SANTANA/ISLEY BROTHERS – POWER OF PEACE – 2017
Från santanahåll ett inte särskilt angeläget album. Power Of Peace ställer in sig i raden efter Supernatural, Shaman och All That I Am.
Det är inspelningar där Carlos Santana samarbetat med diverse olika storheter inom popindustrin och visst skaffade sig en del nya fans bland hiphoppare men som helhet blev ganska tjatigt. Power Of Peace går på samma spår, med ett par viktiga skillnader.
Dels arbetar Carlos Santana här enbart tillsammans med bröderna Isley på samtliga låtar. Det är nytt. Det är ett ganska häftigt samarbete, Isley Brothers är levande legender inom soulmusiken.
Santana är också en legend. För det andra är det i stället för pop den här gången soul, lite blues och jazz som gäller, vilket också är nytt och faktiskst känns spännande och relativt fräscht.
Samtidigt kan man fundera över om Carlos Santana verkligen behövde det här. Skivan gör varken till eller från för hans del, det kan till och med vara så att en del av hans mest proggiga fans blir lite besvikna. Santanas gitarr, som alla hans fans deadheadfans vill höra väldigt mycket av, får inte särskilt utrymme.
Inledningsvis känns det till och med helt fel då det mer handlar om hårdrock- och metalriff än Black Magic Woman. Det blir dock bättre vad det lider, även om det naturligtvis inte är tillräckligt. De som gillade kritikerrosade latinorytmerna på Corazon får inte heller några svar.
En annan invändning är att nästan samtliga låtar, 12 av 13, är covers och att enda nyskrivna knappt märks.
Men gamla fans till Isley Brothers och andra souldiggare kommer att uppskatta Power Of Peace. Ronald Isleys röst får väldigt stort utrymme, vilket den självklart förtjänar. Han är briljant.
Det slår gnistor om gubben, och han var rutinerad redan när Carlos, som inte är nån ungdom själv, släppte sitt första album i slutet av 60-talet. Då hade bröderna Isley varit på banan i närmare 15 år, spelade in sin första skiva 1954. Auktoritet alltså.
Sett från soulsidan är skivan en hyllning till Isley Brothers, vilket känns helt okej. Men för min del saknar jag Santanas egen briljans. För lite gitarr alltså.
Mitt självklara val bland santanaalbum från de senaste åren blir i stället Santana IV och nyligen släppta trippelalbumet Live At The House Of Blues.
Nr: 105/2222
Från santanahåll ett inte särskilt angeläget album. Power Of Peace ställer in sig i raden efter Supernatural, Shaman och All That I Am.
Santana är också en legend. För det andra är det i stället för pop den här gången soul, lite blues och jazz som gäller, vilket också är nytt och faktiskst känns spännande och relativt fräscht.
Samtidigt kan man fundera över om Carlos Santana verkligen behövde det här. Skivan gör varken till eller från för hans del, det kan till och med vara så att en del av hans mest proggiga fans blir lite besvikna. Santanas gitarr, som alla hans fans deadheadfans vill höra väldigt mycket av, får inte särskilt utrymme.
Det slår gnistor om gubben, och han var rutinerad redan när Carlos, som inte är nån ungdom själv, släppte sitt första album i slutet av 60-talet. Då hade bröderna Isley varit på banan i närmare 15 år, spelade in sin första skiva 1954. Auktoritet alltså.
Mitt självklara val bland santanaalbum från de senaste åren blir i stället Santana IV och nyligen släppta trippelalbumet Live At The House Of Blues.
Nr: 105/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar