The Musical Box: januari 2011

måndag 31 januari 2011

Tråkiga Asia

Asias debutalbum verkade intressant, minst sagt. Det var ju faktiskt ett gäng supermusiker som samlats, Steve Howe från Yes, Carl Palmer i Emerson Lake and Palmer, John Wetton i magiska King Crimson, och så bandets riktiga twist, Geoff Downes från synthpopparna och hitlistegänget Buggles.

Det lät jävligt spännande.
Men inte fan!
Jag är helt på det klara med att Asia har en hel del fans och att risken är stor att nån med hat i blicken nu försöker hacka sig in på den här sidan. Men Asias debutplatta från 1982 är inte särskilt bra.

Det är egentligen märkligt att ett gäng så skickliga musiker, med den bakgrunden, bara lyckades åstadkomma något sånt här. Halvsymfonisk rock med progambitioner.
Men en storsäljare blev det så klart. Den kom ju 1982 och då gillade folk såna här grejer. För på den tiden tänkte man lite annorlunda, då var det Asia gjorde rätt fräckt. Och fan så mycket bättre än mycket annat, det ska erkännas.

Men Asia är lite för pompöst och fläskigt för att funka nu för tiden. Det är mer Boston över det här än Boston själva, som exempel. Och det är naturligtvis inte bra.

Vad det gäller den här skivan kan jag ändå vara lite förlåtande. The Heat of the Moment blev ju faktiskt en hit och så är Cutting in Fine en ganska bra låt. Dessutom är ju musikerna i bandet rutinerade proffs, det märks. Låtarna är välskrivna och välarrangerade.

Vad är fel då?
Det är jävligt tråkigt!

söndag 30 januari 2011

Wallingers World Party

Jag har ibland svårt för 80-talspop, substansen är ofta inte mer än avslagen folköl. Men ibland dyker det upp en och annan bra platta även från det årtiondet.
World Partys debutalbum från 1986, Private Revolution, är ett av de där undantagen. En riktigt spännande och rolig skiva, här finns inspiration både från 60-talspop och Bob Dylan. Och ibland låter faktiskt Karl Wallinger - som var World Party - som Mick Jagger. Han var en gång i tiden med i Waterboys och de spåren sitter naturligtvis också kvar.

Private Revolution fick en hel del positiv kritik när den kom och det finns flera låtar jag gillar. Titelspåret är en skön liten rocker, Ship of Fools har väldigt mycket Waterboys över sig, så den tycker jag om.

Dylans All I Really Want To Do är också en sån där låt jag gärna spelar flera gånger. Det finns säkert fler. Det här är en sån där skiva man måste spela flera gånger för att upptäcka helt och hållet.

World Party var kanske lite för bra för sin tid. Wallingers musik drunknade i 80-talets mainstream-pop bland meningslösa Absolute Music-album och Mr Music. För någon hitlistepop är det här väl egentligen inte.

fredag 28 januari 2011

Ett slarvig collage

Street Parade kom 1980. Men jag är än idag inte säker på om Steve Gibbons bara driver med folk eller är seriös.
I ena stunden lirar han 50-talsrock, imiterar Elvis Presley och kör fräcka gitarrsolon i Give it Back. Sedan byter han stil och kastar sig ut i en hejdlös soulrocker, Sonny Day and the Tropics, för att sedan på nytt byta skepnad och med vattenkammad lugg leka förförare som Bryan Ferry i Abracadabra.

A to Z är en skön liten pubrocklåt.
Och sen...
Sen lirar Gibbons calypso i Graffiti Man för att sedan på nytt vräka på med en tuff rocker, Fair Play.
Det hela avslutade med en skotsk marsch!

Låter det helt jävla galet?
Det är det!

Den kanske inte är sådär jätteseriös eller allvarligt menad...
Eller det kanske den är?
Eller är det bara ett slarvigt ihopsatt collage?
Men Street Parade är ändå en sanslöst rolig rockplatta.

Street Parade var Steve Gibbons Bands uppföljare till LP:n Down in the Bunker, den skiva bandet slog igenom med på allvar i slutet av 70-talet. Men Street Parade hamnade i reabackarna nästan direkt. Vilket nog inte är så konstigt.

Inte ens nu för tiden har den fått upprättelse. Jag gillar den i alla fall.
Men jag undrar fortfarande vad Steve Gibbons egentligen menade...

Mer om Steve Gibbons Band
Svavelosande rock från Birmingham (Down in the Bunker)
Storstadsrock med attityd (Rollin´ On)
Whiskeystämning med Steve Gibbons (Caught in the Act)

torsdag 27 januari 2011

Feta gitarrsolon och tungt komp

Boogierockarna Jo Jo Gunne blev aldrig stora. De fick en hit, låten Run, Run, Run på debutalbumet 1972. Sen tog det stopp, Jo Jo Gunnes tunga bluesrock med inslag av både sydstatsrock och västkustrock nådde aldrig höjderna igen.
Men gruppen har en del fans fortfarande, även om de är lätträknade.
Jag har bandets andra album, Bite Down Hard från 1973.

Och det kanske är så. Jo Jo Gunne var nog lite för alldagliga och fantasilösa för att kunna ta upp kampen med de stora banden. Men ändå är det här inte alls uselt. Jo Jo Gunne kan om de vill fira av en och annan rockrökare med klass.

Här snackar vi feta gitarrsolon och tungt komp. Vad som inte håller måttet är låtarna, ungefär samma läge som flera andra boogierockers under den här tiden alltså, Cactus med flera.

Bite Down Hard har dock ett par rätt kul saker. Take me Down Easy är en bra rocker där bandet går loss ordentligt.

Sen är Broken Down Man också en sån där låt som kan irritera omgivningen rätt ordentligt. Här släpper Jo Jo Gunne alla sina spärrar och blir stundtals både fantasifulla och roliga.

Jo Jo Gunne bildades i Los Angeles 1971 av Jay Ferguson och Mark Andes från klassiska Spirit. De gav sammanlagt ut fyra album innan gruppen splittrades 1975.

onsdag 26 januari 2011

Genesis i lånade fjädrar

Det här vill säkert ingen av Genesis dead-heads höra. Men Wind & Wuthering borde aldrig spelats in. Bara efter ett par minuter på skivtallriken går luften inte att andas, och de känsliga får smaken av asfalt i munnen.

Detta är ett album så genomskinligt blekt att det inte går att skilja det från en grå tapet, vilket det borde räcka med en snabb blick på omslaget för att inse.

Varför blev det så illa?
Tony Banks, Mike Rutherford, Steve Hackett och Phil Collins hade ju alla förutsättningar att göra något stort, även utan Peter Gabriel. De hade dessutom redan lyckats.


A Trick of the Tail från året innan var en av bandets allra största skapelser, även utan mästaren Peter Gabriel. Men inget av den spänningen finns på Wind & Wuthering, 1977.

Kvar finns bara en kokett fågel i lånade fjädrar, som med ambitionen att skapa ett nytt seriöst genesis-sound, i stället förvandlade sig till en muzakmaskin.

För någonstans på vägen glömdes det bort vad som i början av 70-talet gjort Genesis till ett av de allra största brittiska progrockbanden; starka melodier, smarta texter - och framför allt - det lekfulla.

Kanske hängde det på att Tony Banks inte kom överens med Steve Hackett. Vilket var osedvanligt korkat. För man bråkar inte med den ende virtuosen i bandet. Wind & Wuthering blev också Hacketts sista album med Genesis.

Slutresultatet är troligen ett av de segaste och tråkigaste progressiva rockalbum som gjorts. Banks tar över och gör Genesis till ett halvtaskigt synthband, utan spelglädje och fantasi.
Två låtar håller. Eleventh Earl of Mar, trots flera långa synthpassager, och Your Own Special Way.

Men de väger lätt mot monster som Wot Gorilla och Unquiet Slumbers. Totalt meningslösa saker som får vilken sur passage som helst på Trespass eller Nursery Cryme att framstå som blixtrande.

tisdag 25 januari 2011

Noddy Holder kunde vråla

Old New Borrowed and Blue är Slades absoluta höjdpunkt. Fan vet om det inte är ett av glamrockens allra största ögonblick också. En sak är säker, det är det mest högljudda albumet av dem alla.

Jag menar, här VRÅLAR verkligen Noddy Holder. Lyssna bara på inledningsspåret Just Want a Little Bit. Där snackar vi djungelvrål.
Det vete fan om Animals hade gjort det så mycket bättre. Det är nämligen deras låt, men de kallade den Don´t Want Much. Det var å andra sidan tio år tidigare. Och Eric Burdon kunde inte vråla.

Några fler covers finns inte på den här skivan, även om Slade tidigt gjort sig kända för att sno från allt och alla. Men Holders vrålande fortsätter, hela skivan igenom. Nu är detta inte på något sett negativt sagt, han gör det jävligt bra, även om det säkert lagts på en och annan effekt i studion.

Men Holders röstresurser är en stor del av behållningen med den här skivan. Old New Borrowed and Blue från 1974 ska spelas HÖGT. Det är halva grejen.

Slade gör en sak till bra, melodierna. För det är faktiskt nästan bara bra låtar här. Det känns kul att få skriva, för det hände nästan aldrig när det gällde Slade. Några bottennapp fick man alltid räkna med, men inte här.

Everyday är en lysande powerballad och ett av Slades största ögonblick någonsin. Just i den stunden gillar jag Slades influenser från Beatles och den brittiska 60-talspopen. De spåren finns förresten i flera låtar, Find Yourself a Rainbow, When the Lights Are Out och My Friend Stan till exempel.

Men Slade gör de rockigare låtarna bra också. Inte minst tack vare Noddy Holders röst. Det är det som gör den här skivan till ett av glamrockens största, och bästa, ögonblick.
Sen gillar jag skivomslaget. Det är läckert.

Mer om Slade
Opolerat och ruffigt (Slayed)

måndag 24 januari 2011

En vällagrad roquefort

ZZ TOP - TRES HOMBRES - 1973

På förslag från min gamle hovstockskollega Anders har jag nu lyssnat igenom Tres Hombres med ZZ Top. Barfotabasisten i Blow Jobs in the Sky har jag inte sett sedan de målade husen på Råslätt med pastellkrita. Men han hävdar med envishet att det här är en ruskigt bra platta där nio av de tio låtarna är överstyva.
Det tog tid att hitta skivan. ZZ Top har jag inte spelat sen jag minns inte när. Men den dök upp till slut, vällagrad som en gammal roquefort grönmögelost och minst lika dammig som en partistämma.

Så intorkat dammig är nu inte musiken på den här LP:n, om nån trodde det. Visserligen är den lika gammal som Sjöbogatan, Tres Hombres kom ut redan 1973. Men det är faktiskt ett av ZZ Top:s allra bästa album. Det kan jag utan vidare stå för.

Till att börja med är det här den första ZZ Top-skiva där de börjar lira hårdrock, eller i alla fall mer hårdrock än blues. Och boogie. Det är jävligt bra texas-rock. Synd att de inte fortsatte på den linjen senare...

Min favorit är fortfarande La Grange, trots att det är vanlig enkel sketen boogierock som varenda band skulle kunna spela om de bara ville. Jag vet inte om nån tänkt på det, men här handlar det om sång i ungefär en minut, sen en enda lång utflippad boogie. Men den är bra!

Waitin´ For the Bus, Jesus Just Left Chicago och Beer Drinkers and Hell Raisers är också riktigt skön bluesrockboogie, även om de knappast skulle kunna räknas till klassikerna.
En ny favorit har jag också hittat, Precious and Grace, den är svettig.

Nr: 110/2222

Mer om ZZ Top
Besök i gryningen

söndag 23 januari 2011

Waters fick grisen

Det skulle kunna vara lätt att avfärda Roger Waters soloalbum The Pros and Cons of Hitch-Hiking som en samling outtakes från The Wall, som inte fick plats.

Och det tänker jag väl till en viss del göra. För lite så låter det här albumet från 1984. Det ligger inte långt från The Wall, men är inte alls lika bra.
Det är väl ganska självklart att likheterna finns där. The Wall var ju mer eller mindre Waters eget projekt. Det är inte heller särskilt konstigt att det inte låter lika bra. Här saknas ju David Gilmours bländande gitarr.

När Roger Waters lämnade Pink Floyd ledde det till bråk och rättegångar. Allt verkar inte helt utklarat ännu, men slutsumman då blev att Gilmour fick rätten till bandnamnet, och Waters fick grisen.
Alltså den där flygande grisen Pink Floyd använde på sina konserter och som för första gången dök upp på Animals.

Om man ser enbart till musiken är det väl kanske så att Waters borde haft bandnamnet. För Pros and Cons ÄR Pink Floyd. Men inte lika bra.

Därmed inte sagt att Pros and Cons är en sopskiva. Det är det inte. Den håller.
Men vad Waters inte är särskilt bra på, om man ska vara ärlig, är att göra riktigt bra melodier.

Förstasidan är ganska tempofattig och tråkig. Det blir bättre när man vänder på LP:n. Låten 5:01am (The Pros and Cons of Hitch-Hiking) gillar jag för att den nästan är lite soul-dance och så annorlunda. Och låten efter, 5:06am (Every Strangers Eyes), bara för att den är väldigt pinkfloydiskt.

Så i brist på annat får Pros and Cons duga.

Mer om Pink Floyd
Pink Floyds anonyma album (Animals)
Är detta roligt? (Ummagumma)
Another Brick in the Wall (singeln)

fredag 21 januari 2011

Never Told a Soul

Basister i rockband har en otacksam uppgift. De får aldrig stå i rampljuset. Och det är nästan aldrig de som hyllas som de stora hjältarna.
 
John Illsley lirade bas i Dire Straits, bakom brorsorna Mark och David Knopfler. Han vet vad han gör!

Inte för att han briljerar så där våldsamt på Dire Straits album. Nej, det är snarare tvärtom. Han gör enkla grejer. Eller åtminstone får han det han gör att låta enkelt. Och då är det bra.

Communique var ett lysande Dire Straits-album. Och jag vill påstå att Illsley hade stor del i det. Han var en viktig del av gruppens sound.

1984 gav han ut sin första soloplatta, Never Told a Soul. En skiva som letat sig hela vägen till min samling. Den är kul.
Inte för att det låter som Dire Straits, för det gör det absolut inte, trots att Mark Knopfler är med och lirar på varenda låt. Den är rolig för att den INTE låter som Dire Straits, utom vid ett par tillfällen. Det är rätt behaglig musik John Illsley gjort här.

En skön och avslappnad skiva, någonstans lite inspirerad av keltisk folkmusik. Nu är han kanske ingen större sångare, men till de här låtarna funkar hans röst ändå alldeles utmärkt.

En bra LP helt enkelt, som går att spela. Vilket är mer än vad man kan säga om flera Dire Straits-plattor av senare datum.
Boy With Chinese Eyes är en favorit, men The Night Café och Never Told a Soul är inte så dumma de heller.

torsdag 20 januari 2011

Bara mainstream hårdrock

Take No Prisoners börjar rätt lovande. Det är bra tryck i Bloody Reunion och man får nästan lite Bounty Hunter-vibbar*. Introt till Respect Me in the Morning är också rätt vasst. Det finns alltså hopp om Molly Hatchet, tänker man då lite försiktigt.
Men...det där går över rätt fort. Bloody Reunion blir snabbt tråkig och alldaglig. Och Respect Me in the Morning är bra i 20 sekunder. Resten av Molly Hatchets album från 1981 är nog lämpligast att glömma så fort som möjligt.

Jag kan inte turerna bakom kulisserna. Men jag fattar inte varför detta tidigare så briljanta band försöker sig på till exempel Long Tall Sally. För deras version här är hemsk.

Sen lirar Molly Hatchets någon slags mainstream-hårdrock jag har hört alldeles för mycket av. Jag får för mig att jämföra med band som REO Speedwagon, Foreigner och annat sånt där som är bannlyst i min samling.

Southern rock då? Inte för ett ögonblick!

* En jävulskt bra låt från Molly Hatchets debutalbum från 1978.

Mer om Molly Hatchet
Fullt ös från början

onsdag 19 januari 2011

Inte lika bra som förr...

Jag har spelat The River väldigt många gånger. Så där i början av 80-talet var det en av de allra största skivorna. Då spelades den ta mej fan nästan alltid.

Det där är numera lite pinsamt för min del.
Bruce Springsteens The River från 1980 är inte så där jävla bra. Inte så fantastiskt ohyggligt in-i-helvete överjävligt bra som man tyckte då.
Den är faktiskt ganska monoton. Lite tjatig nästan. Och jobbig att lyssna på. För det är en dubbel med 20 låtar.

1980 var det kul. Nu tycker jag så här:
Egentligen är det bara enkel och lite slarvig chuckberryansk rock. Visserligen med glimten i ögat och förmodligen inspelat med en massa energi. Men det räcker inte för att jag fortfarande ska gilla den.

”Well I got some beer and the highway´s free.
And I got you, and baby you got me.”

Bättre än så blir det inte på den här skivan...

Någonstans har det sagts att The River skulle vara Bruce Springsteens ”White Album”. Det är bara bull-shit. Låtarna låter alldeles för lika för det.

Jag har ibland faktiskt svårt att skilja dem från varandra. Och så där väldigt revolutionerande kan de knappast anses vara.




Låtar som är bra nu: möjligtvis The River och Point Blank.

Låtar som var jävligt bra då: The Ties That Bind, Sherry Darling, Hungry Heart, You Can Look, The River, Point Blank, Cadillac Ranch, Drive All Night.

tisdag 18 januari 2011

Uriah Heep på nya vägar

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här för att inte förolämpa Uriah Heep-fans...om det eventuellt finns några sådana kvar.

Men Fallen Angel från 1978 är inte bra...den heller...och helt plötsligt inser jag att Uriah Heep inte gjort en bra platta sedan 1973 eller nåt sånt...

Det finns faktiskt inte ett enda lyssningsvärt spår på hela LP:n. Och nu har jag kört den några gånger. Men för varje genomlyssning blir jag bara mer övertygad.

Fallen Angel är inte bra.
Den är faktiskt skitdålig.

Men låt oss nu leta efter ljuset i mörkret.
För det finns en liten, liten positiv grej med den här plattan.
Aha! Uriah Heep har breddat sitt register. Fan vet om de inte influerats av disco!
Men va fan, bättre det än inget alls.

Fallen Angel låter ju i alla fall lite annorlunda. Och det är ju bra, eller?
Första låten till exempel, Woman of the Night, har en sjysst melodi och ett hyfsat boogie- disco-tempo.
Whooaa...

Mer om Uriah Heep:
Wonderworld

måndag 17 januari 2011

Life in the Foodchain

TONIO K - LIFE IN THE FOODCHAIN - 1978

Finns det något som borde kallas ”intelligent” pop-musik, då hör Tonio K dit. Men exakt vad det är vet jag inte.

