Minimalistisk artrock

Supertramp var i slutet av 70-talet kända för små trevliga och söta popmelodier som Logical Song, Give a Little Bit och inte minst långköraren It´s Raining Again.

Men det var inte där Supertramp började när bandet gav ut sin första skiva 1970. Då lirade de progrock, eller snarare artrock efter förebilder som Procol Harum och Yes.

Nåja, Supertramp var på debutplattan kanske lite mer försiktiga i sin framtoning än de där bombastiska bjässarna, nästan lite minimalistiska.

Och en hel del influerade av jazz och kanske till och med psykedelia. Men debuten var bra - och i min jämförelse – bättre än Genesis album Trespass som kom samma år.

Supertramp var dock inte nöjda med skivan, och inte publiken heller. Så till uppföljaren Indelibly Stamped 1971, bytte bandet stil och satsade på smart pop i stället. Jag återkommer till det vid ett annat tillfälle.

Men om vi nu går tillbaka till debutplattan, som jag faktiskt räknar till en av mina bättre artrockskivor. Den är både underhållande och experimentell.

En sak är jag riktigt säker på, Supertramp-gänget kunde skriva bra låtar, även om de inte hade någon lika stor instrumentvirtuos som till exempel Steve Hackett i Genesis eller Gary Brooker i Procol Harum.

För alla låtarna på skivan är bra, inte så där superbra, men välgjorda och smarta, genomtänkta och välarrangerade. Väldigt starka för att vara en första skiva.

Ett par favoriter har jag. It´s A Long Road är en ganska självklar rocker, om än lite rörig. 12-minuterssviten Try Again kanske en och annan tycker är lite för jobbig, men jag gillar den. Där trycker Supertramp på rätt ordentligt. Den är inte det minsta minimalistisk, snarare maximalistisk, och rätt häftig. Någonstans kan jag ana influenser både från Genesis och San Francisco. Och det är kul.

Två små bubblande pop-pärlor finns det också. Surely och Home. Synnerligen korta låtar, men som definitivt pekade ut Supertramps väg i fortsättningen.