The Musical Box: juli 2018

måndag 30 juli 2018

Meat Loaf för mycket av allt

MEAT LOAF – BAT OUT OF HELL II – 1993

En hysteriskt rolig skiva det här. Om man tar den på rätt sätt. Den kan vara lätt att avsky också. Men jag tror att Meat Loaf och Jim Steinman visste vad de gjorde. Och jag är övertygad om att de gjorde det med ett garv.
Vi minns väl alla Bat Out Of Hell som förpestade hela slutet av 70-talet. Meningarna var delade, folk antingen älskade skivan eller så hatade de den. Det gick inte att göra annat med Meat Loafs tokpompösa uttryck och bombastiska låtar.

Jag gillade den då, även om det förmodligen inte kan anses vara korrekt bland skivsamlare. Så var det. Men det var då det. Bat Out Of Hell var dock en skiva man sen både lätt och snabbt glömde bort...

...ända tills Jim Steinman, som producerade, och Meat Loaf, som stod för själva genomförandet, fick för sig att på 90-talet göra det en gång till, en Bat Out Of Hell II. Albumet fick inte lika mycket uppmärksamhet som sin föregångare, men tillräckligt mycket för att jag skulle köpa den.

Det var ingen bra investering, jag tror jag spelade den en gång eller som allra mest två. Sen hamnade den i nån av de bakre hyllorna och så ”återupptäckte” jag den nu, då stod den i hyllan för skivor jag ska sälja. Och så får det nog bli.
Bat Out Of Hell var mycket av allt. Bat Out Of Hell II är ännu mer av allt och dessutom för mycket av allt. Till och med skivans hitsingel är för mycket, inte nog med att den är bombastisk på gränsen till smaklös, den är dessutom 12 minuter lång.

Men som sagt. Jag tror Jim Steinman och Meat Loaf hade hur kul som helst när de spelade in skivan, inte cyniska eller så, utan bara roligt, som ett kul experiment för att se hur långt det gick att gå och ändå lyckas få folk att köpa skivan. Experimentet lyckades. 1993 var det många som köpte CD-skivan.

Nr: borttagen ur samlingen

lördag 28 juli 2018

Ett eko från Mott the Hooples mörka år

MOTT THE HOOPLE – MOTT THE HOOPLE – 1969

Det säger sig själv. Att mixa Bob Dylan med hårdrock går inte. Det var också vad de allra flesta tyckte när de fick höra Mott the Hooples debutplatta 1969. Det lät nog lite märkligt med Ian Hunter som en självpåtagen Dylan-tolkare ihop med Mick Ralphs brutala Keith Richardsvassa gitarriff.
Det hjälpte inte ens att Mott-gänget inledde hela sin karriär med Kinks-klassikern You Really Got Me. Folk gillade det inte ändå. Kankse för att Kinks egen version var brutalt mycket bättre... Så det här är en skiva det aldrig pratas särskilt mycket om. Den tillhör liksom Mott the Hooples mörka glömda tidiga år.
Det gjorde den väl också i mitten av 70-talet när jag själv stod och fingrade på den i affärernas skivbackar. Det var då man hade spelat sönder de där legendariska plattorna The Hoople, Mott och All The Young Dudes och letade efter mer.

Men något köp blev det aldrig, debutplattan var lite för stökig. Och både Rock And Roll Queen och You Really Got Me fanns med på en samlingsskiva jag redan hade.
Numera finns den här skivan så klart i samlingen, upphittad nere i Klasses källare på Torpa. Visserligen en amerikansk press på Atlantic. Men man får inte gnälla, skivan är oavsett var den är pressad svår att få tag på. Island-etiketten får betraktas som en lyx.

Numera tycker jag väl att Mott the Hoople blev lite orättvist behandlat. Möjligtvis är det av nostalgiska skäl, men Rock And Roll Queen är fortfarande en sagolik rocklåt.

Sen har jag hittat en pärla till, Doug Sahm-covern At The Crossroads. Bara för den låten är den här skivan värd att äga.

Nr: 1100/2222

Har berättat om skivan tidigare, men gör det nu igen med omskriven text.

fredag 27 juli 2018

En dokumentär om en konsert

ANDERS F RÖNNBLOM – LIVE FRÅN VÄLFÄRDEN – 2011

Det här är en premiär, det är första gången jag skriver om en DVD här på bloggen. Anders F Rönnbloms DVD, Live från Välfärden är inspelningen från en konsert på Victoriateatern i Malmö hösten 2010, trodde jag...
När jag köpte DVD:n, som är min allra första musik-DVD, såg jag framför mig en hel konsert. Men det är det inte. Det är i stället en film om en konsert, med inklippta intervjuer och där precis allt mellansnack mellan låtarna omsorgsfullt klippts bort.

I stället för en rolig upplevelse blir det en visserligen intressant produkt, men inte det jag väntade mig. Jag vet inte om avsikten var att göra en dokumentär om konserten, men det är intrycket jag får. Det är i alla fall ingen konsert.
Foto: Bild från DVD:n

Det är till och med så att Anders F, på grund av hur konserten klippts, framstår som otillgänglig. Intervjuscenerna gjorda hemma-hos visar dock en helt annan och betydligt mer nyanserad bild, som räddar min bild av Anders F och även räddar filmen. Jag hade hellre föredragit att få se konserten i sin helhet, In Concert, och sen som extramaterial de nu inklippta intervjuerna. Det kunde blivit både roligt och intressant.
Foto: Bild från DVD:n

Bortser man från den där synnerligen irriterande klippningen blir det en ganska bra konsert, men osammanhängande. Inledningen där Anders F sitter på en pall och lirar akustisk gitarr känns dock aningen seg. Det blir bättre när han sparkar undan pallen och får fart på både benen och bandets elektriska resurser. Bandet är synnerligen kompetent förresten.
Jag upplever konserten som ojämn. Jag vet inte om det var så i verkligheten, men eftersom publikens reaktioner inte finns med alls blir upplevelsen den. Därför kan jag inte rekommendera denna DVD till dem som är ute efter en konsert med Anders F. Däremot är den säkert väldigt intressant för dem som vill se en dokumentär om en konsert.

Men å andra sidan var det egentligen inte DVD-filmen jag var ute efter när jag köpte Live från Välfärden. Mitt mål var att få tag på den medföljande bonus-CD:n Tambourines & Lovers, som bara går att hitta just här. Det är en samling demolåtar, eller mer rätt skisser av låtar, som inte finns någon annanstans.

Nr: 192/CD

torsdag 26 juli 2018

Slades bortglömda album

SLADE – RETURN TO BASE – 1979

Return To Base är Slades svarta får och bortglömda album. Av någon anledning påstås skivan vara en riktig miss av Slade. Skivan floppade fullständigt och Slade var nära att också gå i graven. Det var efter den här skivan bandet åter fick ge sig ut och spela på pubar för småpengar. Det sägs att de under en lång period som enda inkomst hade royaltiespengarna från Holder och Leas hitsinglar.
När jag nu hör på skivan förstår jag inte riktigt varför det kunde gå så illa. Det är en sjysst sladeplatta, sjyssta låtar med bra driv. Vad man möjligtvis skulle kunna påstå är att det saknas någon given singeletta, nån My Oh My eller Cum On Feel The Noize.

Men som album är Return To Base minst lika intressant som bandets andra plattor. Att den inte funkande tror jag beror på tett bara halvintresserat skivbolag och att Slades försök att med Whatever Happened To Slade, etablera sig som hårdrockband skapat en identitetskris både hos bandet och fansen.

Men det var tydligt att namnet syftade på att Slade inte tänkte fortsätta på hårdrockspåret utan planerade att gå tillbaka till glamrocken. Return To Base är absolut ingen direkt fortsättning på Whatever...vilket brukar antydas.

Det är inte heller nån början på Til Deaf Do Us Part och inte We´ll Bring The House Down, albumet som svängdes ihop efter Slades överraskande publiksuccé på Readingfestivalen 1980 då de fick göra ett blixtinhopp som ersättare för Ozzy.
Ungefär hälften av låtarna från Return To Base togs med på We´ll Bring The House Down; Wheels Ain´t Coming Down, Hold On To Your Hats, I´m A Rocker, Nuts Bolts And Screws, Lemme Love Into Ya. Det var ingen som hört dem ändå gick väl resonemanget, vilket nog kan ha varit sant.

Historien om varför skivan floppade har skrivits om flera gånger, men vad som ofta anges är skivbolagets ovilja att satsa på lanseringen. Skivans bästa spår till exempel, Ginny Ginny, var den singel som skulle promota skivan. Men den trycktes dock bara i blygsamma 3500 exemplar vilket kan ha varit orsaken till att Return To Base blev ett sånt försäljningsmisslyckande som den blev.

Det var ingen som kände till skivan, inte ens radiostationerna. Det var under den här perioden Jimmy Lea på allvar började fundera på om han tappat sin förmåga att skriva hitsinglar. Det gick så långt att han tillsammans med sin bror gav ut en rad singlar under namnet Dummies för att testa om de gick hem hos radiostationerna.

Det gjorde dem, de tre dummiessinglarna fick mycket speltid, men lyckades aldrig ta sig upp på några försäljningslistor eftersom det helt enkelt inte fanns några skivor upptryckta. Men det är en annan historia som jag ämnar ta upp vid annat tillfälle.

Det är inte alla sladefans som fått höra Return To Base. Vinylskivan är hopplös att få tag på eftersom så få såldes. På grund av det var det också den enda av Slades skivor som senare aldrig heller tryckts upp på nytt eller gavs ut i större upplaga på CD.

De få som gavs ut på CD-skiva är därför också svåra att få tag på. Jag har inte fått tag i vinylskivan ännu även om jag var ytterst nära att buda hem den för inte så länge sen på Ebay.

Jag får fram till dagen då jag hittar vinylskivan nöja mig med en påstådd japansk återutgivning på CD som jag dock misstänker är en rysk piratpress. Men vad det är för typ av press intresserar mig mindre än möjligheten att få lyssna på Return To Base.

Nr: 182/CD

onsdag 25 juli 2018

Lovin´ Spoonfuls odödliga sommarlåt

LOVIN´ SPOONFUL – SUMMER IN THE CITY – 1966

Summer In The City har varit en sommarklassiker i över 50 år nu. Låten funkar fortfarande lika bra, åtminstone på oss som numera blivit den lite äldre generationen. Men jag tror faktiskt den kommer att överleva längre än så.
De är sällsynta, men det finns låtar som kan leva över generationer och årtionden utan att kännas gamla och dammiga. Lovin´ Spoonfuls hyllning till en het sommar i stan 1966 var genialisk och är vad det gäller ”dängor” svår att överträffa. Från samma tid kommer jag att tänka på John Stewarts Daydream Believer, som The Monkees gjorde odödlig och givetvis Mamás & Papa´s California Dreamin´.
John Sebastian skrev ensam nästan alla låtar till Lovin´ Spoonful och var en stor del av bandets framgång. Men lustigt nog skrev han inte Summer In The City utan hjälp, han fick hjälp av sin bror Mark. Den skiljer sig också en del från bandets övriga låtar, är lite mer rockig och inte fullt så mycket sunshinepop som det mesta annat av gruppens material.

Den är också annorlunda genom att bandet under en brygga mitt i låten använder sig av ljudeffeker från stan; tutande bilar och en tryckluftsborr, vilket inte hörde till vanligheterna på den tiden. Det var också den enda av Lovin´ Spoonfuls låtar som tog sig hela vägen upp till första platsen på amerikanska singellistan.

Nr: 67/singel

tisdag 24 juli 2018

10cc första djupdykning

10CC – LOOK HEAR – 1980

Jo, jag hade förväntningar på skivan som skulle komma efter Bloody Tourists. Dreadlock Holiday var ju en sån där låt som det bara inte gick att låta bli att tycka om. Det var dessutom en sån där envis sak som klistade sig fast i skallen. Look hear, tänkte jag när nya skivan kom.
Men inte. Den skivan satte sig inte nånstans. Det tog ett bra tag och flera genomlyssningar innan jag kom ”varför” på spåren. Att det tog tid, insåg jag senare, berodde på att låtarna på skivan var så anonyma att man glömde bort dem direkt. Inga riktigt bra låtar alltså, vilket var första felet.

Men 10cc hade ju trasslat sig förbi såna trivialiteter som bara halvtaskiga poplåtar tidigare, Bloody Tourists hade ju ett par ganska dassiga nummer den också. Men dem var det ingen som kom ihåg, bara Dreadlock Holiday...

Andra felet, och det avgörande, var dock att 10cc nånstans under vägen till en färdig Look Hear verkade ha förlorat sitt sinne för humor och självironi.

Bandets tidiga plattor var bitande iroiska och roliga, något som Stewart och Gouldman lyckades ta med sig till Deceptive Bends och Bloody Tourists också. Lite förvånad fick jag för första gången uppleva en 10cc-skiva som jag inte tyckte var rolig, utan faktiskt rent av lite tråkig att lyssna på.
10cc:s första djupdykning därmed konstaterad. De gamla fansen som varit med sen Donna och The Dean And I tröstade sig dock med att 10cc vid den här tiden bara var halva sitt ursprungliga jag. Lol Creme och Kevin Godley hade ju lämnat bandet för flera skivor sedan, kvar var bara Eric Stewart och Graham Gouldman. Duon hade dock klarat sig bra...fram till Look Hear.
Helt hopplös är skivan självklart inte, Stweart och Gouldman kunde snickar ihop bra poplåtar. I Took You Home och It Doesn´t Matter At All är sjyssta nummer på 10cc:s egen hemmaplan, alltså 60-talets merseybeatpop. De två adderar jag i internminnet för framtida bruk. Resten deletas.

Nr: 1159/2222

måndag 23 juli 2018

Queen Ida och hennes zydecoband

QUEEN IDA – ZYDECO – 1976

Efter punken och nya vågen ebbat ut fanns fortfarande ett intresse för det nya okända. Skamusiken och reggaen hade en del i det. Peter Gabriels revolutionära Biko 1980 var dock det som många att intressera sig för världmusik.
Det var Göran på Musikgränden som letade upp cajun-, creole- eller zydecomusik som den också kallas. Han lirade Clifton Cheiner i sin lilla butik på Borgmästergränd och hade långa utläggningar om Dr John och Professor Longhair.

Det var dock Peter på Wallins Radio i Huskvarna som hittade Queen Ida och hennes zydecoband och tog hem flera av hennes skivor. Jag slog till på hennes första album. Delvis för det sjyssta omslaget men också för att låtarna lät lite råare och mindre polerade än senare skivor. Lite som root-reggae jämfört med ”vanlig” reggae och ska.

En kul platta visade det sig, med fräcka låtar som Rosa Majeur, Oh´ Teres och Mazurka. Den sistnämnda gjorde för övrigt Mink DeVille en cover på sitt album Le Chat Bleu.

Cajun, creole eller bayoumusik är svår att slita sig från. Tempot är högt och rytmerna frestande. I centrum står ofta fiol och alltid dragspel hanterat av virtuoser, som Queen Ida själv. Sångerna sjungs nästan alltid på cajunfranska.

Musikformen sägs ursprungligen kommit med de fransk-kanadensare som kom till Louisiana i slutet av 1700-talet där den blandades upp med creolernas musik och folkmusik.

Cajun är alltså i högsta grad en multikulturell form av musik. Zydeco är en annan men synnerligen närbesläktad form som ligger den afroamerikanska musiken närmare.
Detta är Queen Idas första skiva, men den kunde kommit betydligt tidigare. Queen Ida ägnade nämligen många år åt att hand om hem och barn, som i det stora föredömet i väster förväntades av henne.

Hon dammade till slut av både invanda konventioner och sitt dragspel, men det var först efter hon blivit 40 år som musikkarriären tog fart. Efter det har hon gjort en lång rad album, zydeco betyder ju fritt översatt från cajunfranska till engelska Let´s boogie. Och det gjorde hon.

Nr: 187/2222

söndag 22 juli 2018

Det ska bolla och rulla fram

PUGH ROGEFELDT – BOLLA OCH RULLA – 1974

Pugh Rogefeldt fick till det ordentligt på Bolla och rulla. Tidigare hade hans skivor varit åt det psykedeliska hållet och texterna ibland nästan lite tramsiga, tyckte vi som på den tiden knappt hunnit bli tonåringar. Bolla och rulla var den första Pugh-skiva jag på allvar lyssnade på. Och sen älskade.
Av någon anledning ställde man den i jämförelse med ABBA och Waterloo, som det året vunniot Melodifestivalen. Det var aldrig något snack om vad vi tyckte. Men vi insåg samtidigt att Pughs chanser att vinna Eurovision förmodligen varit ganska små. Dinga linga Lena var visserligen en vinnarmelodi, kom vi fram till, men att översätta den till engelska eller franska skulle nog inte bli så bra.
Men att den var ohyggligt mycket bättre än fjolliga Waterloo, det var vi helt på det klara över. Så vi spelade Pugh och flinade lite överlägset åt dem som dyrkade ABBA. För vi visste.

Pugh Rogefeldt kunde på den tiden vara både superelak och rakbladsvass. En hippie och proggare, tjejernas favorit som röjde runt på hotellrum i bästa who-stil. En sann rocker i utslitna jeans.

Hog Farm var farlig, Dinga linga Lena och Silver Lona kul nonsensramsor. Pugh lekte med ord och texterna var fulla av fantasi och energi. Bolla och rulla är nog Pugh Rogefeldts rockigaste och tyngsta platta. En Dr Jekyll och Mr Hyde som vi bara älskade.

Men fan vet. Bara några år senare ställde han själv upp i svenska melodifestivalen.

Nr: 442/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.

lördag 21 juli 2018

Midnight Oil och synthsoundet

MIDNIGHT OIL – RED SAILS IN THE SUNSET – 1985

Red Sails In The Sunset blev en liten överraskning. Jag köpte den efter att Midnight Oil slagit igenom i Sverige med Diesel & Dust och låten Beds Are Burning i slutet av 80-talet. Red Sails är visserligen ganska ojämn, men ändå en ganska rolig rockplatta. Dock något mer opolerad än Diesel & Dust.
På ett sätt skulle man kunna påstå att Diesel & Dust är lite tråkig jämfört med Red Sails In The Sunset. Soundet är vildare och Peter Garrett gapigare och låtarna stökigare.

Mitt problem med detta album är dock att Midnight Oil under denna period var helt inne på synthar och nästan helt släppt sitt busiga och ruffiga gitarrsound.

Mycket synth kan jag ha svårt för, jag är uppväxt under den rejäla rockbandsepoken då folk lirade gitarr, bas och trummor. Synthljuden tycker jag känns konstgjorda, även om jag också kan tycka det är rätt fräcka riff.

Red Sails In The Sunset har lite för mycket av det soundet för att jag ska trivas på allvar. Men det är så klart en intressant platta. Förstasidans When the Generals Talk och The Best of Two Worlds är två rent ut sagt skitbra rocklåtar.

På b-sidan döljer en rad lysande rockers; tuffa Helps Me Helps You och världsmusikrytmerna i Bells and Horns In The Back of Beyond.
Midnight Oil har nämligen inte vind i seglen hela tiden på den här LP:n heller. Det finns flera låtar på skivan jag skulle kunna karaktärisera som ren utfyllnad. Låtar nedkladdade med synthar som till slut bara blir ett dovt bakgrundsljud. Därför är Red Sails är bara så där...

En tanke bara. Red Sails är inte lika bra som sin föregångare - 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1, som var en riktigt fräck rockplatta. Är då Red Sails In The Sunset Midnight Oils övergångsplatta från rockband till synthpopgäng?

Diesel & Dust ärvde ju syntharna även om det tonades ner ganska ordentligt för att kännas lite trevligare för folk i allmänhet.

Nr: 1148/2222

Jag har berättat om skivan tidigare, men har nu lyssnat på den igen och kommit på lite andra tankar.

fredag 20 juli 2018

Live från Steve Harleys turné 1989

STEVE HARLEY & COCKNEY REBEL – STAR FOR A WEEK – 1993

Det här är ingen skiva jag kan rekommendera. Ljudet är förfärligt dåligt, gissar att det är en piratkopia. Skivan finns inte med i Steve Harleys eller Cockney Rebels officiella diskografi.
Jag hade nog det på känn redan när jag köpte den här liveskivan, men jag var lite för nyfiken för att låta bli. Inspelningen är nämligen gjord under Steve Harleys legendariska konsertturné 1989, då han tillsammans med Cockney Rebel gjorde över 60 spelningar i Europa och USA.

Det var efter den turnén Steve Harley bestämde sig för att ge ut ett nytt album. Det kom några år senare, Yes You Can hette det och var en platta jag verkligen gillade.

Star For A Week spelades in i studio för det albumet men fanns med redan under turnén 1989. En bra låt, en av de bästa på Yes You Can och en av de bästa på den här liveplattan också, trots konkurrens med en lång rad gamla Cockney Rebelklassiker som Mr Soft, Sebastian, Mr Raffles och Make Me Smile.

Om ljudet varit bättre kunde den här skivan varit riktigt underhållande. Steve Harley har ju en fantastisk låtkatalog att plocka ur och man får en hel del prov på det här.
Mitt förslag är dock att du inte köper den här skivan om du inte tvångsmässigt känner att du absolut måste ha allt som finns med Steve Harley. Det finns helt säkert betydligt bättre livealbum än den här att få tag på.

Steve Harley har släppt flera officiella livealbum med inspelningar, även från tiden efter glamrocken och storhetstiden på 70-talet. Låtarna på den här CD:n är hämtade från en konsert i Brighton samt en i Northampton under 1989. Ljudet är något bättre i den andra delen.

Nr: 190/CD

torsdag 19 juli 2018

Mellan Björk och Kate Bush

LALEH – COLORS – 2013

Jodå, Lalehs Colors kom in i min samling och ställde sig självsäkert mellan Björks Debut och Kate Bushs Wuthering Heights. Men givetvis med ett helt eget uttryck som jag tyckte var spännande och lite rebelliskt, anarkistiskt.
Jag tycker Laleh tar 2000-talets pop in på egensinniga och nya vägar. Det är uppfriskande. Colors är både sockersött rosa och skrämmande på samma gång, det är musik som får igång fantasin trots att låtarna ofta balanserar på gränsen till mainstream radiopop.

Jag kan Lalehs diskografi alldeles för dåligt, jag fick Colors i födelsedagspresent av sonen som nog tyckte att jag behövde höra lite nyare musik också, inte bara gräva ner mej.

Det blev verkligen en riktig överraskning. Det var inte en skiva jag hade väntat mig. Och skivan innehöll något helt annat än det jag hade trott, jazz och tidig 70-talspop.

Och jag som för länge sen rent instinktivt sorterat in Laleh under den ointressanta fabrikstillverkade kategorin svensk 2000-talspop. Där hade jag fel.
Colors är en fräck LP som både är storslagen och minimalistisk. Av nån anledning – osäker på varför – jämför jag skivan med de popskivor Genesis gjorde på 80-talet, med tillägget att jag tycker Laleh gör det väldigt mycket intressantare och levererar både låtar för radions spellistor och andra mer spännande saker.

Colors kommer definitivt att få stå kvar på sin självvalda plats i samlingen, mellan Björk och Kate Bush. Det är kaxigt, men rätt.

Nr: 456/2222

onsdag 18 juli 2018

Bubblegumbandet Sweet

SWEET – CO-CO – 1971

En singel från den tid då Sweet kallades bubblegumband. Det var en kortlivad och ganska fånig genre med amerikanska förebilder som 1910 Fruitgum Company, Ohio Express och Lemon Pipers.
Ursprungligen hade amerikanerna hämtat idén från den brittiska beatpopen, skruvat till den och skickat tillbaka över Atlanten. Några av de få som tog upp bollen var engelska Pipkins, Archies och alltså Sweet.

Det var med bubblegumpop det började för Sweet. Andy, Steve, Mick och Brian gjorde ett antal singlar i genren i början av 70-talet, där Co-Co var en av dem.

Det var en låt som dock aldrig blev någon större hits trots att låten promotades en hel del och dessutom placerades som första spår på LP:n Funny How Sweet Co-Co Can Be, vilket var Sweets första LP på egen hand (tidigare hade de släppt en skiva tillsammans med The Pipkins) och är en debutplatta som endast lär gå till historien på grund av sitt fåniga namn trots att Sweet gjorde covers på både Supremes och Lovin´ Spoonfuls låtar.
Idag skulle folk nog kategorisera Co-Co som schlager. Men så var den också skriven av hitmakarduon Nicky Chinn och Mike Chapman som under hela 70-talet och säkert mer än så lusade ner varenda topplista med singelhits.

Dem som har koll på Sweets historia och gillar bandets senare plattor kommer däremot att uppskatta b-sidans Done Me Wrong Alright som bandet själva skrivit. Den avslöjar att Sweet egentligen inte alls var något bubblegumband utan hade långt gående planer på att bli hårdrockstjärnor.