Det är inte så lite new wave. Nästan punk på sina ställen. Och faktiskt lite New York Dolls också, men utan läppglans, rouge och nätstrumpor då förstås.

Dessutom gör det här amerikanska bandet smarta texter. Ironiska, elaka och cyniska, i samma klass som de brittiska new wave-banden.

Tonio K spottar ur sig sina cynismer och låter minst lika elak som vad Elvis Costello någonsin gjorde.
Life in the Foodchain, Tonio K:s första album, är en lysande liten rockplatta, om än något bortglömd nu för tiden.

Den passade inte in någonstans då. Och gör det förmodligen inte nu heller. Jag känner inte många som har den här skivan. Och de som råkar ha den i samlingen har inte spelat den på länge.
Man måste vara på rätt humör för att orka spela den, det har jag räknat ut. Life in the Foodchain kan vara påfrestande.

Men nog fan är den bra alltid. Cyniska The Funky Western Civilization är fortfarande en skittuff rocker och en sån där låt som tål att spelas igen. Varför den inte blev en superhit har jag aldrig förstått.

Det finns flera små sköna låtar att hitta här. Hela skivan är bra.

Nr: 188/2222

söndag 16 januari 2011

Några favoriter 21

Dags för några gamla favoritlåtar. Vad sägs om de här bedagade skönheterna?

Soul Sacrifice – Santana
Inspelningen från Woodstock -69 är så grym. Det är blev låten en hel generation unga rockers släppte loss till. Kan det bli bättre än så här? Trummisen heter förresten Mike Shrieve och var bara 20 år när det här spelades in.




Baby´s On Fire – Brian Eno
Det här är riktigt, riktigt bra glamrock av en av 70-talets demoner, Brian Eno. En cynisk och bitter låt där Eno är hur elak som helst. Men den tål att spelas om och om igen. Finns på plattan Here Come the Warm Jets.





Dead End Street – Kinks
Den första progglåten sägs det (typ svensk progg då) och den första rocklåt som spelades in på film. Kinks bittra kritik över den brittiska socialpolitiken är svidande brutal och slående. Det är dessutom en jävulskt bra rocklåt. Nära att ta till lipen nu. Sån här musik görs inte nu för tiden.

lördag 15 januari 2011

Mer koskälla i rockmusik

TOMMY TUTONE - TOMMY TUTONE - 1980

Det spelas alldeles för lite koskälla i rockmusik nu för tiden!
Det var bättre förr!

Lyssna bara på låten Cheap Date med Tommy Tutone från 1980. De grabbarna kunde lira på koskälla.
Det är dessutom en rätt bra rocklåt. Men inte skivans bästa. Den heter Angel Say No och är spåret innan. Den blev visst en mindre hit i USA.

Skivan jag snackar om är gruppen Tommy Tutones debutalbum från 1980, som heter just Tommy Tutone. Inte särskilt fantasirikt kanske, särskilt med tanke på att uppföljaren fick namnet...just det, Tommy Tutone 2. Den lär ha varit (ännu) bättre.
Vi går tillbaka till den fantasilösa ettan. Som inte alls är fantasilös mer än till namnet. Tommy Tutone river av den ena lilla rockrökaren efter den andra och kör en hel rad fräcka gitarrlicks. Det är rätt skön rock, lite new wave med faktiskt inslag av jazz och sånt. Men det blir rätt bra.
Jag gillar skivan. Och särskilt då Cheap Date. Det är en bra rocker. Och ta mej faen en av de bästa med koskälla jag har hört. Det skulle jag kunna stå för även om jag så blev kallad till tingsrätten.

Tommy Tutone blev aldrig något särskilt framgångsrikt band. De gjorde sammanlagt tre plattor. På den sista måste det ha bränt till lite i de kreativa hjärnvindlingarna, den fick namnet National Emotion.

Nr: 309/2222

Bilderna är hämtade från omslaget till skivan.

onsdag 12 januari 2011

En fattigmans 10cc

En skivrecensent kallade en gång i tiden City Boy för ”en fattigmans 10cc”. Och när jag hör Young Men Gone West från 1977 är jag beredd att hålla med. På den här skivan låter City Boy VÄLDIGT MYCKET som 10cc.
Om det är bra eller dåligt kan väl diskuteras. Men eftersom 10cc för mig oftast är rätt fantasilös och tråkig 70-talspop är det inte någon merit.
Men om man nu tänker bort det där med Lol Creme och Eric Stewart är Young Men Gone West inte alls så dum.

Lyssnar man med 10cc-filtret påkopplat visar det sig nämligen att City Boy kan göra rätt smarta och stundtals tuffa grejer. Det är faktiskt en välgjord skiva med genomgående bra musik. Titelspåret Young Men Gone West är en trevlig liten sak, liksom ironiska Bordello Night. Och Dear Jean är nog skivans tuffaste rocker.

