Ett stort ögonblick

Jag vet inte vad folk kommer att säga om A Night at the Opera om 100 år. Men idag – nu - här, finns ingen tvekan. Oavsett vad man tycker om Queens skiva från 1975 är det bara att erkänna att den är ett mästerverk.

Till och med de som hatar Queen av hela sitt hjärta och hävdar att den är en av vår tids mest överskattade, uppblåsta och pompösa album måste hålla med om det.

A Night at the Opera är Queens storverk och ett av 70-talsrockens allra största ögonblick.
Att skivan hatades av alla punkare när den kom behöver väl knappast sägas.

Den står ju för precis allt det punken ville riva ner. Att i Jönköping ens nämna den här skivan för nån av de grönhåriga med tuppkam och säkerhetsnålar i örat var att be om stryk.

Och på sitt sätt hade de väl rätt. Men det hindrar ju inte att skivan är ohyggligt stark. Och anmärkningsvärd.

Queen gör nämligen något som ingen annan vågat tidigare, blandar rock och opera. Visst gjorde väl både Moody Blues och Emerson, Lake and Palmer framgångsrika skivor som byggde både på klassisk musik och rock. Men de drog aldrig ut det så här långt.

Queen gjorde det av en enda anledning – att de kunde. Freddie Mercurys röstresurser var något unikt i rockvärlden och är det fortfarande. Med andra ord kommer det att dröja länge, eller aldrig hända igen, att någon vågar sig på detta.
Nog om teorier. Över till låtarna.

Och då måste man ju börja med Bohemian Rhapsody, eller...
Men nej, jag låter bli den. För det finns nog ingen rocklåt som blivit så sönderanalyserad och teoretiserad.

Det finns heller knappast någon annan låt som blivit så överexploaterad, utnyttjad och våldtagen att den inte längre går att spela. Jag kan det inte!

Låt mej i stället konstatera att det inte finns en enda svag låt på A Night at the Opera. Inte ens när Queen fånar sig i låtar som I´m In Love With My Car och Lazing On a Sunday Afternoon.

Bäst på skivan är utan tvekan de lugnare låtarna, som till exempel You´re My Best Friend och Love of My Life.
Sen har jag en liten speciell känsla för Death on Two Legs, en fläskig rocker som nog är Queens ilsknaste och mest aggressiva låt någonsin.