The Musical Box: juli 2012

tisdag 31 juli 2012

Låtsnickeri i den högre skolan

CROWDED HOUSE – TEMPLE OF LOW MEN - 1988

När folk försöker få mig att förklara vad det är jag ser med australiensisk rockmusik, som jag nästan utan undantag hyllar i den här bloggen, brukar jag plocka fram nån tidig Midnight Oil eller nån av Paul Kellys första.

Men nästa gång ska jag spela den här skivan, Crowded House album Temple Of Low Men.
En lysande popskiva! Och då är den ändå från 1988, som enligt min tideräkning är alldeles för sent.
Jag kan dessutom direkt säga att den inte har det allra minsta med Peter Garrett eller Paul Kelly att göra. Det är nästan så man skulle kunna hävda att den är raka motsatsen.

Här handlar det om snygg välproducerad pop, med massor av synthar, sånt som jag brukar avsky.
Men inte i det här fallet.
Det är kanske inte en platta som sätter sig direkt. Här finns ingen jättehit, som på Crowded House debutskiva nåt år innan (Dont Dream It´s Over, 1986). Men i gengäld är varenda låt bra.

Neil Finn och brorsan Tim nöjer sig nämligen inte bara med att lira pop utan ger sig tveklöst också på jazz. Sister Madly är en sån där låt som bara hänger sig kvar. Det är låtsnickeri i den högre skolan.

Okej, på sina ställen låter det så klart väldigt mycket 80-tal om Temple Of Low Men. Men när det är Crowded House som gör det, så gör det ingenting...

Det här är dessutom en sån där underskattad skiva som med lite tur går att hitta för en tia i reabackarna. Skulle du få syn på den är det bara att slå till.

Nr: 2024/2222

måndag 30 juli 2012

Yes! No! Yes!

YES – GOING FOR THE ONE - 1977
Jag måste nog bestämma mig nu vad det gäller Yes album Going For The One.
Å ena sidan tycker jag att Jon Andersons röst kan vara jävligt påfrestande. Och det är nog fler än jag som ratat Yes på grund av hans irriterande falsettröst.
Men å andra sidan är Going For The One en ruggigt bra platta. Det där är visserligen inget som uppenbarar sig direkt. Den tar lite tid på sig...

15 minuter långa Awaken (okej, jag vet, det finns de som avskyr den...till och med gamla yesfans) är en av de där låtarna jag trillat dit på. Dels för de läckra melodislingorna.

Men också för att Rick Wakeman ta mej faen lirar kyrkorgel. Och för att Steve Howes gitarrspel är något alldeles extra just här. Det var väl nånstans här jag insåg hans storhet.
Sen kan jag inte låta bli att gilla titelspåret Going For The One heller, och Parallels, där Wakeman luftar kyrkorgeln igen.

1977 stod kanske inte Yes så där väldigt högt upp på listan över de mest populära banden. Då var det definitivt inte inne att lira progressiv rock. Men det här är en bra platta, trots Jon Andersons röst...
Nu har jag bestämt mej!

Nr: 1562/2222

söndag 29 juli 2012

Allmans första comeback

Allmans comebackalbum – del 6
Detta är sjätte och sista delen i min miniserie om Allmans comebackalbum, vilket egentligen är för lite. Det finns nog ett par album till som borde tas upp. Men nu är det dags för en skiva många tycker är en gigant i sammanhanget, Enlightened Rogues från 1979. Utgiven fyra år efter bråket kring Win Lose Or Draw.

ALLMAN BROTHERS BAND – ENLIGHTENED ROGUES - 1979

Pegasus är sannerligen ingen Melissa, Crazy Love och Can´t Take It With You är inte Ramblin´ Man* eller Whipping Post.

Men Allman Brothers album Enlightened Rogues håller rätt bra ändå. Om man står ut med att Dickey Betts och Greg Allman inte är i allra bästa form och inte låter superinspirerade hela tiden, går den att lyssna på.
Enlightened Rogues kom till efter ett tre år långt uppehåll för bandet. Chuck Leavell och Lamar Williams hade lämnat och ersatts av Dan Toler och David Goldflies. För min del var det den allra första Allman-platta jag hörde, så det spelade ingen roll.

Kanske är det därför jag är ganska förlåtande. Starten med stentuffa Crazy Love och Can´t Take It With You fick mig att sätta i halsen...då. Pegasus fick mig att tappa andan.
Men då hade jag inte hört Jessica, Melissa eller nån av Allmans tidigare monsterlåtar...
När jag senare gjorde det tappade Enlightened Rogues lite av sin glans. Mest för att den här plattan i jämförelse känns lite, lite tråkig...

Nr: 122/2222

*...som när jag tänker efter egentligen är en ganska fånig kepsen-på-fel-håll-hillbilly-country-rocker, men jag gillar den ändå...

På väckelsemöte med Dickey Betts

Allmans comebackalbum – Del 5
Hmm, nja...men viss rätt går det väl att kalla den här skivan för en comeback...av Dickey Betts som soloartist. Den får åka med av bara farten...

DICKEY BETTS & GREAT SOUTHERN - 1977

Om du inte fått nog av Allman Brothers, men har alla deras skivor, kan du alltid leta reda på något med Dickey Betts.
Allmans gitarrist har genom åren nämligen gjort ett antal soloplattor. Inte särskilt många. Men de som finns är bra.
LP:n med Dickey Betts & Great Southern dök upp samma sommar som en konsert från tyska programmet Rockpalast visades i svensk tv med denne gitarrhjälte. Efter det var det aldrig något snack för min del.

Dickey Betts gitarrspel har förföljt mig sedan dess. Jag köpte skivan för dyra pengar samma vecka.
Senare dök den upp som cut-out till mindre än halva priset...men det var så dags då...

Betts LP från 1977 är hans andra soloalbum, men den första med bandet Great Southern. En synnerligen välgjord skiva med flera såna där låtar som får det att gå rysningar längs ryggraden...

...och får svagsinta att mumla ohörbara ramsor, de mest hårdkokta att rulla med ögonen och icke-troende att falla på knä. Rena väckelsemötet alltså.
Och då syftar jag främst på inledningen med Out To Get Me och Run Gypsy Run...

Okej, möjligtvis kan man tycka att det är lite för välgjort...men i stället hävdar jag att produktionen är riktigt snygg.

När du kommit över det, lyssna då också på låtar som Sweet Virginia (nej, inte den, en egen), California Blues och drömska Bougainvillea. Bra grejer det också.

Den där konserten från Rockpalast lär nu för tiden finnas utgiven på cd. Tror jag ska försöka få tag på den också.

Nr: 104/2222

Stäng aldrig dörren för Allman Brothers

Allmans comebackalbum – del 4
Fjärde delen i mina betraktelser över Allman Brothers comebackskivor handlar om en skiva som kanske inte skulle få vara med här egentligen. Det är nämligen en uppföljare till en comeback... Shade Of Two Worlds kom ut året efter Seven Turns.

ALLMAN BROTHERS BAND – SHADES OF TWO WORLDS - 1991

Ha, ännu en gammal favorit att släpa fram i ljuset. Om du funderar på att skaffa nåt album med Allman Brothers från lite senare datum, då är det den här skivan du ska ha, Shades Of Two Worlds.
Inte för att den kan mäta sig med någon av de gamla monsterskivorna, Idlewild South, Eat A Pecah eller Brothers & Sisters. Men det här är en synnerligen pigg och spännande sak för att vara Dickey Betts och Gregg Allman på 90-talet.

(och så dansar jag lite krigsdans. Inte bara för att det här är en bra platta utan också för att jag blev lätt överraskad när jag hörde den nu igen...detta hade jag faktiskt inte räknat med efter hemskingar som Reach For The Sky och Brothers Of The Road. Och Seven Turns - som trots allt var ganska bra, men inte alls i närheten av denna...).


Men hej och hopp. Nu ska vi kanske inte ta i för mycket. När jag lyckas gräva fram såna här saker har jag ibland en tendens att ta i. Shades Of Two Worlds ska med lite eftertanke nog inte räknas in bland Allmans storverk.

Men den är spännande, lite experimentell, tokladdad med energi och eventuellt lite oberäknerlig. För att vara en 90-talare med de här pojkarna är den väldigt bra.

Shades Of Two Worlds fick mig att inse att man aldrig ska stänga dörren för herrar som Greg Allman och Dickey Betts. Punkt.

Nr: 1031/2222

lördag 28 juli 2012

Allman Brothers satte ner foten

Allmans comebackalbum – Del 3
I början av 80-talet knakade det i fogarna...igen...och Allman Brothers splittrades. Men efter hela nio år bestämde sig Allman Brothers för att visa var skåpet skulle stå och gjorde då comeback för tredje gången... Greg Allman och Dickey Betts samlade ihop sig, letade reda på några gamla glömda inspelningar, skrev lite nytt och gav ut Seven Turns.

ALLMAN BROTHERS BAND – SEVEN TURNS - 1990

1990 nedkom Allman Brothers med Seven Turns efter nio år i förskingringen. Detta gjorde Greg Allman och Dickey Betts med ett till hälften nytt band. Skivan skulle upprätta bandets rykte efter svaga Brothers On The Road från 1981.

Allman Brothers satte ner foten och gick tillbaka till Idlewild South och bluesrock.
En lycklig tilldragelse för alla gamla rockers med sydstatsflaggan tatuerad på överarmen med andra ord.
Och inledningen med Good Clean Fun lovar väldigt gott. Den låten skulle kunna få de mest hårdhudade musikkritiker att hoppa högt och orytmiskt veva med armarna...Om den spelas riktigt högt vill säga...

Och andraspåret, Let Me Ride, är trots sina countrystänk både rolig och skickligt gjord. Det är låtar som skulle vara bevisen för att Allman Brothers var tillbaka på allvar.

Men sen det visar det sig att bandet bara skrapat med spetsen av sina krokodilskinnboots i bluesens mustiga mylla. För sen händer inget mer.

Allman Brothers mal på i samma spår, mal på i samma spår, mal på i samma spår, mal på i samma spår, mal på i samma spår, mal på i samma spår, mal på i samma spår, mal på i samma spår, mal på i samma spår, mal på i samma spår, mal på i samma spår, mal på i samma spår, mal på i samma spår, mal på i samma spår, mal på i samma spår...med ett litet undantag för Gambler´s Roll...
Nog för att det är snyggt gjort! Greg Allman och Dickey Betts var 1990 så rutinerade att de kunde få precis vad som helst att låta bra (till och med Forbes gamla ”Beatles gav oss sin musik” skulle förmodligen bli lysande).
Men på Seven Turns är de tråkiga.
Kul med en comeback – men Seven Turns är nog bara ett album för de allra svårast angripna fansen.

Nr: 114/CD

Oväntat bra av Greg Allman

Allmans comebackalbum – Del 3
Knappast ett comebackalbum kanske, men det hade gått tre år sedan senaste soloplattan för Greg Allman...så låt gå för det då...

GREG ALLMAN BAND – PLAYIN´ UP A STORM - 1977

Playin´ Up A Storm är väldigt mycket bättre än man tror!
För vad skulle Gregg Allman egentligen kunna ha tillfört 1977?
Jag menar, då hade han ju kramat ut allt det göttaste ur Allman Brothers. Och det fanns väl inte mycket mer att tillägga...eller?
Jodå, det gjorde det. Playin´ Up A Storm är en rolig skiva att lyssna på. Inte banbrytande magisk eller nåt sånt. Men trevlig lyssning i största allmänhet. Utan några bottennapp eller tråkiga partier. Allt är välgjort, snyggt och fräscht.

Och det ska jag väl också säga. Skivan har inte mycket med Allman Brothers att göra. Ständige vapendragen Dickey Betts är inte med här. Här står Gregg Allman på egna ben, med eget band, och dessutom - allas vår vän - Dr John som uppbackning.
Därför är det mer soulpop, mer halvjazziga låtar. Och för all del mer rock än sydstatsrock.
Men trots det tror jag ändå att fans till Allman Brothers skulle gilla den här skivan. Playin´ Up A Storm är, lite oväntat, en skön rockplatta.

Nr: 965/2222

Ännu en lysande Allman-skiva...

Allmans comebackalbum – Del 1
Ingen logik här inte. Först ut av Allmans comebackalbum blir den sista som kommit in i samlingen. Where It All Begins, som gavs ut 1994 efter ett tre år långt break...

ALLMAN BROTHERS BAND – WHERE IT ALL BEGINS - 1994

Den här Allman Brothersskivan går det inte att ha några invändningar mot. Where It All Begins innehåller ett par sköna rockers, en rad snygga ballader och en hel del smaskigt gitarrfilande av Dickey Betts.

En riktigt bra Allman-platta med andra ord. Igen. Det är bara det att den kom 1994...
Jag kan inte säga att jag inte gillar skivan. För det gör jag. Jag upptäckte att jag nog spelat den fram och tillbaka minst tio gånger i bilen....Jo, det är en CD...och det är i bilen jag har cd-spelaren nu för tiden...

Till och med det kan jag leva med. Soulshine är en förbannat skönt avslappnad Allman-låt. Precis som så många av deras andra gamla godingar, Melissa, Jessica...ja, ni vet...
Ändå är jag inte helt nöjd....
Varför då?

Jo, så här är det.
Where It All Begins är jag-vet-inte-vilken-i-raden av Allman-plattor sedan början av 70-talet. Skivan är utgiven över 20 år efter debuten. Dessutom en comebackplatta. Skulle man inte då kunna förvänta sig någon form av förnyelse eller nya grepp?

Men inte. Where It All Begins låter precis som så många andra album med Greg Allman och Dickey Betts. Som om tiden stått still. Det blir jag lite besviken på.

Men nog är skivan bra alltid. Jag tror inte en enda sann Allman-fan skulle kunna påstå att den inte är alldeles lysande.

Nr: 71/CD

Allmans comebackalbum

Som tema för helgen hade jag tänkt mig en miniserie med comeback-album, alltså skivor där grupper kommit tillbaka efter en tids uppehåll. Såna finns det ju gott om...
Och så började jag leta på bokstaven A i samlingen. Det skulle jag inte har gjort...
...Jag kom fram till att jag nöjer mig med ett gäng...
...den här helgen blir det bara skivor med Allman Brothers...
...det är nämligen sega gubbar som inte ger sig i första taget. Och som har gjort comeback och lagt av hur många gånger som helst...

Länkar till helgens texter

Ännu en lysande Allman-skiva (Where It All Begins)
Oväntat bra av Greg Allman (Greg Allman - Playin´ Up A Storm)
Allman Brothers satte ner foten (Seven Turns)
Stäng aldrig dörren för Allman Brothers (Shades Of Two Worlds)
På väckelsemöte med Dickey Betts (Dickey Betts & Great Southern)
Allmans första comeback (Enlightened Rouges)

fredag 27 juli 2012

”Ställ inte undan den här skivan”

SEATRAIN – SEATRAIN (2) - 1971

Seatrain är ett sånt där band man lätt ställer undan i hyllan. Avfärdar dem som ännu ett amerikanskt vätkustband med välansade skägg, småputtriga melodier och smörsång som Don Henley i Eagles.
Men oj vad fel det kan bli. Seatrains andra LP är - men då krävs det ett par genomlyssningar - riktigt kul att spela.

För det är knappast västkustrock, även om skivan spelades in i Kalifornien 1971. Det här gänget kommer från New York, men flyttade västerut för att få fart på karriären. (Hur det blev med det kan väl diskuteras...Det här är bandets andra, och näst sista LP. Sen vete tusan var de tog vägen...)
Det är mer Greenwich Village än Poco och Eagles över det här bandet. Mer tuff och smart pop än snyggt tillrättalagda melodier.

Det här är en platta jag gärna spelar flera gånger i rad. Och märk väl – detta gör jag trots att Seatrain både joddlar, spelar steelgitarr, banjo och har lagt på stråkar nästan överallt.
För Seatrain är ombytliga. Lite som brittiska Stackridge byter de riktning helt utan förvarning. Från stampande med hela foten, banjoknäppande och smäktande steelgitarr i en countryhonklåt med bluegrasstendenser kastar de sig utan att tveka över något helt annat och låter i stället en hammondorgel väsa som en punkterad lunga. Eller varför inte en flöjt...?

Det finns säkert dem som skulle kunna kalla det för psykedelia. Men det är nog att gå lite för långt.
Kan man stå ut med amerikansk folkrock från östkusten - vilket innebär en del banjo - är Seatrain spännande lyssning.

Kanske kan man jämföra dem med The Byrds...men med mer fiol och mindre falsett...

Nr: 2028/2222

torsdag 26 juli 2012

Både briljant och tråkig

ELTON JOHN – ELTON JOHN - 1970

Många har fått för sig att Elton Johns första platta kom 1970 och hette just Elton John. Det är ju ganska logiskt. Men så är det inte. Han gav ut sin första LP året innan, Empty Sky.

Men vad som är sant är att Elton Johns platta från 1970 är hans första egentliga popskiva, där han har det där lite romantiska soundet som sedan dess varit hans kännemärke. Empty Sky är rockigare. Förmodligen hans rockigaste skiva någonsin. Men nu tar vi det här med popdebuten 1970.
Elton Johns stora genombrott, det kom med den här, popskivan Elton John. Ett album som så klart måste anses höra till de stora, men som jag har lite svårt för. Det är både briljant pop och tråkigt.

Det går inte att komma ifrån att låtar som Your Song och Border Song finns med på den här skivan.
Sånger som än idag håller mycket hög klass. De har blivit klassiker. Och lite funkiga Take Me to the Pilot är inte dum den heller.
Felet med skivan är att Elton John vid den här tiden nog inte hade alla idéer klara för sig. Det finns ett antal skräplåtar också. No Shoestrings on Louise till exempel, där han försöker få det att låta som Rolling Stones på Let it Bleed, vilket så klart blir helt misslyckat.

First Episode at Hienton och The King Must Die ser jag enbart som utfyllnad.
Men självklart är det här en skiva som ska finnas i samlingen. Det är ju en klassiker.

Nr: 1479/2222

onsdag 25 juli 2012

Snygg irländsk folkrock

THE WOODS BAND – THE WOODS BAND - 1971

The Woods Band var nästan ett kriminellt inköp. Jag gav tio kronor. Det finns samlare som skulle ge ett par tusenlappar för att få lägga vantarna på den här skivan.
Till mitt försvar hävdar jag att jag inte visste detta då. Dessutom är skivkonvolutet ganska slitet*, även om LP:n ser nästan ny ut och spelar utan ett knaster.
Udda plattor har en tendens att också låta väldigt udda. Men inte det här. Det är oväntat bra folkrock från irländske Terry Woods och hans fru Gay, med inspiration hämtad både från Fairport Convention och psykedelia. Inte helt olikt senare tiders Ritchie Blackmores projekt Blackmore´s Night, för att hitta något att jämföra med.

Flera av låtarna går hem hos mig. Inte bara rockiga inledningsspåret Everything och sprudlande Noisey Johnny. Även de traditionellt arrangerade irländska folklåtarna låter bra i mina öron. Gays spröda röst funkar utmärkt ihop med Terrys elgitarr och mandolin.
Terry Woods har en brokig historia i musikbranschen. Han anses varit en föregångare att använda elgitarr inom folkrocken** och lirade med olika mindre folkrockgrupper redan i slutet av 60-talet, innan han tillsammans med Gay, Ashley Hutchings, Tim Hart och Maddy Prior bildade nu klassiska folkrockgruppen Steeleye Span.

Efter första plattan hoppade dock Terry och Gay över för att gå sin egen väg. LP:n med The Woods Band blev resultatet. Vad jag förstår är detta den enda skivinspelning de gjort, även om de under flera år turnerade under namnet Gay & Terry Woods.
På 80-talet hoppade Terry Woods in i The Pogues och fanns med i gruppen ända fram till albumet Waiting For Herb 1993.

Skivan gavs 1971 ut av det lite ovanliga skivbolaget Greenwich Gramophone Company. På albumet medverkar förutom Terry och Gay även gitarristen Ed Deane och trummisen Pat Nash.

Nr: 165/2222

* Jag vet, det ser inte vackert ut med prislappen. Men där står vad den såldes för i affären, 12,90...
** Den brittiska folkrocken får jag väl lägga till, för att slippa få en rad indignerade dylans-fans (de i manchesterkavaj och stickade slipsar) att spy galla över mig...igen.

tisdag 24 juli 2012

Leta inte efter den här skivan

CITY BOY – HEADS ARE ROLLING - 1980

De bästa skivorna har man aldrig hört. Nästan alltid är de bästa skivor ett band gjort de som är svårast att få tag på...i alla fall enligt fansen.
Så är det med City Boys näst sista platta Heads are Rolling.
”Det finns inte en dålig låt”... ”Man skulle kunna tro att skivan kom ut i år och inte för 25 år sen”...”Ska man ha nån platta med City Boy är det den här”...och så vidare. Så där låter det.

Det gör det ofta när såna här skivor kommer på tal. Skivor som ingen ville ha – då - när det begav sig. Skivor som av den anledningen är skitsvåra att få tag på idag.

Eftersom jag kommit över Heads Are Rolling, av en tillfällighet (för tie spänn på en loppis i Skillingaryd, av alla ställen), och dessutom har alla de andra City Boy-skivorna...av en tillfällighet.

Jag är rätt klar på min sak.
Heads are Rolling är inte ett särskilt bra album. Jag fattar varför City Boy efter denna magra platta blev utslängda av skivbolaget.
Förklaringen är enkel.

När den här skivan spelades in hade två av bandets ledande musiker hoppat av, sångaren Steve Broughton och gitarristen/basisten Chris Dunn. Broughton var väl den mest kreative av City Boys medlemmar. Det märks på Heads are Rolling. Det är ganska billig 80-talspop. Tyvärr.

Leta inte efter den här skivan. Det finns roligare saker. City Boy har definitivt gjort bättre.

Nr: 793/2222

måndag 23 juli 2012

Ett eko från forntiden...

KINKS – FACE TO FACE - 1966

Den första kinksskiva jag hörde, Face To Face, är en platta som fortfarande får det att gå rysningar genom hela kroppen.

För det första var det en riktigt aha-upplevelse att få höra den allra första gången. Då, mitten av 70-talet hemma hos en kompis som lånat en trave av sin storasysters skivor, hade jag inte en aning om att det gjorts så bra pop för så länge sen...1966...
Då hade jag nästan bara hört Beatles eko från forntiden...och de tyckte man ju var lite töntiga. Åtminstone om man lirade plattor med Status Quo, Deep Purple och Led Zeppelin...
Men Kinks – Det var nåt annat det!

”En av de bästa samlingar med poplåtar som gjordes på 60-talet”, utropar amerikanska musiksajten Allmusic.com i sin recension. De har rätt.

Face To Face var väl också den första kinks-platta som blev en större publikfavorit. Trots att Ray Davies och de andra innan gjort en hel rad album kunde man väl då nästan utnämnt dem till det mest icke framgångsrika rockbandet genom tiderna. Men med Face To Face vände det.

Så det är kanske inte så konstigt att det är en av mycket få Kinksskivor jag hittat i en begagnatback, även om det var för väldigt många år sedan, minst 35.

Och så låtarna då. Det är som Allmusic påstår, det finns väldigt mycket bra pop på skivan. Party Line, Rosy Won´t You Please Come Home, Holiday In Waikiki, bara för att nämna några. Och superlåtarna Dandy och Sunny Afternoon så klart.

Självklart har jag den på Pyes etikett, fattas bara annat.

Nr: 429/2222

söndag 22 juli 2012

Yes grandiosa monsterverk

Progmonster – Del 6
Helgens sista progmonster lär ta knäcken på den mest hårdhudade progrockare. Yes höjde ribban en nivå till när de gav ut den här plattan. De nöjde sig nämligen inte med en vanlig enkel-LP, detta är en dubbel, som det krävs oändligt tålamod att ta sig igenom.

YES – TALES OF TOPOGRAPHIC OCEANS - 1974

Jag har kämpat, krigat, stångat och boxat mig igenom Yes dubbelalbum Tales Of Topographic Oceans. Jag har spelat de fyra LP-sidorna i rätt ordning, i fel ordning och sen samma sidor flera gånger i rad, för att bli på den säkra sidan. Jag har lidit, svurit och hatat.
Tales Of Topographic Oceans från 1974 är Yes mastodontverk; grandiost, bombastiskt, vidrigt narcissistiskt, kraftfullt, smaklöst och kanske intressant.

Men kom inte dragande med att det skulle vara ”intellektuellt”, det köper jag inte. Då kan man läsa Solsjenitsyn eller lyssna på klassisk musik i stället. Tales Of Topographic Oceans är precis vad det är. Fyra LP-sidor ”progressiv rock”, en låt på varje sida. Det är Yes monsterverk.
En del älskar det här albumet. Gissningsvis är det gamla Yes-heads som finns där ute.
Det finns också dem som hatar det. De finns till och med en och annan som påstår att det här skulle vara det värsta och sämsta progressiva rockalbum som någonsin gjorts.

För egen del har jag egentligen inte kommit fram till något vettigt alls. Det finns partier som är fullkomligt briljanta, där Rick Wakeman förtrollar med sina ylande, vackra, läckra orgeltoner. Eller där Steve Howe blixtrar till med ett fräckt och oväntat gitarrsolo.

Men det finns också delar som är rena transportsträckor, som gjorda för att ta en andningspaus, hämta kaffe eller bre en macka.
Proffsigt snyggt och tekniskt vidunderligt. Men mer ljudcollage än melodier.

Om jag nödvändigtvis måste nämna några partier får det bli tredjesidans 18 minuter långa The Ancient, den har energi. Och möjligtvis också den avslutande ”akten” Ritual (Nous Sommes Du Soleil), som – av nån märklig anledning – får mig att tänka på hippiemusik.

Nr: 243/2222

Yngve och Gentle Giant

Gamla progmonster - Del 5
Dags för lite svårare saker. Gentle Giant tar tid att begripa sig på...


GENTLE GIANT – FREE HAND - 1975

En gång i tiden jobbade jag ihop med kille som hette Yngve. Varje dag kom han till jobbet i en gammal röd PV och med en Sony walkman i öronen. Han lyssnade nämligen ALLTID på Gentle Giant på vägen till jobbet, vilket måste ha varit en trafikfara av större format. Men fram kom han...
Av den anledningen skaffade jag mig en Gentle Giant-skiva, Free Hand från 1975. Jag blev så klart nyfiken på varför Yngve riskerade livet i biltrafiken ständigt och jämt.
Varför det blev just den skivan hängde helt enkelt på att det var den enda jag hittade...

Så där jätteimponerad blev jag inte.
Visserligen var det tidigt 80-tal, jag lyssnade mycket på Genesis tidiga saker, och Pink Floyd och annat som dök upp.

Men Gentle Giant kom jag inte överens med. Melodilöst och lite tråkigt, tyckte jag. Skivan hamnade långt bak i skivsamlingen.


Nyligen åkte den fram igen. Tiderna har ändrats, men min inställning till Gentle Giant är ungefär den samma. Men lite mer förlåtande.

Den här gången har Free Hand fått snurra fler gånger än den förmodligen någonsin gjort tidigare.

Jag har läst mig till att den här plattan var något slags försök av Gentle Giant att nå ut till en lite bredare publik – inte bara Yngve. Men det är absolut inte nån sell-out.

Free Hand är inte på något sätt lättlyssnad. Det här är inte nån melodisk pop, snarare kan man kanske kalla det avantgardistisk progressiv pop (eller rock om man vill), med inslag av både medeltida musik, jazzrock och experiment.

Jag har inte hört nån av Gentle Giants tidigare album, eller senare heller för den delen. Och jag har trots ett antal genomlyssningar inte (ännu) riktigt förstått mig på Free Hand.
Men det är kanske inte rätt album för en nybörjare...
Nr: 258/2222

Garage- och demobandskänsla

Progmonster – Del 4
Andra dagen med gamla progmonster. Nu lämnar vi England och beger oss ut i Europa. De tyska krautrockarna var nämligen inte sena att hänga på. I det här fallet är det väldigt uppenbart var de hittat sina ideér. Men det är inget snack om att Floating betraktas som en klassiker av Eloy-fansen.

ELOY – FLOATING - 1974

Jag har länge tvekat att skriva om Eloys album Floating. Ett album från 1974, Eloys tredje, och en skiva de flesta Eloy-kännare höjt till skyarna som ett av de bästa spacerockalbum som någon gjorts. Floating brukar av den anledningen bli svindyr när den nån enstaka gång auktioneras ut på Tradera.
Därför är jag nästan säker på att en och annan kan bli ilsken när de nu läser detta.
Jag tycker nämligen inte att Floating är särskilt bra. Den är inte alls lika rolig och spännande som skivan innan, Inside, som blev Eloys stora break. Den är inte ens i klass med Power And The Passion som kom efter (som inte brukar betraktas som särskilt stark). Jag har alla, och tycker faktiskt att Floating är ett av Eloys sämre album.

Det grundar jag på följande:
Nog för att man kan kalla låtarna på Floating för spacerock. Det är långa musikstycken, sammanlagt finns bara fem låtar på skivan. Men de lyfter aldrig. Den där atmosfäriska rymdkänslan som Frank Bornemann lyckades skapa på album som Ocean, Time To Turn eller Silent Cries And Mighty Echoes infinner sig aldrig. I stället handlar det mer om ett monotont upprepande av samma tema, som till slut blir tämligen tjatigt...
Man kan med säkerhet också säga att den här skivan är betydligt tyngre, mer hårdrock, än de flesta andra Eloy-album. Men ska jag vara ärlig låter det ganska taffligt. Vid en jämförelse med till exempel Dawn från 1976 är Floating svag. Nä, jag får lite garage- och demobandskänsla av den här skivan.

Men samtidigt. Det där kan du skita i. Hittar du skivan till ett rimligt pris är det bara att slå till. Eloy är alltid roliga att lyssna på. Frank Bornemann har utstrålning och charm som få andra tyska krautrockers, även om inte allt han gjorde blev bra...

Nr: 1279/2222

lördag 21 juli 2012

Jethro Tulls storverk

Progmonster – Del 3
Nu är dags för skivan som nästan varenda band senare försökte kopiera. Det var när den här LP:n kom ut som progrockkollektivet insåg att det gick att göra långa, långa, långa låtar. Det är nog inte för mycket att påstå att Thick As A Brick blev en aha-upplevelse för många.

JETHRO TULL – THICK AS A BRICK - 1972

Det ska inte vara möjligt, men är det i alla fall. Jethro Tulls Thick As A Brick är fortfarande, efter snart 40 år, lika bra. Trots att Ian Anderson testade gränsen till max, hela skivan består av en enda låt, 43.40 minuter lång.

Att göra en låt på en hel LP-sida var en utmaning 1972, men att dessutom vända på skivan och fortsätta där också var något oerhört. Och är det fortfarande.
Men så är också Thick As A Brick ett av de stora ögonblicken i den progressiva rocken.
Det borde inte funka, men det gör det. Förvånansvärt nog är Thick As A Brick en väl sammanhållen koncept-skiva, underhållande och värd att lyssna på flera gånger.

Plattan innehåller allt; episka långa (och svåra) texter, ylande gitarrer, skumma ljudeffekter, instrumentala partier som gärna glider över i folkmusik, stråkar och trumsolon.

Bombastiskt och massivt, visst! Men är det inte vad den progressiva rocken handlar om egentligen?
Jag vågar nog påstå att det här är en av de bättre progrockskivorna jag har i min samling, troligen den allra bästa.

Det är förresten inte bara en enda låt. Thick As A Brick är som vilket album som helst uppdelat i mindre, och ganska olika, sektioner. Det som håller det hela samman är de instrumentala partierna mellan. Så det går att lyssna på bara delar av skivan om man vill.

Men varför bara spela Thick As A Brick delvis. Albumet/låten ska lyssnas på i sin helhet. Det är en nästan religiös upplevelse, en resa mot okänt mål, ett äventyr. Jethro Tull har aldrig varit bättre än när de gjorde den här plattan.

Nr: 1175/2222

Helomvändning av Gryphon

Gamla progmonster - Del 2
Varför inte kasta sig över en riktig tungviktare. Gryphons skivor är svåra att få tag på nu för tiden, men de är värda att leta efter.

GRYPHON – RAINDANCE - 1975

Jag kan tänka mig att kännare av klassisk musik ibland får både huvudvärk och sura uppstötningar när progressiva rockband ger sig på klassiska verk eller säger sig ta influenser från klassisk musik.

För det är inte alltid det blir så där jättebra. Främst av den anledningen att rockmusikerna är just rockmusiker, och bara ytterst sällan särskilt insatta i klassisk musik.
Gryphon, det där brittiska progrockbandet från början av 70-talet, gick dock den andra vägen. Medlemmarna i bandet var alla klassiskt skolade. Deras ”inhopp” i den progressiva rocken verkade mer vara som ett avbrott eller en kul grej. Gryphon känns därför både oerhört seriöst och inte alls, beroende på från vilken sida man ser på bandet.

Gryphon gav sig in i rockbranschen med tanke på att någonstans försöka förena modern rockmusik med medeltida klassisk musik. Tre sådana album gav de ut, det mest berömda är Red Queen to Gryphon Three, som kom ut 1974.

1975 gav de ut albumet Raindance. Det var en helomvändning. Här tar nämligen Gryphon helt nya och oväntade vägar. De medeltida inslagen är mer eller mindre borta. Istället ger sig bandet på funk (nästan i alla fall), fransk folkmusik och rock.

De tidigare skivorna innehöll bara ett fåtal, men långa, stycken. På den här skivan finns hela sju låtar, vilket var ohyggligt mycket för att vara Gryphon. Nåja, det där med långa låtar tar de igen ganska rejält med 16 minuter långa (Ein Klein) Heldenleben, för övrigt en av få låtar där de medeltida influenserna finns kvar.

Men sen handlar det om kortare stycken. Och till och med en beatlescover, Mother Nature´s Son.
Om det sen är bättre eller inte, kan väl diskuteras.
Man kan ju alltid påstå att Raindance skulle vara någon slags sell-out av Gryphon. Men så lättillgänglig är inte musiken. Däremot är den intressant. Down the Dog är nästan funkig, för att sedan glida över i något som jag skulle vilja likna vid Camel (i sina bästa stunder).

Wallbanger är också en sån där liten tuff sak som man inte förväntar sig från ett band som Gryphon. För att inte tala om Le Cambrioleur Est Dans Le Mouchoir, som åtminstone jag vill kalla fransk folkmusik.
För den som bara hört Gryphons tidiga album blir Raindance säkert en mindre chock. Men det är i så fall en chock av det bättre slaget. Raindance är en mycket bra progressiv rockskiva.

Nr: 1486/2222

Med hörlurar mitt i natten

Progmonster – Del 1
I vanlig ordning går jag ut hårt. Den här skivan hör kanske till det flummiga som någonsin spelats in.

PINK FLOYD – A SAUCERFUL OF SECRETS - 1969

Det har bara hänt ett par gånger tidigare att jag vaknat mitt i natten och bara måste lyssna på en särskild skiva. Nån gång i mitten av 90-talet fick jag ett sånt infall och gick i ett sömnlöst ögonblick upp vid tre-tiden och spelade igenom Ola Magnells Höstkänning...och somnade sedan om...
Det hände igen för ett par dagar sedan. Fråga mig inte varför. Den här gången var det Pink Floyds A Saucerful of Secrets. Gruppens album från 1969 och kanske det allra flummigaste av alla pink floyd-album, Ummagumma undantagen.

Ett ganska skumt ögonblick måste jag säga. Tisdagsnatt och Set The Controls For The Heart of The Sun i hörlurarna. Det inte bara låter flummigt...det ÄR flummigt...och skumt. Men jag måste väl erkänna att det var ganska underhållande och dagen efter kände jag mig på ovanligt gott humör.

Så jag gör det nog igen, någon gång. Men det ska nog inte vara planerat. Det ska bara hända, annars funkar det nog inte. Att sätta väckarklockan på tre för att gå upp och lyssna på nån obskyr LP känns inte riktigt friskt...

A Saucerful of Secrets då? Jo det är en spännande platta. Pink Floyds andra och fortsättningen av vad som startades på The Pipers at the Gates of Dawn.

Experimentell spacerock i långa obegripliga sekvenser, udda och oväntade ljudeffekter och fjärran gitarrsolon. Oerhört långt från dagens hitlistepop och också väldigt långt från Dark Side of the Moon för Pink Floyds del.

Men det är kul. Det finns ett par extra intressanta saker, låtar, sekvenser, stycken, eller vad man vill kalla det. Set The Controls For The Heart of The Sun hör till skivans bästa, liksom A Saucerful of Secrets, en lång och synnerligen flippad ljudmatta av olika effekter och dessutom en bombastisk kör i bakgrunden. Märkligt. Men effektfull.

Fan vet om det inte A Saucerful of Secrets måste spelas mitt i natten. Ensam med hörlurar. Då blir det rätt bra. Av nån anledning.