Skivans nackdel (förutom det där med Oh Oh Donna-prylen) kan väl vara att det saknas en riktigt stor låt, en superhit. Och läser man på lite om Young Men Gone West kan man konstatera att det var det den fick kritik för. Rätt massiv faktiskt, inte minst från skivbolaget.

Det gör däremot inte mig något alls.
Hitlistepop är liksom inte min grej.

Mer om City Boy
Tredje gången gillt

tisdag 11 januari 2011

The Works stinker

Eftersom jag ägnat ett par timmar åt att lyssna på Queens album The Works, från 1984, känner jag mig tvungen att skriva något om den. För det vore ju fan att slösa bort så mycket tid och sen inte göra något av det. Eller?

Men helst skulle jag låta bli. The Works är en sån där platta som får det att gå rysningar längs ryggraden. Och det är inte för att det är kallt ute och det drar i fönstren, om nån trodde det.
Nej, det är för att det är en hemsk skiva.

Eller som en försäljare på Åhléns skivavdelning på A 6 en gång i tiden uttryckte det: ”Jag kan sälja vilken skiva som helst till dej, men nämn inte The Works, för då spyr jag här bakom disken”.
Det var inte aktuellt med något köp av den skivan, så jag slapp se honom ulka upp lunchen. Men fan vet om jag inte förstår honom. The Works är visserligen långt, långt bättre än Queens jackson-skiva Hot Space från 1982. Melodierna är betydligt starkare och ”gamla” svulsiga Queen är tillbaka. Åtminstone delvis.

Men att över huvud taget behöva jämföra The Works med Hot Space visar egentligen bara på en sak. The Works stinker.
Pliktskyldigast måste jag väl nämna att Radio Ga Ga blev en hit – ”ty outgrundliga äro hjärnvindlingarna hos den icke reflekterande massan”*. I Want To Break Free är en annan låt som också brukar dyka på greatest hits-samlingar och sånt.

Att Man On The Prowl däremot aldrig gjort det ska man vara ohyggligt tacksam för. Att höra Mercury göra 50-talsrock är inget någon nu levande människa ska behöva stå ut med.


*Citat.

måndag 10 januari 2011

Minstrel in the Gallery

JETHRO TULL - MINSTREL IN THE GALLERY - 1975

Jag tror att Minstrel in the Gallery delade Jethro Tull-fansen i två läger. Några tröttnade på Ian Andersons experimenterande, andra blev fullständigt övertygade.

1975 började den progressiva rocken gå lite på tomgång. Till och med de stora banden verkade få slut på nya ideér. Men inte Ian Anderson.

Minstrel in the Gallery var nog det definitiva steget där Jethro Tull blev ett kultband för en mindre grupp fans. Många av bandets hardcore-anhängare anser också att det här är en av gruppens bästa och mest avgörande album.
Andra tycker precis tvärtom.

På den tiden Borgmästargränd var öppen för biltrafik låg det en liten radio- och tv-handlare precis under den där gångbron över gatan. Där fanns också en mycket liten avdelning med LP-skivor. Det var där jag hittade Minstrel. Eftersom Warchild fortfarande satt inetsad i närminnet gick den inte att motstå.
Minstrel var visserligen något helt annat än Warchild, men jag blev inte besviken. Titelspåret, som är skivans bästa låt, spelar jag fortfarande gärna. Det är en ganska typisk Tull-låt från den här tiden, där både Barres vassa gitarr och Ians flöjt får utrymme.

Cold Wind to Valhalla fortsätter i samma stil och på Black Satin Dancer får Martin Barre ännu en gång fritt spelrum. One White Duck och Baker Street Muse är också två låtar jag fortfarande kan avnjuta med stort nöje.

En gång i tiden låg det ett kafé på den där inglasade gångbron, det var nog på 60-talet. Radioaffären är också borta sedan många år. Minstrel in the Gallery har jag kvar.

söndag 9 januari 2011

Paul Kelly funkar alltid

PAUL KELLY & THE COLOURED GIRLS - GOSSIP - 1987 

Paul Kellys skivor kan man plocka fram i precis alla lägen. När man kommer hem trött från jobbet, är på dåligt humör rent allmänt, eller är laddad för fest. Paul Kelly funkar av någon anledning alltid, på sommarens grillfest, eller som nu, när det blåser iskalla vindar och snödrivorna blir meterhöga utanför dörren.
1986 kom dubbel-LP:n Gossip. I Australien, på Mushroom, med The Coloured Girls som kompgrupp.
Den kom jag över av en händelse. En importskiva någon hade beställt men inte hämtat ut hos Peter på Mega Hertz. Dyr som skam, men värd pengarna.