Men trots att det är en ganska bra hårdrocklåt, i samma stil som Slades samtida, fick de egentligen aldrig chansen att visa vad de kunde förrän 1974 och med albumet Desolation Boulevard. Det som då satte käppar i hjulet för dem var singlar som Poppa Joe, Little Willy och Co-Co.

Nr: 94/singel

tisdag 17 juli 2018

Eiliffs girlrls

EILIFF – GIRLRLS – 1972

Tyskarna var bra på att göra fräcka skivomslag på 70-talet. Det är nästan så att omslagen blivit en egen genre. I vilket fall som helst har de blivit ett kännetecken för krautrock. Eiliffs båda girlrls är dock något mer än det vanliga.
Idag är det nog ingen som direkt höjer på ögonbrynen över en bild som den på Eiliffs skivomslag. Värderingarna var helt annorlunda i början av 70-talet. Liknande omslagsbilder betraktades då som synnerligen stötande. Det finns många exempel på skivor och låtar från den tiden som blev bannlysta att spelas på grund av sitt innehåll. Men hur det var med just den här skivan känner jag inte till.

Girlrls är andra och sista ”riktiga” plattan från Eiliff. Även skivan är exeptionell. Grunden är jazzrock, men Eiliff tar sig friheten att ge sig ut långt utanför de ramarna och blandar in både hård rock och psykedeliska ljudeffekter.

Det ger deras musik både ett märkligt och mäktigt sound som med lite för mycket användande kan bli hypnotisk och absolut vanebildande.

Musiken domineras av en mullrande orgel i sällskap med knastertorr gitarrist. Låtarna är till största delen instrumentala men i sällskapet finns också en sångare vars insats har diskuteras av musikkännare. Jag tycker dock att det är en del av Eiliffs musik som på något sätt känns helt naturlig.
De bästa spåren tycker jag dock är instrumentala låtar som Eve Of Eternity och tiltelspåret Girlrls. Då min skiva är en reissue från 2015 finns här två bonusspår; Right On Big Brother samt Day Of The Sun. Båda är riktigt intressanta.

Girlrls är ett uppfriskande krautrockalbum som är lätt att tycka om, både för dem som levt länge i krautrockens syrerika universum och kanske också för nybörjare på området. Jag jämför gärna Eiliff med krautstorheter som Out Of Focus och Dzyan.

Nr: 301/2222

måndag 16 juli 2018

Good Rats originella stil

GOOD RATS – THE GOOD RATS – 1969

Trots att Good Rats i början av 70-talet kallade sig ”det hetaste bandet på Long Island” kom de inte mycket längre än så. Bandets första LP sägs dock vara en kultskiva bland vissa New Yorkbor och folk på Long Island.
Intresset i Sverige och resten av världen förblev dock tämligen svalt. Något jag kan tycka är både lite märkligt och tråkigt. Bandets skivor är absolut inte överskattade, tvärtom. De borde nog fått större uppmärksamhet än de fick på sin tid.

Debutskivan från 1969, som länge var svår att få tag på tills det nyligen dök upp en reissue, är dock inte lika spännande som senare skivor.

Jag rekommenderar Good Rats andra och tredje LP, från 1972 respektive 1976, Tasty och Rat City In Blue, där bandet utvecklat och förfinat sin mycket originella stil.

Första plattan, där visserligen inledningen med We Are The Good Rats är en kul start, är lite för ojämn för att jag ska tycka den är rolig på allvar.

Eventuellt beror det på det lite svajiga ljudet, som jag först trodde berodde på en dålig pressning men sen visade sig vara något skivan fick kritik för redan 1969.
Att det låter lite skrapigt uppvägs av Good Rats sätt att arrangera låtarna på ett intressant sätt. För att vara en LP från så tidigt som 1969 låter den ovanligt modern. Det är inte garagerock som man skulle kunnat tro utan i stället smart artrock, eller åtminstone begynnelsen till det.
Good Rats storhet var det tyvärr allt för få som upptäckte utanför Long Island. En period fick dem till och med livnära sig på att ta gig som coverband. Bandet fanns dock kvar fram ända till 2013 då sångaren och bandledaren Peppi Marchello gick bort.

Nr: 214/2222

söndag 15 juli 2018

Roxy Music långt före sin tid

ROXY MUSIC - ROXY MUSIC - 1972

Det går en klar skiljelinje mellan Roxy Musics två första album och alla de som kom senare. Skillnaden var Brian Eno, som skapade ett sound som var långt före sin tid. Det är experimintell progressiv rock, kreativt, smart och avantgardistiskt.
För den som nu hör plattan för första gången låter den kanske bara konstig och inte särskilt innovativ. Men man ska komma ihåg att den kom redan 1972, långt innan synthar, datorer och andra tekniska finesser, långt innan popindustrin letade sig in på de vägarna.

Det är ett revolutionärt album. Förmodligen var det enda gången Brian Eno fick så fritt spelrum i Roxy Music som han hade här. Han processar ljuden genom sina maskiner och får fram ljudlandskap som aldrig gjorts tidigare.

Det är faktiskt nästan så den går över gränsen. En varning är på kanske nödvändig till dem som hört ”lättare” Roxy Musicalbum som Avalon, Flesh+Blood eller Manifesto.

Roxy Music i begynnelsen är inte lättlyssnad pop. Och skivan går definitivt inte att jämföra med gruppens disco-pop-skivor på 80-talet.

Alla låtarna, med något undantag, är på sina egna sätt mästerverk. Ett par exempel. Inledningsspåret Remake/Remodel är våldsam och rå, där Enos galna ljudexperiment blir extremt spännande. If There Is Something är en märklig tredelad skapelse, där varje del lever sitt eget liv.

Skivans stora låt är Virginia Plain (som dock inte var med på den första utgåvan av LP:n), en perfekt synk mellan Ferry och Enos egenheter som tillsammans blir ruggigt bra.
Jag har tidigare inte haft särskilt mycket över för skivorna som kom efter att Brian Eno lämnat gruppen och Bryan Ferry fick ta över på egen hand. Där har jag ändrat mig och menar numera att Ferry var viktig även på de första skivorna.

Jag har kommit fram till att det var dynamiken mellan Enos tekniska innovationer och Ferrys redan då eleganta croonerstil som skapade det mycket speciella sound Roxy Music stod för.

Nr: 353/2222

Jag har skrivit om LP.n tidigare, men eftersom jag nu hittat nya infallsvinklar har jag delvis skrivit om texten och publicerar den nu igen.

lördag 14 juli 2018

Frank Zappa i soffan

FRANK ZAPPA – ONE SIZE FITS ALL – 1975

Det första jag slås av när jag lyssnar på Zappas platta One Size Fits All är ljudet. Det här är en väldigt behaglig skiva att lyssna på. Musiken är bara skön att höra, ljudet liksom strömmar ut genom högtalarna.
Och det trots att det här en platta som stora delar består av improviserad jazz och rakbladsvassa gitarrsolon. Och så är funklegenden George Duke med och river skinnet blodigt med ett antal giftiga synthriff.
Det här är förmodligen mer en skiva för de riktiga zappa-fansen. Här finns inte några catchiga popmelodier, som på Overnite Sensation och framför allt har den inte mycket med föregångaren Apostrophé att göra, som vid en jämförelse med denna känns ganska löjlig.
Jag ställer dock gärna One Size Fits All bredvid Overnite Sensation. För musiken på skivorna är ganska lika - förutom det där med melodierna då - för jämför man dem bara på det sättet blir Sensation nästan en mainstreamplatta.

Nej, One Size Fits All är krångligare och väldigt mycket mer instrumental. Kanske lite för mycket på sina ställen för att det ska bli riktigt bra. Inca Road kan, trots den läckra ljudbilden, bli påfrestande vid allt för många upprepningar.

Men varför spela den för ofta? Det kan man i stället göra med San Ber´dino och Sofa No 1 och Sofa No 2. Det är sköna grejer.

Det finns de som hävdar att det här skulle vara någon slags rockopera eller konceptalbum. Det är möjligt. I så fall lär det handla om en soffa där det enda gemensamma är de två sofflåtarna och bilden på skivomslaget...

Hur den historien slutar har jag aldrig räknat ut. En ledtråd kan kanske vara att Frank sjunger den sista sofa-låten på tyska...

Nr: 1025/2222

Favorit i repris.