Sunday Funnies nästan grymt

SUNDAY FUNNIES – SUNDAY FUNNIES - 1971

Amerikanska Sunday Funnies hör väl knappast till de mer välkända banden från början av 70-talet. De gjorde bara ett par skivor. Den här plattan är ”nästan” grymt bra. Det säger jag av en enda anledning, den råtunga hammondorgeln på låtarna The Axe och Crack in a Bell.

Det hade inte Jon Lord och Deep Purple gjort bättre. De ljuden keyboardisten Rick Kosinski får fram där är sagolikt magnifika och så där kittlande ruffiga. Det finns ett par låtar till i samma stil på skivan, fläskigt tung funk med dragning åt svettig hårdrock.

Tyvärr verkar Sunday Funnies vara ett väldigt demokratiskt band. Det är nämligen inte bara Kosinski som får chansen att briljera. Och sen verkar de inte riktigt ha bestämt sig för vad de ska lira.

Det är nog därför plattan känns lite ostabil och velig, det växlas mellan lätt psykedelisk pop, blyfunk och på sina ställen nästan gospel. De där andra låtarna är väl inte dåliga egentligen. Men sammantaget blir det lite veligt, och av den anledningen bara ”nästan” grymt...

Nr: 1487/2222

Jag har skrivit om skivan tidigare, men då den efter det sålts och sen kommit tillbaka igen ger jag mig själv rätten att publicera ungefär samma text igen.

När Tom Johnston lämnade Doobie Brothers

TOM JOHNSTON – EVERYTHING YOU´VE HEARD IS TRUE – 1979

Tom Johnston var sångare i Doobie Brothers under bandets storhetsperiod i början och mitten av 70-talet. Men när han blev sjuk under en turné ersattes han av Michael McDonald. Besviken på vilken väg Doobie Brothers då valde lämnade han bandet.

Det var så klart ett misstag, som jag ser det. Det var Johnston som låg bakom Doobie Brothers-hits som Listen To The Music och Rockin´ Down The Highway. Det var hans speciella och högst innerliga soulröst som var en viktig del av Doobie Brothers sound. Med McDonald som sångare gick bandet mot mainstream soulrock, ett vägval jag inte gillade.

Everything You´ve Heard Is True är Johnstons första soloplatta av två. Det är förmodligen oumbärligt för samlare av Doobie Brothers.

Det är ett album som fortsätter i exakt samma spår som de sista doobieplattorna Tom Johnston medverkade på, Takin´ It To The Streets och Livin´ On The Fault Line. Det var två plattor jag verkligen gillade på den tiden.

Att jag var den enda i kompisgänget som lyssnade på Doobie Brothers, och Tom Johnston, bekymrade mig inte ett dugg. Detta trots att Everything You´ve Heard Is True nog blev lite väl smörig i det långa loppet.

Nej, den här LP:n med Tom Johnston blev aldrig riktigt samma grej som Doobies, utan lite mer utslätat och allmänt trevligt, amerikansk radiorock. Det finns bland annat en del discoinfluenser på skivan som jag idag har svårt att förstå att jag inte tänkte på då.

Den låt jag minns bäst från skivan är Show Me, som kan ha blivit en mindre radiohit. I övrigt tycker jag nu för tiden knappast att det finns några låtar på den här skivan som borde uppmärksammas. Men för att få ett lyckligt slut på historien kan jag väl berätta att Tom Johnston 1988 återförenades med Doobies (efter att McDonald lämnat).

Nr: 163/2222

Lite raspigt, som Joe Cocker ungefär

PHOENIX HARMONY – SWEET LADY SURPRISE – 2010

2010 satsade Phoenix Harmony hårt. De hade precis spelat in sin första och enda fullängdare, släppt den både på CD och faktiskt också på röd vinyl. Det blev intervjuer i Jönköpingsradion och tidningsartiklar. Skivan var riktigt bra, många trodde att bandet hade något på gång.

Men rockbranschen är en tuff värld som handlar mest om kontakter, mer om tur än skicklighet, men kanske allra mest om att vara på rätt plats när rätt folk är där. Jag kan inte Phoenix Harmonys historia, vet inte vad som hände sen eller varför. Vet bara att det inte blev något mer. Möjligtvis var det avståndet som gjorde det svårt att fortsätta.

I en artikel i en lokaltidning berättar sångaren Ivan Ljungdahl att han då bor i Stockholm och resten av bandet i Jönköping, men att det ändå funkar bra. Lite detektivarbete via Google placerar honom fyra år senare i bandet With Happiness, ett technoprojekt.

De flesta plattor jag får tag i med lokala band brukar hamna i lådan under sängen, men inte Phoenix Harmony. Sweet Lady Surprise har jag valt att ha i den riktiga samlingen, så bra är den tycker jag. Det är till att börja med inte skramlig garagerock utan välgjord rock med en hel del inslag av soul, lite ruffigt, men kontrollerat, snyggt.

Jag tänker av någon anledning Grand Funk Railroad när jag hör skivan, men inser att det förmodligen är ett långskott som missar målet. Phoenix harmony har en betydligt mer komplex ljudbild än så.

Jag gillar den vassa gitarren, men framför allt tycker jag det låter bra när Ivan Ljungdahl sjunger. Det känns som han menar varenda ord, det är innerligt och lite raspigt, som Joe Cocker ungefär.

Jag har inte en aning om i hur många ex skivan trycktes upp på röd vinyl. Men är det nån som har den lioggande är jag spekulant. Phoenix Harmony har utöver detta album, vad jag vet, spelat in även en EP med fyra låtar, A Little Bit Harder. Den ligger i lådan under sängen.

Nr: 261/CD

En tysk Soul Explosion

SOUL EXPLOSION – SOUL FIRE – 1968

Googlade på psykedelisk soul eftersom jag hittat en skiva med Soul Explosion i ett av samlingens bortglömda hörn. Nu fick jag väl inte veta mer för det, en del säger att all soul från det sena 60-talet är psykedelisk, andra påstår att endast Sly & The Family Stone är rätta vägen, påverkade av inte minst Hendrix ljudbild.

Soul Explosion är väl enligt den definitionen inte direkt psykedelisk soul, även om jag kan tycka det. Här finns fuzzgitarr, mycket hammond och svettiga låtar som kan dra iväg på udda men fantasifulla vägar. Mycket originellt.

Soul Fire blev snabbt en sån där skiva jag inte kunde låta bli att spela, jämförde med Wars första platta. Och nu skivans märkliga twist. Jag tror nämligen Soul Explosion är ett tyskt band, eller så är det kanske amerikaner som bodde i Tyskland.

Skivan är åtminstone utgiven bara där. En tanke jag efter de första lyssningarna inte alls hade. Men när jag nu vet detta förstår jag varför de emellanåt har en tendens att låta som Tom Jones under hans storhetstid.

Men oavsett vilket är låtarna överlag kanonbra. Soul Fire är skön lyssning, amerikaner eller tyskar kvittar. Skivan är svår att få tag på i original. Min reissue från 2015 kan man däremot hitta till sjysst pris.

Nr: 1372/2222

Från progrock till soul

ADRIAN GURVITZ – IL ASSASSINO – 1980

Adrian Gurvitz ansågs en gång i tiden vara en av världens främsta rockgitarrister. Jag köper det, hans tuffa hårt rockiga solon kunde vara bländande. Men det tog tid innan han i slutet av 70-talet spelade in sina första egna album. Il Assassino är hans tredje soloplatta.

Innan det blev dags för solo skulle han under sammanlagt tio års tid hinna avverka storheter som The Gun och Three Man Army tillsammans med brorsan Paul, på bas. När de i mitten av 70-talet träffade Ginger Baker spelade trion in tre nu legendariska hårt rockiga album i Baker Gurvitz Army.

Bra plattor alla tre, där jag nog tycker de två första var riktigt vassa, debuten Baker Gurvitz Army och Elysian Encounter, skivor som på den tiden fanns i samlingarna hos nästan alla jag kände (men jag tror att de futuristiskt målade omslagen hade en del i det också).

Adrian Gurvitz fortsatte sen med att lita gitarr hos Moody Blues-legenden Graeme Edge i hans band. När det samarbetet avslutades blev det dags för en solokarriär...givetvis i sällskap av brorsan Paul.

Men då tog det också slut med hårdrockinfluenserna, bröderna Gurvitz tog lite oväntat sikte på disco och soul. Il Assassino blev en överraskning för mig, det är ett album med soul och en hel del disco. Jag tror inte jag är helt fel ute om jag jämför med Bee Gees 70-talare, nånstans i det kvarteret hittar man också Il Assassino.

Om jag ska säga något om skivan är det i så fall att ljudet är supersnyggt, produktionen är mycket välgjord och slimmad. Av den anledningen kan det vara det en skön LP att lyssna på.

Men för ett gammalt fan av Baker Gurvitz Army är den så klart lite svårtuggad, jag hade väl hoppats på ett och annat hårt rockriff, men det bjuds det inte på här.

Men när jag numera lite mer kritiskt än förr lyssnar på Baker Gurvitz-plattorna, vilket jag för säkerhets skull gjorde nyligen, går det ju faktiskt att ana soultendenserna redan där. Och det blir ännu tydligare på de två skivor han spelade in med Graeme Edge Band; Kick Off Your Muddy Boots och Paradise Ballroom.

Nr: 1325/2222

Fem år efter In Through The Outdoor

HONEYDRIPPERS – VOLUME ONE – 1984

Att Jimmy Page och Robert Plant bara fem år efter In Through The Outdoor skulle tolka soulörhängen tillsammans med Jeff Beck var naturligtvis en kittlande tanke 1984. Men inte mer än så just då.

När filmen Sea Of Love med Al Pacino i rollen som stenhårda snuten Frank Keller jagade en seriemördare som varje gång lämnade Phil Phillips soulklassiker Sea Of Love snurrande på skivtallriken fick jag anledning att damma av Honeydrippers enda skiva igen.

Honeydrippers var ett kortvarigt samarbete mellan Led Zeppelins Jimmy Page och Robert Plant där de dessutom lockat med sig gitarrdemonen Jeff Beck där Page återknöt en gammal bekantskap från Yardbirdstiden.

Någon återförening av Led Zeppelin handlade det alltså inte om, hur gärna man än ville det. Tillsammans spelade trion in denna femlåtars mini-LP med tanken att det skulle bli mer, skivan döptes till Volume One.

Det var tveklöst seriöst, Neil Rodgers anlitades som producent och i en tv-intervju bekräftade Robert Plant att en fullängds-LP skulle spelas in.

Men det stannade där. Honeydrippers story tog slut senare samma år och något mer spelades aldrig in under det namnet även om Led Zep-duon vid flera tillfällen efter det gjort inspelaningar och album tillsammans.

Honeydrippers soullåtar kom till under en av alla dessa nostalgiperioder som med pulserande mellanrum dyker upp. Honeydrippers Sea Of Love blev därför en hit, liksom Rockin´ At Midnight, en låt som lånats från Roy Brown och i original hette Good Rockin´ Tonight. Alla de fem låtarna Volume One var covers.

Nr: 463/2222

Santanas hyllning till Isley Brothers

SANTANA/ISLEY BROTHERS – POWER OF PEACE – 2017

Från santanahåll ett inte särskilt angeläget album. Power Of Peace ställer in sig i raden efter Supernatural, Shaman och All That I Am. 

Det är inspelningar där Carlos Santana samarbetat med diverse olika storheter inom popindustrin och visst skaffade sig en del nya fans bland hiphoppare men som helhet blev ganska tjatigt. Power Of Peace går på samma spår, med ett par viktiga skillnader.

Dels arbetar Carlos Santana här enbart tillsammans med bröderna Isley på samtliga låtar. Det är nytt. Det är ett ganska häftigt samarbete, Isley Brothers är levande legender inom soulmusiken.

Santana är också en legend. För det andra är det i stället för pop den här gången soul, lite blues och jazz som gäller, vilket också är nytt och faktiskst känns spännande och relativt fräscht.

Samtidigt kan man fundera över om Carlos Santana verkligen behövde det här. Skivan gör varken till eller från för hans del, det kan till och med vara så att en del av hans mest proggiga fans blir lite besvikna. Santanas gitarr, som alla hans fans deadheadfans vill höra väldigt mycket av, får inte särskilt utrymme.

Inledningsvis känns det till och med helt fel då det mer handlar om hårdrock- och metalriff än Black Magic Woman. Det blir dock bättre vad det lider, även om det naturligtvis inte är tillräckligt. De som gillade kritikerrosade latinorytmerna på Corazon får inte heller några svar. En annan invändning är att nästan samtliga låtar, 12 av 13, är covers och att enda nyskrivna knappt märks.

Men gamla fans till Isley Brothers och andra souldiggare kommer att uppskatta Power Of Peace. Ronald Isleys röst får väldigt stort utrymme, vilket den självklart förtjänar. Han är briljant.

Det slår gnistor om gubben, och han var rutinerad redan när Carlos, som inte är nån ungdom själv, släppte sitt första album i slutet av 60-talet. Då hade bröderna Isley varit på banan i närmare 15 år, spelade in sin första skiva 1954. Auktoritet alltså.

Sett från soulsidan är skivan en hyllning till Isley Brothers, vilket känns helt okej. Men för min del saknar jag Santanas egen briljans. För lite gitarr alltså.

Mitt självklara val bland santanaalbum från de senaste åren blir i stället Santana IV och nyligen släppta trippelalbumet Live At The House Of Blues.

Nr: 105/2222

Allt hänger på gitarristen i bakgrunden

CURTIS KNIGHT & THE SQUIRES – YOU CAN´T USE MY NAME – 2015

Det här är inget annat än inspelningar med Jimi Hendrix från tiden precis innan han blev upptäckt, stack till London och blev ”Experienced”. Inspelningarna har släppts på vinyl flera gånger tidigare, men nu för första gången med tillåtelse av Hendrix eller hans efterlevande.

Inspelningarna på denna skiva är gjorda av Curtis Knight 1965 och 1966. Jimi Hendrix spelar gitarr, Curtis sjunger på alla låtarna. Fyra av låtarna är instrumentala och sägs vara gjorda av Hendrix, men där går uppfattningarna isär. Där det möjligtvis låter som att det är Jimi som sjunger dementerades av Hendrix där han menade att det var Curtis Knight som kopierat hans röst.

Enligt Hendrix själv var det aldrig meningen att ge ut inspelningarna på skiva. Fram till sin död hävdade han att det bara var några jam som hade spelats in. Han ville inte att låtarna skulle ges ut. Följande samtal utspelade sig 1967 mellan Hendrix och managern Ed Chalpin:
Hendrix: Edward, can you hear me? In other words, like you can't, you can't use my name for any of this stuff, all right? ... no, serious though, seriously.
Chalpin: Don't worry about it. I won't use it, don't worry about it.

En kort tid efter det licensierade Chalpin mot vad han lovat skivan för Capitol Records som sen gav ut inspelningarna under namnet Get That Feeling. Chalpin släppte senare också inspelningarna till ett dussintal andra mindre bolag, som bytte omslagsbilder och mixade om låtarna för att ge sken av att det handlade om nytt material.

Det var inte förrän på 90-talet Hendrix efterlevande fixk kontroll över materialet. Den skiva som nu släppts ska enligt producenten Eddie Kramer vara så nära originalinspelningarna som möjligt och inga extra pålägg ska vara gjorda.

Trots att låtarna aldrig var menade att ge ut är det ett album jag inte bara uppskattar för dess historik. Soulsångaren Curtis Knight ägnade visserligen nästan hela sitt liv åt Jimi Hendrix låtar och inspelningar, han har till och med skrivit böcker i ämnet.

Men han kunde nog klarat sig hyfsat på egen hand, utan Jimis gitarr. Man kan ha stor behållning av att lyssna på You Can´t Use My Name även man inte känner till historiken. Det är riktigt sjysst 60-talssoul...med ohyggligt fräck gitarrist i bakgrunden.

Nr: 340/2222

...har inte ett dugg med Värnamo att göra

WAR – LOVE IS ALL AROUND – 1976

Den här LP:n har inget med Troggs gamla dänga med samma namn att göra. Den har alltså inte heller ett dugg med pojkbandsversionen från det tidiga 90-talet med Wet Wet Wet att göra. The Troggs har förresten en gång i tiden spelat i Värnamo. Den konserten spelade någon in. Jag har den skivan. Där spårade texten det ur redan innan den började...jag tar det från början...

Love Is All Around är ett soul-funkalbum med Eric Burdon och War utgivet postumt, flera år efter att gruppen kastat in handduken. ABC Records tyckte det var en bra idé att ge ut skivan eftersom bandet då fortfarande var ganska populärt i USA. Att låtarna på skivan var inspelade flera år tidigare var det ingen som ville låtsas om.

Förmodligen var det därför albumet floppade ordentligt och blev i historieskrivningen efter Eric Burdons soul-funkperiod ihop med War den där svarta fläcken som ingen artist vill ha, men nästan alltid får.

Till Burdons försvar får jag väl ändå påpeka att han inte hade särskilt mycket med utgivningen att göra. Och han var inte ensam, nästan varenda rocker har råkat ut för något liknande, till och med Dylan...

Love Is All Around är därför ett album bara de allra närmaste fansen tycker är nödvändig i samlingen. Samlare av Animals skivor och dem som följde Eric Burdon efter det är så klart intresserade. Men för oss vanliga skivkonsumenter är detta nog ett album man skulle kunna låta bli att skaffa.

Nu hör jag i bakgrunden en del illa genomtänkta men intensiva protester, som envist hävdar att War ändå gör en rätt sjysst version av Tobacco Road och att hela b-sidan består av beatlescovern A Day In The Life och en låång liveupptagning från The Whiskey i Los Angeles där Burdon handlöst kastar sig ut i Paint It Black och av en händelse råkat få en snubbe på kongas med sig.

Det låter kanske spännande. Men nej, med lite distans är det inte särskilt fräckt eller roligt. Introlåten, Love Is All Around ni vet, är däremot en ganska svettig soul-funkrocker. Och har inte ett dugg med Värnamo att göra.

Nr: borttagen ur samlingen, säljes.

Bobby Taylors skräddarsydda soul

BOBBY TAYLOR – TAYLOR MADE SOUL – 1969

Bobby Taylor höll på att avsluta sin karriär redan innan den börjat på allvar när han och Tommy Chong gav sin grupp Four Niggers & a Chink. De få fans de hade hunnit skaffa sig tyckte namnet var lite över gränsen, till och med för att vara i mitten av 60-talet.

Det hjälpte inte mycket att de efter det testade Four Colour Fella & A Chinese Lad och Four N´s & A C. Det var först när gruppen tog namnet Bobby Taylor & The Vancouvers. Då gick det bättre, idén att göra rockiga versioner av motownhits gick då hem betydligt bättre. Åtminstone i deras hemstad Vancouver, men inte så mycket mer.

Bobby Taylor tog chansen när Motown hörde av sig och ville han skulle göra en soloplatta. Som blev riktigt bra, utan att vara fantastiskt, men där bakgrundshistorien om de dåliga valen av bandnamn inte fanns med.

Jag kan inte särskilt mycket om soul, men skivor från det sena 60-talet i genren brukar jag försöka lyssna på. Så mycket vet jag nämligen, att soul från den tiden hade kvalitet

Den här gången var det både årtalet ,det fräcka omslaget och skivans namn, som fick mig att bli intresserad.

Nu är förmodligen inte Taylor Made Soul det bästa valet om man ska ha bara en soulskiva i samlingen. Det visar troligen bara att mina kunskaper i ämnet är mer än lovligt skrala. Men har man under mer än 50 år ägnat sitt musiklyssnande åt gammal hårdrock, underlig progg och tyska storverk hamnar sådant som 60-talssoul tyvärr på undantag.

Kanske är det på grund av min okunskap jag fastnar för Eleanor Rigby som skivans fräckaste spår. Det skulle kunna kallas spekulativt att ta med en beatleslåt, men jag tycker tvärtom det var ett lysande val eftersom Bobby Taylor lyckas göra den med sådan närvaro och känsla att jag verkligen tror på vad han sjunger. Och då blir det bra. Hela skivan blir bra, trots att inte en enda av låtarna är Bobbys egna utan allt är lånat.

Nr: 760/2222

Boz Scaggs efter Steve Miller Band

BOZ SCAGGS – BOZ SCAGGS & BAND – 1971

För de flesta är Boz Scaggs välkänd som välsjungande soul- och bluesartist. I Sverige inte minst för LP:n Silk Degrees, låtarna Lowdown och Lido Shuffle. Men att han en gång fanns med bakom Steve Miller i hans band och lirade psykedelisk blues är inte lika välkänt.

Boz Scaggs lämnade dock den psykedeliska banan och legendariska Milleralbum som Children Of The Future och Sailor redan i slutet av 60-talet för en framgångsrik solokarriär.

Jag ska väl nämna att han redan 1965 försökte sig på detta, med en skiva som faktiskt spelades in i Sverige, men inte lyckades. Men i slutet av 60-talet hade han skaffat sig lite mer muskler och erfarenhet.

Boz Scaggs & Band är hans tredje soloplatta och ett bra exempel på Scaggs mångsidighet som musiker. Här spelar han blues, funk och givetvis den soulpop som senare skulle ligga till grund för hans senare framgångar.

Flera låtar kan direkt kopplas ihop med 1976 års Silk Degrees, även om de inte är lika välpolerat snygga och radiomässiga. Därför är Boz Scaggs & Band en given LP i varje samling där Boz Scaggs senare skivor står högt i kurs.

Däremot är jag inte lika säker på att gamla Steve Miller-fans uppskattar skivan lika mycket. Den bluesiga delen av hans musik är här något nedtonad även om man hör var Boz Scaggs har sitt ursprung.

Nr: 1653/2222

Z.Z Hill i gränslandet mellan blues och soul

Z.Z HILL – DUES PAID IN FULL – 1972 (1984)

Z.Z Hill är soulrösten som tystnade alldeles för tidigt. Han dog i början av 80-talet knappt 50 år gammal. Dues Paid In Full är ett samlingsalbum med några av hans tidigare inspelningar 1964 och 1965 när han höll till hos skivbolaget Kent Records i Texas.

Jag tror att den här upplagan av LP:n kom strax efter han dött i hjärtattack. Dues Paid In Full finns dock i flera upplagor, där den första släpptes redan 1972.

Jag kände inte alls till Z.Z Hill, men under en av mina nostalgiperioder för soulmusik, då jag letade skivor med Sam & Dave, fick jag tipset av Peter på MegaHertz (Vinylmania hette det noga räknat då) som påstod att Z.Z Hill var mycket intressantare.

