The Musical Box: april 2011

lördag 30 april 2011

Jeff Lynnes känsla för Beatles

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA - ON THE THIRD DAY - 1973

On the Third Day är en riktigt bra ELO-platta. Inte den allra bästa – långt ifrån – men mycket bättre än flera andra. Och dessutom den första där Electric Light Orchestra verkligen har hittat sitt SOUND. Den visade också att ELO kunde mycket, mycket bättre än vad de gjort på ELO II som kom tidigare samma år.
Borta är de Roy Wood-influerade musikexperimenten. Borta är de lååånga, trååkiga låtarna. Kvar är violinerna och kopplingen till den klassiska musiken.

Här någonstans visar Jeff Lynne att han verkligen kunde få tunga hårdrockriff att smälta ihop med smäktande violiner och cello. Och ändå har han kvar sin fingertoppskänsla för det där med Beatles. Bra gjort med andra ord.

On the Third Day från 1973 är långt ifrån den fulländade ELO-plattan. Den känns fortfarande lite för primitiv för det. Men det går ändå att hitta en rad skitsnygga saker här.

Bluebird is Dead och Oh No Not Susan är väldigt läcker beatlespop, inget snack om det. Showdown, som blev skivans stora hitsingel, går att spela med stor behållning även tre decennier senare.


Men skivans bästa låt är Ma-Ma-Ma Belle, en nästan bisarr rocklåt där Jeff Lynne ta mej faen lirar GITARR. Och ibland kan jag få för mig att spela Dreaming of 4000. Bara för att den är lite proggig och påminner lite, lite om när Roy Wood var med i bandet.



On the Third Day har getts ut med lite olika omslag. Bilden till vänster visar ett omslag från lite senare utgivningar. Det svarta fanns, vad jag vet, bara de på första utgivningarna.

Nr: 1062/2222

fredag 29 april 2011

Hellspray i JnyttXtra

I vintras var jag och hälsade på hos Hellspray i deras replokal i Hovslättskolans källare. Det reportaget finns nu att läsa i alldeles färska numret av JnyttXtra. Tidningen hittar du på en massa olika ställen i Jönköping. Här är bilderna som inte fick plats i tidningen.

När jag var där höll Hellspray på att mixa ihop låtarna till sin nya platta.

torsdag 28 april 2011

Sabbath Bloody Sabbath

BLACK SABBATH - SABBATH BLOODY SABBATH - 1973

Sabbath Bloody Sabbath håller inte vad den lovar. Inte om man ser till omslaget, som är Sabbaths tydligast satanistiska av alla skivor de någonsin gjorde. Personligen gillar jag omslaget till debutplattan från 1970 mer, det är hårresande. Sabbath Bloody Sabbath räcker inte till.

Det värsta är att det gäller musiken också. Jag kan inte sätta fingret på det direkt. Men Black Sabbath årgång 1973 känns inte så råtungt brutalt som tidigare. Toni Iommi hade kanske slut på bra idéer, för hans riff är inte lika elaka och fräcka.
Visst finns det satanistiska anspelningar i varenda låt, men här blir det på något sätt inte lika ”trovärdigt” som tidigare.
Hade de kanske börjat bli vuxna? Eller ville de ”utvecklas” i en ny riktning?

Jag vet inte. Men särskilt roligt jämfört med de tidigare plattorna blir det inte. Det här är Sabbaths femte album, och enligt min mening det tråkigaste av dem. Men samtidigt är plattan betydligt vassare än precis allt Sabbath gjorde senare. Så va fan...
Min favoritlåt är kanske lite överraskande inte titelspåret. Instrumentala Fluff värderar jag högre. Jag går till och med så långt att jag påstår att det är Sabbaths bästa instrumentala låt någonsin, Laguna Sunrise inräknad.

Å andra sidan kanske det inte säger så mycket, Sabbaths instrumentala grejer var aldrig särskilt bra...
Sabbath Bloody Sabbath, A National Acrobat och Spiral Architect är också rätt bra.
Och sen blir jag lite rädd. Lyssna på Looking For Today. Är inte det pop?

Nr: 907/2222

Bilderna är hämtade från skivomslaget.

onsdag 27 april 2011

Red Queen to Gryphon Three

GRYPHON - RED QUEEN TO GRYPHON THREE - 1974

Det kräver intresse för konstigheter och ett stort tålamod att lyssna på Gryphon. Det är ingen vanlig hitlistepop detta brittiska progband har gett sig på.
Gryphon blev kanske mest känt för att vara först med att ta in medeltida musik i rocken. De använder dessutom i den här sammanhangen udda instrument som krumhorn, fagott och klockspel tillsammans med elgitarr och bas.

Det gör Gryphons musik till något väldigt annorlunda. Det mest märkliga är nog ändå att Gryphon får det att fungera. Red Queen to Gryphon Three från 1974 ligger inte långt från tidiga genesisalbum som Trespass, Foxtrot och Nursery Cryme, men utan sång och kanske den där lilla glimten i ögat som Peter Gabriel hade på den tiden.

Men ändå går det inte att slita sig från Gryphons musik. Den äter sig in och man sugs med i de märkliga rytmerna, för att till slut vara helt fast.

Red Queen to Gryphon Three innehåller bara fyra låtar, eller stycken är kanske mer rätt att kalla dem. Att påstå att den eller den delen skulle vara bättre än någon annan går inte. Skivan är en helhet där enstaka delar inte går att sålla ut.

Plattor med Gryphon är svårt att få tag på nu för tiden. De släpptes bara i ett mindre antal även på 70-talet, så de som finns ute på begagnatmarknaden är mycket få. Vill du ha tag på deras plattor får du räkna med att betala en hel del för dem.

Mitt exemplar av skivan är inte ett original från det lilla skivbolaget Transatlantic, utan en reissue på amerikanska lågbudgetbolaget Bell. Men det gör inte skivan sämre på något sätt.

Nr: 149/2222

tisdag 26 april 2011

Rått, funkigt och hårt

AEROSMITH - TOYS IN THE ATTIC - 1975

Toys in the Attic är Aerosmiths bästa album. Trots att skivan kom redan 1975, och trots att Walk This Way är med här.
Nja, jag gillar egentligen den låten, men när Run-DMC ”återupptäckte” den på 80-talet blev jag allergisk. Det var lite för mycket. Originalet på Toys är fan så mycket trevligare.

Toys in the Attic var den första Aerosmith-platta jag hörde. Och det var något av en chock. För här finns både Zeppelins rakbladsvassa sound och Stones fräcka elakheter. Aerosmith gjorde det dessutom så rått, så funkigt och hårt.

Något liknande fanns knappast på den tiden. Och det finns säkert nån mer än jag som tycker att Steven Tyler mer eller mindre kopierade Mick Jagger i sitt sätt att sjunga.

Titelspåret Toys och Walk This Way är väl de låtar som oftast finns med på de flesta samlingsplattor med Aerosmith som ges ut nu för tiden.

Men för mig är den här skivan full av ruggigt bra grejer. Uncle Salty, Sweet Emotions och You See Me Crying håller fortfarande.
Om man sen kan räkna Toys in the Attic till 70-talets rockklassiker är jag inte lika säker på. Men säkert är att det är en jävligt bra hårdrockplatta. Som jag ser det är det här den enda Aerosmith-skiva som behövs i samlingen. Bättre blev de aldrig.

Och så inser jag hur välspelad den här plattan är. Skivomslaget håller knappt ihop. Dags för en ny kanske?

Nr: 95/2222

måndag 25 april 2011

En jobbig jävel

LITTLE FEAT - SAILIN´ SHOES - 1972

Sailin Shoes är en otrevlig Little Feat-skiva. När man tror man fattat vad det handlar om...Nähä, då börjar Lowell George och hans polare lira country. Låten Sailin Shoes är riktig sån där hästjazz, men väldigt snyggt gjort, det medger jag.

Och när man precis lugnat sig efter det...då blir det 50-talsrock i Teenage Nervous Breakdown. Och sen bluesrock och jazzfusion...liksom bara för att. Så där håller det på.
De tidiga skivorna med Little Feat är fanimej något av det mest udda och skumma jag hört, förutom Zappa då förstås. Att jag nämner Zappa beror på att Lowell George och basisten Roy Estrada lirade med Mothers of Invention innan de startade Little Feat.

Det är kanske inte så konstigt att bandet redan i början av 70-talet fick såna där hängivna fans, nästan som Grateful Dead. För en sak är säker, de här snubbarna vet precis vad de håller på med och kan hantera sina instrument.

Ska jag försöka komma med någon slags förklaring på hur Litte Feat låter kan jag väl säga att det är som en blandning av Doobie Brothers västkustrock, bluesrock, lite jazz och en del Allman Brothers. Om det nu är till nån hjälp...

Sailin´ Shoes är en jobbig jävel att ha att göra med ändå. Att lyssna på den är ungefär som vänta på en käksmäll, men inte ha en aning om när eller från vilket håll den ska komma.

Men Sailin´ Shoes från 1972 är Little Feats andra album och en sån där klassisk rock-platta som bara är ett måste.

Och ska man lyssna på senare Little Feat-album, då är det bra att ha koll på hur de lät i början. För det här är lite annorlunda.

Nr: 904/2222

lördag 23 april 2011

Jakten på Svensk Pop

Påskafton betyder skivmässa i Huskvarna. För vilken gång i ordningen har jag inte en aning om, men i alla fall så länge att det blivit en tradition.

Beväpnad med en lång inköpslista kastade jag mig in i kaoset och kom ut med tio nya plattor. Sammanlagt gav jag ungefär 400 spänn, så särskilt dyrt blev det inte.

Högst på listan stod skivan Svensk Pop, en samlingsplatta från Svenska Popfabriken i Klippan någon gång i slutet av 70-talet. Den fick jag så klart inte tag på, däremot uppföljaren, En flugskit i Kosmos, som tydligen ska vara väldigt svår att hitta. De här plattorna blev det:


En flugskit i kosmos
Samlingsplatta med inte minst Torsson och låten Lena Green. Men här finns också storheter som Kommissarie Roy, Johnny & De Andra och Asalångastockar. Bra pris, 70 spänn.


Jimmy Campbell – Half Baked
En skiva som brukar vara svår att hitta, men jag gav 30 kronor för den. Tidig 70-talare, lite folkrocksproggaktigt ska det vara.


Steve Gibbons Band – Saints & Sinners
Den enda Gibbonsplattan jag saknade i samlingen. Får väl se om den håller samma klass som de andra...30 kronor.


Little Bob Story – High Time
Insåg att inslaget av fransk rockabilly i min samling var lite klent. Little Bob Story avhjälper detta problem. De lär kunna röja rätt bra. Skivan ska enligt uppgift spelas högt. 30 kronor.


Eloy – Ra
80-talarna med Eloy var inte så bra som de tidigare, men Ra ska tydligen hålla hyfsad klass. Ett av dagens bästa köp, tror jag...
60 spänn.


Gryphon – Red Queen to Gryphon Three
Gryphon är väldigt svåra att få tag på. Brittiska progrockare som tog in medeltida instrument som krumhorn och sånt i rockmusiken, och det låter ju spännande. Tyvärr ingen originalpressning, utan en amerikansk Bell, men det får duga. 80 kronor.


Bob Dylan – The Times They Are A-Changin´
Fanns inte på listan, men va fan. En Dylan jag saknade. Bara 20 spänn.


Three Dog Night – Hard Labor
Ett av de berömda censurerade skivomslagen från Dunhill. Amerikansk soulrock visserligen, men kul. 30 kronor.


Brinsley Schwartz – Fifteen Thoughts
Tog bort den från listan för jag trodde aldrig att jag skulle hitta den, men nog fan gjorde jag det. Föregångarna till storheterna Ducks Deluxe och med Nick Lowe i sättningen. Ett måste, så klart. 40 kostade den.


Little Feat – The Last Record Album
Också en sån där som fattades i samlingen. Ser fram mot att få spela den, Little Feat är bra! 30 kronor var inte för mycket.







Men jakten på Svensk Pop den fortsätter...

Sen lite om mässan:
Mycket folk som vanligt och massor av försäljare, över 70 närmare bestämt och väldigt mycket LP-skivor. En sak slog mig. Kvaliteten verkar ha gått ner. Många sålde mycket och billigt, men såna där skivor som man oftast hittar också i second handbutikerna och på loppisar. Det kan jag vara utan. Kvalitetsförsäljarna verkade vara färre den här gången.

fredag 22 april 2011

En underskattad Genesis

From Genesis to Revelation är en skiva som i alla år blivit orättvist behandlad, både av skivbolag, publik och Genesis själva. Genesisfansen skäms nästan lite grand och påpekar lite urskuldrande att ”De var ju så unga och oerfarna”. Och hävdar i samma andetag att det är Genesis sämsta album, utan konkurrens.
Den har från första utgivningsdagen sågats av alla och har kallats poänglös, trist och usel, riktigt usel.
Det har den gjorts av bara en anledning. FGTR låter inte som Genesis. Inte ens som Trespass från 1970, som kom bara ett år senare.

Det är sant. FGTR låter inte som Genesis. Det är inte progressiv rock.
Men det är pop. Ganska tidstypisk pop från det sena 60-talet, i samma stil som The Move, Idle Race, Grapefruit och andra lite halvobskyra popband från den tiden.

Och nu blir det spännande.
För jämförd med de skivorna blir FGTR ett helt annat album. Då blir det rätt bra. För Peter Gabriel kunde snickra ihop rätt sjyssta popmelodier, redan då.

Sedd som 60-talspop är det en rolig skiva. Först och främst visar den att det fanns talang i bandet. Flera av låtarna går i samma stil som Peter Gabriel senare skulle utveckla under sin solokarriär.

Orsaken till det dåliga ryktet, tror jag, hänger nog mest på att den sålde något så fruktansvärt dåligt. Så dåligt att Decca faktiskt sparkade ut Genesis på gatan och talade om för dem att de aldrig var välkomna tillbaka. Det har säkert Decca ångrat mer än en gång...

För en samlare ställer den här skivan till problem. Förstaupplagan gavs ut i en mycket litet antal skivor. Så den är ruggigt svår att få tag på.

Om man ändå skulle lyckas hitta den i nån skivback är det inte alls säkert att det är originalskivan. Efter att Genesis slog igenom har den, inte helt oväntat, tryckts upp i flera omgångar.

Alla nypressningar dessutom med ett antal bonuslåtar, sällan samma. Hur många versioner det finns är jag därför högst osäker på.
Själv har jag fått nöja mig med en cd från början av 90-talet. Än så länge.

torsdag 21 april 2011

Couldn´t Get it Right

CLIMAX BLUES BAND - GOLD PLATED - 1976

Det finns säkert en och annan som kommer ihåg Couldn´t Get it Right. Den spelades rätt ofta på diskoteken sådär 1976-1977-1978. Jäpp, så länge sen är det!

Det var en rätt tuff låt för vara på dansgolven. En halvfunkig bluesrocklåt med bra driv. Och med en jävligt cool basgång, för att inte tala om snubben på sax.

Då finns det säkert en och annan som har kvar LP:n också, Gold Plated med Climax Blues band. Det var rätt många som köpte skivan tack vare den där låten.

Det var nog rätt många som ställde undan den rätt fort också. För resten av plattan lät inte alls som Couldn´t Get it Right. Det var lite mer tillbakalutad och softad bluesrock, med en del inslag av funk.

Om bluesrock någon gång kan kallas mainstream, så är det väl på den här plattan. Om man vid något enda tillfälle kan påstå att ett band som gjort 17 album är en One-Hit-Wonder, så är det nog Climax Blues Band.
Det hindrar ju inte att jag gillar LP:n. Men det ska erkännas att det tog ett bra tag att acceptera Gold Plated.
Numera tycker jag den är rätt skön att spela. Lite lagom, lite avslappnande. Men Couldn´t Get it Right brukar jag hoppa över. Den har jag tröttnat på.

Nr: 1136/2222

onsdag 20 april 2011

Best of Dunhill

THE BEST OF DUNHILL - 1969

Samlingsskivor med diverse olika artister brukar jag akta mig för. Men när jag hittade den här kunde jag inte låta bli, The Best of Dunhill.

Inte minst för att den INTE gavs ut av Dunhill Records utan av EMI/Columbia. Bara det är kul.
Troligen är det en europeisk utgåva. På skivetiketten står det nämligen att skivan getts ut av Dunhill i USA.

