Robert Plants elfte soloalbum

ROBERT PLANT – CARRY FIRE – 2017

Carry Fire är Robert Plants elfte soloalbum efter Led Zeppelin. Ändå kan jag inte, redan i första spåret The May Queen, låta bli att leta efter likheter. Och tycker sen att plattan nog har en hel del gemensamt med Kashmir.

Nej, Robert Plant kommer för alltid att ställas vid sidan av Led Zeppelin. Dels för att han själv som soloartist opererar i ett närliggande område, något som skulle kunna kallas progressiv rock...ibland på gränsen till hård. Sen har vi ju det där med hans karaktäristiska röst som får hjärtat att pumpa extra på alla gamla zeppelinfans.

Om det är bra eller dåligt vill inte jag avgöra. Jag tycker Carry Fire är ett starkt album med genomgående bra låtar. Allt låter inte som Led Zeppelin, Robert Plant har ju haft några år på sig att utveckla en, eller flera, moderna och egna stilar som han utan några som helst besvär rör sig mellan.

Carry Fire är betydligt mer varierad än vilken gammal Led Zep-platta som helst vad gäller det. Det gör den spännande att lyssna på, men kanske inte ger alla gamla fans den där absoluta tillfredsställelsen de förväntar sig.

En liten jämförelse kan jag inte låta bli, Carry Fire går i ungefär samma stil som No Quarter, den där plattan Plant spelade in tillsammans med Jimmy Page i början av 90-talet.

Men på Carry Fire har han inga gamla kollegor med sig, i stället backas han upp av The Sensational Space Shifters, vilka är nog så rörliga musikaliskt sett att de mycket väl kan matcha Robert Plant.

Carry Fire släpptes så sent som oktober 2017 och togs då emot mycket väl av både kritiker och skivköparna. De som skaffade sig albumet på vinyl fick en dubbel-LP med musik på tre sidor. Den fjärde sidan är blank med en etsning.

Nr: 1367/2222

Folkmusik från Orkneyöarna

Grönlandsresan – Kirkwall på Orkney, en dags båtresa närmare Skottlands kust från Shetland.

SALTFISHFORTY – BERE – 2017

Den enda skivaffären i Kirkwall, Orkneys huvudstad, är en märklig butik. Här samsas nya och begagnade böcker med vinyl-, CD-skivor och musikinstrument. Men det slutar inte där.

I en annan avdelning säljs leksaker, längre in finns souveniravdelningen och sen förmodligen andra avdelningar också. Det är en sån där affär man kan gå vilse i. Grooves heter stället och ligger på en sidogata till Kirkwalls Main Street.

Det orsakade en viss uppståndelse när jag gick in där och berättade var jag kom från och att jag letade efter rockmusik från Orkney. Jag fick genast hjälp av en försäljare som till sin hjälp direkt fick ett par skivbläddrare, stamkunder som visade sig ha koll på det mesta i backarna.

Men att få fram rockband från Orkney visade sig vara svårare, ett lokalt deathmetalband var vad som fanns, men samtliga mina medhjälpare kom fram till att det nog inte var något för mig. I stället föreslog de en vinylskiva med lokala rockhjälten Kris Drever, och så den här skivan Bere med Saltfishforty. Så dem köpte jag.

Någonstans på vägen hade det dock förmodligen uppstått något slags missförstånd. Saltfishforty är definitivt inget rockband utan en duo som spelar folkmusik från Orkney på gitarr och fiol. Visserligen har de haft stora framgångar i sin genre, skivan har sålt bra även utanför Orkney och duon har spelat ett stort antal internationella folkmusikfestivaler. Men folkmusik är inte och har aldrig varit min grej.

Ett byte låter sig icke göras, det är lite för långt till Grooves från Norrahammar. Så jag behåller skivan, sorterar in den under kategorin souvenirer och tycker ändå det blev en ganska rolig historia av hur jag kom över den och uppståndelsen mina skivköp gjorde i affären.

Förmodligen är Saltfishforty betydligt mer värda än så. Jag har läst recensioner om skivan, som verkligen har hyllats. Speciellt tar många skribenter upp den i genren märkliga hybrid som uppstått när man korsar skotsk folkmusik och med nordisk. Att Saltfishforty dessutom lägger till vissa inslag av balkanmusik sägs göra det än mer intressant.

Den nordiska kopplingen är helt logisk. Orkney erövrades av norska vikingar redan på 800-talet var fram till 1472 en norsk provins med en styrande norsk jarl, då öarna överlämnades till Skottland.

Orkneyborna är stolta över sitt ursprung, dialekten som pratas på öarna innehåller många nordiska ord och betoningen är ungefär densamma som i norskan. Många gatunam och platser i Kirkwall har nordisk anknytning. Så Orkneys fornnordiska arv lever i högsta grad.

Nr: 210/CD

Dirty Lemons från Lerwick

Grönlandsresan - Lerwick

DIRTY LEMONS – DIRTY LEMONS – 2017

Dirty Lemons är Shetlandsöarna senaste tillskott till rockvärlden. Bara det är tämligen unikt. Rockband från den lilla ögruppen i Nordsjön hör inte till det vanliga. Men Dirty Lemons skulle kunna bli det första band som når utanför Shetland på allvar med sin musik.

Shetlands främsta rockband än så länge är förmodligen No Sweat som varit i branschen i över 30 år och har tre album bakom sig. Dirty Lemons är nya, gruppens första CD kom 2017. De är något nytt jämfört med de gamla hjältarna.

De påstår själva, i en intervju i lokaltidningen Shetland Times för ett par år sedan, att deras musik landar i en mix av punk, 80-talspop och grunge, The Cult, Oasis och Foo Fighters.

Det är sant som de säger. Det är precis i det sällskapet vi hittar tremannabandet från Lerwick, trummor, bas och gitarr. Gruppens första CD, med enbart egna låtar, känns därför både igen, men är samtidigt också en spännande och uppfriskande upplevelse...

...och skulle väl kunna lägga till något om att ödsligheten mitt ute i Nordsjön, havets ständiga dån och isoleringen från fastlandet skulle ha påverkat Dirty Lemons musik. Men så är det inte nu för tiden, bandets grungeinfluenser är betydligt större än den lokala anknytningen. Så stryk det där med folkrock.

Det här är en bra skiva, men förmodligen svår att få tag på utanför Shetlandsöarnas enda musikaffär, High Level Music Centre i Lerwick. Jag köpte skivan där efter ett tips från den gamla damen i affären, som hade bra koll på de lokala rockbanden, även om hon nog tyckte att No Sweat skulle vara ett bättre köp (så jag slog till på båda).

Jag hade kanske hoppats på någon slags liten koppling till nordisk musik. Shetland var fram till slutet av 1400-talet en norsk provins och det nordiska lever i högsta grad kvar i både den dialekt som talas på öarna, orts- och gatunamn. Men det tar Dirty Lemons ingen hänsyn till, de hämtar sin inspiration från annat håll.

Nr: 2/CD

Ett skrapigt ”kosmiskt” sound

WUCAN – REAP THE STORM – 2017

Nyproducerad krautrock, finns det?
Jodå, tyska Wucan för en gammal god tradition vidare. Och gör den dessutom till något nytt och uppfriskande på en annars ganska mossig arena. Reap The Storm är ett riktigt bra progressivt rockalbum, omväxlande och lite fräckt.

Att vara direkt nyskapande kan man kanske dock inte anklaga Wucan för. Musiken har väldigt mycket gemensamt med det tidiga 70-talet progrock och kraut. Långa vindlande låtar med tungt rått komp men ändå med klart folkrockiga influenser. Givetvis kan jag av den anledningen inte låta bli att jämföra med Jethro Tull, särskilt då Wucan gärna också använder sig av flöjt.

En annan jämförelse som inte alls känns fel är me tyska Tomorrow´s Gift, som i likhet med Wucan har både kvinnlig sångare och flöjtist. En annan sista jämförelse skulle jag också kunna tänka mig tyska 70-talshjältarna Frumpy och Atlantis. Men inte med Amon Düül II, Wucans musik har visserligen psykedeliska inslag, men är nog lite för välputsade för en sådan koppling.

Hur som helst är det ett uppfriskande album som jag gärna lyssnar på. Första LP:n på denna dubbel består av sex ”kortare” låtar på 5-6 minuter, vilket känns som ett bra grepp. Det händer rätt mycket olika grejer på de där två första sidorna vinyl.

Bäst tycker jag dock om andra skivan, med en låt på varje sida. Det är mer min grej. 21 minuter långa Aging Ten Years In Two Seconds och 18 minuterseposet Cosmic Guilt lär förmodligen aldrig spelas ens i den mest frisinnade poddradio, men det är skön lyssning. Underbart skrapigt ”kosmiskt sound”.

Nr: 1306/2222

Shocking Blue som piratkopia

SHOCKING BLUE – GOOD TIMES – 1974

Om den här skivan kommit bara fyra år senare än den gjorde, 1978, kunde den blivit en new wave-ikon. Men nu släpptes den 1974 och då kunde inte intresset för den här typen av musik varit lägre. Shocking Blue betraktades dessutom, trots sin kultstatus i Holland, som ett band på dekis.

Följaktligen är Good Times det mest obskyra och minst ihågkomna albumet från bandet som alla kommer ihåg för Venus och Kurt Cobain älskade för Love Buzz. Good Times har inte ens släppts på CD, utom i en dubbelupplaga tillsammans med det nästan lika bortglömda albumet Dream On Dreamer, en kombination som visserligen var efterlängtad av de fans som tillkom efter Venus blev tv-reklamlåt, men bara de närmaste förstod att uppskatta.

Good Times på vinyl var svår att hitta redan på 70-talet och blev förstås en sån där tokdyr platta som man aldrig kunde köpa. Min ersättning blev en rysk piratkopia på CD, gjord som en replika av LP-skivan och med omslag av papper, som ska föreställa en japanpress.

Ganska välgjort arbete, en miniaffisch med Mariska Veres och teddybjörnar samt textblad följer med. Ljudet är dessutom överraskande bra.
Skivan släpps dock på vinyl igen den 18 januari 2018 av Music On Vinyl, (den är beställd och ska anlända den 19:e eller 22:a).

Det är inte bara ljudet som är överraskande bra på min piratskiva. Good Times är en oväntat bra platta, varierad och betydligt rockigare än vad Shocking Blues fans förmodligen förväntat sig. Låtarna är funkiga, har ett fräckt tungt anslag och melodierna är riktigt bra.

Det är i sig förvånande då bandets ledare, gitarrist och låtskrivare Robbie van Leeuven lämnade bandet innan Good Times spelades in. Nye gitarristen Martin van Wijk gjorde dock ett bra intryck, vilket emellertid inte hjälpte ett dugg på den tiden, året efter skivan gavs ut gav Shocking Blue upp.

Det var synd, Good Times kunde blivit starten på något bra. Om bandet orkat med några år till kunde de fått draghjälp av new wave, för stundtals kan jag inte låta bli att jämföra med Elvis Costellos låtar från den tiden.

Jag kan dock inte påstå att Good Times är ett bortglömt mästerverk, men det är en bra 70-talsplatta från Holland som är rolig att lyssna på.

Om jag ska nämna låtar får det bli inledningen med Good Times, My Life, halfpsykedeliska Morning Sun och countrystänkaren Nashville Rebel.

Våra ryska vänner har dessutom lagt med fem extraspår (som inte kommer att finnas med på Music On Vinyl-reissuen), bland annat Body And Soul och Angel, låtar som släpptes på en numera svårhittad singel när bandet återförendades 1994, samt ytterligare tre låtar från samma period.

Nr: 176/CD

Vad man hittar i bröderna Maels swimmingpool

SPARKS – HIPPOPOTAMUS – 2017

Såna här album dyker väldigt sällan upp. Hippopotamus är en sån där skiva man hejdlöst fastnar för direkt. Låtar som Edith Piaf, Scandinavian Design och Missionary Position, har såna där oemotståndliga pophooks som limmar sig fast redan i första lyssningen.

För att det ska bli så förutsätter dock en viss kunskap om och känsla för Sparks popmelodier. Den som inte var med när Kimono My House eller Propaganda spelades på varenda ställe så fort folk kom åt (alltså mitten av 70-talet), kan ha svårt att förstå det här. Sorry alla ni under 50.

Till omgivningens illa dolda glädje brukar dock den gamla popnörden ganska omgående tröttna på såna skivor, efter bara några dagar brukar en sån LP hamna bland de andra dammsamlarna i hyllan. Men inte Hippopotamus, bröderna Mael har varit med länge, de kan det här.

Efter några extra genomlyssningar dyker nämligen de där inte lika självklara låtarna upp och blir nya favoriter; Giddy Giddy, Bummer och surrealistiska Hippopotamus, där man garvar högt åt vad bröderna Mael hittat i sin swimmingpool förutom en flodhäst.

Det kunde räckt med det för att Sparks senaste album skulle bli en värdig kandidat till årets topplista, men Hippopotamus är ännu trevligare än så. Albumet har nämligen ett sällsynt tredje steg.

Det stadiet för min del, efter att fascinationen för melodierna börjat släppa, var att upptäcka Sparks alltid lika ironiskt, självmedvetna och elaka texter, I Wish You Were Fun och What The Hell Is It This Time (bara som exempel), som ger mig anledning att spela skivan alla de där övertaliga gångerna som till slut får omgivningen att tröttna och hota med att skruva ur propparna till övervåningen (men aldrig gör det, för nånstans längst inne gillas Sparks på nedervåningen också).

Bröderna Maels första skivor kom redan i början av 70-talet och det stora genombrottet kom 1974 med först Kimono My House och bara ett halvår senare Propaganda.

De två är några av de mest skruvade popalbum som getts ut, väldigt udda jämfört med all samtida pop och senare också. Bröderna gav sig därefter ut på ett 40 år långt äventyr som innehöll allt från samarbete med Giorgio Moroder, en svårartad Depeche Modeperiod och ett långvarigt och intensivt utforskande av elektro- och housemusik, som gjorde att till och med gamla härdade fans började tveka.

Därifrån till musikal beställd av Sveriges Radio, The Seduction Of Ingemar Bergman, och ett maxat men otippat samarbete med skotska indiehjältarna Franz Ferdinand pekade sen ut vägen mot brödernas swimmingpool och nutiden, Hippopotamus, som jag får för mig kan knyta ihop det hela.

Hippopotamus är albumet där Sparks tar upp det eviga spåret från lika eviga This Town Ain´t Big Enough igen (som visserligen inte var någon början utan ett slutresultat av en process) bygger på med erfarenheterna från 40 års musikproduktion och passar in Sparks i ett modernt och nytt koncept som känns fräckt, nytänk, men slimmat och oerhört väl genomarbetat.

Kort sagt, Hippopotamus är ett album alla gamla popnördar som upptäckte bröderna Mael för 40 år sedan kommer att uppskatta. Det är ett lysande popalbum!

Nr: 1210/2222

Ett gediget Torssonverk

TORSSON – TORSSON – 2016

Att komma i rätt stämning för att orka med Torssons knepigheter kan vara besvärligt. Det går inte att försätta sig i den där lite luriga stämningen själv. Med hjälp av lite ihärdighet och ett antal gamla torssonlåtar brukar det där dock fixa sig ganska snabbt för den som är van.

När man väl hamnat där och börjat uppskatta och förstå dessa nordvästskånska rockhjältar, är det däremot ohyggligt svårt att ta sig ut ur deras värld. Det går allt som oftast till överdrift.

Äh va fan, det går alltid till överdrift. Det kanske inte upplevs så av den som befinner sig där, men för dem som håller till i närheten är tillståndet påfrestande.

Det brukar därför till slut bli omgivningen som säger ifrån och obarmhärtigt drar ner volymen på förstärkaren utan att bekymra sig om att det just då handlar om ost, vin och fotboll eller om tre kusiner eller som det gjorde förr om farsan av fanjunkares grad, Einar och de tre citronerna eller om folket som står och röker bakom lasarettet.

Inte för att detta hjälper. Men situationen kan bli tillfälligt mer städad och uthärdlig för omgivningen, som med fasa minns hur det gick till när undertecknad ”upptäckte” Bryndwr Road.

Jag har precis fått hem Torssons nya cd-album, jubileumsskivan som markerar de 40 första åren. Jag har precis hamnat i den där stämningen jag nyss varnade för. Kan inte peka exakt på när det skedde men förmodligen ungefär när Bo Åkerström sjöng om dansbandet med gitarristen som spelade solo med darr. Där nånstans slog det till. Redan under tredje låten alltså. Hmm, jag vet...

Pressbild, foto: Anders Roos

Nya skivan har inget namn, den heter som jag förstår det bara Torsson. Band som gör så är antingen helt gröna eller har varit med så länge att alla anses känna till vad det handlar om. Torsson har varit med i 40 år. De kan alltså göra precis vad de vill.

Kanske är det därför de också har en jeansskjorta på omslagsbilden. Torsson är som sagt 40. Vill de ha jeanstyg så har dem det. Och vem vet, broderade namnlappar kanske blir en ny trend...nån gång.

Låtarna är helt nya även om flera av dem testats live under det gånga året. Själv minns jag bäst Tre kusiner från Jönköping våren 2016, som var en av den konsertens roligaste ögonblick.

Jag undviker att utnämna några särskilda storheter just nu. Jag kommer bara att ändra mig och ångra mig och hitta nya finurligheter jag inte upptäckte de första gångerna jag hörde skivan. Ett tips är dock Ost, vin och fotboll som skulle kunna bli en allsångshit.

Men att det är Torssons låtar går inte att missa. De handlar om alldagliga saker och i slutet händer som vanligt ingenting. Den stora smällen blir liksom aldrig av.

På förra plattan, Hälsningar från ledighetskommittén, kunde man ana att Torsson var på väg mot ett tyngre och rockigare sound. Så har det också varit på de konserter jag sett de senaste åren. Det finns dock inte mycket av det på detta album.

Jag vill nog påstå att jubileumsskivan har mer med debuten Att kunna men inte vilja att göra än med bandets senare album. Jo, det här är ett countrybonnarocknostalgiskt album, där åtminstone jag får Konsum och Klippan centrumkänningar igen. Det finns till och med en motsvarighet till Den italienske dansläraren, en instrumentallåt döpt efter klippanpersonligheten Sven Tall.

Jag hävdar att Torsson har gjort det igen. Jubileumsskivan är ännu ett gediget torssonverk som kommer att bli absolut nödvändigt för alla torssonfans och många fler. Omslaget är dessutom snyggt i sin enkelhet.

Delar av albumet har också släppts på en mini-LP med sex utvalda låtar. Den är beställd hos Dan Persson och kommer hem till mig efter årsskiftet.

Nr: 172/CD

Sluter Rolling Stones cirkeln nu?

ROLLING STONES – BLUE & LONESOME – 2016

Fredag kväll klockan 19.52 fick jag postavin i mobilen. 19.54 stod jag i kön på Konsum i Norrahammar. Kändes som jag var tillbaka till den där hysteriska gången jag hängde på låset och väntade på att Domus skivavdelning skulle öppna för att vara först med Pink Floyds The Wall.

Det var roligare i november 1979. Den här gången var det ingen trängsel vid disken. Alla de gamla rockhjältarna har ju för länge sedan passerat det hysteriska stadiet. Dessutom är jag inte helt säker på att folk i den youtubeklickande allmänheten nu för tiden har koll på sånt livsviktigt som skivsläpp.

Att stå i samma kö som folk med mjölk, ägg och glutenfritt majsbröd i korgarna gör att den där uppjagade stämningen kommer av sig. En gammal vinylfanatiker känner sig i denna miljö ensam och oförstådd. Som tur var höll kön käften. Det blev inga kommentarer typ ”varför ser han så konstig ut för”. Är folk i allmänhet bättre uppfostade än förr? (Nä, de uppfattar helt enkelt inte, de har blicken på sina mobilskärmar).

Hur som helst fick jag med mig Blue & Lonesome hem och har lyssnat på den nu och är naturligtvis förbluffad över det här bandets vitalitet.

Det är elva år sedan Stones släppte sitt senaste album, A Bigger Bang, vilket under tiden som gick kändes som en evighet, men som med den här skivan i handen känns som det vore igår. Förbluffande var ordet igen. Vilket annat band hade överlevt elva år?

Blue & Lonesome har dock inget med A Bigger Bang att göra. Det är ett coveralbum med blueslåtar. Man skulle med det kunna påstå att Stones därmed sluter cirkeln.

Deras första album 1964 var också en bluesplatta med covers (med undantag för att par egna ganska vilsna låtar). Ryktet om ännu en ny skiva nästa år har nått ut, men är kanske Blue & Lonesome Glimmer Twins hint om att det är slut nu?

Nä, nä, vänta. Att Stones var slut var vi säkra på redan 1982 när alla som trodde att de visste vallfärdade till Ullevi för att få se dem en sista gång.

Då var Tattoo You den skiva alla var övertygade om skulle bli den sista och Jaggers rosa spandexbyxor skulle bli den sista flimmrande bilden man skulle ha av tiderna största rockband.

Så inga slutsatser dras denna gång. Blue & Lonesome skulle kunna vara bara ännu en fas i stenarnas rullande. Men att den slutna cirkeln finns där går inte att komma förbi.

Jämförelsen med debutskivan är ofrånkomlig. Skillnaden den här gången är över 50 års erfarenhet och en helvetes massa pengar på bankkontot.

Blue & Lonesome är med all rätt tyngd, pondus och erfarenhet. Debutskivan var kaxig och fräck, men är i sammanhanget en lättviktare. Rolling Stones gör det nämligen inte lätt för sig 2016.

Blue & Lonesome innehåller inga självklara gamla klassiker utan blueslåtar Mick Jagger letat upp på helt andra vägar än via några topplistor. Det gör Blue & Lonesome mer spännande än jag först vågade tro.

Soundet känns dessutom till en början nästan lite väl vågat. Det är avskalat, det finns en naken garagekänsla över låtarna som skulle kunna avslöja vem som helst utom Rolling Stones, vilka givetvis trivs hur bra som helst i ett dieseldoftande och utkylt källargarage. De gör det till sitt eget, det också. De har ju varit där förr.

Nr: 328/2222

”En klockren musikalisk upplevelse”

SANTANA – SANTANA IV – 2016

När Carlos Santana återförenas med sin line-up från Woodstock 1969 går det så klart inte att undvika att det blir nostalgiskt. Santana IV, som är ”uppföljaren” till 1971 års Santana 3, den senaste LP där Carlos spelade tillsammans med Gregg Rolie, Mike Shrieve, Michael Carabello och Neal Schon, är ett tidshopp tillbaka 45 år i tiden.

Jag går givetvis igång på alla växlar av en sån här LP (en dubbel dessutom). Självklart hittar jag alla de där förväntade kopplingarna. Här finns en känsla av Samba Pa Ti, ett anslag från No One To Depend On, Everybody´s Everything och Guajira.

Farbröderna i bandet har nog redan passerat ”gubbstadiet” men levererar en i det närmaste klockren musikalisk upplevelse, där den som har album som Santana 3 och Abraxas i någorlunda färskt minne kan luta sig tillbaka och bara njuta.

Okej, det är kanske inte direkt nyskapande, men måste musik alltid vara det? Trots sådana invändningar är det gnistrande latinorock, här finns en struttigt funksound och en skön soulkänsla. Vi är tveklöst tillbaka till Santanas tidiga 70-tal.

Men ställa skivan vid sidan Santana 3 eller Abraxas kan jag inte göra.

Där Santanas 70-talare var oskuldsfulla och fulla av naiv tillförsikt är Santana IV i stället en vältrimmad 2000-talsprodukt.

Vad man skulle kunna tycka vara en nackdel är att bandet dessutom har en tendens att dra ut på låtarna lite väl långt (det stör dock inte mig, tvärtom, bandet håller stilen från Santana 3).

Jag tvivlar på att de som hört Santanas musik först via album som Supernatural eller andra senare alster förstår eller kommer att ha så mycket nöje av Santana IV.

Visserligen finns det låtar och arrangemang som påminner om Santanas mer kommersiella sida, men det är i korta sekvenser som tack och lov för det mesta bara blixtrar förbi.
Soundet är modernt och kraftfullt, Santana IV:s huvudspår är dock progressiv rock, världsmusik en het salsadoftande crossover.

Jag är barnsligt förtjust i skivan just nu. Med bara en kort inlyssningsperiod tycker jag dock inte att Santana IV är Carlos mest intressanta album på den här sidan tusenårsskiftet. Där står fortfarande nyskapande Shape Shifter från 2012 i en klass för sig.

Men att Carlos, Gregg Rolie, Mike Shrieve och de andra visste vad de var ute efter – och lyckades hitta det – är tveklöst.

Nr: 968/2222

Nyare japansk psykedelia

ACID MOTHERS TEMPLE – IAO CHANT FROM THE MELTING PARAISO UNDERGROUND FREAK OUT – 2012

Acid Mothers Temple är ett japanskt musikkollektiv bildat i mitten av 1990-talet. De har genom åren mer eller mindre öst ut märkliga inspelningar i en rasande takt. Ofta har de jobbat med redan utgivna musikstycken som grund och sedan utvecklat dem i helt egen riktning. En del ska ha blivit riktigt bra grejer, andra lär vara usla.

IAO Chant From The Melting Paraiso Underground Freak Out är ett närmare 40 minuter långt musikstycke uppdelat på två LP-sidor som ursprungligen bygger på Gongs Master Builder.

Man kan tycka vad man vill om det. LP:n är pressad i splatterfärgad röd vinyl och finns bara i 500 exemplar. Den trycktes utöver det också i 300 exemplar i svart vinyl. Med andra ord är den alltså synnerligen ovanlig.