Det var ett bra tips. Jag tycker fortfarande väldigt bra om den här LP:n. Z.Z Hill var inte lika välansad som sina soulkollegor, han hade en något ruffigare och råare ton och rörde sig fritt och obehindrat i gränslandet mellan soul och blues.

Det gav hans låtar en energi och känsla som få andra orkade med. Hans låtar har både en romantisk touch och en ruffig och lite småfräck ton.

Lägg sedan till en underton av gospel, som Z.Z Hill hade med sig från sin barndom. Hey Little Girl och Happiness Is All I Need är två av mina favoriter, men jag vill nog påstå att alla låtarna på skivan har något lite extra. Rekommenderas!

Nr: 531/2222

David Bowie – från glamrockhjälte till tidernas största superstjärna

David Bowie avled den 10 januari 2016, bara några få dagar efter att hans senaste album släppts. Han var kompromisslös in i det sista och vägrade låta sjukdomen besegra hans livsverk, musiken. David Bowie är vår tids största rockikon, han går till och med utanför det begreppet. Det är som han och hans musik alltid funnits och alltid borde finnas.

David Bowie är inte bara 70-talets Ziggy Stardust och glamrock. Det är bara en liten del av hans gigantiska karriär som popstjärna. Han var varit överallt och har testat det mesta, från schlager och pop i mitten av 60-talet, till extrem industrirock, krautrock, techno och till och med hiphop i mitten av 90-talet.

Nästan alltid har David Bowies skivor haft en framträdande plats i min samling. För mig började det med Diamond Dogs 1974, ett fascinerande album som jag fortfarande gärna lyssnar på. Den skivan är orsaken till att jag med stort intresse ända fram till hans död följt precis allt vad David Bowie gjort.

Tiden som Ziggy Stardust och hans period i Berlin tillsammans med Brian Eno ser jag som det bästa bland det bästa. Under de perioderna spelade han in en rad album som fortfarande har stor inverkan på popmusiken. Andra perioder har jag precis motsatt åsikt om.

Jag har här på bloggen nu recenserat samtliga studioalbum av David Bowie, samt en del liveplattor och några soundtracks. Nu har jag gjort en sammanställning av allt detta. Det är dock ingen helt fullständig diskografi.

Jag har medvetet till exempel utelämnat livealbum som blivit utgivna långt efter att de spelades in. Jag har försökt hålla mig till de skivor som var med på den tiden, de skivor man fick uppleva där och då. men undantag finns givetvis. Länkar till texterna finns i skivornas rubriker.

Don´t Be Fooled By The Name (1966)
Utgiven 1981 men denna mini-LP innehåller tre av Bowies singlar från 1966, från innan han börjat kalla sig Bowie, som gör att den hamnar först i listan. Inte särskilt intressanta låtar egentligen. Nu för tiden skulle man kalla det schlager.

David Bowie (1967)
När 18-årige David Bowie ger ut sin första LP är ingen intresserad. England hade redan tillräckligt med unga popstjärnor som sjöng trevliga popmelodier. Bowie blev så besviken att han länge försökte dölja att han gjort denna skiva.

Space Oddity (1969)
Bowie insåg snabbt att det inte var som popstjärna han skulle bi berömd. Här ger han sig ut för att vara hippie och spelar psykedeliskt udda låtar. Skivan räddas dock av låten Space Oddity som blir en av Bowies största hits genom alla tider.

The World Of David Bowie (1970)
När Bowie slog igenom som Ziggy Stardust dammades hans första okända skivor också av. Den här samlings-LP:n är ett resultat av det påhittet. Innehåller låtar från första LP:n 1967 samt en del obskyra singlar.

The Man Who Sold The World (1970)
Ny stil igen. Men nu är han på väg åt det androgyna hållet och Ziggy. Men Bowie i kvinnokläder uppskattas inte av allmänheten. Skivan blir på grund av sin omslagsbild bannlyst trots att musiken inte har något med bilden att göra. I stället är detta ett av Bowies hårdaste album.

Hunky Dory (1971)
Ett övergångsalbum där Bowie tydligt är på väg mot Ziggy Stardust And The Spiders From Mars men fortfarande står med ena benet i popvärlden som singer/songwriter. Hunky Dory är därför en spännande LP med nerv och utstrålning.

The Rise And Fall of Ziggy Stardust (1972)
Det finns många som påstår att detta är glamrockens viktigaste, kanske hela rockvärldens viktigaste album. Så är det kanske. Varenda del av skivan har en plats i sammanhanget, allt från utanförskapet och galenskapen till den slutgiltiga lösningen; Rock´n´ roll Suicide.