Men jag kan inte hitta den i Dunhills skivkatalog, så är det nån som har koll på läget får ni gärna höra av er. Skivan kom 1969 i alla fall.
Sen är det också en helt sagolik liten samling låtar. Dunhill Records i Los Angeles hade en förmåga att hitta spännande och nya artister i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Mamas & Papas, Grass Roots, Three Dog Night och en rad till. Här har EMI (he, he) fått med några av de allra bästa.

California Dreamin´ med Mamas & Papas, Eve of Destruction med Barry McGuire, Steppenwolfs Magic Carpet Ride är några av de mer kända.

Men skivans absoluta höjdpunkt är C´mon Marianne med brittiska psykedeliska popbandet Grapefruit. En lysande liten poplåt som borde blivit mycket större än den blev. Och så gillar jag Umbrella Man med Citizen Kane, det är snygg amerikansk pop.

Mitt exemplar av The Best of Dunhill är repig och knastrar mer än lovligt. Skivomslaget håller knappt ihop. Men det gör inte så mycket.

Den lyckas på något sätt fånga lite av tidsandan. Och det är det väldigt få samlingsskivor som klarar av att göra. Det här är en BRA samlingsskiva.

Nr: 535/2222

tisdag 19 april 2011

Några favoriter 24

Nu har jag letat fram några godsaker till ur arkivet. Det här är bra låtar.


Waiting For the Sun – Doors
Jim Morrison ville verkligen leva upp till rockmyten – och gjorde det. Men det hindrar inte att plattan Morrison Hotel hör till rockhistoriens största milstolpar. Den här suggestiva låten sammanfattar nog Doors och Jim Morrison.
Switchboard Susan – Nick Lowe
Svettigare pubrock får man leta efter. Okej, Lowe snodde den här låten från Mickey Jupp. Men han gör den så jäkla bra. Galet kul. Gungigt och sväng och rakt ner på en välinrökt engelsk pub med en stor kall i näven.
Handsome Johnny – Richie Havens
Framfördes första gången på Woodstock och är en av de låtarna man minns. Svidande kritik mot vietnamkriget. Havens hade flera hits i slutet av 60-talet, det här är en av hans allra bästa. Bara akustisk gitarr som komp, men funkar nog bäst live ändå.

måndag 18 april 2011

Chucken, Ludwig och Jeff Lynne

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA - II - 1973

Jeff Lynne och ELO fick en hel generation att koppla ihop Chuck Berrys gamla rockklassiker Roll Over Beethoven med klassisk musik, och inte bara med namnet. Beethovens nionde symfoni närmare bestämt.

Det här med att få ihop populärkultur och klassiskt var en av de stora innegrejerna i början av 70-talet. Och alla rockers som gjorde det kallade sig progressiva.
Då var den låten lite, lite kul. ”Men för faen. De använder ju violiner, vad ballt!”
Men nu för tiden känns det bara som ett taffligt försök att gå utanför ramen. Att vara smart och rolig. Eller helt enkelt för att det funkade kommersiellt.

ELO:s Roll Over Beethoven är inte särskilt bra. Eller nja. Den största delen av den här coverlåten är rätt hyfsad. Men när Jeff Lynne drar ut på låten till ett åtta minuter långt lidande. Då tycker jag det kan kvitta.
Låten finns ELO:s andra album - ELO II - som kom 1973. Gruppens sämsta/värsta skiva på hela 70-talet. Visst hade Jeff Lynne pustat bort det mest skrovliga jämfört med debutskivan No Answer. Och visst är det storslaget och grandiost.

Men Jeff gick nog lite för hårt fram med smärgelduken. Och personligen tycker jag Roy Woods galna infall saknas. Arrangemangen är för fega och dessutom alldeles för långa. Vilket är synd, för det är egentligen ganska bra låtar. Eller borde kunnat vara det.

Den enda låt som är lite, lite lyssningsbar är Mama, andraspåret på förstasidan och Roll Over...i tre minuter.
B-sidan ska man se upp med. Den är riktigt hemsk.

Nr: 903/2222

söndag 17 april 2011

Pogues är inte snälla

POGUES - RUM SODOMY AND THE LASH - 1985

Le Radeau de la Méduse eller The Raft of Medusa är en målning av den franske romantiske konstnären Théodore Gericault. Den skildrar överlevande från vraket av den franska fregatten La Meduse, som gick till botten utanför Senegals kust 1816.

