AMON DÜÜL II – DÜÜLIRIUM – 2014
Mer än 45 år efter att Amon Düül II började ge sig in i långa, oberäknerliga, våldsamma jam kom de tillbaka till välkänd mark. Düülirium innehåller bandets längsta jam på över 45 år, 26 minuter, och tre ”korta” nätta små spår på dryga åtta minuter vardera - jam det också.
Düülirium, som jag står handfallen inför, är ett mäktigt statement av ett av den progressiva rockens stora.
Amon Düül II tar oss med tillbaka till Phallus Dei och Yeti men med ett modernt fylligare, bedövande sound. Det är 2000-talets krautrock.
Okej att låtarna redan funnits ute i några år. De släpptes så sent som 2009 enbart som nedladdningsbara internetfiler under samlingsnamnet Bee As Such.
Düülirium är samma låtar med nya namn och i en betydligt intressantare inramning. Dessutom finns albumet på vinyl.
Düülirium är Amon Düüls första ”riktiga” skiva på nästan 20 år. Det är 46 år sedan första albumet Phallus Dei. Tre av dem som var med från början är kvar 2014; Renate Knaup, Chris Karrer och John Weinzierl.
Alla pensionärer, men fortfarande ett förbannat bra rockband. Det är pondus, kraft och styrka. Det är självförtroende, mod och en bergfast tro på det man gör.
När ska medias musikskribenter inse att dagens rockmusik för länge sedan passerat stadiet ”ungdomsmusik” och slutar behandla storheter Amon Düül II på samma sätt som internet- och melodifestivalfenomen typ Dolly Style (”åhh, det är så härligt att se all färg”)?
Jag kan inte annat än rekommendera Düülirium - både till invanda och inrökta gamla Amon Düül-fans och till dem som aldrig hört bandet innan.
Nr: 2030/2222
Mer än 45 år efter att Amon Düül II började ge sig in i långa, oberäknerliga, våldsamma jam kom de tillbaka till välkänd mark. Düülirium innehåller bandets längsta jam på över 45 år, 26 minuter, och tre ”korta” nätta små spår på dryga åtta minuter vardera - jam det också.
Amon Düül II tar oss med tillbaka till Phallus Dei och Yeti men med ett modernt fylligare, bedövande sound. Det är 2000-talets krautrock.
Düülirium är samma låtar med nya namn och i en betydligt intressantare inramning. Dessutom finns albumet på vinyl.
Düülirium är Amon Düüls första ”riktiga” skiva på nästan 20 år. Det är 46 år sedan första albumet Phallus Dei. Tre av dem som var med från början är kvar 2014; Renate Knaup, Chris Karrer och John Weinzierl.
Alla pensionärer, men fortfarande ett förbannat bra rockband. Det är pondus, kraft och styrka. Det är självförtroende, mod och en bergfast tro på det man gör.
Jag kan inte annat än rekommendera Düülirium - både till invanda och inrökta gamla Amon Düül-fans och till dem som aldrig hört bandet innan.
Nr: 2030/2222
Tack, tycker det du skrivit stämmer jättebra. Gillar också att du"höjer tonläget" i näst sista stycket; det angående "musikskribenterna". Bra jobbat!
SvaraRadera( Men varför skrev du inte mer om spelningen utanför Växjö, ex låtlista?)
Hälsningar från GBG.
Tack!
RaderaBorde så klart försökt få med låtlistan från Dädesjö, men kom på det först i slutet av konserten och dessutom (skäms) knäckte jag inte alla låtar.
Musikbevakningen i svensk dags- och kvällspress är numera så usel att den inte kan tas på allvar. Om man har någon form av seriöst musikintresse är det bloggar och internationella (i allmänhet amerikanska eller brittiska) musikmagasin som gäller. Sedan några år tillbaks jag helt slutat ta del av musikbevakning och recensioner i svensk press, och ändå kan jag utan tvekan påstå att jag numera, via Internet, upptäcker mer ny och intressant musik än någonsin (då menar jag både nya inspelningar och återutgivningar av äldre grejor som tidigare varit omöjliga att få tag på).
SvaraRaderaMin musiksmak skiljer sig ganska mycket från det du skriver om på denna blogg. När det gäller ny musik lyssnar jag i huvudsak på soul/r&b, en del jazz och en del latinamerikanskt. Men jag tror smaken är oväsentlig i detta sammanhang. Poängen är: Svensk dags- och kvällspress innehåller ingen musikbevakning värd namnet längre, möjligen med undantag för mainstream-pop som appellerar till barn och ungdomar (typ "melodifestivalsartister" eller möjligen vissa typer av rap/hiphop).
Håller med dig helt och hållet. Det är märkligt att media dissar en så stor del av kulturlivet. Det beror säkert på flera faktorer (antal klick på artiklarna tex, det bär därför Dolly Style får utrymme i pressen) med förmodligen också på dåliga kunskaper.
Radera