Jag köpte skivan av Mauritz på Record Service i Jönköping. Den hade då stått nästan två år i backen för ny psykedelisk rock och hade hamnat längre och längre bak för varje gång jag bläddrade där.

Man kan ju förstå att ytterst få här i Sverige intresserar sig för något här så obskyrt som japansk psykedelia från 2000-talet. Särskilt som musiken bygger på redan färdiga verk.

Men efter ett antal lyssningar påstår jag att IAO Chant From The Melting Paraiso Underground Freak Out har sina poänger och absolut är värd att lägga ner 40 minuter på. För den som är inne på ny psykedelia med rötterna i 60- och 70-talens progrock är det definitivt något att kolla upp.

Nr: 2007/2222

2000-talets krautrock

AMON DÜÜL II – DÜÜLIRIUM – 2014

Mer än 45 år efter att Amon Düül II började ge sig in i långa, oberäknerliga, våldsamma jam kom de tillbaka till välkänd mark. Düülirium innehåller bandets längsta jam på över 45 år, 26 minuter, och tre ”korta” nätta små spår på dryga åtta minuter vardera - jam det också.

Düülirium, som jag står handfallen inför, är ett mäktigt statement av ett av den progressiva rockens stora.

Amon Düül II tar oss med tillbaka till Phallus Dei och Yeti men med ett modernt fylligare, bedövande sound. Det är 2000-talets krautrock.

Okej att låtarna redan funnits ute i några år. De släpptes så sent som 2009 enbart som nedladdningsbara internetfiler under samlingsnamnet Bee As Such.

Düülirium är samma låtar med nya namn och i en betydligt intressantare inramning. Dessutom finns albumet på vinyl.

Düülirium är Amon Düüls första ”riktiga” skiva på nästan 20 år. Det är 46 år sedan första albumet Phallus Dei. Tre av dem som var med från början är kvar 2014; Renate Knaup, Chris Karrer och John Weinzierl.

Alla pensionärer, men fortfarande ett förbannat bra rockband. Det är pondus, kraft och styrka. Det är självförtroende, mod och en bergfast tro på det man gör.

När ska medias musikskribenter inse att dagens rockmusik för länge sedan passerat stadiet ”ungdomsmusik” och slutar behandla storheter Amon Düül II på samma sätt som internet- och melodifestivalfenomen typ Dolly Style (”åhh, det är så härligt att se all färg”)?

Jag kan inte annat än rekommendera Düülirium - både till invanda och inrökta gamla Amon Düül-fans och till dem som aldrig hört bandet innan.

Nr: 2030/2222

Jefferson Airplane på startbanan

JEFFERSON AIRPLANE – LIVE AT THE FILLMORE, NOVEMBER 25TH 1966 – 2014

Vi kommer här in i handlingen mitt i Plastic Fantastic Lover, vilket inte är otur, tvärtom, ljudet är kasst och skrikigt, så det räcker med att lyssna på hälften. Men så är detta också en inspelning upptäckt på senare år som från början aldrig var menad att bli utgiven på skiva.

Denna dubbel-LP av en smått legendarisk konsert med Jefferson Airtplane 1966 är utgiven så sent som 2014. Inspelningen är från Fillmore West och kanske den allra första konsert där Grace Slick är med i bandet.

Bara någon månad tidigare hade Signe Anderson lämnat och Grace Slick fått den lediga platsen. Liveinspelningen gjordes dessutom ett par månader innan Jefferson Airplane lyfte mot de högre höjderna och blev levande legender tack vare LP:n Surrealistic Pilow.

Den skivan höll på att spelas in när Airplanesällskapet gjorde sin konsert på Fillmore. Fem av låtarna från den nya, då inte ännu släppta skivan, testades under konserten.

Live At The Fillmore är förmodligen inte alls nödvändig ens i välsorterade skivsamlingar. Det finns bättre liveplattor med Jefferson Airplane, om än inte med så tidiga inspelningar. Personligen föredrar jag Bless It´s Pointed Little Head, ett livealbum från 1969 som visar ett Airplane på toppen av sin förmåga.

Å andra sidan är denna inspelning bra mycket roligare att lyssna på än när Airplanes karriär börjat störtdyka i början av 70-talet, vilket man märker tydligt på liveplattan från 1973, Thirty Seconds Over Winterland. 1966 års Jefferson Airplane är lite taffligare, lite osäkrare, inte lika stöddiga, men förmodligen lika pårökta som på andra skivor. Vilket man gillar bäst är en smaksak.

Nr: 2028/2222

Någon form av jazz, industrimusik, noise...

SELVHENTER – MOTIONS OF LARGE BODIES – 2014

Aha, något nytt och riktigt spännande från den progressiva scenen. Selvhenter är progressiv musik på 2000-talet.

Danska Selvhenter vågar gå utanför precis allt det man normalt kallar ramar; instrumentering, ljudeffekter, ljudprocesser och taktarter.

De här fem danska kvinnliga musikerna lyckas skapa en helt egen musikalisk värld påverkad av både Lou Reeds Metal Machine Music och Amon Düül 2 psykedelia från det sena 60-talet.

Vad det blir är svårt att definiera. Det är antingen någon form av avantgardistisk experimentell jazz eller någon form av industrimusik, noise.

Oavsett vilket är Motions Of Large Bodies en omskakande upplevelse. Att få höra trombon, saxofon och violin (däremot inte gitarr) processad genom både effektboxar och gitarrförstärkare är något man annars inte är van vid. Jag gissar att det krävs både en viss tillvänjning och en stor dos nyfikenhet på nya saker för att rent ut sagt orka med det.

När rytmsektionen dessutom består av två trummisar, vilka bearbetar sina instrument i de mest överraskande skiftningar och taktarter man kan tänka sig är ”förvirrande” bara början på beskrivningen av de känslor som kan uppstå.

Utan att ge någon som helst mer förklaring kan jag inte rekommendera Motions Of Large Bodies till någon enda av dem som finner nöje i tv-program som Allsång vid gränsen, och Allsång på Skansen eller någon gång besökt Sommarkväll i Gränna eller något inneställe med housemusik dunkande i högtalarna.

Jag påstår att höra Selvhenter på vinylskiva är uppskakande. Förmodligen skulle det vara ännu häftigare att se/höra bandet live.

Nr: Lånad, ingår tyvärr inte i samlingen.

Andarna från The Hippie Trail har vaknat

A CUP OF COFFEE AND A LOVESONG – EARTH IS MOVING – 2015

Det var på tiden. Jag har saknat Jefferson Airplanes Embryonic Journey, trodde aldrig nån skulle våga. Trodde inte heller att andarna från The Hippie Trail vaknat igen. Somnade de inte in för så där 40 år sen?

Pressbild hämtad från bandets hemsida.

Nej, det gjorde de tydligen inte. Det påstår i alla fall göteborgsbandet A Cup Of Coffee And A Lovesong som hittat det där bortglömda men ack så vemodigt charmiga som Quintessence och andra nu helt bortglömda storheter predikade om för så länge sedan att till och med föräldrarna till dagens ungdomsgeneration tycker det var väldigt långt bort i tiden.

Vill du veta mer får du nog fråga farmor eller farfar. Men om de var med själva är det kanske inte nån mening med det, då kommer de förmodligen inte ihåg ett skvatt.

I början februari hade A Cup Of Coffee And A Lovesong release för sitt nya album Earth Is Moving, digitalt. Dock lär det finnas på vinyl, eller ska göra det. Om inte, borde det göra det.

Jag sitter här med en promoskiva, en CD med sex låtar. Om det är hela albumet eller valda delar vet jag inte. Den typen av alster brukar jag normalt inte ta upp i den här bloggen. Men det är kul grejer. Så jag gör ett undantag.

Jo, jag nämnde ju det där med Airplane och Quintessence. Det är möjligt att A Cup Of Coffee And A Lovesong (som för enkelhetens skull oftast kallar sig för ACOCAALS, vilket alltså skulle vara lättare att komma ihåg...), hittat inspiration där.

Men som alla dagens musiker på uppåtgående stannar de inte med det. Denna sexspåriga CD pekar dessutom ut vägar både mot svensk folkrock typ Hedningarna och Euske Feurat och - vilket jag gillar - progressiv rock och psykedelia.

Hur som helst är den musik A Cup Of Coffee And A Lovesong skapat mycket underhållande, trovärdig och till och med vacker. Den här skivan vill jag ha på vinyl när den dyker upp.

Nr: xxx/promo-CD, ingår ej i samlingen.

A Cup Of Coffee And A Lovesong, släppte sitt första album 2012, New Patterns. Då var gruppen en duo. Nu är de ett fyrmannaband med delvis nytt sound.