The Musical Box: februari 2014

fredag 28 februari 2014

Rönnbloms obehagliga sanningar

ANDERS F RÖNNBLOM – THE CAVIAR PIZZA MAN IS BACK - 2014

Kaviarpizza lär vara en svindyr delikatess med rysk kaviar. Hmm, jag hade väl mer tänkt mig Svennes eller Kalles, om man nu skulle våga testa det nån gång. Lite mer folkligt i det här landet, något för mig.
Caviarpizza är också ett CD-album med Anders F Rönnblom från 1994. Jag har det inte. Ni som är inne på samma linje som jag vet hur svårt det är att få tag i F-ets gamla CD-skivor nu för tiden. Men nu är kaviarpizza aktuell igen.

The Caviar Pizza Man Is Back är Anders F Rönnbloms comeback efter några års tystnad på skivfronten. Det är det första i en utlovad serie om tre album på temat Landet-Folket-Jaget.

Det nya albumet har hyllats i nästan varenda recension. Jag blev inte alls lika övertygad första gången jag hörde den. Tyckte det var lite för mycket återanvändande av gamla gimmicks, trix och välbeprövande ordvändningar.

Jag hittade direkt massor av kopplingar till allt från Ramlösa kvarn till Rapport från ett kallt fosterland, Krig & fred & countrymusic och Vit flagg. Och sen var Jesus tillbaka också (däremot inte Marx och Billy the kid). Det kändes både lite roligt och lite dammigt...
Men så fattade jag till slut. Och den smällen visste var den tog. The Caviar Pizza Man är ett stenhårt slag i solar plexus. Jag tappar andan.

Anders F har alltid mycket att säga. Men det är först efter ett par lyssningar det går igenom. Nu viskar han fruktansvärda och obehagliga sanningar i mitt öra och gör känslan obekväm och irriterad.

Det förstärks av den svala musiken, som är ovanligt lyckad utan att ta över. Här är det texterna som står i centrum. ”Det har inte hänt mycket på 30 år, det kalla fosterlandet det består”, ”Det har inte hänt mycket på 40 år, tramset i trädgården, det består”.

Det är en kall och cynisk värld Anders F beskriver. Deprimerande, utan framtidstro, allting går att få, men ingenting är gratis. Och han är förbannad och besviken på de styrande i ”Rheinfeldtland”, ”Vem leder kampen för dom sjuka och svaga”. Jag blir livrädd när jag inser att det är det landet jag bor i.

The Caviar Pizza Man Is Back är ett riktigt, riktigt starkt album av Anders F. Det är inte plakatprogg, det är inte pop, det är knappast rock. Men det är ett högst påtagligt och politiskt aktuellt album som verkligen berör. Jag ser fram mot mot fortsättningen.

Nr: 215/CD

torsdag 27 februari 2014

Fina och välgjorda popmelodier

PILOT – TWO´S A CROWD – 1977

Den här skivan sägs vara svår att få tag på. Men fan vet, jag tycker mig ha sett den i diverse begagnatbackar för en tia. Oavsett vilket är det en skiva som är förvånansvärt bra. Pilot var ett alldeles lysande band på att snickra ihop snygga små popmelodier.
Det här är den sista ”riktiga” platta som Pilot gav ut. Då var det tidigare fyrmannabandet nere på två medlemmar, därav det lite halvironiska namnet på LP:n.

Tydligen gavs den ut i ganska liten upplaga. Och 1977 var ingen intresserad av Pilot, så det var inte särskilt många som köpte den...sägs det. LP:n är sedan många år utgången ur skivbolagens sortiment.
Two´s A Crowd har aldrig riktigt räknats in i Pilots skivproduktion, till exempel finns knappast en enda låt från den LP:n med på någon av de samlingsalbum (CD) som getts ut på senare år.

Men LP:n är väldigt mycket bättre än sitt rykte. Pilot som tvåmannaband klarar sig nästan lika som när de var fyra. Two´s A Crowd döljer en rad fina och välgjorda popmelodier. Pilot påminner här ganska mycket om Badfinger, eller varför inte Hollies. Problemet är kanske att inte en enda av låtarna hade nån större hitpotential (som de säger i branschen).

Men hittar du den här skivan - och gillar lättsmält brittisk 70-talspop - är det bara att slå till. Jag tror inte den är omöjlig att hitta.

Nr: 842/2222

onsdag 26 februari 2014

Quos första steg mot folkparksrocken

STATUS QUO – BLUE FOR YOU – 1976

Blue For You skulle kunna vara Status Quos sista klassiker...om det inte vore för de blå jeanskostymerna...
Nej, den sista klassikern påstår jag är On The Level. Och menar att Blue For You är Status Quos första steg på vägen mot folkparksrocken de hamnade i på 80-talet.

Blue For You är högljudd, adrenalinladdad och pumpande boogie i ett rasande tempo, men trots det ganska polerad för att vara Status Quo. Ändå är det här en av mina favoritskivor med Status Quo. Jag håller den nästan lika högt som Quo och Piledriver. Är det nån Quo-platta jag mot förmodan får för mig att spela nu för tiden är det Blue For You.
Låter det konstigt? Nja, det är nog mest av nostalgiska skäl. För jag kommer än idag ihåg vilken häftig upplevelse det var när jag fick höra Blue For You för första gången, i hörlurar vid Musikhallens avlånga lyssningsdisk i glas.

Att beskriva vad som for genom huvudet när jag fick höra Is There A Better Way kan jag inte. Bara att det var någon form av eufori...i ett ohyggligt högt tempo, nästan punkigt (men då visste ingen vad punk var).

Sen upptäckte jag att det fanns flera; Rollin´ Home, That´s A Fact. Därför påstår jag att Blue For You är en kanonskiva för den som letar gammal hårdrock från 70-talet.

För den som vill börja lyssna på Status Quo nu för tiden är det en bra skiva att börja med. Men att sen gå framåt för att hitta eventuellt bättre grejer är fel väg, då ska man titta bakåt...

Nr: 485/2222

tisdag 25 februari 2014

Burn har brunnit ner

DEEP PURPLE - BURN - 1974

David Coverdale ersatte Gillan som sångare i Deep Purple på Burn.Vad skulle han kunnat göra bättre än Ian Gillan?
Ingenting, tycker jag... Coverdale är bra, men han räcker inte till här. Burn har ett av skivhistoriens läckraste omslag, men det lovar mer än det håller, tyvärr.

Burn var dock en av orsakerna till att jag en gång i tiden blev så fascinerad av LP-skivor. Ett sådant skivomslag går inte att stå emot. Bara för den skull går det att älska Burn. Men efter ett antal år har den tappat lite av sin magi.

Numera tycker jag så här: Det finns egentligen bara ett par riktigt bra låtar på Burn. Resten är rätt alldaglig hårdrock. Det duger visserligen för nästan vilket annat band som helst, men inte för Deep Purple.
Burn är troligen den Deep Purple-skiva jag spelat mest. Men numera brukar jag nöja mig med låtarna Burn och Mistreated, de gillar jag. De är klassiker. Vad gäller resten av materialet har jag nu blivit lite tveksam.

Nej, den här LP:n går nu för tiden inte att jämföra med någon av Deep Purples stora, In Rock eller Machine Head. Inte ens Ritchie Blackmores gitarr känns lika vass jämfört med skivorna innan. Men skivomslaget är snyggt. Ett av de allra läckraste.

Nr: 1333/2222

måndag 24 februari 2014

På gränsen mellan tråkig och snygg

STEELY DAN – KATHY LIED - 1975

Nu tänkte jag vi ska göra ett litet test. Lägg på Steely Dans LP Kathy Lied på skivspelaren och spela förstasidan.
Min fråga efter det blir...
Kommer du att orka vända på skivan och spela den andra sidan också?
För min del är svaret nej. Det räcker med en sida, även om jag tycker det här är en fantastiskt välgjord platta med massor av sköna låtar.

Du kan göra precis tvärtom. Börja med att spela b-sidan i stället.
Vad händer då?
För min del blir effekten exakt den samma.

Vad blir då slutsatsen av detta?
Jo, att gränsen mellan snyggt-välpolerat-vackert och tråkigt är hårfin...

Ta det inte så hårt. Katyh Lied är en förbannat bra LP, det råder det ingen tvekan om. Det är en av Walter Brecker och Donald Fagans stora akter...vilket givetvis kan diskuteras...särskilt av dem som absolut hävdar att de tidiga albumen Can´t Buy A Thrill och Countdown To Ecstasy är duons höjdpunkt...men vi släpper det...och håller oss till mitten av 70-talet.

Kathy Lied anses vara Steely Dans brytning med rockmusiken. Från och med den här plattan och framåt handlade det mer om jazzorienterad pop. Inte fullt så enkel musik misstänker jag. Under den här perioden turnerade Brecker och Fagan inte alls. De här låtarna gick helt enkelt inte att spela live.

Favoritlåt: Doctor Wu.

Nr: 614/2222

söndag 23 februari 2014

Ian Anderson och en symfoniorkester

IAN ANDERSON – PLAYS THE ORCHESTRAL JETHRO TULL – 2007

Det låter som ett överambitiöst projekt av en gammal övervintrande proggrockare – att spela in sina gamla låtar ihop med en symfoniorkester. Sånt har gjorts av andra före Ian Anderson...och det är sällan det har blivit bra...
Men den här gången är det skillnad. Det här är ett album varenda gammal tull-fan bara måste ha i sin samling. Det är en liveinspelning som är något alldeles extra, där Ian Anderson och Frankfurts filharmoniker tillsammans blåser liv i gamla insomnade skönheter som Bourée, Living In The Past, Aqualung och Locomotive Breath. Låtar som med denna inramning får nytt liv och blir levande och högst påtagliga igen.

I det här fallet kan jag bara beklaga att vinylskivan inte är en dubbel. Albumet släpptes nämligen först på dubbel-CD och därefter i nedbantad form även på vinyl.
Jag som ”bara” har vinylskivan får nöja mig med ungefär halva konserten. Efter att ha hört vad Ian Anderson och filharmonikerna kunde åstadkomma med klassikerna Aqualung och Locomotive Breath, men framför allt Skating Away On The Thin Ice Of The New Day, en tämligen anonym låt från tämligen anonyma Warchild, blir jag så klart nyfiken på resten också.

Det är möjligt att det finns dem som inget hellre önskar än att Ian Anderson efter sin död för evigt kommer att grillas i ”den seriösa musikens” eget helvete på grund av detta påhitt.

Men det här albumet har åtminstone fått mig att närma mig klassisk musik mer än något annat. Kanske kan det räknas som förmildrande omständighet för Ian. Kanske steker de röda jävlarna honom bara på ena sidan...

Nr: 1286/2222

lördag 22 februari 2014

Humble Pie på tomgång

HUMBLE PIE – GO FOR THE THROAT – 1981

För att göra en lång historia kort:
Steve Marriott – Small Faces – Itchycoo Park - droger – alkohol – bandkrasch - Humble Pie – droger – schizofreni – LSD – bandkrasch – lyckad comeback – misslyckad fortsättning – mer droger – Steve Marriott död 1991 då hans hus brann ner.
Humble Pie är alltså ett legendariskt rockband från det sena 60-talet och tidiga 70-talet. De levde rockmyten och var med och skapade den. Deras tidiga album är såna där som samlare gärna dreglar över.

Go For The Throat hör däremot till reunion-skivorna i slutet av karriären och får i min historik symbolisera den misslyckade fortsättningen.

Go For The Throat är det tredje albumet efter återföreningen och det som de flesta kännare anser vara det sämsta av dem. Kanske det värsta album Humble Pie och Steve Marriott någonsin lyckades krama ut...

...och efter den inledningen inser jag nu att det bli svårt att i min tur krysta fram något positivt om Go For The Throat...men jag siktar mot strupen och påstår att det trots allt är en ganska hyfsad hårdrock-LP...

Humble Pie var nämligen inte vilket skitband som helst. Så trots att de gick både på tomgång och centralstimulerande kunde de göra bra grejer.
Go For The Throat är stundtals riktigt brutal hård 70-talsrock. Steve Marriott lägger definitivt inte fingrarna emellan. Är man inte beredd tappar man andan och får kippa efter luft i flera minuter redan efter inledningen med hårdriffande All Shook Up, som inte är en Elvis-cover.

Men jag kan ju aldrig hävda att Go For The Throat känns som en sprudlande vital rockplatta. Den är mer en i raden av tämligen anonyma hårdrockalbum som förmodligen inte förtjänar ett bättre öde än så.

Nr: 540/2222

fredag 21 februari 2014

Full Circle bättre än ryktet

DOORS – FULL CIRCLE – 1972

Full Circle är Doors allra sista album, det andra gruppen gjorde efter Jim Morrisons död. Det andra album i rad som sågades av alla. Så illa att Ray Manzarek efter Full Circle lämnade gruppen, vilket betydde att det var slut med Doors för tid och evighet.
Jag ska nu om det är möjligt att försöka avliva en myt. Full Circle är nämligen en riktigt bra platta. Den har oförtjänt dåligt rykte. Den är både underhållande, rolig och smart gjort, däremot lite ojämn. De bästa delarna på skivan är riktigt, riktigt vassa. Men de dåliga sakerna...är rejält usla...om man säger så.
För trots att jag nu lyssnat på den här skivan ett antal gånger ryser jag i hela kroppen varenda gång Good Rockin´tonight hamnar under skivnålen. En Jerry Lee Lewis-rocker. Aj, aj, inte kul alls, inget för Doors.

Jag drar också ett tjockt streck över inledande och smaklösa Get Up And Dance och avslutningen med minst sagt förtorkade The Peking King And The New York King.
Förmodligen var det väl så att det var de två inledande låtarna på Full Circle folk hörde...och sen (givetvis) drog blixtsnabba linjer tillbaka till föregångaren Other Voices...som faktiskt inte var särskilt vass...därmed var ödet för Full Circle utstakat och klart.

Men den är absolut värd ett bättre öde. Det fanns mer att krama ur The Doors även efter Jim Morrison och ideér saknades inte.

Full Circle har inte samma svärta och mörka domedagsstämning som skivorna med Jim Morrison. De lyckas inte skaka av sig det helt, men Full Circle är mer en popskiva med inslag av både jazz, soul och framför allt psykedelia.

Jag har flera favoritspår där The Piano Bird känns som den låt jag måste nämna först. Men jag vill nog påstå att alla låtar (utom de tre undantagen) är väl värda att lyssna på.

Nr: 1455/2222

torsdag 20 februari 2014

Från introvert hippie till glamrockhjälte

MARC BOLAN – WORDS & MUSIC – 1978

Det finns alldeles för många samlingsalbum med T Rex och Marc Bolan. Skivfacken i begagnataffärerna är nedlusade med mer eller mindre suspekta och ointressanta skivprojekt. Möjligtvis kan den här dubbeln vara ett litet undantag, även om jag är osäker på den också...
Men det skulle i så fall vara för The Children Of Rarn Suite, en demoinspelning från 1971 som Bolan aldrig hann göra allvar av. Flera år efter Bolans död hittade producenten Tony Visconti inspelningen i sina samlingar av tejper, vilket i sin tur gav upphovet till denna samlingsplatta.

Jag tror säkert att de mest hängivna T Rex-fansen såg detta som ett stort ögonblick. För folk som inte är lika intresserade är inspelningen givetvis inte alls särskilt spännande.
Men vill man ha lite koll på Bolans musikaliska utveckling från introvert hippie på 60-talet till elektrisk glamrockhjälte i mitten av 70-talet ger Words & Music en ganska bra bild. Här kan man följa Marc Bolan från hans allra första singel, Debora, via hippiemusiken på skivor som My People Were Fair och The Prophets Seers And Sages ända fram till glamrockens Electric Warrior.

Lite intressant är också låten Desdemona, som Bolan speladed in 1967 med gruppen John´s Children.

Jag brukar försöka undvika samlingsalbum, men Words & Music får stå kvar än så länge - i väntan på något bättre - som jag tror finns där ute - i nån av alla dessa suspekta skivbackar.

Nr: 1432/2222

onsdag 19 februari 2014

Behaglig, drömsk och sökande

DAVE GREENSLADE – CACTUS CHOIR – 1976

Nästan behaglig musik, drömsk och sökande. Mer Oldfield och ambient musik än progressiv rock. Dave Greenslades melodislingor söker sig ut på egna vägar och upptäcker ständigt nya.
Här finns spår av progressiv rock, av folkrock och av jazz. Stundtals fascinerande och fantasieggande. Inte helt olik den musik han tidigare gjort med sin grupp Greenslade. Men när han 1976 gav sig ut på egen hand tonades de galna infallen och våldsamma utbrotten ner.

Cactus Choir, som är ett löst sammanhållet konceptalbum om koloniseringen av Amerika, är därför inte något för den som söker de omedelbara sensationerna. Utan mer för dem som har tålamodet och intresset att låta musik sjunka in.
Det handlar nästan uteslutande om synthar och keyboards hanterade av Dave Greenslade själv, andra instrument och sång förekommer bara sporadiskt.

Cactus Choir är Dave Greenslades första soloalbum efter att gruppen Greenslade splittrats 1975, som i sin tur växt fram ur erkända storheter som Colosseum och King Crimson.

Det blev bara fyra album för Greenslade. Det här albumet är ett bra alternativ för den som tycker att Greenslade som grupp gjorde alldeles för få plattor.

Nr: 839/2222

tisdag 18 februari 2014

Midnight Oil på gränsen till punk

MIDNIGHT OIL – MIDNIGHT OIL – 1978

Jag kan ana Johnny Rottens desperata uttryck och en solklar influens från den brittiska new wave-scenen i Midnight Oils första platta. Om jag säger Buzzcocks hoppas jag att en och annan förstår vad jag menar.
Lägg sedan till en kraftfull dos australisk pubrock, Tazmanian Devils till exempel, och en synnerligen spretig hårdrockgitarr. Nej, australiska Midnight Oils debut har absolut inget med deras välkända Diesel & Dust eller Blue Sky Mining att göra.

Här finns ingen skräddarsydd arenarock eller minsta tendens till synthar. Det är rå och vass rock. New Wave är det absolut, på gränsen till punkigt.

En riktigt kul platta som kan stå på egna ben om den vill. Ett exempel på hur bra australisk rock, punk och new wave verkligen var i slutet av 70-talet. Något som vi på norra halvklotet knappt hade en aning om då.

Den fungerar också alldeles utmärkt som kontrast till Midnight Oils senare och mer berömda album. Den udda och knepiga kusinen från landet som ingen egentligen vill kännas vid.

För som jag minns det – efter att Diesel & Dust slagit rekord på alla försäljningslistor – började även tidigare plattor med Midnight Oil att dyka upp i affärerna här i Sverige – men inte deras första album...som förmodligen ansågs vara för annorlunda. Vilket den fortfarande är..

Nr: 1861/2222

måndag 17 februari 2014

Blixtrande humoristisk soul-funk

GRAHAM CENTRAL STATION – GRAHAM CENTRAL STATION – 1974

En och annan minns säkert Graham Central Station för de där skivorna man alltid hittade i lågprisbackarna förr; My Radio Sure Sounds Good Too Me, Mirror och den där hemska Now Do U Wanta Dance. Man köpte dem billigt men blev besviken. Ganska intetsägande discofunk med trötta inslag av soul.
Den som bara hört de skivorna kommer att upptäcka ett helt annat Graham Central Station på den här skivan, deras debutalbum. Den första skivan slapbasgiganten Larry Graham släppte efter att Sly & The Family Stone upplösts i tomma intet.

Den här LP:n hittade man sällan i reabackarna, därför är det en lite ovanligare skiva än de mer ”kända” och senare skivorna. Men den är absolut väl värd att leta efter för den som (fortfarande) hyllar storheter som Mother´s Finest, eller har Prince som sin stora idol. Graham Central Station debutplatta är absolut i den klassen.
Det är blixtrande humoristisk soul-funk med kraftiga inslag av pop och psykedelia. En stånkande och stönande keyboard driver upp tempot, Grahams basspel dundrar. En läckerbit för alla mother-funkers.

Musiken ligger nära Sly & The Family Stone med den skillnaden att Larry Grahams får mer utrymme än tidigare, vilket är en bra sak.

Men det ska erkännas att rytmerna är betydligt vassare än melodierna, vilket kanske var anledningen till att albumet aldrig fick det där stora erkännandet. Det saknas en hit-låt med andra ord.

Men det räcker med att lyssna på gospel-soul-funk-hysterin i inledningsspåret, We´ve Been Waiting, för att fastna för Graham Central Station.

Nr: 28/2222

söndag 16 februari 2014

Busrockare med vildsvinsblod i ådrorna

HURRIGANES – ROADRUNNER – 1974

Hurriganes, älskade Hurriganes. Folkparkrockens giganter, rockmytens eviga försvarare och de sanna arvtagarna till Burken & Rockfolket och Rock-Ragge.
Hurriganes var äkta. Finska rockers, raggar-rockers, busrockare med vildsvinsblod i ådrorna. Och så hade de en förbannat bra gitarrist i Pekka ”Albert” Järvinen, som räddade dem i varenda låt.

Hurriganes – som inte är nån felstavning av Hurricanes – hämtade sina förebilder från så långt tillbaka i tiden att det numera nästan känns olustigt, 50-talet; Elvis Presley, Buddy Holly och Gene Vincent var deras hjältar.

Kanske var de, helt omedvetet, Finlands svar på den brittiska pubrocken. Roadrunner är Hurriganes andra album och var den LP som gjorde bandet känt utanför Helsingfors.

Det var den skivan som gjorde att de fick turnera genom Sverige varv efter varv och leva rockmyten till långt in på 80-talet.

Folk älskade dem när de kom till folkparken och småklubbarna, för det var oftast på såna ställen de spelade. Det arvet togs efter det upp av storheter som Boppers och Refreshments. Hurriganes ande lever vidare.
På den tiden var Hurriganes brutala och farliga, raggarnas hjältar. Nu för tiden är Roadrunner bara sagolik och minst sagt charmig root-rock.

Här finns flera av Hurriganes allra största låtar; Get On, Hey Groupie, The Phone Rang och några alldeles fantastiska covers; Slippin´And Slidin´, Tallahassee Lassie och instrumentala In The Nude.

Nr: 982/2222

lördag 15 februari 2014

Pink Floyd kopierar sig själva

PINK FLOYD – P.U.L.S.E. – 1995

Har man bara låtordningen till en liveinspelning med Pink Floyd vet man vad man får - exakt vad man får - från varenda gitarriff till ekoeffekt och helikopterljud.

Det är fascinerande i sig; att ett band på scenen kan göra precis det samma som i studion, särskilt ett band som Pink Floyd med alla de tekniska finesser de använder sig av. Publiken som är där vet också precis vad som väntar. Och de vill ha det så. De sätter en ära i det.
För min del är jag inte lika imponerad, även om jag ser graden av svårighet i prestationen. Men det är inte det jag söker när jag lyssnar på liveinspelningar. Då vill jag ha något annorlunda, ett nytt break, ett nytt fräckt riff eller till eller allra helst ett okontrollerat jam på tolv minuter.

P.U.L.S.E. är ännu ett exempel i raden och intill minsta ljudeffekt kontrollerat livealbum. På sitt sätt är det spännande att lyssna på...ska det hända något nytt...? vilket det så klart inte gör.
David Gilmour hade planen klar och visste vad han ska göra, så även under post-Waterseran som P.U.L.S.E. hör till. Det blir därefter. Första plattan i den här dubbel-CD boxen är en ”riktig” konsert, där låtar hämtats både från Wish You Were Here, The Wall, The Division Bell och även äldre material.

Den är förhållandevis intressant, lite av en Greatest Hits med bakgrundsljud (egentligen inte, publiken är antingen knäpptyst eller har suddats bort i mixningen). Inledningen med Shine On Your Crazy Diamond är magnifik och även High Hopes från The Division Bell är en höjdpunkt.
Andra skivan har jag lite svårare att ta till mig. Det är nämligen en exakt reproduktion av The Dark Side Of The Moon. Varför Pink Floyd kände sig tvingade att ge ut detta på skiva igen vet jag inte. Särskilt inte som det inte blev ett dugg bättre än originalet.

Okej att de gör det live, men varför släppa ett nytt album? Jag har ägt P.U.L.S.E, CD:n, i mer än 20 år men har ännu inte lyckats spela igenom hela andraskivan vid ett och samma tillfälle.

P.U.L.S.E. finns på vinyl och jag har haft den i min hand. På en skivmässa i Huskvarna blev jag erbjuden att köpa den för 600 spänn, men nobbade det.

Jag skulle så klart slagit till. Jag har hittat den vid senare tillfällen också men då till betydligt högre pris. Jag är dessutom helt säker på att P.U.L.S.E. låter väldigt mycket bättre på vinyl än på CD...

Går det förresten byta den där blinkande lampan, eller batteriet? Min slutade pulsera för väldigt många år sedan.

Nr: 140/CD

fredag 14 februari 2014

Knastertorra riff, kristallklart

JUKKA TOLONEN BAND – A PASSENGER TO PARAMARIBO – 1977

Tänk att jag fiskade upp den här bedagade skönheten ur samlingens mest grumliga pöl. Jag hade fullständigt glömt bort hur bra den var. Den är repig, nästan helt sönderspelad. Den borde nog tvättas. Fodralet är slitet och trasigt. A Passenger To Paramaribo har spelats mycket.
Men det är så klart ingen festskiva. I så fall handlar det om när festen är slutet och det sista tappra, utslagna gänget halvligger i sofforna. Då är det dags för den här skivan.

Det är en varierad och omväxlande LP. A Passenger To Paramaribo har både en vild otyglad skönhet och ganska en polerad och genomtänkt sida.

Jukka Tolonens gitarrspel är blixtrande. Fräna hårdrockriff bryts av med en bländande uppvisning i avantgardejazz. Knastertorra riff, kristallklart, på sina ställen funkigt, nästan Santana. Rekommenderas.

Jukka Tolonen hade innan den här plattan gjort flera soloalbum, alla mycket svåra att få tag på nu för tiden.

I slutet av 60-talet låg han också bakom finska jazzrockgruppen Tasavallan Presidenti och spelade en tid också tillsammans med Finlands första riktiga progressiva rockgrupp Wigwam.

Nr: 1010/2222

torsdag 13 februari 2014

DB´s filade ner kanterna

DB´S – REPERCUSSION – 1981

Tänk vad fort det kan gå att anpassa sig. Amerikanska postpunkarna DB´s första LP var en riktigt fräck sak som fick folk att både skaka på huvudet och börja skaka i hela kroppen.
Trixiga små popmelodier med oväntade vändningar och ljudeffekter, influerat av new wave och punk men otvivelaktigt också av psykedelia. Det var en spännande skiva. Tvåan, Repercussion är däremot inte alls lika rolig.

Det är uppföljaren som kom senare samma år, 1981, och var den LP som skulle etablera DB´s bland de stora. Skivan spelades in i England, på Albion Records, eftersom gruppen inte fått skivkontrakt hemma i USA.
Men som de flesta andra fick DB´s anpassa sig. Det funkade tydligen inte att låta både knepiga som XTC och välansade som Dwight Twilley på samma gång.

På Repercussion har de därför tagit ett steg tillbaka, filat av de skarpa kanterna, putsat popmelodierna och finkammat hela sin utstrålning. Det lyckades, här låter de mer som ett vanligt popband, vilket kanske var en rätt avvägning i början av 80-talet.

Men nu för tiden låter den här skivan, i jämförelse med debutplattan, ganska klen och lite småtråkig. Med andra ord går det väldigt bra att låta bli att köpa den, om man inte är väldigt inne på pop från det tidiga 80-talet förstås.

Nr: 1277/2222

onsdag 12 februari 2014

Jane återanvänder gamla riff

JANE – AT HOME – 1976

Man skulle kunna vara lite finkänslig och säga att Jane på sin liveplatta At Home är sparsamma med finesserna. Andra skulle säkert kunna hävda att de var enkelspåriga och malde på i ungefär samma stil – och gitarriff – hela tiden.
Det är sant. At Home visar tydligt att Jane har ett antal riff och melodislingor som de återanvänder gång på gång. Ibland blir det svårt att skilja låtarna åt – och då menar jag inte bara på den här dubbeln – samma riff kommer tillbaka.
Detta skulle kunna göra den här inspelningen till ruskigt tråkig lyssning. Men så är det inte alls. Jane har nämligen också förmågan att variera de där ackorden så att det ändå – trots vissa likheter med annat material – blir intressant. Det är till och med så att den där likformigheten ibland gör det extra spännande.
När skivan väl ligger på tallriken går det inte att sluta lyssna. Musiken blir till slut nästan hypnotisk. På sina ställen pinkfloydisk. Det gör inget att publiken bara finns någonstans långt i bakgrunden.

Jag gillar de där fläskiga hårdrocksriffen och jag gillar alldeles extra vad keyboardisten Manfred Wieczorcke håller på med. Det är vråltunga grejer!

Det är anledningen till att jag tycker At Home är ett riktigt bra livealbum, även om det inte går in på listan över de allra bästa.

Nr: 1296/2222

tisdag 11 februari 2014

En doft av diesel och asfalt

ANDERS F RÖNNBLOM – ALTERNATIV ROCK´N´ ROLL CIRKUS – 1974

Jag köpte den här skivan 1983 på Skivfabriken på Norrlandsgatan i Stockholm*. Att ZZ Top tidigare samma dag varit där och skrivit autografer** insåg jag inte förrän jag var på väg ut ur affären med tre Anders F-plattor i påsen.
I slutet av 70-talet gick det knappt att få tag på skivor med Anders F i Jönköping. Butikerna tog bara in några få, och de gick åt snabbt. Den första som egentligen dök upp i flera exemplar var Det hysteriska draget, där åtminstone några låtar spelats i radio.

Så den dan jag missade skäggen var jag ordentligt laddad, jag visste vad jag skulle ha. Att jag inte fick nån Bill Gibbons-autograf har aldrig irriterat mig, 1983 stod ZZ Top inte särskilt högt i kurs för min del.

Men nu över till Alternativ rock´n´roll cirkus som är en ganska märklig platta. Det är vad jag brukar kalla ett övergångsalbum, som både representerar det artisten gjort innan och visar vägen mot det som ska komma senare (nu så här i efterhand är ju sånt ganska lätt att räkna ut).
Skivan innehåller låtar som skulle kunna varit menade direkt för de tidigare skivorna, Ramlösa kvarn och Måsarna lämnar Gotland, tidlös vispop med underfundiga texter, poetiska om du vill.

Men här finns också en mer metallisk klang, en doft av diesel och asfalt i låtar som Alternativ rock´n´roll cirkus och Diesel. Musik som skulle prägla skivor som kom senare, Det hysteriska draget inte minst.

Naturligtvis fastnade jag inte för nån av de låtarna, i stället blev Skördevisan ”min låt”, som man kanske skulle kunna kalla naturalistisk i all sin enkelhet.

Alternativ rock´n´roll cirkus har ett tämligen risigt rykte på grund av sin lite vimsiga framtoning. Men den är väldigt mycket bättre än man tror.

Förutom de tidigare nämnda finns det flera höjdare; Följ med till fabriken, Har du förstått mig, Tänk om det händer...

Nr: 324/2222

* Jag har för mig att butiken hette så, men är absolut inte säker, men på Norrlandsgatan låg den, det vet jag.
** Eliminatorturnén.

måndag 10 februari 2014

David Bowie gick över gränsen...igen

DAVID BOWIE – EARTHLING - 1997

Jag beundrar David Bowie för hans mod att experimentera och ge sig ut på okänd mark under 90-talet. Men jag är inte lika säker på resultatet. Earthling från 1997 är en sjukt jobbig skiva och nästan omöjlig att ta sig igenom utan skador på den mentala hälsan.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här, men Earthling är ett riktigt skruvat experiment till och med för att vara David Bowie. Det är inte industrirock, som han prövade på plattan innan, 1.Outside, men det ligger inte långt ifrån.
Musiken, eller snarare rytmerna, har inte mycket med hans tidigare album att göra. I stället handlar det nästan uteslutande om hardcore techno och house med en underton av hip-hop och iskall industrirock.

Men det där hänger knappast ihop med själva låtarna, som jag skulle kunna tänka mig i grunden egentligen är vanlig poplåtar.
Resultatet blir en förvirrad och påtagligt extrem musikform, som är svår att förstå. Men mot detta ställs en riktigt snygg produktion och en surrealistisk ironisk ton som både är underhållande och rolig. Så det är inte svart eller vitt. Sarkastiska, elaka och spöklika I´m Afraid Of Americans och Seven Years In Tibet är skivans starkaste spår.

Men det uppvägs av oförklarliga fenomen som Battle For Britain, Dead Man Walking och Law, som är alldeles för mycket av precis allt.

Men det är kanske det ett experiment ska gå ut på, att testa var gränserna går. Den här gången tror jag Bowie gick över gränsen...igen...

Nr: 1194/2222