Det är en platta full av små rockpärlor; Before The Old Man Dies, Before Too Long, Darling It Hurts och finstämda Stories Of Me, bara som exempel. Det finns hela 24 låtar på skivan, alla har sin egen känsla och är såna där låtar man inte tröttnar på i första taget.
Paul Kelly blandar den australiska musiktraditionen - det vill säga en massa country - med tuff och svettig gitarrock. Han drar sig inte heller för att tona ner ljuset och glida över i en stilla och eftertänksam ballad.
En australisk Tom Petty kanske, men med stor förkärlek för dylanska textvändningar och med fötterna djupt nere i den röda australiska ökensanden.

Gossip släpptes i USA och Europa 1987, men nu hade kompgruppen fått byta namn till mer ofarliga The Messengers. Skivan var då nedkortad till bara en enkel-LP. Visst är den bra den också. Men det fattas liksom nånting...ungefär hälften.



Mer om Paul Kelly
Paul Kellys berättelser (So Much Water So Close to Home)
En australiensisk rockrökare (Under the Sun)

lördag 8 januari 2011

Så in i helvete elak

Elvis Costello sökte sig tillbaka till rotrock på King of America. Men på Blood & Chocolate, som kom senare samma år, var det sina egna rötter han letade sig till, My Aim is True och This Years Model.
Av den anledningen går det inte att låta bli att tycka om Blood & Chocolate. Det är en briljant rockplatta. Och att hitta sådana på 80-talet, och i synnerhet 1986, hörde inte till det vanliga, då saknade det mesta både blod, märg och ben.

Ärligt talat stod Costello inte särskilt högt på min lista de där åren. Men ryktet spred sig snabbt och det tog inte lång tid innan den hamnade i samlingen.
Den försvann rätt fort också, vill jag minnas. Jag har för mig att jag i ett svagt ögonblick lånade ut den till nån...som aldrig kom ihåg att lämna tillbaka den.

Så det var lite extra kul när jag hittade den hos Klasse. En reunion och återträff jag inte räknat med. För av någon anledning hade jag sorterat i den i något avlägset hjärnfack för glömda prylar.
Den är lika kul att lyssna på idag. Det kryllar av små rock-pärlor och kul poplåtar. Visserligen är den här skivan betydligt mer kontrollerad och balanserad än 70-talarna. Den är också självsäkrare och stabilare. Fan vet om jag inte gillar det också.

Märkligt nog är min största favorit på plattan inte någon rocker, utan ett lite stillsammare ballad. Fråga mig inte varför, men I Want You tycker jag bara är lysande. Kanske är det Costellos lilla darr på rösten som gör det. Eller för att han är så in i helvete elak.

Men det finns flera tuffa låtar som borde uppmärksammas. Uncomplicated, skivans första spår är stökigt vass. Rock and roll-låtarna Tokyo Storm Warning och Honey Are You Straight Or Are You Blind gillar jag också.

För att inte tala om Blue Chair, och Crimes of Paris, som med sina ”jingle-bells” skulle kunna funka som jul-låt för mig, och I Hope You´re Happy Now, och...äh...det finns hur många som helst...

torsdag 6 januari 2011

Elegant och dekadent

Det går inte att komma förbi Roxy Music utan att ta upp deras skivomslag. De sägs vara allt från stilbildande och inspiration för både formgivare och konstnärer till smaklösa och pornografiska.
For Your Pleasure, från 1973, är inte det mest nakna, men är det jag gillar bäst. Både för att det är oerhört läckert och för att det på något sätt passar så bra ihop med musiken på skivan.
For Your Pleasure är något så ovanligt som en bra Roxy Music-LP (de gjorde tre bra, sen en massa skräp).

Omslaget är stilfullt, elegant och dekadent. De subtilt mörka undertonerna gör det nästan farligt lockande. (Men när man viker upp omslaget upptäcker man bara Bryan Ferry som taxichafför...)

Låtarna ger samma känslor. Do the Strand, som kanske är Roxy Musics allra bästa låt, är en oerhörd öppning. Så förkrossande att man nästan tappar andan och kvävs. Editions of You är grym, svårsmälta The Bogus Man är antingen för enformig eller genialisk, och långa svepande For Your Pleasure är bara bra musik.

Men det här är inte vanlig pop eller glamrock, och knappast något för dem som gillar senare Roxy Music-album. For Your Pleasure är i jämförelse med dem svår och mörk. Men den är spännande och lockande.

Det blev också Brian Enos sista album med Roxy Music. Hans nytänkande och experimenterande passade nog inte särskilt bra ihop med Ferrys glamrockspop.

Eftersom Ferry skrev alla låtarna var det väl nästan en självklarhet att Eno till slut skulle lämna bandet. Men åtminstone jag kan inte låta bli att spekulera i om hur Roxy Musics framtid sett ut om Eno stannat.



