Det ska bolla och rulla fram

PUGH ROGEFELDT – BOLLA OCH RULLA – 1974

Pugh Rogefeldt fick till det ordentligt på Bolla och rulla. Tidigare hade hans skivor varit åt det psykedeliska hållet och texterna ibland nästan lite tramsiga, tyckte vi som på den tiden knappt hunnit bli tonåringar. Bolla och rulla var den första Pugh-skiva jag på allvar lyssnade på. Och sen älskade.

Av någon anledning ställde man den i jämförelse med ABBA och Waterloo, som det året vunniot Melodifestivalen. Det var aldrig något snack om vad vi tyckte. Men vi insåg samtidigt att Pughs chanser att vinna Eurovision förmodligen varit ganska små. Dinga linga Lena var visserligen en vinnarmelodi, kom vi fram till, men att översätta den till engelska eller franska skulle nog inte bli så bra.

Men att den var ohyggligt mycket bättre än fjolliga Waterloo, det var vi helt på det klara över. Så vi spelade Pugh och flinade lite överlägset åt dem som dyrkade ABBA. För vi visste.

Pugh Rogefeldt kunde på den tiden vara både superelak och rakbladsvass. En hippie och proggare, tjejernas favorit som röjde runt på hotellrum i bästa who-stil. En sann rocker i utslitna jeans.

Hog Farm var farlig, Dinga linga Lena och Silver Lona kul nonsensramsor. Pugh lekte med ord och texterna var fulla av fantasi och energi. Bolla och rulla är nog Pugh Rogefeldts rockigaste och tyngsta platta. En Dr Jekyll och Mr Hyde som vi bara älskade.

Men fan vet. Bara några år senare ställde han själv upp i svenska melodifestivalen.

Nr: 442/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans.