Två sidor av Keith Moon

Ett soloalbum lämnade Keith Moon efter sig, Two Sides of the Moon från 1975. En skiva som inte togs på allvar av någon, inte ens Moon själv. Den sågades då. Och den sågades igen för några år sedan när en cd-utgåva av plattan släpptes ut. Bland annat kallades den världens dyraste ”karaoke-album”.

Jag håller naturligtvis inte med. Two Sides of the Moon är kanske en samling covers. Här finns bland annat låtar av Lennon, Nilsson och the Who. Men samtidigt är den en sammanfattning av Keith Moons liv. Han ville högst seriöst bara ha kul och låtarna är gjorda med glimten i ögat. Dessutom visar han vid minst ett tillfälle upp sitt bländande trumspel.

Hans egen cover på the Whos The Kids Are Alright blir ett sanslöst och ohejdat trumsolo där Keith Moon öser på så man riktigt känner hur trumskinnen kvider under behandlingen.

Keith Moons stora förebild var jazztrummisen Gene Krupa, känd för sitt energiska trumspel. Keith Moon tog tekniken ett steg längre och är idag fortfarande förebild för många rocktrummisar.

Keith Moon var trummis i the Who och kanske rockvärldens främste. Hans udda och sanslöst energiska trumkomp hade stor del i bandets framgångar. Keith Moon blev dock bara 32 år. Han dog av en överdos medicin på ett hotellrum 1978.

Nu är han en legend. Originell trummis, destruktiv skämtare och partyröjare av stora format. Det finns nog ingen rockmusiker som sabbat så många hotellrum som han, om nu detta är en merit.

Det gick faktiskt så långt att han blev portad på livstid från flera stora hotellkedjor efter att ha ägnat sig åt en favorithobby; spränga toalettstolar med fyrverkeripjäser.

Här är en visserligen något långrandig men faktaspäckad artikel om the Who: Blaskan