Mer om Roxy Music
En förbannat bra Roxy Music-platta (Stranded)
Roxy Musics sista stora (Country Life)
Ferrys coverkarriär (Bryan Ferry)
En anledning att ha skivspelare (Brian Eno)

onsdag 5 januari 2011

Graham Parker kom tillbaka

Graham Parker försvann ur skottlinjen någon gång i början av 80-talet. Den gamle new wave-stjärnan kändes inte lika aktuell och spännande just då. Men jag köpte hans skivor. Mest för att ha dem.
Och sen fick man ju dem rätt billigt som cut-outs redan då.
The Mona Lisa´s Sister skaffade jag av en annan anledning. Det gick inte att låta bli när jag upptäckte att Brinsley Schwartz varit med och producerat skivan.

Och då blev jag jättenyfiken så klart. Jag menar, han är ju trots allt en av den brittiska pubrockens största superhjältar. Dessutom lirade han gitarr på skivan.

Sen hittade jag fler gamla kändisar i bandlistan. Terry Williams, trummis i Rockpile, Andrew Bodnar, basisten från Parkers gamla kompband The Rumour, bland annat. Ett gäng coola brittiska pubrockare som häckade i New York. Lattjo!
Sen gjorde det ju inget att The Mona Lisa´s Sister är en fantastiskt bra platta. Graham Parker har sinne för det där med bra pop och river av den ena kanonlåten efter den andra. Det är naket och avskalat, men samtidigt är soundet vasst och väldigt rent.

Inte ett dugg tillrättalagt eller hitlisteformat. Bara bra pop. Man kan väl konstatera att Brinsley Schwartz är en utmärkt sufflör i kulisserna.
Under the Mask of Happiness är snorbra och kul. OK Hieronymus, Blue Highway och Back in Time är också såna där låtar som sätter sig.

Det här är en sån där skiva jag skulle vilja utnämna till något bra. Men jag vet inte vad. Årets skiva 1988 kanske. Det håller den för.

måndag 3 januari 2011

Gabriels Sell Out

Det vete fan vad som hände. Jag kan inte ha tänkt. För helt plötsligt låg Peter Gabriels album So på skivtallriken.

Jag tål inte den jävla skivan. Den är hemsk. Och det värsta av allt var att jag en gång i tiden gav dyra pengar för den. Och jag hängde ta mej fan på låset till skivaffären för att vara först med den.
Och vad fick man för det?
Bara Peter Gabriels sketna ”Sell out” och en av de största besvikelser jag varit med om. Och ännu jävligare var att jag trodde på musikkritikerna (innan jag köpte den, alltså). De hade ju skrivit att skivan var bra!

Men i mitten av 80-talet fanns ju inga spärrar alls för vad som ansågs bra eller inte. Och det är klart. Peter Gabriel fick nog en del nya fans efter den här.
För So är inget annat än mainstreamanpassad radiopop. Det är med viss rätt man numera allt som oftast hittar skivjäveln i second-handbutikernas backar. Där står den i sällskap med diverse annat 80-talsblask som jag inte orkar prata om.

Okej. Red Rain och faktiskt Sledgehammer, som blev en super-dans-disco-video-hit, är hyfsat bra, det erkänner jag. Och nånstans kan man väl försöka påstå att So bara var ännu ett utslag av Gabriels storhet, hans konstnärliga nyckfullhet.
Men sorry. Inte för min del.

söndag 2 januari 2011

En rallarsving av Deep Purple

Som två gamla boxare brukar vi puckla på varandra, Deep Purples Fireball och jag.
Och nog har det delats ut en del smällar.
Rond 1
Demon´s Eye är en rallarsving av sällan skådat slag. En ruggig rocker med precis de rätta hårdrocksackorden som bara Ritchie Blackmore kan göra. Fireball är också en jävligt bra låt.
Golvad! Inget snack om det.

Rond 2
Mitt effektivaste vapen borde vara att enkelt och retfullt lyfta upp pick-upnålen från skivjävlen. Och nog har jag varit frestad, inte minst efter att ha lyssnat på countrylåten Anyone´s Daughter. Den begriper jag inte alls. Visst är det möjligt att Purplegänget ville bredda sig efter In Rock, men det var nog i fel riktning i alla fall.

Men nålen har alltid fått ligga kvar. Vi följer så klart Queensberryreglerna från 1867 och där är slag under bältet inte tillåtna, även om jag vid något tillfälle påpekat att den där countryprylen nog borde räknas dit. Men jag tar poängen.

Rond 3
Vi fortsätter cirkla runt varandra och delar ut lätta men irriterande jabbar både från höger och vänster. The Mule är en sådan, en nästan psykedelisk låt som är minst sagt skum. Och No, No, No tycker jag bara är fruktansvärt jobbig.
Men det slutar alltid med att jag ger upp och konstaterar att Fireball från 1971 vinner på poäng. Den är inte lika vasst som In Rock eller Machine Head, men inte så långt ifrån. Och det är tillräckligt för min del.