Steve Harley & Cockney Rebel slog igenom 1973 med The Human Menagerie. Året efter kom The Psychomodo och sedan The Best Years of Our Lives.
Skivor med låtar både som glittrande örhängen och flyktiga förnimmelser av Londons mörka bakgator, slum och elände. En spegelbild av underjorden, bakfylla och laglöshet, Oliver Twists och Fagins dystra East End.
Men skivorna köpte jag inte. Jag nöjde mig med samlingsplattan A Closer Look, där de bästa låtarna från de tre skivorna fanns med. Jag har spelat sönder den, det erkänner jag. Vinylen är sliten och till och med skivomslaget har fått sådana törnar att det knappast håller ihop.
Steve Harley, som bytte ut musikerna i bandet med jämna mellanrum, höll sig då någonstans mellan David Bowie och progrocken, utan att bli allt för teatralisk.
Ironiska låtar som Make Me Smile, Mr Soft och Sebastian var den svarta sidan av glamrockens glättiga yttre.
Ibland lite som Kinks, ibland Beatles. Men väldigt udda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar