ANDERS F RÖNNBLOM – UNDERGROUND-VOL 2 – 2008
37 år efter Din barndom ska aldrig dö är inte Underground Vol 2, med underrubriken Välkommen till verkligheten, någon avslutning av Anders F. Det är inte ens början till det. I stället är det andra delen av början till något nytt, något som pågår fortfarande, tio år senare.
Risken med denna text är att jag på nytt vrider över den i en hyllning, vilket är det normala när jag skriver om Anders F Rönnbloms album. Den här gången ska jag dock försöka vara något mer analytisk.
Det är inte lätt att följa Anders F och hans skivutgivningar efter de båda Undergroundskivorna 2007 och 2008. Rönnblom har med åren blivit hyperaktiv som Dylan och släpper skivor och lanserar ständigt nya projekt, där album ges ut i så små limiterade upplagor att han hinner signera dem de flesta.
Min skiva är signerad och nummer 989 av 1000. Det gör att Rönnbloms skivor blir högst personliga och musikskatter man vill bevara. Jag är inte alltid överens med Rönnblom, jag uppskattar också Neil Young, men inte så mycket, och mitt intresse för country är inte på samma nivå.
Samtidigt inser jag att det förmodligen inte gått att göra på något annat sätt. Men för mig är det texterna som är viktiga, även om det inte alltid är lätt att förstå eller hänga med i Rönnbloms beatnikpoesi som med åren dock blivit allt mer tydligt politiska. Jag jämför gärna med Zappa, men är inte säker på att andra vill göra det.
Underground Vol 2 ger mig ungefär samma känsla som Det hysteriska draget, vilket inte betyder att jag anser skivorna vara lika varandra, utan att texterna, och musiken, skapar samma slags nyfikenhet nu som de gjorde när jag upptäckte Det hysteriska draget, vilket var mitt första album med Anders F.
Det var på den tiden man jämförde honom med Ola Magnell och Ulf Lundells Törst och sen upptäckte att det inte gick. Jag tycker så klart väldigt bra om Underground-Vol 2, jag gillar inte alla låtar, men sätter gärna en stjärna i kanten för Välkommen till verkligheten, Rockpatrask och Guds golfboll.
Nr: 191/CD
37 år efter Din barndom ska aldrig dö är inte Underground Vol 2, med underrubriken Välkommen till verkligheten, någon avslutning av Anders F. Det är inte ens början till det. I stället är det andra delen av början till något nytt, något som pågår fortfarande, tio år senare.
Min skiva är signerad och nummer 989 av 1000. Det gör att Rönnbloms skivor blir högst personliga och musikskatter man vill bevara. Jag är inte alltid överens med Rönnblom, jag uppskattar också Neil Young, men inte så mycket, och mitt intresse för country är inte på samma nivå.
Samtidigt inser jag att det förmodligen inte gått att göra på något annat sätt. Men för mig är det texterna som är viktiga, även om det inte alltid är lätt att förstå eller hänga med i Rönnbloms beatnikpoesi som med åren dock blivit allt mer tydligt politiska. Jag jämför gärna med Zappa, men är inte säker på att andra vill göra det.
Det var på den tiden man jämförde honom med Ola Magnell och Ulf Lundells Törst och sen upptäckte att det inte gick. Jag tycker så klart väldigt bra om Underground-Vol 2, jag gillar inte alla låtar, men sätter gärna en stjärna i kanten för Välkommen till verkligheten, Rockpatrask och Guds golfboll.
Nr: 191/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar