The Musical Box: maj 2010

söndag 30 maj 2010

Besök i gryningen

Redan i gryningen bultade ZZ top på min dörr. Yrvaken öppnade jag utan att förstå. De bootsförsedda texasrockarna, i långa bruna oljerockar och bredbrettade cowboyhattar, strök sina välansade skägg, tog av sig solglasögonen och spottade snorloskor på golvet.

Med ett överlägset flin tog någon av dem, han utan skägg tror jag, fram Fandango. Mexican Blackbird, Heard it on the X och Balinese fick de urdruckna ölburkarna på bordet att hoppa, väckte de som låg där under och snarkade. Okända inneboende med knullrufsigt hår tittade yrvaket upp bakom den gröna sammetssoffan.

ZZ top sparkade på de liggande kropparna och skrek för mig meningslösa ordharanger i deras öron, förmodligen texasslang, det lät tufft i alla fall.
De fick dem att hoppa och dansa och dra med skivnålen längs vinylen så det skrek i högtalarna. Med nöjda miner försvann ZZ top sedan ut i den kyliga morgonluften. Fandango lämnade de kvar.

Blues- och boogierockbandet ZZ top kom från ingenstans i början av 70-talet. De gav ut en rad tungt rockiga album, First Album, Tres Hombres, Rio Grande Mud och Fandango, vars ena sida var en liveinspelning. De sanslöst tunga riffen i La Grange, Jesus Just Left Chicago och Waitin´ For the Bus skakade om hela rockvärlden.

Samlingsplattan The Best of ZZ top från 1977 kan vara värd att ha i samlingen för den som inte orkar ragga upp alla äldre album.

Tremannabandet ZZ top var dessvärre också snabba med förändringar. Som ett av de första tyngre rockbanden började det använda synthar, på plattan Eliminator, och orienterade sig sedan snabbt in i kön av tämligen alldagliga hårdrockband. På senare år har ZZ top gått tillbaka till den ursprungliga stilen.

lördag 29 maj 2010

Phil Collins undantag

Phil Collins, trummisen i Genesis och senare framgångsrik soloartist, kan väl inte beskyllas för att ha fört rockmusiken framåt. De flesta av hans skivor har knappast styrfart och är någon slags smet av halvtaskig soul och pop med inspiration troligen hämtad från The Supremes. En legoknekt obesudlad av konstnärliga ambitioner.

Spåren från tiden i Genesis, en gång ett av de mest progressiva rockband som funnits, är helt borta.
Men det finns ett litet undantag. Phil Collins första platta, Face Value från 1981.

Jag låg i lumpen när den skivan gavs ut. Då lirade vi Black Sabbaths Heaven & Hell och Switch med Golden Earring på luckan. Face Value blev en frisk vind i den lite unkna och instängda doften av otvättade grönkläder på A 6 regemente.

Face Value hade drivet från Genesis experimentella rock kvar, och vågade ta ut svängarna. In the Air Tonight och The Roof is Leaking skulle mycket väl kunnat platsa på storheter som A Trick of the Tail eller Foxtrot.

Så här i efterhand kan jag konstatera att soultendenserna redan fanns. Men det fattade inte vi då. Då var det uppställning, givakt och manöver som gällde. Bilkaravan till Skillingaryds skjutfält, vakttjänst på helgerna och gasmask på. Ofrivilliga knektar.

torsdag 27 maj 2010

En tung rocker

I Just Want to Make Love to You är en riktigt tung rocker från Foghats första platta, 1972. Det är egentligen en blueslåt, skriven av Willie Dixon någon gång i början av 1960-talet. Boogierockarna Foghat, som var en utbrytning ur Savoy Brown, gör den till sin helt egen och lägger på så tunga riff att membranen i högtalarna knakar. En lysande rocklåt med andra ord.

Men Foghat var inte först med att ha upptäckt låtens storhet. Los Angelesbandet The Smith har fått med låten på sin första platta, A Group Called Smith från 1969.
De soul- och psykedeliainspirerade amerikanerna lyckas emellertid inte fånga Willie Dixons innersta. Det blir en hyfsad, men inte mer, poplåt.

Följande avsnitt är enbart till för riktiga musiknördar:
Det är osäkert om Smith egentligen visste vems låt de spelade in. På plattan anges nämligen den amerikanske soulartisten Kenny Lynch samt Bob Wackett som låtskrivare. Där misstog sig the Smith. Det är Dixons låt de spelar både till melodi och text. Lynch/Wackett spelade däremot in en egen låt med namnet I Just Wanna Love You. Den har ingen likhet alls med Smiths inspelning av I Just Want to Make Love to You. Ett misstag i hastigheten...Men det var nog inte så noga med upphovsrätt och sånt i slutet av 1960-talet.

A Group Called Smith är förresten väl värd sina pengar. Visserligen gör Smith nästan bara covers på sitt debutalbum. Men här finns bland annat lite udda versioner av Rolling Stones Let´s Spend the Night Together och Last Time. Bara det!

söndag 23 maj 2010

TT:s folköl på mattan

Tajmingen var sällsynt dålig. Spandau Ballet dundrade ändå in genom dörren, tog över och krävde uppmärksamhet, just när jag satt och lekte med Santanas Moonflower i soffan.
Journeys to Glory var bara en i mängden som ville synas...och, eh, höras. Det förstod jag direkt.

Synthpionjärerna trummade nervöst med fingrarna mot plastlocket på stereon, blåste oregelbundna rökringar, fimpade bland neontetrorna i akvariet och hällde med beräknande min TT:s folköl på mattan. Det övriga sällskapet i källaren höll bara käft och tyckte det hela var pinsamt.

Med blixtrande ögon och knastertorra läppar tappade Spandau Ballet till slut intresset och försvann i dammet bakom den blekgröna sammetssoffan. Trots de teatraliskt spelade gesterna var jag redan trött på det bittra sällskapet. Jag sa inte ett ord. Varför skulle jag göra det?

Spandau Ballet var ett av de tidiga synthbanden som slog igenom i början av 80-talet. Journeys to Glory hette debutalbumet, som släpptes bara tio dagar efter inspelningen. To Cut a Long Story Short tog sig upp på singellistan. Bandet fick under 80-talet flera hits, men splittrades 1990.

På förstautgåvan av Journeys to Glory gjordes konvolutet med framsidans bild i relief. Den finns tydligen bara i ett fåtal exemplar. Av någon anledning har jag den.

fredag 21 maj 2010

En underskattad Stones

ROLLING STONES - BLACK & BLUE - 1976

Black & Blue var den första platta med Stones jag hörde. Och det ska erkännas att jag blev fundersam. Stones hade man ju hört talas om så mycket och så länge. Världens största och bästa rockband. Men de hörde inte till min generation. Jag kände mig nästan lite lillgammal när jag till slut köpte skivan.

Black & Blue som första platta var väl inte det bästa valet för en som inte kunde ett dugg om Stones. Skivan fick ingen vidare kritik när den kom 1976, trots att låtarna Hot Stuff och Fool to Cry blev stora hits. Men varken publiken eller kritikerna var förberedda på vad som skulle komma. LP:n gick högt upp på alla topplistor, men kritiken lät inte vänta på sig. ”Ett riktigt meningslöst album”, The Heat is off”, ”Stones betyder ingenting och står inte för någonting”, skrev den brittiska musikpressen. Men jag gillade den.
För Black & Blue är sorgligt underskattad. Här visar Jagger och Richards egentligen för första gången hur stora låtskrivare de är. På skivan förenar de Stones klassiska stökiga och bluesiga rockriff med flera musikstilar och dessutom gör det till sitt alldeles eget. Här experimenteras friskt med jazz i låten Melody, reggae i Cherry Oh Baby och funk i Hot Stuff.
Black & Blue var desutom det första Stones-albumet efter att Mick Taylor hoppat av och ersattes av Ron Wood. Facesgitarristens skitiga gitarr och långa solon satte sin prägel på låtarna.

De musikaliska utflykterna var något stonesfansen fick vänja sig vid. Mick Jagger och Keith Richards fortsatte att experimentera under resten av 70-talet och hela 80-talet. Some Girls (1978) blev en udda flirt med diskotekens dansgolv och fick en fortsättning med udda Emotional Rescue (1980).

Tungt rockiga Undercover (1983) och reggaeinspirerade Dirty Work (1986) satte definitivt myror i huvudena på oss beundrare. Att Dirty Works gjorde det är kanske inte så konstigt. Det är ett riktigt lågvattenmärke för att vara Stones. Men under den perioden var Jagger och Richards inte de bästa vänner. Dessutom höll de på med egna soloprojekt. 1981 års Tattoo You var väl egentligen ett undantag, här gick Stones tillbaka till sina klassiska bluesrockrötter.

torsdag 20 maj 2010

Rockpile sätter allt på plats

Efter bara en genomlyssning av Rockpiles enda album Seconds of Pleasure slår jag en saltomortal från klippkanten. Det är bara att kamma ner håret på underarmarna och ta några djupa andetag. Rockpile sätter allt på plats. Smattrande rak rock direkt från mammuttidens (50- och 60-talet) bästa sida.

Nick Lowe och Dave Edmunds är på spelhumör och bjuder på den ena rockrökaren efter den andra. Seconds of Pleasure är stor. En av de allra bästa pubrockplattor som någonsin gjorts. Det är bara Ducks Deluxe som är större. Teacher Teacher var dock den enda låt på albumet som blev en hit.
Seconds of Pleasure från 1980 blev Rockpiles enda LP. Året efter splittrades gruppen.

Men Rockpile lämnade egentligen betydligt djupare spår efter sig än så, bara man vet var man ska leta. Bandet bildades i Wales i början av 70-talet av Dave Edmunds och Nick Lowe. Men på grund av skivbolagskontrakt kunde Rockpile inte ge ut några egna skivor förrän 1980.

I stället släpptes i slutet av 1970-talet en rad album av Nick Lowe och Dave Edmunds som soloartister, bland annat Lowes två första album och Edmunds Repeat When Necessary. Men även Billy Bremner och Terry Williams var dock med och lirade på de här plattorna, så nog borde de räknas som rockpile-album alltid.
Det ironiska är att när Rockpile äntligen fick ge ut skivor under eget namn, så tog det slut.

Med förstaupplagan av Seconds of Pleasure följde också en eftertraktad EP, där Dave Edmunds och Nick Lowe sjunger Everly Brothers-låtar. De låtarna fanns inte med på de efterkommande LP-utgivningarna, däremot på de cd-pressningar som kommit senare.


Gruppbilden är hämtad från baksidan på LP:n Seconds of Pleasure.

onsdag 19 maj 2010

Northern Rock på Ztyle

Den 21 maj spelar ett av den senaste tidens mest hypade svenska band på Eddes Äntligen Fredag, Hellsingland Underground. Det kan nog bli en riktigt kul spelning. Hellsingland Underground gör det inget svenskt band vågat göra på länge, göra smalspårig rock med storheter som Allman Brothers och Lynyrd Skynyrd som förebilder. I alla fall har Charlie Granberg och hans polare jämförts med de storheterna.

Bandet släppte sitt andra album, Madness & Grace, i mitten av april.
Nu är dock den plattan kanske inte så mycket sydstatsrock som vissa kritiker vill göra gällande. Visst finns det flera gemensamma beröringspunkter med världens bästa musik, tuffa gitarrer och smarta licks och Charlie Granberg sjunger ungefär lika risigt som Dickey Betts.

Men Hellsingland Underground lirar inte sydstatsrock, snarare Northern rock. Det är mycket countryrock med kraftiga inslag av amerikansk rotrock. Ibland får jag nästan för mig att det är John Cougar Mellencamp som gjort låtarna. Dessutom har bandet hittat en del inspiration från Jan Johansson numera klassiska jazzverk. Så visst är det spännande. Konserten på Ztyle tänker jag inte missa. Kan bli den bästa i Jönköping den här våren.

tisdag 18 maj 2010

Några favoriter 11

Nä, att Depeche Mode eller några andra synthare skulle vara med bland mina favoritlåtar finns inte på kartan.








De här gillar jag däremot:

Princess of Litte Italy – Little Steven
Steve van Zandt är kanske mest känd som medlem i Springsteens E Street Band. Men han har gjort flera soloplattor också. Doftande New York-rock som inte kan gå spårlöst förbi. Lysande här, men alla hans plattor är inte lika bra.

Magic Carpet Ride – Steppenwolf
Born to be wild-gossarna kunde mer än så. Svidande tungt och brutalt från detta underskattade band.

This Place is Empty – Rolling Stones
Kanske inte det första låtvalet med Stones egentligen. Men det här är en av Keith Richards coolare sånginsatser de senaste tio åren. En ballad från A Bigger Bang, Stones tyngsta platta på en herrans massa år.




Möt mej i din djungel – Wilmer X

Det går alltid att diskutera om Wilmer X var bäst före eller efter Teknikens under. Den här är i alla fall från tiden efter, från Mambo Feber. Nisse Hellberg i högform kan man tänka...och bra röj.

Man in the Long Black Coat – Bob Dylan
Dylan visar varför han är en av vår tids största rockpoeter och låtskrivare. Givetvis från Oh Mercy, från 1989. Producerad av Daniel Lanois och inspelad i amerikanska södern.

måndag 17 maj 2010

Vem faen är Mo McGuire?

Jag har fått tag på en alldeles lysande liten LP. En platta med amerikanska sångerskan Mo McGuire från 1974. Inspelad på det lilla skivbolaget Wooden Nickel, som under 1970-talet brukade skaka fram nya artister från Chicago.

Troligtvis är väl Mo Guire från den delen av världen. Men så mycket mer information går inte att få fram om henne. Inte ens Allmusic.com har något noterat något om denna mystiska dam. De brukar annars ha det mesta. Faktum är att hela Internet är som ett enda frågetecken när man söker efter henne på Google.

Det hela blir ännu märkligare när jag upptäcker att skivans producent heter Marty Feldman. Om nu någon kommer ihåg honom. Han den där brittiske komikern med de utstående ögonen, som i alla fall jag minns bäst från filmen Glöm inte kamelerna. Nu är det inte helt säkert att det är samma kille, men är det, så är det märkligt.

Hur som helst är skivan en kul liten sak. Det är knappast rock, eller så är det. Ibland låter Mo McGuire som Janis Joplin för att sedan svänga ut i både tradjazz och blues. Kanske lite Liza Minnelli eller Barbra Steisands, vad vet jag. Men jag gillar skivan, det finns flera coola låtar, som förtjänar ett bättre öde än att hamna i en skivback på en loppis. Det var nämligen på en sådan jag hittade det här exemplaret.

Det finns ett fåtal ute till försäljning på nätet. Men räkna med att hosta upp något över 200 spänn.

lördag 15 maj 2010

Torsson äntligen till Jönköping

Så är det äntligen klart! Torsson spelar i Jönköping. Lördag 23 oktober är det dags på Jönköpings teater. Det är det många gamla jönköpingsbor som längtat efter, det vet jag.
Den här sommaren kommer att bli något alldeles extra. Torsson kommer ju dessutom till Visingsö i augusti.

Jag har tidigare intervjuat Bo Åkerström angående visingsöspelniningen. Nu tog jag ett kort snack med basisten Dan Persson, som varit med i Torsson sedan 1982. Han var inte med när Torsson gjorde sin första spelning i Jönköping, på Kulturhuset om jag inte tar helt fel, ungefär 1981. Men däremot på den spelning bandet genomförde någon gång i början av 2000-talet. För mer har det inte blivit.
- Jättekul att få komma till Jönköping igen. Torsson har ju en hel del anknytning hit. Flera av låtarna handlar ju om staden, Elmia Jordbruksutställning, Det spelades bättre boll och Tivoli, säger han.

Torsson har de senaste åren bara gjort ett fåtal spelningar om året. Men den här våren har det tagit fart på allvar. Lundabandet är inbokade fler spelningar än någonsin den här sommaren.
- Vi har en ny bokare, Kotte Management i Göteborg, och han är aktiv. Men det är bara kul, berättar Dan Persson.

Kotte Management har flera artister i sitt stall, bland annat Eldkvarn och Pugh Rogefeldt. Båda dessa kommer också till Jönköping i höst, Eldkvarn 6/11 och Pugh 3/12. Det ser jag givetvis fram mot, särskilt Pugh. Det är ju några år sedan den gamle rockhjälten var här i krokarna. 2003 påstås det att han spelade på Ringnes Pub. Men det har jag inget minne av, kommer bara ihåg den den bejublade konserten i Pesets aula nångång i mitten av 70-talet, då Ola Magnell var med.

Konserterna på Jönköpings teater arrangeras av Programbolaget. Kul att de vågar satsa på nåt annat än Peter Jöback och Carolas julshow.


Har förresten redan bokat in mig till Torssons båda konserter. Funderar på att ta båt från Jönköping till öa. Det ska visst ordnas nån sån resa har jag hört.

Bilden på Pugh är en pressbild hämtad från hans sajt.

fredag 14 maj 2010

Rockveteraner bakom Graham Parker

Ibland dyker de upp. De där små guldkornen jag glömt fanns. The Rumors platta Max från 1977 upptäckte jag stod i hyllan. Den har stått undangömd länge, det räcker nog inte med 20 år. Det är en samling riktigt sköna pubrocklåtar jag borde spelat oftare.

The Rumour bildades ur spillrorna av legendariska Brinsley Schwartz i mitten av 1970-talet. Gruppen blev kanske mest känd som kompband bakom Graham Parker när han slog igenom på allvar med Howlin´Wind 1976.

Egentligen är det lite märkligt att Graham Parker kunde få tag på ett så vasst gäng att backa upp honom. Rockveteranan Brinsley Schwartz var ju själv nästan en legend och Martin Belmont hade också lirat med Ducks Deluxe. Men det blev en bra kombination. De drog fram varandra i rampljuset. Inte minst låg The Rumour bakom succén med Parkers svettiga Squeezing Out Sparks från 1979.

Rumours egna plattor är det minst lika hårt driv i. Max går i samma spår som Dave Edmunds, Nick Lowe och andra pubrockare av rang. I´m Gonna make You Love Me, Nick Lowes Mess With Love och egna Face to Face och Somethin´s Goin´ On är rak rock utan några konstigheter, och bara skitbra.

Rumour gjorde två plattor till efter Max, Frogs Sprouts Clogs and Krauts 1979 samt Purity of Essence 1980. Men de riktigt stora framgångarna uteblev och bandet splittrades i slutet av 1980-talet.

Den stora bilden är hämtad från baksidan på albumet Max.

onsdag 12 maj 2010

Manfred Mann´s skruvade ideér

Som två gamla polare dök de upp i mitt källarrum, Nightingales & Bombers och The Roaring Silence. De där två kanonplattorna av Manfred Mann´s Earth Band från mitten av 1970-talet.
Deras inspelningar av springsteen-låtarna Blinded By the Light och Spirits in the Night var berömda redan innan de kom ut och bra mycket bättre än originalen.

En bit bakom släntrade Watch, den sista riktigt coola Earth Band-skivan, med Davy´s On the Road Again och den där tokskruvade liveversionen av Dylans Mighty Quinn.

Det var aldrig något snack. Alla tre fick sin självklara plats i den mögelgröna sammetssoffan, som nu började bli något nedsutten. Men de gjorde sig hemmastadda ändå, som de rockhjältar de faktiskt var.

Det gick inte en dag utan att de där plattorna spelades. Och till och med Tommy, han med raggarfrisyr och rinnande jättesnus under läppen, och småbrudarna med aprikossmakande läppglans och extra långa Marlboro Light i den obligatoriska handväskan, började digga Manfred Mann´s Earth Band. Om än något motvilligt.

Manfred Mann gjorde det Moody Blues och de andra tidiga symfoniska progrockbanden aldrig vågade. Han vände ut och in på harmonierna, lät dem glida på skalorna, skakade om tillsatte sina egensinniga och ibland rejält skruvade ideér.

Men det begrep aldrig den gröna soffans ständiga inneboende. Det tyckte på sin höjd att det var fränt, eller kanske gulligt, när Earth Band spottade ut Springsteens låtar söndertuggade och nermalda till oigenkännlighet. De sippade hellre billigt rosévin och hånglade i soffhörnet.

De finns fortfarande kvar de där skivorna. Och det händer faktiskt att de spelas någon gång ibland. Då svävar Manfred Mann´s Earth Band ner från skyn som fallskärmshoppare och bildar formeringar man inte trodde fanns.


Manfred Mann´s Earth Band bildades av keyboardisten Manfred Mann när 60-talsgruppen med samma namn splittrades. Hans ideér skiljde sig rätt brutalt från kollegan Paul Jones. I Earth Band fick sydafrikafödde Mann utlopp för sina egna ideér.

Bandet blev ett av de tidiga progrockbanden i Storbritannien och drev på utvecklingen. Earth Band har sedan början av 70-talet gjort ett 20-tal studioalbum, även om musikerna runt den karismatiske ledaren bytts ut med jämna mellanrum. Earth Band finns fortfarande och Manfred Mann går fortfarande sin helt egen väg.

tisdag 11 maj 2010

Inte gudarnas ambrosia

Ambrosia är gudarnas föda i den grekiska mytologin, det som Zeus och hans sällskap mumsade på där uppe på Olympen. Efter att ha lyssnat på amerikanska rockbandet Ambrosia förvånar det mig inte att den gamle guden kastade blixtar omkring sig och gjorde livet surt för de gamla spartanerna. Ambrosia är inte särskilt kul.

Jag kommer faktiskt inte ihåg varför jag skaffade en LP med dem. Ett otydligt minne säger att jag nog köpte den för ryktet att de någonstans påstods förena King Crimson med amerikansk radio-rock, alltså REO Speedwagon, Bruce Hornsby och annat sånt där degigt jox.

Nä, Zeus hade nog spottat ut den här ambrosian. Bandets låtar är så fattiga på smaker och sensationer, även om de försöker, att det förmodligen skulle fått hela DDR:s partiledning att rysa av vällust.

Den LP jag har, Somewhere I´ve Never Travelled, innehåller visserligen ett par låtar som blev mindre radio-hits i USA. Men ambitionen att mixa tung progressiv rock med amerikansk slätstruken hitlisterock funkar inte. Det hjälper inte att Alan Parsons har producerat. Det blir inte bättre ändå.

Somewhere I´ve Never Travelled är Ambrosias andra album och gavs ut 1976. Plattan fick ganska stor uppmärksamhet när den kom och har faktiskt hyllats av en rad musikkritiker. Men inte av mig. Bandet gav sammanlagt ut fem album, det sista 1982.

söndag 9 maj 2010

En glödhet Lowe

Det tog kanske en vecka eller lite mer innan jag fattade vilket fynd jag gjort. Ett par försiktiga och synnerligen kritiska genomlyssningar blev omärkligt fler och mer. Först tyckte jag den var lite väl gammeldags. Jag menar, 50-talsrock och rockabilly borde inte funka.

Men efter ungefär tionde lyssningen var det inget snack längre. Nick Lowes album Party of One är grymt. Han gör låtar som låter som rena självklarheter och verkar vara ihopslängda på några få minuter. Men det blir hur bra som helst.

Varenda låt på den här plattan är genomarbetad och så elegant gjorda att det bara är att bocka. Party of One kan tyckas vara ett steg 40 år tillbaka i tiden, men den är i högsta grad närvarande.
Det är dessutom en rad vältrimmade musiker Nick Lowe har med sig in i studion.

Dave Edmunds producerar och spelar gitarr och får uppbackning av Ry Cooder. Jim Keltner lirar trummor och Paul Carrack finns med på orgel och piano. Då blir det bra.
Edmunds och Cooder gör rent hus och sätter gitarriff som man inte trodde fanns. Låten Refrigerator White bollar de mellan sig som den vore en glödhet potatis. All Men Are Liars är en lätt cynisk rocker som inte går att få ur skallen.

Varenda låt på skivan är lysande, men jag måste ändå nämna Who Was That Man, den är hur kul som helst.
Party of One släpptes 1990 och är en få Lowe-plattor där han inte spelar några covers. Än en gång visar Lowe att han är en av världens bästa låtskrivare.

fredag 7 maj 2010

Tio års vånda

Det tog Van Morrison tio år att göra låten Tore Down A La Rimbaud. Han hade först tänkt sig att ha med den på Veedon Fleece 1974. Men det dröjde ända till 1984 och plattan A Sense of Wonder, innan den blev färdig.

Det är ett lysande musikstycke. Låten har sitt ursprung från den franske poeten Arthur Rimbaud, som under den senare delen av 1800-talet hade en kort, men intensiv, tid som poet. Han började skriva som 15-åring men slutade tvärt 26 år gammal för att sedan aldrig mer skriva en rad.

A Sense of Wonder är en sorgligt underskattad Morrison-platta. Innan hade han dock släppt en rad synnerligen icke-kommersiella skivor, bland annat Common One och märkliga Inarticulate Speech of the Heart. Så det är kanske inte så konstigt att den hamnade i skymundan den också.

Men jag spelar den gärna. Här finns flera örhängen förutom Rimbaudlåten. Titelspåret A Sense of Wonder och Ray Charles-låten What Would I Do är tillbakalutad softad soul, för att inte tala om det sköna gunget i Mose Allisons If You Only Knew. Allt givetvis kryddat med en stor dos irländsk folkmusik.
A Sense of Wonder sålde aldrig särskilt bra. Det dröjde faktiskt fram till 1989 och Avalon Sunset, innan Morrison ännu en gång nådde ut till den stora publiken.

torsdag 6 maj 2010

En drömmare och sagoberättare

Ett album med Steve Hackett är som en resa in i en fantasyvärld fylld av mystiska figurer, svarta magiker, troll och vackra prinsessor. Han målar upp fantasier J.K Rowlings skulle bli avundsjuk över. Hackett leker med ord, barnramsor från uråldriga engelska sagor och experimenterar med poesi och musik.

Steve Hackett var gitarrist i Genesis fram till 1977. Om Peter Gabriel var visionären och Phil Collins opportunisten, så var Hackett drömmaren och sagoberättaren. Hans ideér och tankar slår igenom på Genesis största verk, Selling England by the Pound och A Trick of the Tail.

Gabriel lämnade gruppen 1975. När Hackett hoppade av två år senare var supergruppen dömd till undergång. Det var Hacketts gitarr och Gabriels musik och lyrik som gjort Genesis till en av de största progressiva rockgrupperna under 1970-talet.

Steve Hacketts solokarriär kom aldrig i närheten av Genesis mastodontkonserter och berömmelse. Men hans album från det sena 70-talet och början av 80-talet är spännande, och kanske mer Genesis än vad det kvarvarande bandet någonsin kom i närheten av.

Voyage of Acolyte gavs ut redan innan han lämnade Genesis. 1978 kom hans första platta på egna ben, Please Don´t Touch. Skivor väl värda att ha i samlingen, åtminstone för den som gillar tidiga Genesis.
Steve Hackett har genom åren gett ut ett flertal skivor, bland annat ett antal med klassisk musik.

lördag 1 maj 2010

Två gånger Edmunds

Fan, ibland får jag för mig att jag kanske har lite för många LP-skivor. Vaknade igår morse och insåg att jag absolut måste ha tag i Dave Edmunds platta Repeat When Necessary. För det första hade jag inte hört på över 20 år och sen flashade det nånstans till att Nick Lowe var med och lirade. Och Nick Lowe går hem här hemma just nu, om man säger så.

De där timmarna innan Klasses Skivklubben öppnade släpade sig fram, men när det var dags hängde jag på låset. Och den första platta jag hittar i Dave Edmunds-facket var Repeat When Necessary. Kunde inte bli bättre, även om den var risig. Hyfsat billigt blev det dock, 50 spänn, så jag köpte en bunt skivor till.

Men det var Edmunds som hamnade på skivtallriken först, Girls Talk och Crawling From the Wreckage. Ruggigt gung, inget snack. Men nånstans i mitten av andra låten började jag ana oråd, det här kände jag igen lite för väl. Så bara för att kolla läget bläddrade jag igenom mina Edmunds-plattor i hyllan.

Och jodå, där stod den, Repeat When Necessary, en jävligt snygg sak också, ser nästan helt ospelad ut och omslaget som nytt. Så nu har jag två av denna lilla briljanta platta. Nästa gång jag får såna där flashar ska jag kolla i samlingen innan jag gör slag i saken.

Repeat When Necessary är en ganska tidig Edmunds. Från den tiden han lirade med Rockpile och gjorde världens bästa pubrock. Det finns en tvillingskiva till den också, Nick Lows Labour of Lust. 1979 kamperade de tillsammans i Rockpile och spelade samtidigt in egna soloplattor.

De släpptes ungefär samtidigt, om jag inte minns fel. Edmunds spelar på Lowes platta och tvärtom. Båda blev hur bra som helst.
Tyvärr kan man väl inte säga det om Edmunds senare skivor. Han började lira nån slags halvtaskig rock´n´roll och gjorde till och med inspelningar ihop med svenska Refreshments. Farligt nära svensktopps-musik, som jag ser det. Men Repeat When Necessary är överstyv. Dubbelt upp!

Den övre bilden på Edmunds är hämtad från Best of-plattan From Small Things Big Things Come.