hotellkedjor efter att ha ägnat sig åt en favorithobby; spränga toalettstolar med fyrverkeripjäser.

Här är en visserligen något långrandig men faktaspäckad artikel om the Who: Blaskan

fredag 3 september 2010

Stones mörka sida

ROLLING STONES - GOATS HEAD SOUP - 1973

1973 var året då Rolling Stones började bli hatade. Av en del alltså. Andra älskade dem.
Det var då skivbolaget tvingade Glimmer Twins att byta namn på låten Starfucker till Star Star.

1973 slutade kritikerna älska Rolling Stones för allt de gjorde. De blev i stället kallade dinosaurier utan framtid.
Det var 1973 Goats Head Soup kom. En mystiskt och gåtfull platta. Stones verkliga voodoo-skiva och deras mest hatade album.

Den gavs ut året efter Exile On Main Street och ansågs usel i jämförelse.
På ett sätt var det säkert så. Goats Head Soup följde inte raden av Stones folk- och rotrockalbum. Låtarna höll inte heller samma klass på som på Sticky Fingers och Exile.

Men i ett annat perspektiv vete fan om inte Goats-skivan var bättre. För här lämnar Jagger/Richards den säkra marken och börjar experimentera med nya former.

Albumet är delvis inspelat på Jamaica. Nu är det dock inte särskilt mycket reggae på den för det. Men det gav Goats ett annat, mörkare och lite mystiskt skimmer. Den påminner faktiskt lite om Their Satanic Majesties Request, men utan psykedelian.

Och så praktiserar de backmasking, fast på sitt eget sätt.
I första låten, Dancing With Mr D används nämligen samma riff som i Jumping Jack Flash, fast baklänges. Det blir inte särskilt bra kan jag tycka, men bara idén är rätt fräck.
Naturligtvis är Goats Head Soup en underskattad skiva. Flera av låtarna borde blivit klassiker. Inte minst 100 Years Ago, där Billy Preston dominerar på klaviatur och Mick Taylor spelar så underbart gitarr att Jagger/Richards var tvungna att fada ut honom fort som bara den.

Starfucker, som för stones-fans aldrig fått nåt annat namn, är en brutal chock. Och så finns Angie här. En av Jaggers största och mest populära ballader, med all rätt. Nästan farligt suggestiv, där det till slut räcker med att han viskar fram orden för att förhäxa lyssnarna. Voodoo.

torsdag 2 september 2010

Man kan inte lita på Dylan

Nu är det konstaterat. Jag har ett av världshistoriens sämsta rockalbum i min samling. Bob Dylans Saved från 1980. Den är inte bara dålig. Den suger, stinker och är det värsta bottennapp man kan tänka sig. Det räckte med (knappt) en genomlyssning igen för att fastställa det.

Äh, jag har en del som är ännu sämre. Jag har faktiskt en onämnbar genesisplatta från sent 90-tal (på cd, så den räknas inte) och Criminal Tango med Manfred Mann´s Earth Band.

Men jämfört med Dylans andra album är Saved kass. Till och med värre än Selfportrait, som alltid brukar dyka upp i diskussionen när man snackar dåliga Dylan. Men i jämförelse med Saved är den rätt hyfsad, där finns ju i alla fall en och annan liten kul melodi. Saved har ingenting.

Först. Texterna är nästan omöjliga att höra. Det kanske är en viss tjusning för en del att få lyssna till Dylan mumla fram en massa religiösa obegripligheter, men inte för mig.
Sen, musiken. Det finns inte ett enda bra spår på hela skivan. Allt låter bara fruktansvärt oinspirerat och trist.

Jag förstår inte vad han håller på med. Inte ens de låtar som ska försöka vara lite upptempo funkar. Godnatt.
Slow Train Coming, 1979, var Dylans första religiösa platta. Den var hur bra som helst. Därför köpte jag det här missfostret också, utan att lyssna i förväg. Dumt. Det går inte att lita på Dylan.