Aladdin Sane (1973) 
Vilket fantastiskt rockalbum. Uppföljaren till Ziggys spiders from Mars. En ikon nästan lika stor som Ziggy själv. Det är glamrock, men väl utvecklad och genomtänkt sådan. Intellektuell artrock kanske...

PinUps (1973)
Bowie kastar sig över ett antal väl valda covers av brittisk 60-talspop. Kinks, Pink Floyd, Them och ett antal andra får sina låtar dissekerade och omgjorda till oigenkänlighet. Trots att det inte är Bowies egna låtar är PinUps ett lysande album.

Diamond Dogs (1974)
Ett bländande dystopiskt konceptalbum som för alltid ska räknas in bland Bowies storverk. Här finns storheter som Diamond Dogs, Rebel Rebel, Sweet Thing och futuristiska 1984.

David Live (1974)
Bowies första liveplatta blev en liten besvikelse. Visserligen är alla hans stora Ziggy-hits med, men själv hade han redan gått vidare och transformerats sig till sval soulartist. Hans nya väg blommade ut för fullt på Young Americans, men märktes tydligt redan här.

Young Americans (1975)
Bowie byter spår, fascineras av soul och ger ut detta hybridalbum, som inte alls är dumt nöär man tänker efter. Plastic soul kallade Bowie själv sin musik, och det kan han nog ha rätt i.

Station To Station (1976) 
På väg mot nya mål igen. Det är inte helt uppenbart här, men nästa station är Berlin och krautrock. Station To Station är ett spännande övergångsalbum som både har delar av Bowies gamla värld och hans nya tyska underjordiska.

Low (1977) 
Var till en början en svår skiva att ta till sig. Att Bowies första samarbete med Brian Eno skulle utmynna i denna märkliga experiment-LP hade man inte tänkt sig. På den tiden gillade jag inte Low. Men det är en LP som växt för varje år och numera framstår som ett av Bowies mer intressanta verk.

Heroes (1977) 
Ett av Bowies storverk och kronan på verket från hans tyska peruiod tillsammans med Brian Eno. Depressiv industrirock med kraftiga inslag av kraut och elektronica. Låten heroes är kanske Bowies allra största verk. Men på den här LP:n finns flera låtar till som är lika spännande.

Stage (1978) 
Bowies bästa liveplatta från den tidiga eran. Därmed inte sagt att det är ett storverk... Inte helt oväntat ligger tyngdpunkten på hans tyska skivor; Low, Heroes och Lodger, vilket naturligtvis gör saken bättre.

Peter And The Wolf (1978)
David Bowie har här lånat ut sin röst som berättaren i sagan om Peter och vargen med musik av Tjajkovskij.

Lodger (1979)
Den tredje och sista studio-LP:n i Bowies berlintrilogi. Här får han dock klara sig utan Brian Eno, vilket inte är bra. Lodger är den av de tre som idag känns minst aktuell trots att Bowie som en av de första här experimenterade med världsmusik.

Scary Monsters (1980)
Kom i skymundan av alla bra pop- och new wavealbum som dök upp i slutet av 70-talet. Men nu för tiden är det ett stabilt bowiealbum där man kan ana hans intresse för krautrock samtidigt som övergången till 80-talets dancepop inte heller känns långt borta.

Christiane F/Wir kinder vom Bahnhof Zoo (1981) 
En soundtrack från den skakande filmen om missbrukande ungdomar i Berlins undre värld. Albumet innehåller inga nya låtar, utan kan ses som ett Greatest Hits-album över Bowies tid i Tyskland ihop med Eno.

Cat People (1982)
En science fictionfilm med Natassia Kinski i huvudrollen och Bowie sjunger ledmotivet Putting Out Fire. I övrigt är musiken på denna soundtrack-LP gjord av Girogio Moroder.

Rare (1982)
Ett samlingsalbum med udda inspelningar och svårhittade singlar, Space Oddity på italienska till exempel. För min del är skivans stora händelse när Bowie tolkar Jaques Brel i låten Amsterdam och när han gör Heroes på tyska. Det är grejer det!

In Berthold Brecht´s Baal (1982)
Ingår tyvärr inte samlingen. Bowies tolkningar av Brechts sånger är legendariska och denna mini-LP en skiva som bara måste in in i samlingen.

Let´s Dance (1983)
Det var här Bowie sålde sin själ. Let´s Dance är en dancepopskiva influerad av det tidiga 80-tals synthpop. Visserligen det starkaste album som gjorts i genren någonsin. Allt Bowie gjorde på den här tiden blev bäst. Let´s Dance är hitlåtar, hitlåtar och fler hitlåtar.

Tonight (1984)
Det var väl ingen som trodde att Bowie någonsin skulle drabbas av idétorka. Men det var precis vad som hände på Tonight, som är en ordentligt misslyckad uppföljare på dancepopskivan Let´s Dance. Det finns ingen anledning att spela den skiva igen. Den spelades färdigt redan 1984.

Labyrinth (1986) 
En soundtrack från fantasyfilmen med samma namn där David Bowie dessutom spelar en av huvudrollerna, som goblinkungen Jareth. Musikaliskt inte särskilt intressant. Möjligtvis kan man påstå att låtarna pekar mot en skiftning från dansgolvspop till artpop/rock.

Never Let Me Down (1987) 
Experterna är oeniga om denna LP. En del påstår att det är Bowies definitiva bottennapp, andra påstår att den ”bara” är näst sämst efter Tonight. Det är dock inte dancepop längre, utan i stället dansant artrock eller nåt sånt. Läter träigt, men ljudbilden är åtminstone snygg.

Tin Machine (1989)
Bowie tröttnar på livet som soloartist och bildar hårdrockbandet Tin Machine. Men en så stor stjärna som medlem i ett band blir inte särskilt bra. Allt ljus hamnar ändå på honom. Tin Machines första LP uppskattas så klart ändå av Bowiefansen.

Tin Machine II (1991)
Andra och sista studioplattan med Tin Machine. Albumet är mest omtalat för sitt uppseendeväckande omslag som censurerades i USA. Musikaliskt sett är det dock en skiva som bör betraktas som en parentes.

Black Tie White Noise (1993)
Överraskande svagt album av Bowie som tydligt fastnat i dansgolvspop trots att han försökt rensa skallen med Tin Machines hårdrock. Möjligtvis kan man se närvaron av electro som en utveckling från album som Let´s Dance och Tonight, men skillnaden är för liten.

The Buddha Of Suburbia (1993)
En i Sverige relativt okänd soundtrack från en tv-serie som aldrig sänts i svensk tv. Är dock betydligt mer intressant än man först tror, musiken har dock mer med Bowies 70-tal att göra än med 90-talet, även om man kan ana en viss dragning åt techno och industrirock.

1. Outside (1995)
 Man måste ha den rätta tron för att uppskatta 1. Outside, som kom till under Bowies kanske mest experimentella period då han testade allt från techno till industrirock. LP:n är dessutom ett konceptalbum med en synnerligen invecklad historia.

London Boy (1995) 
Ingen skiva att gå i taket över. London Boy är bara ännu ett av alla dessa samlingsalbum med Bowielåtar från hans första år, före Space Oddity 1969. Samma låtar, annan ordning bara...

Earthling (1997) 
Viljan att experimentera saknade inte Bowie under 90-talet. Men här gick han för långt. Earthling är hardcore techno, med inslag av hiphop, house och industrirock. Det är en mycket krävande skiva, som jag inte är helt säker på att den är värd att lägga ner så mycket tid.

Hours (1999)
Släpptes ursprungligen bara på CD med kom 2014 även på vinyl. CD:N gillade jag aldrig, men när den kom vinyl uppfattade jag nyanserna bättre. Inte ett storverk, men ändå en mycket intressant skiva där Bowie känns mer fullvuxen än någon gång tidigare.

Heathen (2002)
Stämningen är dyster men explosiv när Bowie på något sätt, medvetet eller inte, sammanfattar hela sin karriär, från Ziggy Stardust, krautrock till dancepop, elektro och industrirock. Trots det känns denna retroskiva inte alls dammig eller trist, tvärtom. Det är ett spännande album.

Reality (2003)
Föregångaren Heathen var lätt att tycka om. Med Reality är det precis tvärtom. Kanske för att Bowie här försöker sig på samma sak en gång till och dessutom verkar tro det är han som fortfarande styr hela popvärlden. Men det var på 80-talet, inte 2003. Bowie känns gammal.

Excerpts From Outside (2012) 
1. Outside släpptes 1995 enbart på CD. När skivan 17 år senare dök upp även på vinyl var det i ett mer avskalat och något mildare format än originalet. Det tjänar musiken på, Excerpts är betydligt ner lättlyssnad än originalet.

The Next Day (2013)
Tidernas bästa comebackalbum sas det om The Next Day, vilket förmodligen är sant. Tio år efter senaste skivan, Reality, kom Bowie tillbaka när alla trodde han gått i pension. The Next Day tar oss med tillbaka till Heroes och det sena 70-talet...bland annat...

Blackstar (2016) 
Bara några dagar efter att skivan kom ut dog Bowie i cancer. Han hade hållit sin sjukdom hemlig för hela världen, kompromisslös in i det sista ville han bli klar med skivan, som är en mycket värdig avslutning för en av vår tids allra största musiker.