Nr: 685/2222

Gamla progmonster

Den här helgen tänkte jag presentera ett gäng mastodonter. LP-skivor med överlånga låtar, långa vindlade melodislingor...obegripliga saker...om där nu finns något att begripa...pompöst och bombastiskt på sina ställen...Det ska alltså handla om gamla progmonster.
Inte nödvändigtvis de jag tycker är bäst. Bara skivor jag tycker är värda att uppmärksamma igen.

Med hörlurar mitt i natten (Pink Floyd - A Saucerful Of secrets)
Helomvändning av Gryphon (Gryphon - Raindance)
Jethro Tulls storverk (Jethro Tull - Thick As A Brick)
Garage och demobandskänsla (Eloy - Floating)
Yngve och Gentle Giant (Gentle Giant - Free Hand)
Yes grandiosa monsterverk (Yes - Tales Of Topographic Oceans)

fredag 20 juli 2012

Från new wave till europop

BLONDIE – EAT TO THE BEAT - 1979

Eat To The Beat delade Blondies fans i två läger. De som gillade gruppens tidigare plattor menade att det här en definitiv sell-out, vilket var fel...den kom redan på plattan innan Parallel Lines. Med det var riktigt i den meningen att här tog Blondie hela steget ut, till discopop.
Sen fanns, och finns säkert fortfarande, många som älskade den här plattan...också. För även om Blondies sound på Parallel Lines var så nära perfekt som möjligt, gjordes det ännu bättre på Eat To The Beat.

Jag menar, det fanns ju en hel del som gillade ABBA på den tiden...och här låter Blondie väldigt mycket som dem. Ta bara första spåret, Dreaming. Det är en låt jag mycket väl skulle kunna tänkt mig höra ABBA göra.


Egentligen är det rätt märkligt att Blondie så fort kunde gå från tuff new wave till Europop. Och att ett amerikanskt band lyckades låta så väldigt europeiska...

Nåja, 1979 hade Blondie passerat bäst-före-datum för min del. På den tiden gick det fort, då också. Hjältarna höll inte så länge.

Och när jag dessutom höll med de gamla new wave-fansen, var inte det här en platta jag tog särskilt mycket notis om.

Möjligtvis kan jag väl fortfarande tycka att de tre inledande spåren, Dreaming, The Hardest Part och Union City Blue fortfarande är är rätt bra grejer.

Nr: 894/2222

torsdag 19 juli 2012

Foghat skjuter från höften

FOGHAT – ROCK AND ROLL OUTLAWS - 1974

Rock and Roll Outlaws har inget med sitt namn att göra. Det här är nämligen en ovanligt välstädad skiva för att vara Foghat. Det där ruffiga, stökiga boogiesoundet har polerats upp.

Borta är det ökendammiga, ölindränkta och rökiga. I slutet av 1974 hade Foghat anpassat sig.
De här engelska bluesboogierockarna ville nog helst ses som ett amerikanskt band, gärna lite som tidiga ZZ Top. Men i stället låter de här som ett amerikanskt mainstream hårdrockband. Lite oinspirerat och tråkigt, men snyggt och prydligt producerat.
Nåja, nu kanske jag inte ska ta i för mycket. Rock and Roll Outlaws är fortfarande väldigt mycket Foghat och mycket boogie. När bandet skjuter från höften blir det rätt tungt ändå.

Det finns ett par riktigt vassa spår på plattan. Titellåten är klart läcker, liksom Eight Days On The Road och röjarlåten Chateau Lafitte ´59 Boogie.

Men kanske var det så att Foghat saknade tillräckligt med bra material när skivan spelades in. Den här kom senare samma år som höjdaren Energized.
Det hade kanske räckt med en platta...

Nr: 860/2222


Den övre bilden är hämtad från baksidan av skivomslaget.

onsdag 18 juli 2012

Djungeltrummor och punk

ADAM AND THE ANTS – KINGS OF THE WILD FRONTIER - 1980

Det dök upp många märkliga rockband i slutet av 70-talet. Adam and The Ants poppade upp nånstans mitt i nya vågen och ville ha uppmärksamhet. Och det fick de.

För säga vad man vill om Stuart Goddard, som var Adam Ants riktiga namn, var gruppens musik ganska udda till och med då. The Ants tog afrikanska rytmer, mixade med sitt ursprung från punken, blandade i ett par doser rockabilly och brittisk 60-talspop och fick fram ett märkligt new wave-sound. Om det sen blev så där väldigt bra är kanske en annan sak, men det var rätt roligt...då...
Hur det gick till när bandet bildades – och varför Malcolm McLaren snodde hela bandet, och vad som hände sen – finns säkert att läsa någon annanstans här på nätet. Jag lägger inte ner tid på det här.

Jag nöjer mig med att berätta om albumet Kings Of The Wild Frontier, som var bandets andra men det första med detta nya sound.

Den kan nog inte räknas in bland new wave-klassikerna. Men trots det finns det ett par låtar jag, med ett garv, kan tänka mig att spela nu för tiden också.

Dog Eat Dog med sina dunkande djungeltrummor blev väl någon slags signaturmelodi för Adam Ant. Den är kul nu för tiden också. Antmusic är också en sån där låt jag kan tänka mig att spela.

Men det får inte bli för mycket. Adam and The Ants var påfrestande redan då. Och är det nu också...

Jag har sett att Adam and The Ants ibland räknas till grupperna i den märkliga mode- och musikstilen New Romantic. Det stämmer inte, enligt en intervju jag hörde med Stuart Goddard. Möjligtvis blev det så för att bandet klädde sig ganska utmanande...till och med för att vara början av 80-talet...

Nr: 575/2222