Claptons bastarder

Sett så här i efterhand låter det minst sagt korkat. Att tussa ihop Eric Clapton, en av världshistoriens främsta rockgitarrister, med 80-talets gullgosse nummer ett, Phil Collins.

Resultatet kunde ju inte bli något annat än ett svart hål i rockmusikens historia.
Eric Clapton har under sin karriär gjort två fruktansvärt dåliga album, Behind the Sun från 1985 och August från 1986. Båda är producerade av Collins.

Men det är klart, på den tiden verkade allt Phil Collins tog i bli till guld. Inte minst hans egna soloalbum som sålde i enorma mängder. Med några års distans kan man väl konstatera att de inte var särskilt bra. Eller snarare, de är inte alls bra.

Tyvärr gäller det de båda clapton-skivorna också. Inte nog med det. Som jag ser det har detta sedan dess påverkat Claptons karriär i en synnerligen negativ riktning.

För med handen på hjärtat, inte är väl Pilgrim, Reptile eller andra senare album såna där man går i taket för. Snarare tvärtom, man får lust att sparka sönder något.

Den enda gång Clapton fortfarande håller greppet är när han gått tillbaka till rötterna, som i Riding With the King och From the Cradle.

Behind the Sun är så utslätad och tam popmusik att den knappt går att spela. Hur fan kan man ens tänka tanken att byta ut Claptons gitarr mot en synth?
Collins kunde...Han lyckades till och med avrätta Knock On Wood, vilket är en prestation, för den låten är egentligen bra.

Man skulle väl nånstans där kunna tänkt sig att någon på Warner Brothers nu skulle dragit i nödbromsen. Men inte. Phil Collins fick förtroendet att producera även August 1986.

Om nu Behind the Sun är på gränsen till ospelbar. Då har August passerat den.

Det här är en plåga.
En bastard.
Ett bottenlöst hål.

Den enda prestationen här ligger i att de lyckats göra så många dåliga låtar på en och samma skiva.