140 människor drunkande och olyckan blev en skandal i Frankrike, beroende både på kaptenens påstådda inkompetems och de bara halvhjärtade räddningsförsök som gjordes.

Målningen finns också på omslaget till The Pogues fantastiska album Rum, Sodomy and the Lash från 1985. Men här är Shane MacGowan och hans polare med bland de räddade.
Jag vet inte varför Pogues valde den bilden, för Rum, Sodomy and the Lash skulle kunna överleva vilket skeppsbrott som helst. Om inte annat bara på ren jävelskap.

För Pogues är inte snälla. Shane MacGowan är en rödögd och fyllesjuk jävul som vill dra sina lyssnare under Atlantens yta. Rum, Sodomy and the Lash är en av de bästa skivor Pogues någonsin gjorde. Här finns sanslösa låtar som Sally Maclennane, The Sick Bed of Cúchláum och Dirty Old Town, svettiga och hejdlösa pubrockers som inte går att värja sig ifrån.

Men här finns också whiskeystinkande The Old Main Drag, där man nästan önskar att MacGowan hade dragits ner i djupet. Eller tårdrypande A Pair of Brown Eyes, som är något av det sagolikaste som skrivits på denna jord.

På skivans höjdpunkt, I´m a Man You Don´t Meet Every Day, är det inte MacGowan som tar ton. Där sjunger i stället bandets basist och kvinnliga medlem, Cait Riordan. Hon har väl inte den mest självklara rösten, men det blir hur bra som helst ändå.

Skivan är utgiven på Stiff Records och producerad av Elvis Costello, Han gjorde ett fantastiskt bra jobb. Här finns ingen inkompetens eller halvhjärtade försök. Rum, Sodomy and the Lash är grym.

Nr: 310/2222

Mer om Pogues:
Rebellerna The Pogues (Red Roses For Me)

Bilden av tavlan är fri att använda.
Den nedersta bilden är hämtad från baksidan av albumet.

fredag 15 april 2011

Het rykande asfalt

MINK DEVILLE - CABRETTA - 1977

Året var 1977 och det osade punk och musikrevolution precis överallt. Då dök Willy DeVille upp med sin första platta, Cabretta. Bandet kallade sig Mink DeVille men hade inte ett dugg med punk att göra.
Däremot frustade skivan av spelglädje, en enorm energi, som het rykande asfalt. Mink DeVille blandade Velvet Undergrounds brutala bakgatsrock med latinska rytmer, soul och jazz. Då var det en både märklig och spännande kombination.

Jag minns att jag valde mellan den här skivan och Ramones platta Leave Home i affären. Det blev Mink DeVille och sedan dess har denne fantastiske musiker, innovatör och tänkare följt med, och givetvis satt djupa spår i min skivsamling.

Cabretta är inte Willy DeVilles bästa album, men för att vara en förstaplatta är den ohyggligt stark. Här finns låtar som finstämda Little Girl, som nog ska räknas in bland Devilles allra bästa. Mixed Up, Shook Up Girl har också en sån där liten melodislinga som gärna dröjer sig kvar.


Tuffa Gunslinger, Cadillac Walk, Spanish Stroll och inte minst She´s So Tough är lysande bakgatsrock från New York. Cabretta är en bra skiva, fortfarande.

Nr: 1183/2222

torsdag 14 april 2011

En dammig Tonio K

TONIO K - NOTES FROM THE LOST CIVILIZATION - 1988

Nu har det hänt igen. Jag hittade en platta i samlingen jag aldrig spelat. Den har stått i hyllan i över 20 år och aldrig någonsin har jag känt behovet att plocka fram den. Inte ens när den var ny tydligen. Skivan det handlar om är Tonio K:s album Notes From the Lost Civilization från 1988.
Jag köpte den redan 1990 som cut-out. Så det kan inte ha varit någon storsäljare.
Varför jag köpte den kan jag bara spekulera i. Förmodligen handlade det om att jag fortfarande hade lite spår av Life in the Foodchain, Tonio K:s debutplatta från 1978, kvar i hörselgångarna.

Den var jävligt bra. Men tydligen inte så bra att jag skulle få för mig att lira den här. Inte 1990, i alla fall.

Nu har jag naturligtvis spelat den, för att ha en ospelad skiva går ju inte...

och...

Det kunde ha kvittat!

Notes From the Lost Civilization är inte bra. Den är inte ett dugg rolig. Tonio K gjorde på sin debutplatta briljant rock, nästan lite new wave, och inte så lite Costello i texterna. Men här är det borta. Fullständigt.
Jag får redan efter ett par minuters lyssnade halvtaskiga vibbar av The Boss och John Cougar Mellencamp. Rätt tråkigt och förutsägbart med andra ord.

Jag fattar inte varför alla amerikaner skulle börja låta som Springsteen i slutet av 80-talet. Jag menar, Born in the USA var egentligen ingen bra platta. Men ungefär så låter Tonio K här.

Nä. Den här skivan åker tillbaka in i hyllan och får stå och damma till sig ett tag till. Nu vet jag i alla fall hur den låter.

Nr: borttagen ur samlingen

Mer om Tonio K:
Life in the Foodchain

onsdag 13 april 2011

Steve Harley bytte spår

STEVE HARLEY - TIMELESS FLIGHT - 1976

Steve Harley var han med den säregna rösten och de där låtarna Mr Raffles, Sebastian, Make Me Smile och Psychomodo. Steve Harley & Cockney Rebel höll till någonstans i utkanten av glamrocksvågen på 70-talet. Det var rätt bra låtar.

Det kom jag ihåg när jag plockade fram hans fjärde album, Timeless Flight från 1976.
Den skivan är kanske svaret på varför Steve Harleys stjärna dalade. Eller snarare, svaret på varför folk slutade köpa hans skivor.
Den är väldigt, VÄLDIGT, annorlunda från det han gjorde tidigare.

Timeless Flight har inte mycket T. Rex och Ziggy Stardust över sig. Fan vet om han inte lyssnat in sig rätt ordentligt på Dylan innan han spelade in den här. Någonstans, utan att kunna sätta fingret på det, känner jag nämligen igen mig.

Nu gör ju detta inte Steve Harley mindre intressant i mina ögon, snarare tvärtom. För det han gjorde var modigt. Han valde ju att gå en helt annan väg än vad någon kanske tänkt sig.

Timeless Flight har inget med 70-talets hitlistepop att göra. Här finns inga låtar som klistrar sig fast bakom pannbenet, inte vid en första lyssning.

Den är snarare experimentell och ganska rejält skum, knepig och udda. Det är nästan så jag skulle vilja jämföra med det Roxy Music gjorde på sina första album.

Så fan vet om jag inte gillar den här skivan ändå. Men då ska det sägas att jag spelat den ett antal gånger. Det tog tid att hitta nyanserna i Red is a Mean Mean Colour och White White Dove, som jag tycker är skivans bästa låtar.

Märkliga och långa Understand är också en sån där som inte kastar sig över folk direkt. Det är nog en låt man kan älska eller tråkas ihjäl av. Hela skivan är nog sån.

Nr: 596/2222

Mer om Steve Harley:
Egensinnig rocker med rovdjursblick (A Closer Look)

tisdag 12 april 2011

Curtis sista ord

JOY DIVISION - CLOSER - 1980

Att lyssna på Closer med Joy Division är oerhört deprimerande.
Att Ian Curtis strax efter att skivan gavs ut tog livet av sig är givetvis en anledning.
Closer blev hans sista ord.
På grund av det värderar man en sån här skiva på ett helt annat sätt och försöker kanske tolka in saker som inte finns där egentligen.

Men vad det gäller Closer är det ingen feltolkning att påstå att skivan är kolsvart.
Ian Curtis texter är svåra, djupa och har någon slags frågande religiös underton. Atmosfären blir mörk, steril och melankolisk. Lite som Jim Morrison faktiskt, men inte lika skruvat.

Musikaliskt gillar jag inte det här. Det är för nedstämt, knepigt och svårt. Inte svårt rent tekniskt menar jag då, utan svårt att ta till sig. Och det där eviga malandet tar på krafterna. Av nån anledning påminner det här mig om Kraftwerk.

Men det går inte att komma ifrån att utan Joy Division kanske aldrig band som The Smiths och liknande fått näring att växa.

Nr: borttagen ur samlingen